Framme i Vielha och den snö som hotats med är än så länge frånvarande. Tack och lov. Men vi får se vad de säger om snön i parken.
Hur som helst ska det bli skönt att ta sig upp i bergen och andas frisk luft. Hotellrummet är nämligen mer än lovligt inrökt.
Sommarvärmen lockar fram minnen. Minnen av en veckas koncentrerad inaktivitet på Kuredu, Maldiverna. Inaktivitet är kanske fel ord, för naturligtvis var vi aktiva, men vi var aktiva med att ta det så lugnt det bara gick. Andra dagen liknade den första, den tredje den andra, och så vidare.
Och det vi gjorde var att vakna till vågbruset, ta oss ett morgondopp direkt från vår egen badbrygga, släntra bort till frukosten och släntra tillbaka till rummet för att byta om för stranden. Sedan följde en rad släntrande aktiviteter i form av slänter till södra stranden; snabb, tiometers, brännande slänter till vattnet; lojt släntrande bort till baren; några svalkande minuter i poolen; småhungrigt släntrande till rummet för att byta om för lunch; lunch, slänter, rum, bad från vår badbrygga; dusch, slänter bort till restaurangen, middag under stjärnhimmel intill mera vågbrus … och så när kvällen blev natt gjorde vi vin-kurvor i sanden då vi släntrade tillbaka till rummet.
I mina ögon: inaktivitet reducerad till perfektion.
Men mitt i all inaktivitet fanns desto mer aktivitet under ytan. Det jag började med första dagen, då jag gick nerför vår badstege, var att snudd på trampa en rocka på runt 70 centimeter i diameter. Det simmande småhajar, inte större än några decimeter, på det grunda vattnet intill stranden. De var alltid så rädda för mig att jag aldrig lyckades snorkla ikapp dem. Ett otal triggerfish betade på botten och de tillät att man simmade nära dem – det var först efter halva tiden på Kuredu som vi fick reda på att dessa färggranna stora fiskar hade käkar som kunde bita av ett finger. Papegojfiskar, butterfly fish, angelfish, stripe snapper fanns också i vattnet … vi kollade upp namnen efteråt, för som vi sa då vi just sett dem: ”Såg du den prickiga fisken, eller den feta fula jäkeln?”
Naturligtvis fanns där också stora stim med småfisk i alla olika färger man kunde önska sig. Och ville man se riktigt stora fiskar så kunde man det med. Näst sista dagen snorklade jag ut från vår badbrygga. Cirka femtio meter ut såg jag plötsligt en skugga glida fram i vattnet och en Napoleonfisk på nära 1,5 meter i längd simmade förbi framför mig. Jag skulle vilja säga att det var ”ganska coolt och jag följde efter den en bit”. Men … att möta en Napoleonfisk när jag tidigare bara mött småfirrar som triggerfish (bara halvmetern långa) var … en tillnyktrande upplevelse. Jag simmade tillbaka till rummet med en blandning av uppspelt förundran och skräck dunkande i bröstet.
Men bäst av allt var att jag varje dag såg havsköldpaddor i vattnet kring Kuredu. Och det är dessa som jag kanske minns bäst från all snorkling. Sista dagen, sista badet, gick jag i vattnet med hoppet om att få se dem ännu en gång innan vi åkte från ön, men de var frånvarande. Jag gav upp och hade just vänt in mot stranden då den till slut kom simmande.
Havssköldpaddans fenor rör sig som vingar i vattnet; långsamma slag genom ett hav som är så klart att det ser ut som den flyger genom luften. Jag följde efter på 15 meters avstånd, simmade med den en stund och tog motvilligt farväl av den då den nådde sandvidderna en bit ut. Den simmade vidare genom det soldränkta vattnet med vit sand under sig och glitter som himmel.
Staty betyder stod, som i sin tur har att göra med att stå. Allt enligt gammal latin. Det som är kul med statyer är kanske inte så mycket att de står, utan mer ofta hur de står. Statyer är dessutom ett nöje man vanligen inte behöver betala ett vitten för när man reser. Och den som nu säger att hon inte är intresserad av att titta på statyer när hon reser, ljuger. För ärligt talat, vem vill inte se en gigantisk vit hund utan varken nos eller svans stå på en vägg i London?
