Etikettarkiv: Indien

På resa

Kontraster in i det sista – Indien 2010

Lämna en kommentar

”This is a hotell?”
Taxichaufförens fråga var inte helt obefogad. Vi hade bokat rum på Hilton New Delhi/Janakpuri, som öppnat bara en vecka tidigare, så det var kanske inte självklart att en taxichaufför skulle ha hunnit bli bekant med just den hotelladressen än. Vi svarade i alla fall ja på frågan. Taxikillen verkade inte helt övertygad, men ryckte på axlarna och bad oss följa med bort till bilen.

Efter en lång resdag som hade tagit oss från Trivandrum i södra Indien, via Bangalore, till New Delhi i norr hade klockan nu passerat midnatt. Vårt plan hem till Sverige skulle gå nästa förmiddag, knappt ett halvt dygn bort, vi var trötta och ville inget annat än att sova några timmar innan det var dags för nästa flygresa. Tack vare vårt Am.Ex-kort hade vi en gratisnatt på Hilton, som alltså ingen visste var det låg. Allra minst taxichauffören skulle det visa sig.

Taxin var liksom de flesta Delhitaxis en sliten, smutsig, rest av ett fordon, men med sin gamla bensinmotor utbytt till en modern naturgasmotor. Uppdateringen från bensin till naturgas har dock gjort att taxibilarna har sin gastank i bagageutrymmet, vilket gjorde att våra väskor förpassades till bilens takräcke utan att surras fast. Taxichauffören försäkrade ihärdigt att det var ”No problem”. Exakt vad detta ”No problem” innebar var lite osäkert; att väskorna skulle ligga kvar eller att han skulle hjälpa till att samla ihop våra kläder då väskorna slungats av taket vid nästa gathörn? Hur som helst så körde vi iväg genom Delhis nattgator.

Ganska snabbt blev det uppenbart att det som inte var ”no problem”, var det att föraren inte hade en susning om var hotellet låg eller var området där hotellet låg låg. Men han körde på och tog oss bort på allt ödsligare gator och allt mer kantstötta kvarter. Emellanåt tittade han snabbt på lappen med adressen medan han såg allt mer skeptisk ut. Vi visste sedan tidigare att i Indien säger inte husens exteriör så mycket om hur det ser ut inne, men om natten, på allt mer öde gator och i ett grannskap som skulle kunna få slum att känna sig piffig började vi bli lite nervösa. Vi kikade på vår chaufför för att betrygga oss om att åtminstone en person i bilen visste vart vi var på väg. Tyvärr fick vi i just det ögonblicket en exakt likadan blick tillbaka från honom. Han tycktes nicka mot omgivningen genom den öppna rutan, som för att säga: Är vi i närheten nu? Hus-siluetter flimrade förbi, gatlyktorna satt allt längre och längre från varandra. Efter ytterligare en stund verkade det som om alla i bilen – jag, Mia, men framför allt föraren – tänkte: ”Var tusan/Shiva har jag hamnat nu?!”

Till slut fick föraren stanna och fråga efter vägen. Under en kort sekund undrade jag om han skulle komma tillbaka eller om han bara ville ta tillfället i akt och fly. Men han kom tillbaka, för vi var tydligen i närheten och när Hilton efter några minuter dök upp som en magnifik fyr i marsmörkret, brast föraren leende, och utan hejd på sin känslomässiga lättnad, ut i ett triumfatoriskt: ”Ah … It’s a luxury hotel!” En skvadron av securitasmän undersökte bilen och sedan körde vår sjaviga gula Ambassador-taxi upp mot den fläckfria entrén, som en rinnande curryklick på en alabasterkind. Föraren verkade djupt lycklig av upplevelse, och log storartat då han fick sin dricks.

Hotellet hade som sagt bara varit öppet i en vecka och personalen var lite trevande en del gånger, men de var hela tiden själva imponerade och stolta över hotellet. Mannen som följde oss och visade oss rummet frågade med jämna mellanrum vad vi tyckte om hotellet, om receptionen, badrummet etc, med en förtjust glimt i sina ögon. Jag kände mig nästan lite generad för att jag var för trött för att uppskatta hotellet lika mycket som han.

