Kategoriarkiv: Strand

Hav, klippor & förunderligt folk

Det som till en början tycktes vara ett samtal visade sig snabbt vara en kamp.

Platsen var Saltholmen. Jag låg som en loj sköldpadda på en klippa och läste. Några meter från mig låg en trio, bestående av två tjejer och en kille, alla runt 25 år. Killen bläddrade slött i en tidning om lyxklockor, medan tjejerna, en blondin och en brunett, utbytte erfarenheter om hur alkohol fått dem att kräkas. Ganska snart försökte de bräcka varandra, men fortfarande mycket artigt, som om det handlade om att fixa håret inför en fest.

”Jag förstår precis vad du menar, Sanna, det där sista glaset Chateau du Tequila lägger sig såå onajs över kvällens alla IPA, vilket får förödande konsekvenser framåt gryning, du vet…”

”Preciiis, Sussi. Preciiis. Just så blir jag efter femte flaskan bubbel. Märkligt. Jag känner mig nästan lite kränkt. Ja, faktiskt!”

Ungefär så … Det visade sig att det blev brunetten som vann med sin anekdot om då hon kastade upp nattens spritkonsumtion, spontant, genom en bildörr, i farten, på väg hem dagen efter. Tjejen såg märkbart nöjd ut då detta tystade väninnan. Sedan bytte de samtalsämne.

Och där: Havet.

När man ligger på en klippa på Saltholmen är man alltså inte ensam. Det hördes musik från en bärbar högtalare som sjöng ut någon fransk radiohit. Lukten av thaimat svävade fram över klipporna och blandas med lukten av någons cigarett. Engångsgrillarna var ännu inte tända, men det var bara en tidsfråga. Just denna dag var det dock ganska glest på klipporna, så det bestående intrycket var ändå det av hav, klippor och sol.

Tänk vad lite istid kan göra med ett berg.

De artiga tjejerna intill var hur som helst som fågelsång jämfört med den man som dök upp strax innan jag gick hem. För det finns alltid en sådan kille, ni vet killen vars ego är av en invasiv art, som om han är skräckslagen för att plötsligt inte finnas till om han inte syns, och framför allt hörs.

Rösten besudlade klipplandskapet när han försäkrade sin flickvän (som var maniskt rädd för tång, klippor, havstulpaner, maneter, andra potentiella hot under ytan, samt troligtvis vatten i sig) att det var varmt i vattnet. Vattnet höll cirka 15 grader så det var kanske inte ett isbad, men att kalla det varmt är helt enkelt fel. Fast killen hade antagligen inte intellektuell kapacitet att processa så intrikat information som temperatur.  Ni vet den typen av kille, en kille med  … humor? Han kläckte ur sig ett skämt när han låg i vattnet. Han kallade tången för ”rövtång” och skrattade sedan hysteriskt åt detta, för att sedan tystna och förklara för sin flickvän, som inte skrattade, att han anspelade på ”verktyget rörtång, som nästan låter som rövtång”, för att sedan skratta hysteriskt igen.  Man märkte att Danmark rörde sig några meter bort från Sverige efter detta. Den typen av kille.

Men bortsett från det: Saltholmen. Vad mer kan man säga? Sedan hundra år är det en plats för olika typer av bad. Det har funnits både varmbadhus och kallbadhus här och det är ju lite symptomatiskt att varmbadhuset till slut fick ge upp inför kallbadhusets naturliga styrka: havet.

Bara storsegel … vad säger vi om det?

Båtar passerar i en jämn ström mellan mig och Stora Jonsholmen och så här i maj kan man även få se segelbåtar komma glidande utan mast, troligtvis på väg från ett vinterupplag till en annan hamn för att få sin mast för säsongen. Trenden i år tycks vara aluminiumfärgade master med smällande fall och nervöst ryckande windex. Som sig bör i skärgården.