Efter ett besök på East Indies tebutik på Conduit Street gick jag och Mia vidare ner mot Savile Row, men stannade efter bara några meter då en gigantisk hund uppenbarade sig, stående på husväggen. Under ett kort ögonblick kändes det som om jag gjort Alice sällskap i Underlandet. Hade hunden på väggen plötsligt hoppat ner på trottoaren och ställt till med en galen tebjudning, så hade jag inte blivit förvånad. (Eller kanske lite, men jag var mer besviken över att den inte gjorde det.) Det var dock en helt vanlig staty av skulptören Simon Brundret och hunden fungerar som lockmedel till restaurangen Sketch på Conduit street. Restaurangen har specialiserat sig på en kombination av mat, konst och musik. Bra gjort av dem, tycker jag.
Och i avdelningen Statyer som förlorat en kroppsdel, måste jag även nämna La Loire et le Loiret, som vi råkade på när vi promenerade genom Jardin des Tuileries i Paris.
Här är en staty som är predestinerad att förlora sin hand. Det kan bara ha varit en fråga om tid. Se på statyns blick, riktad mot sin utsträckta hand. Se hans min av häpen bestörtning när handen inte längre finns längst ute på armen. Det fanns inte en chans för marmorgubben att få behålla sin hand då den en gång blev utformad på det viset. Faktum är att den nu är mer fullkomnad än innan, för nu kommer statyns innerliga uttryck till sin rätt: Mon Dieu! vem har stulit min hand? Den huvudmisstänkte är nog den här nedan.
För inte långt från Herr Loire (eller om det var Loiret) som förlorat sin hand, inne på Louvren finns fler statyer än man egentligen mäktar med. Men bland alla dessa tusen statyer blev jag omedelbart så fascinerad av en av dem, att jag för det första inte lyckades ta en skarp bild och för det andra inte lyckades att notera vem som gjort statyn, när ifrån den var eller ens vem som är huvudnumret i konstverket. Det som fångade mitt intresse var en enda detalj: Soldaten mitt i striden som biter en annan soldat i foten. Det är något frustrerat, ursinnigt och inte så lite absurt över det hela, att den bitande soldaten omedelbart blir verkets blickfång. Tjommen på hästen, han som allt egentligen handlar om, blir förvandlad till att endast existera för just detta ändamål: att få sin fot biten.
När det gäller statyer som står där man minst anar det så tror jag att den här tar första pris, kanske framför allt för att den inte står utan hänger.
När vi kom gående på Skořepkagatan i Prag såg vi plötsligt en man hänga i en hand högt över asfalten. Det är ingen mindre än Sigmund Freud som med en hand klamrar sig fast vid en stång. Verket är av David Cerny och kallas på engelska Man hanging out (Zavešený muž på tjeckiska). Bortsett från att det är en skulptur som har ett direkt tilltal som kan både roa och oroa – när verket har turnerat har människor misstagit skulpturen för ett självmordsförsök – så finns här hisnande filosofiska djup att utforska för den som vill tolka verket. Vissa menar att det försöker illustrera Freuds kamp mot sin dödsrädsla, medan andra menar att konstnären personligen försöker utmana någon typ av status quo. Uppenbart ska verket i alla fall symbolisera någon som måste fatta ett beslut, hänga kvar eller släppa taget.
Sedan finns ju statyer som krasst sett inte har så mycket med konst att göra, men som ändå kan bidra till ett själsligt lyft hos betraktaren genom sin anspråkslösa men uppriktiga gestaltning. Visst är det fint formulerat för en gigantisk ekorre i plast, som jag och Andréas fann högt uppe i Andorras berg.
En del gånger behöver man inte tolka, det räcker att man blir glad.
Jag tycker om tågresor. På något sätt kopplar jag ihop tåg med ett ursprungligt sätt att resa. Jag vet att det antagligen är en överdriven och felaktig tankegång, men så ligger det till. Man kliver ombord, letar upp sin plats, hoppas på att inte få en idiot i sätet intill, sätter sig tillrätta, ser till att ens respektabla reselektyr ligger fullt synligt för att visa andra att man själv inte är en idiot i sätet intill och inväntar att tåget ska glida iväg från stationen någon klädsam minut sent.