När vi beställde transport till flyget till nästa morgon fick vi frågan: ”What kind of car model do you want?” Som om frågan gällt om jag ville ha kaffe eller te till frukost. Ville vi ha en specialutrustad Corolla eller en specialutrustad Camry? Helst ville vi bara till rummet för att få sova 5 timmar, så vi pekade på en av bilarna. När vi 6 timmar senare satte oss i vår beställda bil (om det nu var Corollan eller Camryn minns jag inte) var den fullt ekiperad med ett par olika dagstidningar, juice och tilltugg.

Utanför bilfönstret, vid vägkanten vaknade människor upp. Alltid denna fattigdom och lyx om vartannat. Som turist, resande i skyddad bubbla, är det svårt att inte känna ett visst stygn i samvetet av att bara vara där och ha det bra.

Drygt ett halvt dygn senare går vi ut från ankomsthallen på Landvetters flygplats. Minusgrader och nästan en halv meter snö. Trafiken är lugn. Ännu en konstrast.

Besynnerligheter

Håll för gud skull i alla kvitton! – Indien 2010

2 kommentarer

Varför göra shopping lätt när man kan göra det svårt? I Indien har de fattat hur man gör för att få kunden att känna sig omhändertagen, trygg, väl mött … och fullkomligt misstrodd på en och samma gång. När vi var i Indien 2010 fick vi erfara detta i ett antal affärer, men det var Cottage Emporium i New Delhi som verkligen excellerade i denna konst.

C E är en affär för indiskt hantverk av alla de slag. Och när jag säger affär så menar jag inte en liten lokal butik som du går genom på trettio minuter. Icke då. Man kan säga att vad IKEA är för möbler är Cottage Emporium för indiskt hantverk. Stället är enormt. Om indiskt hantverk är din grej så är C E din Ali Baba-grotta. Silver, guld, kläder, möbler, konst, mattor och så vidare finns här i sådana mängder att dina händer får valkar bara av att vistas i närheten av varorna. Här finns allt i indiskt hantverk, och om du kan komma på något som inte finns här så är det antagligen inte ett hantverk, eller indiskt … eller ens speciellt lagligt.

Men även om det är lätt att hitta vad du vill köpa på Cottage Emporium, så är det inte lika lätt att faktiskt köpa det du hittat. ”Kvitton” är ledordet. Jag och Mia anlände till affären och vid entrén var jag tvungen att lämna ifrån min väska, vilken jag fick ett kvitto på. Efter att ha strosat ett tag hamnade jag på askavdelningen (jo, en sådan finns). Jag använde all min goda smak och min erfarenhet av tidigare askköp och valde ut en ypperlig ask. Denna gick jag med till askavdelningens disk. Här betalade jag inte, utan jag fick lämna ifrån mig asken och fick ett kvitto i dess ställe. För att få med mig själva asken blev jag hänvisad till en kassa, som naturligtvis befann sig på ett annat plan. Efter fem minuters sökande fann jag kassan och lämnade mitt askkvitto och betalade. Jag fick ett nytt kvitto, som sa att jag betalat, men fick jag min ask? Nej då, för att få den blev jag hänvisad till varututlämningen, som förvisso låg på samma plan, men inte alls i närheten. När jag till slut hittat denna tredje disk fick jag överlämna mitt kvitto som sa att jag betalat min ask och fick då asken förpackad och lagd i en påse.

Sedan var det dags att gå, så jag gick till väskutlämningen, letade fram kvittot för väskan och fick ut väskan. Gick vidare mot utgången, mötte en vänlig vakt som ville kontrollera att asken och kvittot stämde överens, detta för att få komma ut från affären och … sedan var jag ute … med ask … med väska … men, insåg jag plötsligt med plågsam klarsyn, utan Mia. Och det är det här som jag tycker är en aning märkligt. Jag är inte betrodd att gå in och köpa mig en ask utan all manisk kvittokontroll, medan det jag egentligen skulle behövt ett kvitto på var Mia … eller möjligtvis min hjärna.

På resa

Konsten att ta sig in i Indien med ogiltigt pass – Indien 2010

Lämna en kommentar

Efter tjugo minuter var det bara jag och Mia kvar i Trivandrums passkontroll, och vid det laget hade 3 passkontrollanter inspekterat våra visum med yttersta misstänksamhet. Jag klandrar dem inte. Hade jag fått bestämma så hade jag skickat tillbaka oss till Maldiverna med omedelbar verkan, för våra visum var snudd på hemmagjorda.

