Etikettarkiv: Mexiko

Du har bara ett liv, men All Inclusive är All Inclusive – Mexiko 2012

Vad är den största fördelen med All Inclusive? Så har jag undrat förr. Nu vet jag.

På vårt hotell, Villas Paraiso del Mar i Mexiko, fanns en pool. Det var en mindre pool, med några få solstolar runt. Ungefär på mitten smalnade poolen av och blev till en kort kanal innan den återfick sin poolform. Tänk er en 8 som är lite utdragen på mitten och där en gångbro sträckte sig över den smala delen. Det är denna innerligt sadistiska bro som är huvudperson i den här berättelsen.

Bron var inte stor och gick i en båge från ena sidan till den andra. Inga trappsteg fanns, bara breda brobrädor, som av sol och sand och tid slipats förrädiskt glatta. Alla gångar på hotellområdet bestod av sand och på mina fötter hade jag mina nötta flip flops, där sulan var minst lika blank som bron. Detta är utgångsläget och ni som är det minsta intelligenta kan nu gissa er till resten, sluta läsa och gå och göra något nyttigt istället. Varför inte dammsuga eller något?

Jag gick till baren och beställde två öl och två tequila, det var vår första dag och den skulle firas in. Bartendern log, hällde, skvalpade och serverade. Jag gracias:de och tog två platsglas öl och två glasglas tequila med mina båda vitt greppande händer och pressade dryckesklustret mot överkroppen för att inte tappa allt. Strax därefter gick jag över bron. Upp på bron gick bra, men när det började slutta neråt hände följande: Sanden på flip-flopsens sulor gjorde att flip-flopsen började glida mot bron, och eftersom jag befann mig i sagda flip-flops började således även jag att glida. Det fanns ett broräcke att ta tag i, men jag hade famnen full av fylla och kunde inget annat än att betrakta hur mina fötter fortsatte framåt medan resten av kroppen, olycksbådande nog, befann sig kvar på samma plats som innan. Det kan aldrig vara bra, tänkte jag. Enligt fysikens lagar om omfördelning av vikt så kunde fötternas vikt inte konkurrera med kroppens vikt, så fötterna lämnade bron och for rätt upp i luften … i något som liknade vad jag tror att man inom den klassiska baletten kallar en dubbel brisé volé. Min kropp stod fortfarande förbluffad kvar och undrade vad fasen fötterna gjorde något så urbota dumt för. Därefter agerade gravitationen. Kroppen föll tungt ner mot bron.

I det här läget vaknar mina händer till liv. De tänker förmodligen att de i detta sena skeende kan agera riddaren på den vita springaren, vara kavalleriet som kommer till undsättning, eller vad sjutton nu mina korkade händer trodde. Hur som helst gör de sig genast av med all barlast, vilket resulterar i att jag hivar all öl och tequila över ansikte, överkropp och badbyxor innan jag till slut blir stilla.

Kroppen är intakt, inser jag snart, men all dricka är borta. Och det är i det här läget en ljusglimt kommer och jag inser det positiva med all inclusive. Jag kan hämta mer öl och tequila i baren. Så jag haltar och stapplar bort, stinker av öl och tequila och ser lite groggy ut. Bartendern tittar undrande på mig då jag ansträngt, av smärtor, väser fram att jag ännu en gång vill ha ”dos cerveza y dos tequila”. Han tvekar bara en halv sekund innan han börjar le, hälla och skvalpa igen, och jag känner att jag måste förklara mig. Förklara att jag inte är ett svenskt turistfyllo som sänker 1 liter öl och 1,5 deciliter tequila på 30 sekunder och sedan åter står i baren. ”I fell on the bridge” försöker jag ostadigt. ”Sandy bridge och slippery shoes” tillägger jag med ganska låg trovärdighet. Bartendern bara serverar och ler, och under resterande två veckor på hotellet hälsades jag ständigt av bartendern med ett ”Hola, beer and tequila, Señor?”