I en bil kontrollerar du din resa själv, tyvärr bland tiotusen andra bilister som också kontrollerar sina resor själva, inte sällan på kontrakurs med din egen vilja. Flyget är kanske effektivt, men tar dig så snabbt från punkt A till punkt B så att du inte riktigt hinner märka att du reser. Men på tåget blir resan lätt färdens mål. Du åker med, du ser genom fönstret hur du förflyttas genom geografin och det blir liksom oundvikligt att just resa. Det är det enda man kan identifiera sig med.
Tåget kränger. Jag är på väg mot Köpenhamn i början av maj i år. Jag sitter med ryggen åt färdriktningen och ser bara landskapet när det är passerat. Emellanåt tränger lukten av kogödsel in från vårbrukade åkrar. Vattenglitter dyker upp på tågets högra sida, Danmark som en dimmig landmassa i fjärran.
På ett, egentligen ologiskt, vis så tycker jag att tågresor i sig själva kan inge en känsla av lyx, vilket säkert har att göra med att alltför många gånger ha tittat på Mordet på Orientexpressen. Varför jag efter den filmen förväntar mig just lyx och inte mord är en annan fråga, men tåg känns exklusivt. Detta trots att tågföretagen många gånger anstränger sig för att visa att de inte tänker anstränga sig i onödan. Åk tåg, fyra timmar till en stad du kan köra bil till på tre och en halv. Eller: ”Vi har en ambulerande serveringsvagn. Men den finns bara mellan Varberg och Båstad.” Dessutom: ”Vi börjar serveringen i första vagnen, men ni kan komma till serveringsvagnen också (så slipper vi skynda oss eller röra på oss).” Men serveringsvagnen dyker upp bredvid mig och jag tillfrågas om jag önskar något. Ja tack, te, svarar jag, får en liten pappmugg, en påse te och halvvarmt vatten. ”Det blir 20 kronor.” Vilket ger ett literpris på 140 kronor. Och ärligt talat, att kunna får ett 140-kronorste på ett tåg är definitivt lite lyxigt …
En märklig sak med tågstationer är att de kan se så övergivna ut så fort det inte är något tåg inne på stationen, som om stationen inte är fulländad förrän tåget står intill som dess förlorade hälft. Även mitt i Halmstad växer sly upp mellan spåren och ger hela tågstationen ett intryck av avfolkat landsortssamhälle. Du vet ett sådant som du endast kan ta dig till via en sidoväg till riksväg 34 och där tågstationen snart ska byggas om till hembygdsmuseum med virkade schaletter och näversuspensoarer som främsta attraktion. Stationer betraktas därför alltid med större nöje från tågfönstret, för du vet att du är på väg bort därifrån. Om inte förr, så blir resan målet i det ögonblick du ser slybeväxta spår inne på en station.
I början av maj så snabbspolas man genom våren när man åker tåg. Jag lämnade Göteborg då trädens bladknoppar precis börjat göra Karin Boyiskt ont och följer sedan vårväxlingen i ett konstant flöde från mitt tågfönster. I höjd med Ödåkra är träden mer gröna än kala. Väl i Köpenhamn har våren börjat flirta med sommaren.
