Det som till en början tycktes vara ett samtal visade sig snabbt vara en kamp.
Platsen var Saltholmen. Jag låg som en loj sköldpadda på en klippa och läste. Några meter från mig låg en trio, bestående av två tjejer och en kille, alla runt 25 år. Killen bläddrade slött i en tidning om lyxklockor, medan tjejerna, en blondin och en brunett, utbytte erfarenheter om hur alkohol fått dem att kräkas. Ganska snart försökte de bräcka varandra, men fortfarande mycket artigt, som om det handlade om att fixa håret inför en fest.
”Jag förstår precis vad du menar, Sanna, det där sista glaset Chateau du Tequila lägger sig såå onajs över kvällens alla IPA, vilket får förödande konsekvenser framåt gryning, du vet…”
”Preciiis, Sussi. Preciiis. Just så blir jag efter femte flaskan bubbel. Märkligt. Jag känner mig nästan lite kränkt. Ja, faktiskt!”
Ungefär så … Det visade sig att det blev brunetten som vann med sin anekdot om då hon kastade upp nattens spritkonsumtion, spontant, genom en bildörr, i farten, på väg hem dagen efter. Tjejen såg märkbart nöjd ut då detta tystade väninnan. Sedan bytte de samtalsämne.
När man ligger på en klippa på Saltholmen är man alltså inte ensam. Det hördes musik från en bärbar högtalare som sjöng ut någon fransk radiohit. Lukten av thaimat svävade fram över klipporna och blandas med lukten av någons cigarett. Engångsgrillarna var ännu inte tända, men det var bara en tidsfråga. Just denna dag var det dock ganska glest på klipporna, så det bestående intrycket var ändå det av hav, klippor och sol.
De artiga tjejerna intill var hur som helst som fågelsång jämfört med den man som dök upp strax innan jag gick hem. För det finns alltid en sådan kille, ni vet killen vars ego är av en invasiv art, som om han är skräckslagen för att plötsligt inte finnas till om han inte syns, och framför allt hörs.
Rösten besudlade klipplandskapet när han försäkrade sin flickvän (som var maniskt rädd för tång, klippor, havstulpaner, maneter, andra potentiella hot under ytan, samt troligtvis vatten i sig) att det var varmt i vattnet. Vattnet höll cirka 15 grader så det var kanske inte ett isbad, men att kalla det varmt är helt enkelt fel. Fast killen hade antagligen inte intellektuell kapacitet att processa så intrikat information som temperatur. Ni vet den typen av kille, en kille med … humor? Han kläckte ur sig ett skämt när han låg i vattnet. Han kallade tången för ”rövtång” och skrattade sedan hysteriskt åt detta, för att sedan tystna och förklara för sin flickvän, som inte skrattade, att han anspelade på ”verktyget rörtång, som nästan låter som rövtång”, för att sedan skratta hysteriskt igen. Man märkte att Danmark rörde sig några meter bort från Sverige efter detta. Den typen av kille.
Men bortsett från det: Saltholmen. Vad mer kan man säga? Sedan hundra år är det en plats för olika typer av bad. Det har funnits både varmbadhus och kallbadhus här och det är ju lite symptomatiskt att varmbadhuset till slut fick ge upp inför kallbadhusets naturliga styrka: havet.
Båtar passerar i en jämn ström mellan mig och Stora Jonsholmen och så här i maj kan man även få se segelbåtar komma glidande utan mast, troligtvis på väg från ett vinterupplag till en annan hamn för att få sin mast för säsongen. Trenden i år tycks vara aluminiumfärgade master med smällande fall och nervöst ryckande windex. Som sig bör i skärgården.
Det här var mitt första bad för i år. Jag vet, jag är sent ute. Åtminstone om man sällar sig till den skara som ser det som en självförverkligande handling att basunera ut datum och temperatur för första badet – ju tidigare datum, ju lägre temperatur och ju mer blasé du är för den låga temperaturen, desto mer fantastisk är du. Ungefär. Så ja, jag är sent ute.
Första doppet: mitten av maj.
Temperatur: för kallt.
Grad av blasé: inte ett jota (det var kallt, sa jag inte det?).