Så, kroppen kan krossas, livet förrinna, men all inclusive gör åtminstone att du alltid kan döva de smärtor som sadistiska broar orsakar.

 

———————————-

GP, AB, SvD

Det dåliga med det bra – Mexiko 2012

Vi reste till paradiset, men paradiset var inte där. Men det som ändå var där, var helt okej.

Det finns en avigsida med att uppleva något bra. För det innebär att man omedvetet (eller medvetet) jämför allting med detta efteråt. Vi hade varit på Maldiverna 2010 och åkte nu till Mexiko och Isla de Holbox. Och det går inte att komma ifrån: Isla de Holbox hade inte en suck.

En ledtråd hade kanske varit ”naturreservat”, vilket Isla de Holbox är. Det låter bra, liksom naturligt, ursprungligt, paradisiskt. Men det innebar att man var förbjuden att göra något åt de ton efter ton av trasslig och täckande av tång (säg det snabbt fem gånger), som låg på stranden och förmultnade … och spred en lukt som var en tämligen lyckad korsning mellan ruttnande natur och misskött offentlig toalett (utan citrusstenar i pissoaren). Medan man på Maldiverna krattade stranden varje morgon innan vi hunnit gå iväg till frukost. Maldiverna var såldes mer konstlat men mer likt den illusion av paradis jag bar på.


Samhället Holbox var slitet (eller genuint, som en resebroschyr hade sagt), och lugnt. Nachosreklam fanns på väggarna. Bleknande Coca Cola-skyltar och bar-reklam gjorde ett tappert, men trött, försök att locka kunder. Atmosfären var så laid-back att den knappt hade puls … men på ett bra sätt. Samhället var på sitt sätt mysigt, och vi gick inte tillbaka dit. Och denna typ av Vi-vill-vara-ett-paradis-men-orkar-inte-riktigt-försöka-attityd var påtaglig. Den hade sin charm, men vi som sökte efter paradiset (som vi fantiserade om) fann det inte.

Så det som var dåligt med Isla de Holbox var egentligen att vi hade varit på Maldiverna innan. Prisvärt? Ja. Vill jag tillbaka? Nej. Hotellet, Villas Paraiso del Mar, inklusive service, var bra. Maten kunde ha kryddats mer. Vi var ju trots allt i Mexiko och förväntade oss smärre vulkanutbrott i munnen, men utbrotten var få. Som fanatiskt frukostätare var jag dock helnöjd: köksmästaren stod till och med och specialgjorde smoothies på morgonen. Bara en sån sak.


Men är det trendigt att åka hit? Javisst säger AB!

Mer om denna resa finns här och här och här och här.

Det ska vara gammalt och ha eko – Mexiko 2012

Ja, vad ska man göra på semestern (GP, AB)?

Även om man åker till solen med intentionen att lägga all intellektuell nit i malpåse, så går det inte att åka till Mexiko i två veckor utan att se åtminstone en kulturell rest. Eller det går kanske, men varför i så fall åka till Mexiko överhuvudtaget, när man istället kan låsa in sig i en bastu med en back Corona och två dussin pelikaner? Så vi tog en paus från solandet och åkte till Chichen Itza.

Chichen Itza är en, något tusental år gammal, Mayastad mitt på Yucatanhalvön. Som vanligt när det gäller gamla ruiner så är det de stora religiösa, politiska och idrottsliga byggnaderna som finns bevarade. Bosättningarna för medel-mayan var av trä och därför bortruttnade för länge sedan. Men det som finns kvar är desto mer imponerande.