En dag senare och jag är på väg tillbaka från Köpenhamn. Jag har tröttnat på min bok och sitter och tjuvlyssnar på paret bakom mig, vilket är ett av livets stora nöjen som fortfarande är gratis. Det är en man på cirka 60 och en kvinna på cirka 50, som helt uppenbart är kollegor. Och tågresor gör något med samtal, de bryter upp dem och får människor att säga saker som de troligtvis annars inte skulle ha sagt. Under tågresans gång hinner paret bakom mig avhandla världens samlade förråd av samtalsämnen: Gränssnitt i operativsystem, Lenin (som först nog var snäll men sedan blev stygg), Hitler (att han borde ha sett sig i spegeln innan han utropade arier till mästarrasen), rätt sätt att måla med akvarell, kvinnans släktförhållanden på Orust (vilket är en hel vetenskap som du är dömd att inte begripa om du inte vet vad fyrmänning, femtekusin och blods-nabo betyder), nackdelen med att läsa för många deckare (jag tolkade det som att man blev intellektuellt fantasilös i slutänden), sedan vilken deckare de skulle läsa härnäst (vilket antagligen bekräftar förgående tolkning), uteliggare (som tycks ha varit en synonym för något, mannen mumlade något vagt om könssjukdomar efter vänsterprassel, men jag kan ha hört fel), Kajsas syssling (ej från Orust) som tycker att det är läskigt att byta tåg, Lisebergs säkerhetsaspekter (inklusive en skräckfylld upplevelse i Flumride som mannen haft i sin ungdom vilket gjort att han vägrade att besöka Liseberg igen). Det hela mynnade ut i ett jobbrelaterat samtal där de övervägde att släppa en produkt innan sommaren, trots produktionsfel. Jag tror att de konstruerade Bungy-linor.
Plötsligt har de nästan fyra timmarna från Köpenhamn gått och det är kväll i Göteborg. Våren har kommit åter och knopparna gör ännu en gång ont då de ska brista.
”This is a hotell?”
Taxichaufförens fråga var inte helt obefogad. Vi hade bokat rum på Hilton New Delhi/Janakpuri, som öppnat bara en vecka tidigare, så det var kanske inte självklart att en taxichaufför skulle ha hunnit bli bekant med just den hotelladressen än. Vi svarade i alla fall ja på frågan. Taxikillen verkade inte helt övertygad, men ryckte på axlarna och bad oss följa med bort till bilen.
Efter en lång resdag som hade tagit oss från Trivandrum i södra Indien, via Bangalore, till New Delhi i norr hade klockan nu passerat midnatt. Vårt plan hem till Sverige skulle gå nästa förmiddag, knappt ett halvt dygn bort, vi var trötta och ville inget annat än att sova några timmar innan det var dags för nästa flygresa. Tack vare vårt Am.Ex-kort hade vi en gratisnatt på Hilton, som alltså ingen visste var det låg. Allra minst taxichauffören skulle det visa sig.
Taxin var liksom de flesta Delhitaxis en sliten, smutsig, rest av ett fordon, men med sin gamla bensinmotor utbytt till en modern naturgasmotor. Uppdateringen från bensin till naturgas har dock gjort att taxibilarna har sin gastank i bagageutrymmet, vilket gjorde att våra väskor förpassades till bilens takräcke utan att surras fast. Taxichauffören försäkrade ihärdigt att det var ”No problem”. Exakt vad detta ”No problem” innebar var lite osäkert; att väskorna skulle ligga kvar eller att han skulle hjälpa till att samla ihop våra kläder då väskorna slungats av taket vid nästa gathörn? Hur som helst så körde vi iväg genom Delhis nattgator.
Ganska snabbt blev det uppenbart att det som inte var ”no problem”, var det att föraren inte hade en susning om var hotellet låg eller var området där hotellet låg låg. Men han körde på och tog oss bort på allt ödsligare gator och allt mer kantstötta kvarter. Emellanåt tittade han snabbt på lappen med adressen medan han såg allt mer skeptisk ut. Vi visste sedan tidigare att i Indien säger inte husens exteriör så mycket om hur det ser ut inne, men om natten, på allt mer öde gator och i ett grannskap som skulle kunna få slum att känna sig piffig började vi bli lite nervösa. Vi kikade på vår chaufför för att betrygga oss om att åtminstone en person i bilen visste vart vi var på väg. Tyvärr fick vi i just det ögonblicket en exakt likadan blick tillbaka från honom. Han tycktes nicka mot omgivningen genom den öppna rutan, som för att säga: Är vi i närheten nu? Hus-siluetter flimrade förbi, gatlyktorna satt allt längre och längre från varandra. Efter ytterligare en stund verkade det som om alla i bilen – jag, Mia, men framför allt föraren – tänkte: ”Var tusan/Shiva har jag hamnat nu?!”