Det här var mitt första bad för i år. Jag vet, jag är sent ute. Åtminstone om man sällar sig till den skara som ser det som en självförverkligande handling att basunera ut datum och temperatur för första badet – ju tidigare datum, ju lägre temperatur och ju mer blasé du är för den låga temperaturen, desto mer fantastisk är du. Ungefär. Så ja, jag är sent ute.

Första doppet: mitten av maj.
Temperatur: för kallt.
Grad av blasé: inte ett jota (det var kallt, sa jag inte det?).

Stigen till klipporna

Ovan och under ytan – Maldiverna 2010

Sommarvärmen lockar fram minnen. Minnen av en veckas koncentrerad inaktivitet på Kuredu, Maldiverna. Inaktivitet är kanske fel ord, för naturligtvis var vi aktiva, men vi var aktiva med att ta det så lugnt det bara gick. Andra dagen liknade den första, den tredje den andra, och så vidare.

Och det vi gjorde var att vakna till vågbruset, ta oss ett morgondopp direkt från vår egen badbrygga, släntra bort till frukosten och släntra tillbaka till rummet för att byta om för stranden. Sedan följde en rad släntrande aktiviteter i form av slänter till södra stranden; snabb, tiometers, brännande slänter till vattnet; lojt släntrande bort till baren; några svalkande minuter i poolen; småhungrigt släntrande till rummet för att byta om för lunch; lunch, slänter, rum, bad från vår badbrygga; dusch, slänter bort till restaurangen, middag under stjärnhimmel intill mera vågbrus … och så när kvällen blev natt gjorde vi vin-kurvor i sanden då vi släntrade tillbaka till rummet.

I mina ögon: inaktivitet reducerad till perfektion.

Men mitt i all inaktivitet fanns desto mer aktivitet under ytan. Det jag började med första dagen, då jag gick nerför vår badstege, var att snudd på trampa en rocka på runt 70 centimeter i diameter. Det simmande småhajar, inte större än några decimeter, på det grunda vattnet intill stranden. De var alltid så rädda för mig att jag aldrig lyckades snorkla ikapp dem. Ett otal triggerfish betade på botten och de tillät att man simmade nära dem –  det var först efter halva tiden på Kuredu som vi fick reda på att dessa färggranna stora fiskar hade käkar som kunde bita av ett finger. Papegojfiskar, butterfly fish, angelfish, stripe snapper fanns också i vattnet … vi kollade upp namnen efteråt, för som vi sa då vi just sett dem: ”Såg du den prickiga fisken, eller den feta fula jäkeln?”

Naturligtvis fanns där också stora stim med småfisk i alla olika färger man kunde önska sig. Och ville man se riktigt stora fiskar så kunde man det med. Näst sista dagen snorklade jag ut från vår badbrygga. Cirka femtio meter ut såg jag plötsligt en skugga glida fram i vattnet och en Napoleonfisk på nära 1,5 meter i längd simmade förbi framför mig. Jag skulle vilja säga att det var ”ganska coolt och jag följde efter den en bit”. Men … att möta en Napoleonfisk när jag tidigare bara mött småfirrar som triggerfish (bara halvmetern långa) var … en tillnyktrande upplevelse. Jag simmade tillbaka till rummet med en blandning av uppspelt förundran och skräck dunkande i bröstet.

Men bäst av allt var att jag varje dag såg havsköldpaddor i vattnet kring Kuredu. Och det är dessa som jag kanske minns bäst från all snorkling. Sista dagen, sista badet, gick jag i vattnet med hoppet om att få se dem ännu en gång innan vi åkte från ön, men de var frånvarande. Jag gav upp och hade just vänt in mot stranden då den till slut kom simmande.

Havssköldpaddans fenor rör sig som vingar i vattnet; långsamma slag genom ett hav som är så klart att det ser ut som den flyger genom luften. Jag följde efter på 15 meters avstånd, simmade med den en stund och tog motvilligt farväl av den då den nådde sandvidderna en bit ut. Den simmade vidare genom det soldränkta vattnet med vit sand under sig och glitter som himmel.

