Etikettarkiv: Andra turister

På resa

Om våndan av att äta knäckebröd – Tjuvlyssnat på tåg

Lämna en kommentar

”Det verkar vara något fel på hörapparaten.” Om röster hade varit drycker så hade denna varit en sherry, vällagrad och med korkrester flytande i sig, serverad i en megafon.

Jag vrider mitt huvud och kikar på paret som sitter bakom mig på tåget. Mannen som talat ser ut att ha blivit pensionär redan på 20-talet. Han är klädd i tweedkostym och tweedfluga och det skulle inte förvåna mig om han har underkläder i tweed. Bredvid honom sitter en gammal kvinna som är klädd på liknande sätt, i en tweed-dräkt och proper blus och med en doft av läggningsvätska från håret. Jag kan bara anta att de är gifta; de borde vara det, för de är verkligen som gjorda för varandra. Det enda som talar emot detta är att de envisas med att tilltala varandra med ”Ni”.

”Hörapparaten? Inte alls, Ni har bara glömt att sätta i nya batterier,” svarar kvinnan.
”Det är ingen idé att Ni talar just nu. Hörapparaten har fallerat.”
”Det är inget fel på den. Ni har nya batterier i väskan.”

Det är dagen efter Alla hjärtan dag och jag är på väg från Stockholm till Göteborg, via Karlstad (av alla dumma omvägar), och tåget är redan någon timma försenat. Hela resan kommer till slut visa sig ta drygt åtta timmar. Det är i dessa lägen jag börjar uppskatta mina medpassagerare, åtminstone då de är så underhållande som det äldre paret bakom mig, i den i övrigt nästan tomma vagnen. Jag lägger ner min bok framför mig och tjuvlyssnar vidare.

”Vad sa Ni? Tala tydligare är Ni snäll.”
”I väskan, sa jag.”
”Vad har jag där.”
”Nya batterier till hörapparaten.”
”Nej, inte alls. Jag behöver nog bara nya batterier.” Hans röst är som att höra tallbark deklamera poesi. Kvinnan bredvid avslöjar inte en enda spricka i sitt tålamod utan svarar godmodigt på mannens goddag yxskaft-repliker.
”Just därför såg jag till att Ni packade ner nya i väskan.”
”Väskan? Vad är det som ligger där säger Ni?
”Batterier.”
”Vilken otur, jag som trodde att jag lagt ner nya batterier.”
”Det har Ni.”
”Nej nej, till hörapparaten.”
”Jag vet. Vill Ni att jag tar upp dem?”
”Ja, det vore gott, men jag ordnar det.”

Mannen rotar efter något och rätar sedan, med ett gammelmans-stön, på ryggen. Det prasslar.

”Vill Ni också ha en Läkerol,” säger mannen.
”Ni skulle ju ta upp nya batterier?”
”Nya vadå?”
”Batterier till Er hörapparat.”
”Det tror jag inte, jag behöver bara byta batterier.”
”Jag vet, så sätt nu i de nya i hörapparaten!”
”Tror Ni? Jag som trodde att de låg i väskan.”
”De ligger i väskan.”
”Vad gör de där?”
”Vad de gör? Väntar, antar jag.”
”Det låter intressant. Vi måste tala mer om det, men nu måste jag ha nya batterier.”
”Det är ju det jag säger.”
”Jag har ett par i väskan i reserv, ifall jag skulle behöva nya till hörapparaten.”
”Det behöver Ni.”
”Nej då, det behövs bara nya batterier. Lyssnar Ni inte på mig?”

I det här läget biter jag mig i handen för att inte brista ut i gapskratt. Mannen lyckas till slut sätta i nya batterier, vilket gör deras samtal en aning mera lågmält … tyvärr, för tåget blir allt mer försenat och jag får ett allt större behov av underhållning. Mannen bakom mig kommer dock till undsättning ännu en gång, då han efter någon timma uttalar en, i det närmaste filosofisk, djupsinnighet. De har suttit tysta en stund, men börjar nu muttra. En doft av kaffe sprids fram till mig och då jag sneglar bakåt ser att de plockat upp och påbörjat sin matsäck. Mannen tar en tugga av något som bara kan vara knäckebröd, för ett ljudligt knastrande hörs under en bra stund. Knaster, knaper. Harkel. Han tar en tugga till. Knaster, knaster. Harkel. Paus. Knaster. Paus. Harkel. Slutligen bryter den gamle mannen tystnaden.