Den stora pyramiden i Chichen Itza är byggd på en mindre pyramid, som för allt vad jag vet kanske har ytterligare en pyramid i sig, ungefär som en rysk babushka. Mayaindianerna visste vad de gjorde när de byggde pyramiden. Den är konstruerad med stjärnorna i åtanke, och när tidevarven når sin fullbordan kommer ska stjärnorna ligga som ett kors över pyramiden. Varje dagjämning, vår och höst, går solen upp och ner i rätt vinkel vilket ger effekten av en skuggorm som ringlar sig nerför pyramiden. Ytterligare ett bevis på Maya-kulturens sinnrikedom var att pyramiden var byggd på ett sätt som lekte med akustiken. Bortsett från att prästen kunde höras i hela Chichen Itza från toppen av pyramiden, så kunde vi framkalla en kul ekoeffekt. Stod man nedanför och klappade i sina händer så svarade pyramiden med ett kraxande. Klapp, krax, klapp, krax. Det är märkligt vad barnsliga lekar kan roa vuxna turister. Guiden fick ta en kortare paus medan vi klappade och pyramiden kraxade.

Idrottsarenan fanns kvar. Där spelade man ett bollspel som var en äldre typ av landhockey kombinerat med basketboll. Två lag spelade, iförda ett antal skydd av olika slag, med en två kilo tung boll (därav skydden) och försökte medels klubbor få bollen genom en stenring som satt elakt högt upp. Två kilo boll och målet högt upp på väggen ger inga stora möjligheter till målfest, så vann gjorde det lag som först lyckades göra mål. Och det är nu det roliga börjar. Den som satte segermålet bars bort i triumf och utkvitterade sitt hederspris, vilket var att få sitt huvud avhugget under publikens jubel (sug på den Zlatan). Men han klagar inte, delvis för att han just fått sitt huvud avhugget, men också för att det är en stor ära; han får nämligen komma till det hinsides och snacka med gudarna. I regel ber han dem om bättre skörd, vilket i och för sig är altruistiskt av honom, men jag hade bett om en Porsche (eller motsvarande Mayaitiskt transportmedel). Även arenan var byggd med akustik i åtanke och det gick att prata med varandra från ena sidan av arenan till den andra, vilket man hellre gjorde än att gå varandra till mötes i den stekande hettan.


Väl från Chichen Itza, som verkligen var värd ett besök, så fraktades vår grupp till sen lunch i en ”äkta” Maya-restaurang. Och visst var det gott med mat, men restaurangen var lite sliten, maten bara okej, betjäningen lite väl uppfordrande (”service not included in price!”) och underhållningen … udda.

Det finns något märkligt fängslande i att se en kvinna klädd i folkliga kläder dansa glatt med en ölflaska på huvudet. En rad frågor dyker upp. Varför gör hon så? Vad gör jag här? Ser någon att jag är här? Tror de att det är detta turister vill se? Men framför allt: Om detta är en traditionell dans, varför då ha en ölflaska på huvudet? Varför inte en kruka, krus eller åtminstone något mer genuint Maya-föremål? Men jag tog ett foto, det är ju brukligt, för att kunna visa att: Jo, detta är en traditionell Maya-dans, som dansades för tusen år sedan, redan då med en Red Stripe på skulten. Jag försökte för övrigt visa detta på en pub hemma i Göteborg, och blev nära på utkastad på grund av stor spridning av öl. Så det är i alla fall inget snack om saken att kvinnan var skicklig.

 

En öl är en öl, men det är en konst att beställa Gin & Tonic – Mexiko 2012

Det är förvånande ofta som man som vuxen inser att man borde varit mer uppmärksam i skolan. Om jag hade haft en aning om hur svårt det kan vara att beställa en välkomponerad Gin och Tonic, hade jag ansträngt mig lite mer på spanskalektionerna i gymnasiet.

Innan resan till Mexiko undersökte vi om vi skulle behöva vaccinera oss mot malaria. Det behövde vi inte – faktiskt lite av en besvikelse då det hade känts mer som en upptäcktsresa om malaria hade varit en riskfaktor. Men man kan inte få allt i en solstol. För säkerhets skull såg jag till att få min dagliga dos av gin och tonic. Jag vet inte hur effektiv mot malaria tonicen är numera, eftersom andelen kinin i tonicen inte alls är på samma nivå som den som britterna hinkade i sig i Indien för 150 år sedan; tonicen var alltså medicin, men eftersom kininet gjorde drycken besk så lättade man upp det med gin. Fullt förståeligt.