Den typen av resmål – Maldiverna 2010

Det första tecknet måste ha varit att piloterna flög barfota. Inget jag sett, läst eller haft orealistiska fantasier om, gav en lika bra vink om vad Maldiverna skulle erbjuda som att stiga ombord sjöflygplanet och se piloterna hoppa in och starta i kortärmad skjorta och shorts … och barfota. Det är liksom den typen av resmål.

 Maldiverna består av 1192 öar. Vi reste till en av dem: Kuredu. Vi kom från Indien, med sina konstanta ljud, sin intensitet och sin något oförstående inställning till sophämtning, så det är möjligt att vi var extra mottagliga för paradisisk ö-karisma. Det är även möjligt att vår objektivitet trubbades av ytterligare för att Kuredu Island Resort var överbokade och vi därför blev uppgraderade från Beach Bungalow till Water Villa. Var vi egentligen förmögna att göra en saklig bedömning av ön? Jag vet inte och jag bryr mig inte – vi var på Maldiverna i en Water Villa, hur kan saklighet vara relevant?

Den reklamare som har Maldiverna på sitt bord måste ha världens slappaste jobb, för naturen har gjort jobbet åt dem. Sanden är verkligen så vit att du bländas när du tar av dig solglasögonen för att ta dig ner till vattnet. Vattnet är blått och fyllt av förvirrade och färgglada fiskar, loja småhajar och graciösa havssköldpaddor. Havsytan gnistrar i solskenet, luften är varmljummen och eftersom närmsta grannhotell ligger på en annan ö så är det fridfullt. Kuredu är en förhållandevis stor ö, men inte större än att man kan strosa runt hela ön på knappa 40 minuter, så även om hotellet var fullt så fanns ingen trängsel. Det var egentligen bara i restaurangen och i baren som andra gäster kom närmare än 20 meter, och den enda plumpen i det paradisiska protokollet var de feta tyskarna som i baren generöst visade upp sina svettiga valk-arealer endast iförda minimala Speedos.

Så, vad gör man här? Inte mycket. Det finns förvisso lite vattenaktiviteter, spa, några korta golfhål och en handfull småbutiker, men det vi ägnade oss åt var framför allt sanden, vattnet och friden. Dagarna gick i vilopuls, från morgondopp och frukost, strand och sol, via bad, havssköldpaddor och fiskstim, till lunch, solstol, fler fiskar, solnedgång och middag. Ett potpurri av lättja, sorglöst sammanhållet av vitt vin med is. Nästa dag: Vakna. Upprepa.

Maldiverna består som sagt av 1192 öar. Det innebär att det bara är 1191 kvar att besöka. För jag visste redan fem minuter efter vi lagt till med sjöflygplanet vid piren, att jag måste, måste tillbaka. Det är, som sagt, den typen av resmål.

—————————–

Vi fixade flyg själva från Trivandrum, eftersom vi även rest runt i Indien, men vi bokade hotell via Ving.

Bästa stränder (DN) har dock missat Maldiverna.

Konsten att behålla värdighet eller Skammens promenad – Turkiet 2009

Vilken resa gör mig nöjdast? Enkelt: Den som tar mig iväg. Det är inte det att jag vantrivs hemma, tvärtom, mitt hem är min ljuva borg och något för den händige etc. Men glädjen i att finna allt det som inte är bekant ligger ständigt och lockar som grön fe i kafédimmorna. En del gånger räcker det med att ta en annan, okänd, väg till jobbet. Andra gånger måste jag till (för mig) otrampad utländsk mark.