”Vet Ni vad?” Åter igen en röst som tallbark.
”Nej, kära Ni.”
”Att äta en bit knäckebröd …” Mannen tycks fundera allvarligt på fortsättningen. ”… när man har hörapparat… är en ren plåga!” Hans röst darrar av känsla.

Jag fick lust att vända mig om och säga: ”Det hela är mycket enkelt. Konversation: Hörapparat på. Knäckebrödssupé: Hörapparat av.” Men då hade det blivit mindre roligt på tåget, så jag lät bli.

Det perfekta tweed-paret gick av i Säffle, för fem år sedan, och jag är fortfarande tacksam mot dem för att de gjorde tågförseningen till ett nöje.

Flyget, Reflektioner

Alla dessa kära medpassagerare …

Lämna en kommentar

Sartre påstod att helvetet är andra människor, och jag är säker på att han skrev denna rad precis efter en flygning. Andra människor kan vara påfrestande nog i vilt tillstånd, men då du är lika fastspänd vid din minimala flygstol som i din goda uppfostran, med en papier-maché-fralla framför dig som enda tröst, så är vissa människor en livsprövning.

Den tjocke
På väg från Singapore. Bredvid mig sitter en polsk affärsman på 150 kilo. Bortsett från det förutsägbara snarkandet som jag fick njuta av, så minns jag främst att han lade armen på armstödet bredvid oss redan när vi lyfte och sedan såg jag inte armstödet förrän vi landat i Amsterdam. Dessutom tyckte han uppenbarligen om ost, för när middagen var uppäten beställde han in sin tredje flaska rödvin och tog därefter upp en bit ost. Och när jag säger en bit så menar jag en kvarts kilo camenbert som han åt som ett äpple och generöst erbjöd mig en tugga. Jag avböjde.

Den skrikande miniatyren
På väg till Singapore, från Amsterdam, hamnade jag bredvid en brittiska, och hennes mor, samt hennes 6-månader gamla baby. Ett dussin värstascenarior dök upp för mitt inre. Alla uppfylldes. Barnet började skrika omedelbart och mamman ursäktade det hela och sa att han (barnet) skulle tystna så fort vi var uppe i luften. Problemet var att halvvägs ut till startbanan så upptäckte man att en väska på planet saknade passagerare. En timma på marken i planet. Barnet skrek. Jag försökte läsa. Personalen letade passagerare till väskan. Barnet skrek. Den brittiska mammans frustration ökade. Jag läste om samma sida igen. Bäst vi räknar om alla väskor. Barnet skrek. Efter si så där 45 minuter tappade brittiskan sin stiff upper lip och började skaka barnet och skrika åt det att vara tyst. (Det fungerade inte). Brittiskans mamma skrek att hon skulle låta bli. (Det fungerade inte heller så bra). Jag stavar mig genom första meningen igen. (Gick åt helvete). Barnet skrek. Mamman skrek. Mormor skrek. Och se där, vi hade visst inte räknat fel ändå, alla väskor har en passagerare, dags att lyfta. Sedan var det 12 timmar där varannan timma var skriktid och varannan timma var sovtid för barnet, och där varje timma var en skärseld för mitt psyke.

De skrikande miniatyrerna
Ja, jag erkänner. Jag har lagom med tålamod för barn på flyg. Det är något med ljudnivån, som dränker det behagligt sövande motorljudet från flygplanet, som går mig på nerverna. Eller så är det barnens dunkande i mitt ryggstöd med knän, fötter och knytnävar, som gör att jag går av planet med lite wip-lash. Hur som helst så var Singaporeflygningen inte den värsta i barnväg. Det var en resa till Turkiet (charter, vad annars), där vi blev stående 1,5 timma på Landvetter innan vi lyfte, med planet fyllt av barn.

Även denna gång var det väskorna som ställde till det. ”Systemet” sa att det skulle vara X antal väskor på planet. Lastningsmänniskorna sa att det skulle vara Y antal väskor. Efter att ha lastat av alla väskor och räknat och räknat om och konsulterat allt högre chefer, så beslutade man sig för att systemet hade fel. Under tiden skrek 7000 barn medan deras föräldrar domnade av i alkoholrelaterad koma. Flygningen tog kanske 5 timmar. Jag minns inte, kan inte minnas, vill inte minnas, men det var som ett konstant fritt fall genom kakofoni, sittande i något som liknade ett massagefåtölj med epilepsi.