Bakgrunden var denna. Vår Indienresa 2010 avslutades med en vecka på Maldiverna, varefter vi skulle återvända till Indien för att ett par dagar senare flyga tillbaka till Sverige från New Delhi. Därför behövde vi ett visum som tillät oss att resa in i Indien två gånger. Men trots att vi ansökt om ett visum för ”Double” inresa så hade Indiska ambassaden i Stockholm gett oss visum för ”Single” inresa. Vi skickade tillbaka våra pass till ambassaden och påtalade problemet. Passen återkom korrigerade … med kulspetspenna. Någon på ambassaden hade inte orkat göra om hela jobbet utan hade för hand strukit över ordet ”Single” och plitat dit ”Double” istället. Jag menar … om det var allt som krävdes hade vi kunnat spara portot och strukit och plitat själva. Så svårt är det inte att stava till ”Double”.

Och det var dessa amatörmässigt ändrade visum som orsakade misstänksamheten hos passpersonalen på Trivandrums flygplats. Och ärligt talat, jag förstår dem. Det ska till en mycket korkad passkontrollant för att man ska komma undan med handskriven visuminformation. Antagligen trodde kontrollanten att det hela var ett pracitcal joke, för han såg sig lite diskret om, som om han letade efter en dold kamera. Så sneglade han tvivlande på oss och tillkallade en kollega, som lika förundrat vände och vred på våra visum, såg sig om efter dolda kameror och som slutligen började ställa den typ av intrikata frågor som är tänkta att sätta dit förhärdade brottslingar: ”Did you write this?”

Vi försäkrade att så inte var fallet. De trodde oss inte. Sedan förklarade vi att det var Indiska ambassaden i Stockholm som klottrat dit ändringen. De trodde heller inte på detta. Ännu en kontrollant tillkallades, som inspekterade pass, sneglade efter dolda kameror, gav oss tvivlande blickar och så vidare. Under tiden började kollegorna till våra passkontrollanter bilda en liten publik, styrda av den universella lagen om att allting som inte har med ens egna arbetsuppgifter att göra är mer underhållande.

Efter cirka en halvtimma, då 5 passkontrollanter inklusive en chef inspekterat våra visum och ett par i publiken gjort det bekvämt för sig och beställt in betelnötter till alla, löste sig det hela på ett, hur ska man säga … lågteknologiskt vis. Vi tilläts att passera in i Indien mot löftet att vi omedelbart skulle ta oss till New Delhi och åka hem. ”Don’t do this again,” bannade de oss. Vi lovade, men jag hade hellre sett att de skickat tillbaka oss till Maldiverna …

 

———————————————-

 

 

 

Om man blir nekad inträde och måste vända, så är det i alla fall tur att man inte cyklar. AB

Flyget, Kultur

Trotsa gudinnan och ta dig till flyget – Indien 2010

Lämna en kommentar

Vet ni vem Kannagi är? Det är en hinduisk gudinna som har som uppdrag att hindra turister att ta sig till paradiset. Okej, det är kanske inte hennes officiella uppgift, men det var trots allt den effekten hon hade då vi använde Trivandrum som plats att mellanlanda på då vi skulle ta oss till Maldiverna 2010.

Vi kom till vårt hotell sent på eftermiddagen och checkade in, en process som på traditionellt indiskt vis tog 20 minuter, då vi var tvungna att lämna pass, mödrarnas flicknamn, arbetsgivarens DNA och en halvliter blod. När vi sedan ville beställa transport till flygplatsen nästa morgon, då vårt plan till Maldiverna skulle gå, fick vi det leende och mycket tydliga svaret:
”No, not possible.”
”Excuse me, not possible.”
”You can’t go to the airport tomorrow morning.”
”Why? Our plane is leaving at twelve. To the Maldives! Paradise islands! All inclusive!”
”Ah … bad luck.”
”Bad luck? Bad Luck?! Didn’t you hear? All inclusive! We must go to the airport.”
”No, not possible tomorrow. Today? Yes. Day after tomorrow? Yes. Tomorrow? No.”
”Why?”
”Big festival tomorrow.”
”Big festival is the reason we can’t go to the airport,” upprepade jag med stigande grad av förvirring och irritation. Receptionisten höjde ett protesterande pekfinger.
”No, sir, you can’t go. But she can go to the airport.” Han pekade på Mia.
”She, why not me.”
”You are a man.”
Ja, detta kunde jag inte neka till. Arvssynden, eller vad det nu kunde vara, hade hunnit ikapp mig och på grund av min testosteroniga karaktär så fick jag inte åka till Maldiverna.

