Skyltar är intressanta. Vart man än reser så finner man skyltar som är tänkta att kommunicera ordlöst och tydligt till alla sorters människor. Det är snudd på omöjligt att lyckas helt med detta, men just därför kan resultatet bli rätt så fascinerade. Här följer en liten översikt över skyltarnas värld.

Den målande skylten
Denna typ av skylt ser till att det inte råder något som helst tvivel om vad som kommer att ske med den person som bryter mot det som skylten säger att man inte ska bryta mot. Detta är skyltarnas variant av Gudfadern, med blodig tydlighet som retoriskt grepp och skoningslös i sitt budskap. Världen över finns dessa skyltar vars innebörd är: Gör detta och du ska döden dö!

Perill de mort! Ett exempel från kyrkväggen på Santuari de Meritxell i Andorra. Vem som sänder blixten torde vara uppenbart här.

Den övertydliga skylten
Den här skylten, med vidhängande extraskyltar, utvecklar sitt ämne till en mindre avhandling för att verkligen övertyga den korkade skyltläsaren att det här är viktigt, det här är farligt, det här är dödligt. Det denna skylt inte äger av den ”målande skyltens” grafiska tydlighet kompenserar den istället med nitiska textmassor. Men jag kan inte låta bli att undra varför man sätter upp en skylt som tar en timma att läsa, vid en plats där man uppenbarligen inte borde stanna ens fem minuter eftersom man då riskerar livet.

Attention, Danger, Achtung! Ett exempel från en kortare vandring i Argentière i närheten av Chamonix. Vi stannade, läste … Hmm, fara … livsfara minsann … även när det är bra väder, ojdå … död, hot, risk, varning etc. Och jag tänker: Ja, varför inte gå den här vägen, jag har ju faktiskt skrivit mitt testamente.

Den mystiska skylten
Sedan har vi skylten som man inser har ett tydligt budskap, men utan att man förstår vad budskapet egentligen är. Dessa skyltar är oftast utan text, men har en utstuderad illustration som känns som om den har en … innebörd av något slag, en viktig innebörd, för annars hade ingen gjort sig besväret att sätta upp skylten. Men vad är innebörden? Vem vet. Skyltmakaren slängde kanske bara ihop ett gäng överblivna figurer som ett skämt, bara för att se vad som hände.

På en båt i Marseille hittade jag denna skylt. Den känns angelägen. Men vad betyder den?! Jag har ingen aning. Min teori är att budskapet lyder: Bilda familj här! Och det genast!

Den förädlade skylten
De flesta skyltar är bara tråkiga, men fyller sin funktion. Som tur är finns det då kreativa människor som förädlar skylten; från att vara trist och funktionell till att vara rolig och funktionell. Jag har inte mycket till övers för det slentrianmässiga klottrande som vissa ägnar sig åt i tron att de på så sätt uttrycker sin individualitet – hur tänker de egentligen? Skulle jag göra samma sak verbalt och varannan minut vråla ut ett ”fuck all” eller ”waCKy rULes”!” eller dylikt så skulle jag bli inspärrad på studs – men, när det görs med en viss humoristisk finess så säger jag låt gå.

Infart förbjuden i Paris. Skylten står där den står, dess innebörd är kvar … men det kreativa tillägget  triggar fantasin. Är den vita balken på väg bort? Vad händer då? Blir skylten helt röd? Och vad betyder då det? Varning för kommunism? Kärleken är rund? Eller är det någon som kommer in med den vita balken? Och betyder det då att denne är på väg att hämta ännu en balk för att på så sätt bygga en schweizisk flagga? Möjligheterna är oändliga.

Skylt med genusperspektiv
På refugi J. M. Blanc i spanska Pyrenéerna har man anlagt ett genusperspektiv på en av sina skyltar.

Om jag tolkar den rätt så menar man att det finns tre typer av människor som vandrar i Pyrenéerna: Det finns vettiga människor, som är av bägge kön, och dessa har vettiga skor på sig, dvs kängor. Dessa förbjuder man uppenbarligen inte. Sedan finns det galanta damer i högklackat och ruffiga, lufsiga män med luffarskor. De två sistnämnda är inte välkomna. Glasklart. Men borde inte stilen på skorna korrespondera? Ett par högklackade med ett par brogues? Jag vänder mig faktiskt lite mot att män per definition skulle vara en sjavigare variant av människa (även om så ofta är fallet).

Den förskönande skylten
Den här skylten fastnade jag för i Andorra la Vella. Den är tydlig med sitt budskap, utan att vara målande, övertydlig, varnande, mystisk eller kreativ. Här finns helt enkelt en hund-dusch.

Men skylten är till viss del falsk, för den förskönar. Hunden på skylten står glad och nöjd (svansen rätt i vädret), utan att vara kopplad, stilla och beskedlig och låter sig bli duschad. Yeah right! säger jag. Jag har en hund, en glad Clumber som heter Hedda. Hon badar gärna i isvakar, smutsiga bäckar, hav eller gyttja med samma goda humör. Men en ljummen dusch med rent vatten är första klassens tortyr för henne. Och det krävs en person som duschar henne och en person som håller i henne samt ser till att det går en stadig ström med Frolic in i hennes mun. Fast det är klart … för en sådan komposition hade skylten fått vara fem gånger så stor.