Gänget
Gänget är speciellt. Gänget åker tillsammans för att ha kul. ”Kul” innebär att skratta hysteriskt åt könsrelaterade skämt och sedan … Förlåt, jag menar naturligtvis: skratta åt ett könsrelaterat skämt och sedan upprepat skratta åt detta i fem timmar (eller så lång tid flygningen tar), samt upprepa skämtet med jämna mellanrum för att förnya skrattsalvorna. Under tiden dricks stora mängder alkohol, något som började redan på flygplatsen då man vid 05:00 tog en gammaldansk och en öl till frukosten. Skämtet? Det brukar vara i klass med att förväxla ”Sjuk” med ”Kuk” i följande mening: ”Jo, men så hade han ju varit sjuk en tid.” Tycker du inte att det är hysteriskt roligt? Men så har du heller inte druckit snaps till frukost.

Yoghurtmannen
Min favorit bland alla små helveten jag mött på flyget är dock yoghurtmannen 2006 på väg till Marmaris. Det var en gråhårig man, med hårtofsar ur näsan och byxlinning i brösthöjd, som lyckades trampa mig på foten, knäa en vattenmugg på mig och slutligen skakade han en burk med yoghurt i gott och väl en minut innan han riktade in den mot mig med god precision och öppnade. En kaskad av yoghurt skvätte mot mig och landade på mina lår.

Medan jag sitter och väljer mellan alla de invektiv jag kan, och inte kan bestämma mig för ”hjärndöda babian” eller det intellektuellt krystade ”var inte så förbannat laktosintolerant” och mina föräldrars uppfostran tvingar mig till ett stelt  ”ingen fara”, så ruskar mannen fram sin servett. Och börjar torka av mina lår. Med stor energi och inlevelse och trevande fingrar. Och en olycksbådande blinkning med ena ögat.

Det var ännu en flygningen som jag tillbringade med att läsa samma sida om och om igen, med ett konstant vakande öga åt vänster.

 

—————————

AB, SvD, GP

Flyget, Reflektioner

En tystlåten man som samlar på fötter – Eller hur man blir ihågkommen

1 kommentar

På andra sidan mittgången satt en man i kostym. Ensam. Under stolen framför honom hade han stuvat sin portfölj och i det lediga sätet närmast fönstret låg cirka femtio människofötter i olika grad av förruttnelse. Det är sådana småsaker som gör att man faktiskt minns en flygning.

Vi var på väg till Paris, från Göteborg, med en mellanlandning i Düsseldorf. Mannen med fötterna hade vi sett redan i incheckningskön, då han solbränd och leende hälsat på några han kände och för dem berättat att han var på väg till en konferens i Rom. Sedan hamnade han på andra sidan mittgången. Under en lång stund var han blott en man i massan av andra män jag sett på flygplan, en man jag inte skulle minnas tio minuter efter landningen. Men så tog han upp en trave A4-ark som han lade på sätet bredvid sig. Dessa betraktade han sedan, ett i taget, innan han lade dem på brickbordet som han fällt ner. Och jag gjorde misstaget och slänga en förströdd blick på vad som hände på andra sidan mittgången.

Ett fotografi på en människas fot upptog hela A4-arket. En fot som var uppsvullen, sårig och halvt uppäten av var, bölder och ett antal andra diagnoser med olycksbådande latinska namn. Så landade nästa A4-ark ovanpå. Ännu en fot, denna i något bättre skick, men svullen, inflammerad och lätt blåskimrande. Och så nästa fot, åter igen en fot som man ogärna skulle vilja se då man tittar ner i duschen. Och så ännu en fot, en fot som man är övertygad om inte kan ha en frisk människa fäst på vristen. Och så ännu en fot som gjorde att orden ”Jesus kristus, är det där en fot?!” dyker upp i tankarna. Det gick helt enkelt inte att sluta titta.