Förklaringen till allt var den årliga Attukal Pongala-festivalen i Trivandrum. Den firas till gudinnan Kannagis ära, i månadsskiftet februari/mars, genom att cirka en miljon kvinnor lagar mat på gatorna. Japp, en mille och jag skojar inte (kan Wikipedia ha fel?). Dessutom förbjuds män att vistas ute så länge solen är uppe. Summa: Mia får åka från hotellet och via flygplatsen till all inclusive på Maldiverna, medan jag får stanna på hotellet och överleva på jordnötter från minibaren.

Riktigt så illa blev det inte. De måste ha sett min desperation i ansiktet, för plötsligt var det ett ljushuvud i receptionen som kom på att hotellet även härbärgerade en flygbesättning. Som också, av ganska självklar anledning, behövde åka till flygplatsen nästa morgon. Så vi fick åka med dem, men naturligtvis innan solen gått upp.

Nästa morgon vaknade vi klockan 05:00 och när minibussen till slut rullade iväg vid sextiden var gatorna redan överfyllda av kvinnor som lagade mat. De första 400 metrarna tog oss 20 minuter att avverka, men sedan accelererade vi mot flygplatsen och kom fram 5 timmar innan flyget skulle gå. Men vi tog oss till flygplatsen, trots Kannagis gemena ansträngningar.

 

——————-

SvD, AB

Besynnerligheter

Historiskt minnesmärke, nu helt nytt! – Indien 2010

Lämna en kommentar

Den väldigt amerikanska konsten att kopiera något befintligt, och samtidigt fixa till det, kopieras flitigt i Dubai (SvD, AB, GP). Taj Mahal II ska byggas, fast större. Vilket gör att frågor dyker upp. Jag har sett Taj Mahal I, 2010, då jag och Mia turnerade runt i Indien.

Vi var där i gryningen, med morgonsvalka och en sol steg bakom Taj Mahal. Det var en märklig upplevelse, för jag har sett Taj Mahal så många gånger på bild, i TV, på film, att bygganden lever ett eget liv i medvetandet. Men den lever där som en del av fiktion. Så när jag väl stod där så kändes det nästan som att kliva rätt in i en affisch. Trots att vi länge hade planerat att resan skulle inkludera Taj Mahal, trots att vi köpt flygbiljetter, medvetet gått upp tidigt för att åka hit, köpt inträdesbiljetter etc, så stod jag där, nästan fånigt överraskad, och ville utbrista: ”Åh, men kolla där! Det är ju Taj Mahal!”

Så vad har vi då för bakgrund? Mogulhärskaren Shah Jahan, lika uppfylld av kärlek som oförmåga att hålla i sitt förnuft, blir galen då hans favorithustru Mumtaz Mahal dör, efter att ha fött honom ett fjortonde barn. Så vad gör han för att tackla detta? Han bygger ett grandiost mausoleum till henne, ett arbete som tar över tio år och slukar ett antal Rupier. Sedan vankar han av och an, fortfarande sörjande, på terrasserna i Agra Fort, och medan han stirrar mot Taj Mahal i fjärran frågar han sig vad han kunde gjort för att förhindra tragedin – och kommer nog aldrig på det självklara svaret som torde vara ”avhållsamhet” efter trettonde barnet.

Vi har exotisk historia, galen härskare, kärlek, en ström av födda barn, död, kreativa arkitekter och stilinfluenser från ett antal olika kulturer som sammanbakas i en byggnad som är så perfekt i sina proportioner att det som ser så storslaget ut från håll i själva verket är mycket mindre och stillsamt när man väl står intill det.

Sedan har vi kopian i Dubai.
Taj Mahal II.
Hur gick egentligen resonemanget?
Jag bara undrar?
”Vi behöver något för att dra turister.”
”Jag vet. Vi bygger Taj Mahal!”
”Ja! Skitbra!” Glädjen kommer av sig. ”Men vänta lite nu. Finns inte Taj Mahal redan? Du vet … typ där Taj Mahal ligger?”
”Visst fan, du har rätt.” Djupt veckad panna.  ”Nu vet jag! Vi bygger en Taj Mahal som är fyra gånger så stor.”
”Smart!”