Jag tycker att en GT ska smaka både T och G. Det visade sig inte vara det lättaste eftersom bartendern på Villas Paraiso del Mar var snål med ginen och var dessutom bara marginellt bättre på engelska än vad jag var på spanska. Min spanska sträcker sig till att beställa öl samt att påstå att hunden ligger på bordet.

Baren på Villas Paraiso del Mar var fantastisk i månskenet. Och någonstans bakom baren finns en Gin & Tonic.

Ginen hälls i glaset, galant från en halvmeter upp i luften, men det är knappast mer än en trea gin.
”Could I have some more gin, please,” ber jag.
”Sorry, senor?”
”More gin.”
Bartendern ler igenkännande och dyker snabbt ner i kylen och hivar skickligt upp en ny flaska tonic.
”No no, not tonic, more gin please,” protesterar jag.
En fundersam rynka i pannan på bartendern.
”Ice,” frågar han utan att själv verka tro på sitt förslag.
”No, no more ice. More gin.”
”Schin,” säger han, som om ordet verkade ovant. Jag börjar tro att det är jag som inte kan tala klart.
”Look here. Gin, as in GIN and tonic.”
”And tonic,” upprepar bartendern och viftar lite uppgivet med tonicflaskan.
Mot min vilja börjar frustrationen krypa i bröstet på mig, och jag får anstränga mig för att låta lugn och inte som en första klassens A-lagare som kräver sin Falcon på systemet.
”Okej,” säger jag och tar ett andetag och det är i det här läget jag börjar ångra min skoltrötthet på spanskalektionerna. ”I just want more tonic …”
”Schin,” rättar bartendern.
”Yes, sorry gin … Yes! More gin.” Han är på rätt väg!
”And tonic?”
Just som jag börjar tänka att en trea gin i min gin och tonic inte är helt fel det heller så får jag en uppenbarelse. En vision av högsta klass. Jag skakar avvärjande på mina händer och återgår till min ordinarie beställning.
”Two gin and tonic please.” Han verkar inte tro mig. Jag försäkrar vänligt: ”Two gin and tonic.”
Bartendern nickar och gör klart de två glasen, dekorerar snyggt med en skiva lime. Han ställer dem framför mig, och det är då jag utför mitt genidrag.
”And now: A gin and tonic please.”
”One gin and tonic,” frågar han tveksamt.
”Yes,” lovar jag honom. ”But! No ice and no tonic.”
En glas med bara gin ställs framför mig. Sedan blandade jag själv.

Nu har jag fyllt på mina spanskakunskaper: Una cerveza por favor (ölbeställning) – El perro está en la mesa (hunden på bordet) och den vitala frasen: Más ginebra, gracias.

Bortsett från att den rådde en viss språkförbistring en del gånger, så var personalen alltid välvillig och hjälpsam. Och det var aldrig några som helst problem att åtminstone få sig en extra tonic.

Men Öl är ju också gott, SvD.
Villas Paraiso del Mar.

Surfa bland pelikaner – Mexiko 2012

Pelikanerna är alltid närvarande på Isla de Holbox. De cirklar till synes godtyckligt ett tjugotal meter över havet, för att sedan fälla tillbaks sina vingar och störtdyka ner efter fisk. Sedan flaxar de upp igen. När traktens fiskare kommer in med sina fem meter långa träbåtar, lådor fyllda med fisk, ligger pelikanerna förväntansfulla i vattnet intill. De har lärt sig. De får alltid något.

Men vinden som blåser upp ordentligt under tredje dagen lockar fler än pelikanerna. När vi kommer ner till stranden efter frukost är himlen fylld med färg och rörelse som inte är fågelrelaterad. Isla de Holbox har ett rykte om sig att vara en av de bästa kitesurfingplasterna i Mexico. Det är mycket möjligt, jag kitesurfar inte själv, men förstår att många rest hit enbart för detta. Och det är fascinerade att sitta på stranden och titta på, surfarna är skickliga … och vissa är det inte, och det är minst lika roligt att se. Och med alla pelikaner i luften finns alltid chansen/risken att en pelikan plötsligt flyger rakt in i en skärm.