Till slut fick föraren stanna och fråga efter vägen. Under en kort sekund undrade jag om han skulle komma tillbaka eller om han bara ville ta tillfället i akt och fly. Men han kom tillbaka, för vi var tydligen i närheten och när Hilton efter några minuter dök upp som en magnifik fyr i marsmörkret, brast föraren leende, och utan hejd på sin känslomässiga lättnad, ut i ett triumfatoriskt: ”Ah … It’s a luxury hotel!” En skvadron av securitasmän undersökte bilen och sedan körde vår sjaviga gula Ambassador-taxi upp mot den fläckfria entrén, som en rinnande curryklick på en alabasterkind. Föraren verkade djupt lycklig av upplevelse, och log storartat då han fick sin dricks.
Hotellet hade som sagt bara varit öppet i en vecka och personalen var lite trevande en del gånger, men de var hela tiden själva imponerade och stolta över hotellet. Mannen som följde oss och visade oss rummet frågade med jämna mellanrum vad vi tyckte om hotellet, om receptionen, badrummet etc, med en förtjust glimt i sina ögon. Jag kände mig nästan lite generad för att jag var för trött för att uppskatta hotellet lika mycket som han.
När vi beställde transport till flyget till nästa morgon fick vi frågan: ”What kind of car model do you want?” Som om frågan gällt om jag ville ha kaffe eller te till frukost. Ville vi ha en specialutrustad Corolla eller en specialutrustad Camry? Helst ville vi bara till rummet för att få sova 5 timmar, så vi pekade på en av bilarna. När vi 6 timmar senare satte oss i vår beställda bil (om det nu var Corollan eller Camryn minns jag inte) var den fullt ekiperad med ett par olika dagstidningar, juice och tilltugg.
Utanför bilfönstret, vid vägkanten vaknade människor upp. Alltid denna fattigdom och lyx om vartannat. Som turist, resande i skyddad bubbla, är det svårt att inte känna ett visst stygn i samvetet av att bara vara där och ha det bra.
Drygt ett halvt dygn senare går vi ut från ankomsthallen på Landvetters flygplats. Minusgrader och nästan en halv meter snö. Trafiken är lugn. Ännu en konstrast.
Det är lite besynnerligt och trist det här med att somliga förväxlar kostnad med värde. Sajten VeryFirstTo.com erbjuder en massa olika påkostade saker som man kan ägna sig åt då man förlorat sina egna önskningar ner i värdebrunnen. Bland annat kan man för si så där 10 miljoner köpa en resa som under 2 års tid tar en runt till alla 962 världsarv. För att hinna med detta måste man besöka 1-2 världsarv varje dag.
1-2 världsarv om dagen.
I två års tid?!
Alltså … jag tycker om att resa, men är inte en del av glädjen i resandet att kunna stanna till? Upptäcka. Ta en öl och gnälla över vädret och sådant … ni vet väsentliga saker. Det är som om någon på sin första dejt sa att: ”det är lika bra att få den här förälskelsen överstökad, så att vi sedan kan konsolidera våra aktieportföljer”. Jämförelsen är faktiskt rätt så relevant, för en resa kan ge samma typ av nyfikna glädje som en förälskelse: i upptäckandet, undersökandet, testandet … och för all del även besvikelse av typen shit vad hon snarkar/det ligger en motorväg utanför hotellet. Hur som helst fattar jag inte riktigt hur …
… 1-2 världsarv om dagen … ska kunna … typ ens avsluta denna mening.
Inget för mig.
Men de har tydligen sålt en resa trots allt. Det är en rik kines som köpt. Den gode kinesen är kanske inte bekant med en annan kines, Lao Tse, som för si så där 2500 år sedan skrev: En god resenär har inga bestämda planer
och strävar inte efter att anlända
En resa som kräver att man anländer 1-2 gånger om dagen är inte lyx, den är ett helvete.
——-
En del gånger får man två hotell till priset av ett. Rummet jag har fått på Hotell Danmark, i centrala Köpenhamn, bär en doft av sextiotal. Inredningen drar kanske åt åttiotal, men doften, eller rättare sagt den dävna lukten, som sitter i väggar och mattor på både rum och i korridorerna är definitivt från sextiotalet. Värst är mattorna i korridorerna som är rynkiga, blekta och oerhört fläckiga. En smutsarkeolog skulle mycket väl kunna finna rester från fester, spill och spyor som går minst tre decennier tillbaka. I badrummet är toaletten placerad i duschhörnan, medan duschen sitter på väggen rakt innanför dörren och förvandlar hela badrummet till duschbås.