Och det jag lite försynt undrar är, för att citera John Cleese i Fawlty Towers: ”What’s the bloody point?!” Låt oss ställa frågan: Om det funnits en Taj Mahal i alla medelstora städer i världen, hade man då ens funderat på att kopiera Taj Mahal för att dra turister? Svar: Nej. Är det inte det unika med Taj Mahal som gör Taj Mahal intressant? Svar: jo. Eller för att formulera om det, är det inte det unika med det unika som gör det unikt? Så hur kan man tro att man kan kopiera unicitet? Och sedan tro att man skyla över det idiotiska i det genom att göra idiotin fyra gånger så stor?

Vilket gör att jag osökt kommer att tänka på alla dessa pariserhjul …
Nåja, strunt samma. Jag ska i alla fall bygga en kopia av världens minsta gitarr … fast, naturligtvis, tio gånger större.

På resa

På drift, Indian style – Indien 2010

Lämna en kommentar

Vi landade i New Delhi strax innan halv sju på morgonen den 15 februari 2010. Det hade just börjat ljusna, luften var sval och fylld av ett dis som kunde vara allt från dimma till avgaser eller rökelser, och som troligtvis var en blandning av allt detta. Just doften av rökelse var det första som sinnena registrerade som speciellt för den plats vi kommit till; en doft av bränd växtlighet, tusen år och krydda som skulle följa oss genom hela Indien.

Trots att vi nu varit på väg i snart ett dygn och var så trötta att vi nära på blev pigga igen, så var vi inte framme. Agra hägrade vid slutet av vägen, en fyra timmars bilresa västerut från New Delhi. Bilen, med våra guider Monica och Murad, och vår konstant pratande chaufför Asok, kom att bli vår väg in i Indien. För det var bilresan mellan New Delhi, Agra, Jaipur, New Delhi som gjorde oss bekanta nog med allt som var annorlunda, för att vi senare kunde ta oss an Trivandrum på egen hand (Trivandrum eller Thiruvananthapuram som staden numera heter, men herre gud, vem kan uttala det utan att förtvivla?).

Trafiken kunde många gånger tyckas laglös. Så var det uppenbarligen inte, för vi såg ett antal trafikpoliser av gammal sort stå i diset och dirigera med huvudlös optimism, som om de verkligen trodde på handflatans kraft mot de tusentals ton annalkande bilar, lastbilar, cyklister och rikshor. Exakt vilken effekt det var tänkt att hans gester skulle ha är svårt att säga, men troligtvis så var det fritt fram att köra så länge han fortfarande stod upp. För det var av allt att döma vad som skedde.

Naturligtvis fick vi se mycket av det man ska se som förstagångsturist i Indien. Men det bilresan gjorde var att vi fick uppleva så mycket annat, uppleva allt det som i efterhand gjorde resan än mer minnesvärd. Från det att vi klev ut från flygplatsen till dess att vi åter igen stod där 3 veckor senare för att flyga hem, så var det ett oupphörligt flöde av nya intryck. Av kor som i godan ro betade sopor mitt i staden, byggnader i så fullständig ruin och arkitektonisk misär att hjärnan fick arbeta hårt för att samtidigt kunna ta in att mitt i allt detta finns ett datorcenter (med full praktisk kunskap – om vad ? Vem vet?). Just skräpet är ett av de bestående intrycken; samlat i mängder överallt, så påträngande att det slutligen upphör att vara skräp och blir en del av stadslandskapet, lika självklar där, som sly och buskar i skogen. 

 Utan bilresan och vår chaufför Asok, vars omväxlande vita och betelröda tänder var som ett tema för resan, hade vi heller inte stannat på motorvägen, där Asok upptäckt ett bröllopsfölje. Han hoppade entusiastiskt ur bilen, pratade kort med ett par från bröllopsföljet och återkom.
”Come. You must see Indian wedding. You know wedding?”
Vi ”knew wedding” och formligen drogs bort till bilen, till brudgummen och ett antal släktingar och gäster, för att bli visad ena halvan av ett indiskt brudpar på väg till bröllopsceremonin. Vi gjorde som Asok sa, även om det kändes nära på kolonialt opassande att tränga sig på. Men Asok log som alltid och manade på oss att fota, att inte försitta en chans att ta hem något minnesvärt från en motorväg mitt emellan Agra och Jaipur. Brudgummen påstods ha varit 18 år, han verkade yngre och inte helt nöjd. Det sista kan ju emellertid ha berott på att två smått generade och bleka svenskar just fösts fram till bilen och höjt en kamera.