En sak som är komplicerat med otrampad mark är att den kan vara svår att trampa och samtidigt behålla värdighet och stil. I Alanya, Turkiet, 2009 var sanden åt det mörkare hållet och solen var en helvetisk grill i skyn. Och som alltid måste man göra ett taktiskt val: nära havet eller nära baren? Naturligtvis lägger man sig alltid nära havet, vilket är ett enormt misstag om man ska behålla sin värdighet, för du kommer alltid till en punkt då svetten rinner och havet bara kan svalka utsidan. Du vill ha något kallt att dricka.

Du börjar gå mot baren och känner omedelbart hur det är som att gå på en stekhäll, men du tänker att det inte är någon fara, för baren är bara fyrtio meter bort, och du går vidare, i dina coola solglasögon och med svala sofistikerade steg. Sedan följer i snabb takt ett fullständigt stil-förfall, då du börjar zick-zacka mellan de få skuggplättar som olika solstolar ger; då du börjar öka på stegfrekvensen, så att du snart ser ut som du medverkade i en stumfilm från 1923; då du tänker att ”om jag borrar ner fötterna i sanden för varje steg så kommer det att vara svalt” men inser direkt att allt som händer är att du nu bränner anklarna istället och dessutom inte ser klok ut då det nu ser ut som om du försökte dig på lite misslyckad Charleston; då du börjar ta överdrivet långa steg och får hatiska blickar på dig då du dränker dina solgrannar i sand; då du ger upp helt och hållet och rusar trippande med höga knäuppdragningar och grimaserande utstöter ”oohh, aahh, iihh, uuhh, fy fan i helvetes skit, uuhh …” vilket inte är vad man önskar bli citerad med.

Det enda som är värre än denna skammens promenad, är att du inser att du måste gå samma väg tillbaka och denna gång med två ölglas i händerna. Lösningen heter: Hotellpool.


Någon lär ha sagt att man kan använda flip-flops … men det är för mesar. Dessutom, med ben täcka av sollotion och svett, så ser benen raskt ut som panerade fiskpinnar tack vare flip-flopsen inbyggda funktion att sprätta kilovis med sand omkring sig för varje steg man tar. Och är det något som förstör ens värdighet och stil, så är det fiskpinneben.

Mer att göra i Alanya (DN).

Det dåliga med det bra – Mexiko 2012

Vi reste till paradiset, men paradiset var inte där. Men det som ändå var där, var helt okej.

Det finns en avigsida med att uppleva något bra. För det innebär att man omedvetet (eller medvetet) jämför allting med detta efteråt. Vi hade varit på Maldiverna 2010 och åkte nu till Mexiko och Isla de Holbox. Och det går inte att komma ifrån: Isla de Holbox hade inte en suck.

En ledtråd hade kanske varit ”naturreservat”, vilket Isla de Holbox är. Det låter bra, liksom naturligt, ursprungligt, paradisiskt. Men det innebar att man var förbjuden att göra något åt de ton efter ton av trasslig och täckande av tång (säg det snabbt fem gånger), som låg på stranden och förmultnade … och spred en lukt som var en tämligen lyckad korsning mellan ruttnande natur och misskött offentlig toalett (utan citrusstenar i pissoaren). Medan man på Maldiverna krattade stranden varje morgon innan vi hunnit gå iväg till frukost. Maldiverna var såldes mer konstlat men mer likt den illusion av paradis jag bar på.


Samhället Holbox var slitet (eller genuint, som en resebroschyr hade sagt), och lugnt. Nachosreklam fanns på väggarna. Bleknande Coca Cola-skyltar och bar-reklam gjorde ett tappert, men trött, försök att locka kunder. Atmosfären var så laid-back att den knappt hade puls … men på ett bra sätt. Samhället var på sitt sätt mysigt, och vi gick inte tillbaka dit. Och denna typ av Vi-vill-vara-ett-paradis-men-orkar-inte-riktigt-försöka-attityd var påtaglig. Den hade sin charm, men vi som sökte efter paradiset (som vi fantiserade om) fann det inte.