Mannen själv sa inget. Han satt tyst och betraktade dessa ruttnande fötter med en stilla fascination, som gjorde att jag inte visste om jag själv skulle slappna av eller bli mycket, mycket rädd. Ett ögonblick hörde jag ett ondskefullt skrockande som ackompanjerade en särdeles illavarslande fot, där ena tån såg ut att kunna falla av vilket ögonblick som helst. Skrockandet visade sig dock komma från stolen framför, där en fetlagd kvinna just tagit sig in till den inplastade chokladkakan. En lättnad på sitt sätt … på andra sätt inte.

Så här efteråt är jag säker på att mannen var på väg till en läkemedelskonferens och skulle försöka sälja in en ny typ av mirakelpiller som förhindrar att fötterna inte bara trillar av när man minst anar det (jag avskyr när det händer). Men under flygningen dök morbida tankar upp. De gör gärna det när ruttnade kroppsdelar placeras i synfältet, just som man i godan ro läppjar på en kall öl och undrar om den där inplastade frallan man fått är ätbar eller bara för syns skull, och man efter en tugga fortfarande inte är riktigt säker.

Hur som helst så minns jag mannen. Jag minns förvisso fötterna något mer, men jag minns faktiskt mannen på andra sidan mittgången – jag som nästan aldrig minns medpassagerare. Slutsatsen är att vill man bli ihågkommen så måste man sticka ut. Och ihågkommen vill man ju gärna bli, så till nästa flygning ska jag ta med min samling av strumor.

 

——————————————

SvD, GP

Reflektioner

Om den pest vi kallar medmänniska

Lämna en kommentar

En man i trettioårsåldern lär vara flygvärdinnornas favorit (AB, SvD, GP). Jag var en gång i tiden en man i trettioårsåldern, men kan inte påstå att jag kände att flygvärdinnornas favoriserade mig. Det var mer att de respekterade min ensamhet lite väl mycket. Nåja …

Men jag tror att de har fel, för … okej, låt mig berätta om en man i trettioårsåldern jag var tvingad att umgås med under två veckor 2005. Jag var på språkkurs och gjorde tröstlösa försök att leta fram mina tyskakunskaper i Heidelberg. I det korridorsboende jag bodde i under denna tid bodde förutom en kedjerökande spanjor, som ägde 10% av ett ”Disco” i Malaga, även en svensk man i trettioårsåldern bosatt i Dublin. Låt oss kalla honom Mattias, ty så var han namn.

Efter en vecka gjorde jag ett försök att analysera denne herres karaktär, för den (dvs karaktären) hade en tendens att överskrida min personliga sfär … dvs han gick mig på nerverna. Jag kunde inte då, och kan inte nu, bestämma mig för om han spelade en ytlig besserwisser för att dölja bristande självkänsla eller om han faktiskt var det man såg och inget annat.

Mattias var drygt trettio men hade fastnat i en 18-årings mentalitet, och han skrockade emellanåt fram saker som kan förkortas till: ”Var är brudarna och alla partyn?” Under hela första veckan var han fixerad vid en karaokefest som språkskolan skulle anordna på fredagen, vilken han tyckte var ”gjuten”. Hans stora mission på denna fest skulle bli att supa den äldre japanen i klassen full och få honom att sjunga karaoke, vilket han var övertygad om skulle bli en höjdpunkt på språkresan och förmodligen i hans liv. För ”alla vet” att japaner som sjunger karaoke är något av det mest humoristiska som finns, eller som Mattias uttryckte det: ”They’re deadly, they’re deadly”. Märk väl, två gånger för att verkligen poängtera hur roliga de är.

Mattias själv var en underhållare av rang och drog sitt enda skämt cirka sju gånger dagligen i två veckors tid, och drog varje gång ner en dånande skrattsalva (nämligen från sig själv.) Skämtet? Sätt er ner nu så att ni inte får en fraktur i era revben då ni skrattar: ”Det regnar på Irland just nu. Jag vet det, för det regnar alltid på Irland.”

När vi var på våra tre olika utflykter med klassen läste han alltid på i den broschyr vi alla fick, och sedan när väl guiden började berätta något intressant (exempelvis om den vinpimplande dvärgen Perkeo på slottet), så avbröt han för att tala om något som han redan visste, som Guiden redan visste (hon är guide för farao!) och som vi alla andra också visste tack vare den innehållsrika broschyren: Utanför slottet i Heidelberg, dit vi alla visste att vi skulle; en skylt utanför berättar var vi är: Heidelberg Schloss. Mattias avbryter guiden:
”I know what this is, this is the Heidelberg castle, isn’t it?”
”Eh … ja, das is richtig.”
”Do you know?”
”Was?”
”It’s raining on Ireland right now. How do I know that? Because it’s always raining on Ireland.”