Men receptionen, tillika bar och restaurang, är ett helt annat hotel. Här är fräscht, kliniskt befriat från fläckiga mattor och med fin vy ut mot något som kan vara förlängningen av rådhuset. Bortom det skymtas en av attraktionerna på Tivoli. Väggarna pryds av tavlor, med det något odanska motivet flamencodansare. Från högtalarna strömmar nattlig jazz som bärs fram av Ella Fitzgerald och just nu svenskklingande piano som inte kan vara någon annan än Jan Johansson. Själv sitter jag med en Svaneke Choko Stout och betraktar skymningen. På det hela taget är detta ett hotell jag gärna bor på.
Däremot bor jag inte gärna på det hotell som mitt rum ligger i. Det på femte våningen med sunkmattan. Tyvärr är det just det hotellet jag ska upp till sedan. Jag borde kanske hämta ner ett täcke och kampera här, i receptionen, där de placerat det bra Hotell Danmark.
Legender är alltid en källa till underhållning. Det har ingen som helst betydelse hur sanna de är eller inte, för det är inte där de har sitt huvudsakliga värde. Från vår hotellbalkong, på Royal Continental Hotel i Neapel, såg vi Castel dell’Ovo (Äggborgen), som är ett bra exempel på en historia som innehåller alla ingredienser för att skapa en lika absurd som underhållande legend.
Vi har här en borg, som tydligen inte ansågs uppfylla sin definition som borg, och som man därför beslutade sig för att förstärka. En normal människa hade ökat på murarnas tjocklek eller byggt en vallgrav till eller något i den stilen, men det hade väl varit lite för enkelt. Så vad gör man? Tydligen får man för sig att det inte finns något som förstärker byggnader lika mycket som poesi och därför kallar man till sig den gamle romerske poeten Vergilius. Vergilius tar sig en ordentlig titt på borgen, går ett varv runt befästningarna, sparkar på en mur eller två, skakar på huvudet och muttrar ”Hmm, det här ser inte bra ut”. Men istället för att förstärka borgen med några väl valda diktstrofer väljer han att placera ett ägg i borgens grund.
Ägg?
Nu är jag inte någon expert på vare sig ägg eller arkitektur, men jag begriper inte på vilket sätt ett ägg i borggrunden skulle kunna förhindra att mordiska barbarer strömmar över murarna. Det var förvisso ett magiskt ägg, men hur magiskt kan ett enda ägg bli för att säkra en borg? När jag slår upp Ägg i mitt symbollexikon så är det första som sägs om ägg: ”Det är oftast vitt och bräckligt”. Ahh … se på fan … och sedan då? Jag har faktiskt lite svårt att se hur den östgotiska kungen Totila stormar fram genom Neapel och helt plötsligt stoppar nedanför Castel dell’Ovo bara för att napolitanarna sturskt skriker: ”Ge daj Totte, vi har äggat borgen så du har änte en chans.”
Nåja. Varför ska jag racka ner på en underhållande legend bara för att den tycks vara orimligt. Och ifall det faktiskt ligger något i att matvaror kan ha en byggnadsteknisk funktion, så har jag för säkerhets skull lagt en halv ostmacka i krypgrunden på vårt fritidshus.
Royal Continental Hotel gav oss för övrigt en känsla av Skottland ena kvällen. Vi låg lugnt och slappade vid polen då kvällen anlände med musik. Men istället för ett smäktande O Sole Mio var det skränande och en smula desperat säckpipemusik som uppfyllde hela poolområdet. Det var ett bröllop som festade igång på hotellrestaurangen intill. Bruden var italienska och brudgummen var från Skottland. Säckpipan var inte av denna värld.
En del gånger vill jag bara sätta mig i ett hörn med ansiktet begravt i händerna. Inte så mycket på grund av misströstan eller dylikt, utan mer för att slippa se eländet. Speciellt om det är ett påkostat elände som struntar i historien.