 

Hela den helgen var för övrigt späckfull med giftaslystna indier. Enligt all seriös astrologi var dessa dagar en mycket lyckosam tid att gifta sig på, och många tänkte därför inte försitta sin chans att fixa ett bra äktenskap – pricka rätt bröllopsdag så behöver du ju inte lägga något krut på att jobba på relationen, vilket sparar en jäkla massa energi. Vi såg dessutom djur av alla de slag som gick omkring i städerna. Alla de slag? Nja … Vilka djur såg vi: kor, hundar, oxar, apor, grisar, hästar, åsnor, getter, får, kameler, elefanter, höns, tuppar, en handfull kobror och boaormar, ekorrar, duvor, en råtta, en papegoja och etctera. Vilket djur såg vi inte: Katt. Som sagt, inte en enda katt? Varför inga katter? Det hela verkar väldigt mystiskt.

 

————————

Den mer traditionella roadtripen (SvD). Eller så cyklar man (DN).

På resa

”Bad tourist!” Sightseea rätt – Indien 2010

Lämna en kommentar

”You are bad tourist. Bad tourist!”

Vår chaufför, Asok, ser inte nöjd ut och hans ögonbryn pressas samman då han bligar på oss i backspegeln. Det är första gången jag varit med om att bli recenserad som turist, åtminstone så där rätt i ansiktet.

Det är den 17 februari, 2010. Platsen är Jaipur i Indien och vi har varit i damm och hetta på Amber Fort, stannat till i damm och hetta och tittat på Water Palace, fortsatt till centrum och i hetta sett City Palace och sedan lunchat indiskt (hett) med tillhörande underhållning (sitar inklusive dansande pojke belamrad med några dussin bjällror – och gett dem dricks). Vi börjar bli trötta, fysiskt och psykiskt, och ja: varma.

”You want to go to traditional indian stone cutter!” Asok ler glimrande, men det är ingen fråga.
”Excuse me?”
”You know stone? Like in building. You know building? I take you to where they cut stone indian style. Traditional. Very interesting.”
Vill vi se ett hett och dammigt stenhuggeri? Efter en hel dags sightseeing i drygt 30-gradig värme. Eller vill vi hem till hotellet och dricka en kall öl?
”No, thank you. Just to the hotel?”
Svaret verkar förbrylla Asok.
”You don’t know stone? They cut stone traditional. You know traditional? They have been cutting stone thousands of years. You know thousands?”
”That sounds interesting, yes … ah …  but we just want to go to the hotel now.”
”Very traditional. Very!”
”No, thank you.”
Asok är tyst i cirka 43 sekunder.
”You don’t need to buy anything. Just look. You know look?”
”No! Just to the hotel … please.”
Asok börjar blänga.
”You know ‘yes’? Very good word. Yes?”
”No.”
Asok ger oss en ny blick i backspegeln, tutar på en riksha, väjer för en ko och byter fil ett par gånger. Han verkar komma till slutsatsen att vi inte riktigt förstår det här med att turista, och beslutar sig för den pedagogiska metoden. Åter igen leendet.
”You know. When you are in another country, it’s important to see interesting things. You know interesting things? You just go and see, and maybe buy little things, maybe big, maybe not. You know not? Ah, yes, you know ‘not’! But you go see. Okey?”
”No. Hotel!”
”You know tourist? Good tourist go and see very interesting stone cutter. You are not good tourist. You are bad tourist. Bad tourist.” Asok blänger argt på oss. Kör en bit, ilsket. Blänger, tutar. Tittar upp i backspegeln med tvivlande hopp etsat i anletsdragen. ”You want to go and see paper manefacturer? You know paper? Very traditional. Very interesting?


Vi fick komma tillbaka till hotellet, utan att behöva se någon typ av hantverk den dagen. Senare fick vi reda på att Asok hade provision på alla han fick med till stenhuggaren och andra. Naturligtvis. Han fick i sin tur, av en chaufförskollega, veta att svenskar dricksar frikostigt i slutet av resan, om de får komma hem till hotellet och dricka öl då de önskar. Han blev ”very happy” till slut. ”You know happy?”

————————–

Andra dåliga turister AB.