Så det som var dåligt med Isla de Holbox var egentligen att vi hade varit på Maldiverna innan. Prisvärt? Ja. Vill jag tillbaka? Nej. Hotellet, Villas Paraiso del Mar, inklusive service, var bra. Maten kunde ha kryddats mer. Vi var ju trots allt i Mexiko och förväntade oss smärre vulkanutbrott i munnen, men utbrotten var få. Som fanatiskt frukostätare var jag dock helnöjd: köksmästaren stod till och med och specialgjorde smoothies på morgonen. Bara en sån sak.


Men är det trendigt att åka hit? Javisst säger AB!

Mer om denna resa finns här och här och här och här.

Surfa bland pelikaner – Mexiko 2012

Pelikanerna är alltid närvarande på Isla de Holbox. De cirklar till synes godtyckligt ett tjugotal meter över havet, för att sedan fälla tillbaks sina vingar och störtdyka ner efter fisk. Sedan flaxar de upp igen. När traktens fiskare kommer in med sina fem meter långa träbåtar, lådor fyllda med fisk, ligger pelikanerna förväntansfulla i vattnet intill. De har lärt sig. De får alltid något.

Men vinden som blåser upp ordentligt under tredje dagen lockar fler än pelikanerna. När vi kommer ner till stranden efter frukost är himlen fylld med färg och rörelse som inte är fågelrelaterad. Isla de Holbox har ett rykte om sig att vara en av de bästa kitesurfingplasterna i Mexico. Det är mycket möjligt, jag kitesurfar inte själv, men förstår att många rest hit enbart för detta. Och det är fascinerade att sitta på stranden och titta på, surfarna är skickliga … och vissa är det inte, och det är minst lika roligt att se. Och med alla pelikaner i luften finns alltid chansen/risken att en pelikan plötsligt flyger rakt in i en skärm.

En annan fördel med vinden är att myggorna håller sig borta. De är egentligen inte så många när det är vindstilla, men de är törstiga, åtminstone efter Mias blod. Själv är jag uppenbarligen en ganska smaklös upplevelse och de ratar mig till förmån för den trestjärniga hemoglobinrestaurangen intill mig. Det Indiska myggmedlet, Odomos, vi har med oss hjälper en del, men borde inte Mexiko ha eget myggmedel som är utvecklat mot just mexikanska myggor?

Vi tar oss ner till centrum och går in i en av alla souvenirbutiker. Letar oss förbi sombreros, kepsar, drömfångare, ekivoka vykort, små skulpturer av havssköldpaddor och miniflaskor av tequila, tills vi ser hyllan med solskyddsmedel och anti-myggvapen. Texten är på spanska. Naturligtvis! Jag kan beställa öl på spanska, men detta hjälper inte för att avkoda myggspray. Några flaskor har illustrationer av barn eller familjer på sig, ej överkorsade. Vi väljer bort dessa, utifrån slutsatsen att om det är farligt för barn så borde det bita bättre på mygg. Till slut går vi därifrån med det som expediten menade var ”the best”, vilket av en händelse visade sig vara det dyraste. Där ser man.

Mias ben och armar var efter ett par dagar som en roman i blindskrift. ”The best” myggmedel? No way! Frågan är om det inte var mygg-aromat vi fick tag på. Som att pensla sig med barbecuesås innan ett kannibalbesök. Vi återgick snart till vår Odomos och hoppades på lagom mycket vind, för att befria oss från mygg och ge oss skådespel i form av kite-surfare och pelikaner.

Apropå saker som flyger i luften. En dag när jag tog mig ett dopp i havet försökte en flygfisk ta genvägen genom mitt huvud. Jag har ingen aning om hur det gick för fisken, men mitt öra klarade sig med en lättare rodnad.

Så surfa bland pelikaner, sola bland mygg, eller som AB skriver om, varför inte låta ungen simma bland hajar.