Låt mig ta ett exempel från min Londonresa nu i april. Efter flitigt shoppande av böcker så tänkte jag ta en paus på något litteratur-relaterat ställe. Café Royal dök upp i mitt huvud. Café Royal var en legendarisk restaurang och café från förra sekelskiftet och en bra bit in i 1900-talet, och besöktes av bland andra Oscar Wilde, Virginia Woolf, Noel Coward, George Bernard Shaw och herre gud varför inte slänga in Winston Churchill och Brigitte Bardot som grädde på moset. Hängde man på Café Royal var man någon, och var man någon så hängde man på Café Royal … lite av en självuppfyllande profetia det där. William Orpen (irländsk konstnär) har skildrat stället.
Men med tiden förvandlas även det mest prestigefyllda via patina till passé. Café Royal stängde därför för renovering 2008 och renoverades grundligt till modern lyx. Och det var hit till nya Café 1865 (helt nyöppnat sedan några månader) på Café Royal som jag ville gå för att frottera mig med historiens litterära vingslag.
Men varför tänkte inte inredaren lite till? På var han var och vad han gjorde och med vad? Fan vet. Inredningen på Café 1865 är tyvärr inget annat än en parodi på exklusivitet, med gult marmorgolv som matchas av gula marmorbord som i sin tur balanseras av gul marmor-bardisk och alltsammans hålls samman av gula marmorväggar. Jag hade förväntat mig brittiskt fin de siècle-elegans och möttes istället av italiensk 80-talsanstalt för trendmissbrukare. Förskrämd tog jag en bild i smyg.
Bilden gör inte platsen rättvisa, för caféet ser här nästan sansat ut, men det var som att befinna sig inuti en narcissistisk tvålkopp. Det var kalt och kallt och väldigt, väldigt gult. Det bästa med caféet var fönstrena, som var genomskinliga. Jag drack i alla fall en cappuccino. Den kostade 4 pund. När notan kom hade ytterligare 50 pence lagts på i serviceavgift, vilket gör närmare 50 kronor för en kopp. Vilket hade varit okej om lokalen gett ett lite mer elegant intryck. Och det hade varit ännu mer okej om cappuccinon varit god. Nu smakade den i stort sett bara varm, skummad mjölk.
Alltså, jag har inget emot moderniserad lyx, tvärtom, men om man ger sig på något med ett historiskt kapital så måste man ta hänsyn till det. Det är som att byta ut midsommarsill och snaps mot sushi och piña colada. Det funkar inte. Inte på något plan. Nej! I rättvisans namn så får jag väl säga att om man tittar på bilder av övriga delar av Café Royal (hotell och restauranger) så är det inte lika illa … men Café 1865 är illa nog. Man vill väldigt gärna slippa se eländet.
Jag har alltid tyckt att en frukost inte kan vara misslyckad om den innehåller croissanter. För man kan inte misslyckas med croissanter … eller det kan man säkert, men hotell brukar få sina croissanter levererade från ett bageri, så hotellcroissanter brukar vara habila bakverk.
Sedan åt jag frukost på Park International Hotel i London och fick det bevisat för mig att om ett hotell ska lyckas gå fel med sina frukostcroissanter, så ska det vara ett brittiskt hotell. Hur gör de för att klara detta? De tar gårdagens croissanter och mikrar dem i tio minuter så att de obevekligt förvandlas till någon slags oätlig fossil. Säga vad man vill om en croissant, men den ska inte ge ifrån sig ett träaktigt ljud då man knackar den mot bordet eller spräcka fatet då man uppgivet slänger den ifrån sig. Så jag satt där med min arma croissant och skrek inombords: Varför? Varför gör det så mot en stackars croissant?!
Britter och mat är tyvärr en sorglig följetong. Ta bara den självmotsägande ironin att britterna var så förtjusta i den kryddiga indiska maten att de adopterade den till England, men utan att fatta den gastronomiska vinken. Det vill säga att mat tenderar att smaka mer om den kryddas. Nej då, brittiska kockar tycks hysa en panisk rädsla för allt vad salt och peppar och resten av Santa Maria-hyllan erbjuder. De enda kryddor som vanligtvis existerar i det brittiska köket är vatten, fett och kockens andedräkt.