Ni märker kanske att Mattias pratar engelska i sin tyskaklass? Jodå, för som han förklarade det för mig: ”Det är ett svårt språk, så jag vill inte prata tyska förrän jag lärt mig språket lite bättre. Man vill ju inte verka dum.” Nä … det är ju det …

Och nu säger världens flygvärdinnor att ensamresande trettioåriga män är deras favoriter?! Jag säger: Det beror på vilken trettioåring. Jag ber också om att med eftertryck få tipsa om de fantastiska 40-åriga männen som reser med flyg emellanåt … åtminstone en av dem.

På resa

Rutten tång & skånsk veklagan – Mexiko 2012

3 kommentarer

Isla de Holbox är en liten ö strax norr om Yucatanhalvön i Mexiko, med Cuba inom fantasiavstånd (dvs. cirka 25 mil). Namnet Holbox betyder ”svart hål” på Mayaspråk, och lär ha sitt ursprung i att lagunen på öns sydsida har en svart ton. Fast varför man ska stirra sig blind på en svart ton med all denna sol, Karibiskt hav och vit sand i överflöd, är fullkomligt obegripligt. Vilket får mig att fundera på om Mayaindianerna hade ett pessimistiskt stråk i sig. Den bländande ön räcker liksom inte, för: ”Nja, har inte den där lagunen där borta en lite för svart ton i sig … om man kisar … när det skymmer.” För somliga är glaset alltid halvtomt. Vilket skulle bevisas …

Vi var här 6-21 februari i år, 2012, för att bränna bort vintermörker och kyla ur oss. Vi fick oss även en lektion i att se bortom bristerna. Delvis för att jag själv blev förkyld redan efter tre dagar och förblev så till en vecka efter hemkomst. Men det som prövade oss mest var en grupp pensionsnära skåningar: nio till antalet, högljudda till tonen och konstant klagande. Inget gjorde dem nöjda, och eftersom de ”hade betalt” så hade de inte bara rätt, utan troligtvis var det även deras plikt ”att klaga”. Så det var det de gjorde. I två veckors tid. Stoltheten över att de klagade hördes, till exempel då den ena kvinnan just bussat iväg sin man, som med kulmage, insjunket bröst och tyrolermustach, gick för att klaga på att frukostyoghurten var slut: ”Se där går han nu. Nu ska han styra upp det. Jaja, så går det till. Man ska klaga!”

Yoghurten var för övrigt inte slut längre när tyrolermustachen hunnit klaga. Vilket lär oss, att ska man klaga så ska man göra det snabbt innan man inte längre har något att klaga på.

Så fanns det någon grund till att vara negativ? Jo, en sak kan nämnas. Efter ena dagens hårda vind, följt av lågvatten, la sig en tjock massa med tång utmed stranden, vilken började lukta ruttet efter ett par dagar. Det kändes väl inte direkt paradisiskt att ta sig genom detta, och undvika att trampa på döda dolksvansar, för att komma ut till vattnet. Men jag tog det inte personligt. Som en av skånskorna gjorde då hon tyckte att ett trappsteg till en Mayaruin var för högt. Förolämpande högt. Det borde de där indianerna faktiskt ha tänkt på för 1000 år sedan, att 2000-talets skrumpna, trumpna skånskor inte har hur flexibla ben som helst! Eller att Mayasouvenirerna inte kunde bevisas vara gjorda i en Mayaby, och således var både ”bluff” och ”skit”.

Så det visade sig att Sartre hade rätt när han menade att helvetet är andra människor. Och det var en märklig insikt att åka hem med, att det sämsta med Mexiko var Skåne.

Förkylningen? Den ignorerade jag, blåste näsan full med Nezeril Comp, la mig ner i solstolen, drack en gin och tonic extra, tittade på det Karibiska havet bortanför den ruttnande tången och låtsades att skåningarnas gnäll var måsarnas skri.

För visst har man det bra, jämfört med vad andra får uppleva: AB.

Om Holbox: holboxisland.com, via Fritidsresor,