En annan fördel med vinden är att myggorna håller sig borta. De är egentligen inte så många när det är vindstilla, men de är törstiga, åtminstone efter Mias blod. Själv är jag uppenbarligen en ganska smaklös upplevelse och de ratar mig till förmån för den trestjärniga hemoglobinrestaurangen intill mig. Det Indiska myggmedlet, Odomos, vi har med oss hjälper en del, men borde inte Mexiko ha eget myggmedel som är utvecklat mot just mexikanska myggor?

Vi tar oss ner till centrum och går in i en av alla souvenirbutiker. Letar oss förbi sombreros, kepsar, drömfångare, ekivoka vykort, små skulpturer av havssköldpaddor och miniflaskor av tequila, tills vi ser hyllan med solskyddsmedel och anti-myggvapen. Texten är på spanska. Naturligtvis! Jag kan beställa öl på spanska, men detta hjälper inte för att avkoda myggspray. Några flaskor har illustrationer av barn eller familjer på sig, ej överkorsade. Vi väljer bort dessa, utifrån slutsatsen att om det är farligt för barn så borde det bita bättre på mygg. Till slut går vi därifrån med det som expediten menade var ”the best”, vilket av en händelse visade sig vara det dyraste. Där ser man.

Mias ben och armar var efter ett par dagar som en roman i blindskrift. ”The best” myggmedel? No way! Frågan är om det inte var mygg-aromat vi fick tag på. Som att pensla sig med barbecuesås innan ett kannibalbesök. Vi återgick snart till vår Odomos och hoppades på lagom mycket vind, för att befria oss från mygg och ge oss skådespel i form av kite-surfare och pelikaner.

Apropå saker som flyger i luften. En dag när jag tog mig ett dopp i havet försökte en flygfisk ta genvägen genom mitt huvud. Jag har ingen aning om hur det gick för fisken, men mitt öra klarade sig med en lättare rodnad.

Så surfa bland pelikaner, sola bland mygg, eller som AB skriver om, varför inte låta ungen simma bland hajar.

Rutten tång & skånsk veklagan – Mexiko 2012

Isla de Holbox är en liten ö strax norr om Yucatanhalvön i Mexiko, med Cuba inom fantasiavstånd (dvs. cirka 25 mil). Namnet Holbox betyder ”svart hål” på Mayaspråk, och lär ha sitt ursprung i att lagunen på öns sydsida har en svart ton. Fast varför man ska stirra sig blind på en svart ton med all denna sol, Karibiskt hav och vit sand i överflöd, är fullkomligt obegripligt. Vilket får mig att fundera på om Mayaindianerna hade ett pessimistiskt stråk i sig. Den bländande ön räcker liksom inte, för: ”Nja, har inte den där lagunen där borta en lite för svart ton i sig … om man kisar … när det skymmer.” För somliga är glaset alltid halvtomt. Vilket skulle bevisas …

Vi var här 6-21 februari i år, 2012, för att bränna bort vintermörker och kyla ur oss. Vi fick oss även en lektion i att se bortom bristerna. Delvis för att jag själv blev förkyld redan efter tre dagar och förblev så till en vecka efter hemkomst. Men det som prövade oss mest var en grupp pensionsnära skåningar: nio till antalet, högljudda till tonen och konstant klagande. Inget gjorde dem nöjda, och eftersom de ”hade betalt” så hade de inte bara rätt, utan troligtvis var det även deras plikt ”att klaga”. Så det var det de gjorde. I två veckors tid. Stoltheten över att de klagade hördes, till exempel då den ena kvinnan just bussat iväg sin man, som med kulmage, insjunket bröst och tyrolermustach, gick för att klaga på att frukostyoghurten var slut: ”Se där går han nu. Nu ska han styra upp det. Jaja, så går det till. Man ska klaga!”