När vi var i London hösten 2011 åt vi mat på Bumpkins, en restaurang som specialiserat sig på brittisk cuisine. Deras motto är: ”it’s all about authentic, seasonal British food”. Vilket borde ha varit en varningssignal. Orädd beställde jag in en rätt med det något illavarslande namnet ”Cow pie”. Kopaj … ett ord som jag som tioåring brukade kalla något helt annat. Hur som helst så kom maten in och visade sig vara fjärran från de pajer jag känner till. Pajen var i själva verket en mindre järngryta som var täckt av ett pajlock, och Cowpie:en i sig bestod av kött kokt i kranvatten, samt berikat med stort tuggmotstånd. Några kryddor var det inte tal om. Jag fann mig själv sitta och tänka: Varför? Varför utsätter de en stackars ko att bli cowpie?!
Denna gång var vi på The Cadogan Arms, en gastropub, det vill säga en pub som satsar på lite mer exklusiv mat jämfört med en traditionell pub. Mia beställde en gryta med musslor och jag beställde en kvarts kanin. Och saken är den att det egentligen smakade ganska gott, men på samma sätt som en viskning kan vara ljud. För problemet med viskningar är att man ofta får anstränga sig för att höra. Så där satt vi och kisade med våra smaklökar för att känna av smaken som fanns där någonstans i bakgrunden som en skräckslagen kammarjungfru, redo att fly om vi gjorde en häftig rörelse med gaffeln. Så The Cadogan Arms kan rekommenderas, men vrid upp känsligheten i era smaklökar innan ni går dit. Puben var för övrigt kul inredd med en flock djurhuvuden på väggen – kul för besökaren alltså, inte lika kul för djuren – inklusive ett bisonhuvud och troligtvis framhalvan av min kanin.
Väggar fyllda av djur som dött i gastronomins tjänst. Men jag undrar lite över vilken rätt som fjärilarna på ena väggen ingått i.
En annan egendomlighet med det brittiska köket är att ärtor serveras till allting. Och det finns inte en chans att komma från dem. Man kan försöka, genom att till exempel beställa råbiff, i tron att man aldrig får ärtor till råbiff. Men där bedrar man sig, ty britterna finner en väg. Jag är helt övertygad om att den ursprungliga betydelsen till ”brittisk cuisine” är: ”Saker man kan äta till ärtor”. Gastronomisk tourettes är vad jag kallar det, ett sjukligt tvång att konstant servera ärtor till allt. Det hela är hur som helst mycket egendomligt, för det är ju inte direkt så att ärtor passar till något om man inte döljer dem i kryddor … vilka britterna som sagt skyr. En gång bad jag att få en rätt utan ärtor och fick en iskall blick från servitören, som om han vill säga: ”Don’t be obscene, sir!” När jag åt min sista fish and chips för denna Londonresa tilläts jag emellertid att göra ett val mellan ”mashy peas” eller ”peas”. Eftersom ”mashy peas” skulle innebära att kocken skulle göra något med ärtorna så tog jag det säkra före det osäkra och beställde hela ärtor. De smakade blött gräs.
Så, tillbaka till min stackars mikrade croissant. I ren desperation över att berövas min frukostcroissant kallade jag till mig servitrisen.
”Excuse me, do you have any other croissants? Freshly baked?”
”But these are. They are warm, aren’t they?”
”They have been microwaved. That is not the same thing.”
”Isn’t it?”
”No. I can’t eat this.”
Hon tittade på min croissant, som låg dystert på sitt spruckna fat, och ett ljus tyckes gå upp för henne.
”I see your point, sir. I’ll get you some mashy peas to go with it. Won’t that be delicious.”
Men fish and chips kan de göra.
——————————-
Vadå alternativa weekend-städer (SvD)? London funkar alltid! Eller som författaren Samuel Johnson sa: ”Why, Sir, you find no man, at all intellectual, who is willing to leave London. No, Sir, when a man is tired of London, he is tired of life; for there is in London all that life can afford.”