Yoghurten var för övrigt inte slut längre när tyrolermustachen hunnit klaga. Vilket lär oss, att ska man klaga så ska man göra det snabbt innan man inte längre har något att klaga på.

Så fanns det någon grund till att vara negativ? Jo, en sak kan nämnas. Efter ena dagens hårda vind, följt av lågvatten, la sig en tjock massa med tång utmed stranden, vilken började lukta ruttet efter ett par dagar. Det kändes väl inte direkt paradisiskt att ta sig genom detta, och undvika att trampa på döda dolksvansar, för att komma ut till vattnet. Men jag tog det inte personligt. Som en av skånskorna gjorde då hon tyckte att ett trappsteg till en Mayaruin var för högt. Förolämpande högt. Det borde de där indianerna faktiskt ha tänkt på för 1000 år sedan, att 2000-talets skrumpna, trumpna skånskor inte har hur flexibla ben som helst! Eller att Mayasouvenirerna inte kunde bevisas vara gjorda i en Mayaby, och således var både ”bluff” och ”skit”.

Så det visade sig att Sartre hade rätt när han menade att helvetet är andra människor. Och det var en märklig insikt att åka hem med, att det sämsta med Mexiko var Skåne.

Förkylningen? Den ignorerade jag, blåste näsan full med Nezeril Comp, la mig ner i solstolen, drack en gin och tonic extra, tittade på det Karibiska havet bortanför den ruttnande tången och låtsades att skåningarnas gnäll var måsarnas skri.

För visst har man det bra, jämfört med vad andra får uppleva: AB.

Om Holbox: holboxisland.com, via Fritidsresor,

På väg hem, alltid på väg bort

6 stycken pelikaner stod i knähögt hav och betraktade vår avfärd från Isla de Holbox, Mexico. Medan båten plöjde sig fram till Chiquila under en halvtimmas tid,  gnistrade flygfiskarna till emellanåt ovanför vattenytan, som om de illustrerade vår egen hemfärd, flyg över hav. Vi lämnade ön på morgonen, flyget gick på eftermiddagen och efter några få timmar på planet, så kom kvällen snabbare än jag räknat med. Österresor har den effekten.

 

Det blir svart ute, stjärnorna syns snett uppåt och en annan stjärnhimmel syns snett neråt; en av alla dessa städer som 10 mil upp i luften gör sig bäst på natten. Från stolsraden framför mig hör jag en pojke på cirka 12 år viska till sin pappa att det är New York, i alla fall enligt Var är vi-programmet på skärmen i stolsryggen. Och i samma stund jag hör detta känner jag suget: New York. Man kanske kunde övertala piloten att avbryta hemresan till Göteborg för ett par dagars stopp i NY. Det är då tanken slår mig att jag måste vara sjuk.

På väg hem från resa nummer ca 25 på 6 år, och jag tycker att det är alldeles för lite? Ärligt talat, även om man kan resa kopiöst mycket mer, så kan inte si så där 4 resor om året vara för lite. Och ändå känns det som det. Jag vill iväg igen. När jag bläddrar tillbaka i min resejournal så ser jag emellanåt liknande anteckningar, om att jag vill tillbaka, vill ut igen redan på flygplatsen inför hemfärden.

Resejournalen gör dessutom något mer med minnet än att notera att jag har rest och vill resa. Även om en bild lär säga mer än tusen ord, så finns det mycket som några ord kan säga bättre än tusen bilder. Därför började jag föra en resejournal för drygt 6 år sedan. Jag har cirka 50 sidor kvar i min andra anteckningsbok. Mitt mål är att påbörja en tredje anteckningsbok innan året är slut. Det kan gå, borde gå, för resorna lockar överallt. DN skriver nu om alla resor som finns kvar. Och AB skriver om att det är viktigt att välja rätt land, för att resan inte ska bli för dyr? Men för mig är de flesta länder rätt länder. Det finns alltid något att upptäcka och jag vill iväg igen. Det finns fler pelikaner där ute.