Det är ju det här med att försöka ge intrycket av att vara en erfaren globetrotter, en sådan som kanske höjer ett ögonbryn och blott ler diskret inför nya upplevelser, men istället för att vara just så cool som man vill ge intryck av, tar man ett par jämfotahopp, klappar förtjust och med ett storartat flin utbrister: ”Ooo, kolla bougainvillean!”
För i det flesta fallen är det nog så, att den coole globetrottern som inte reagerar med entusiasm, troligen aldrig rest utanför sig själv. Att våga känna, även när man inte har kontroll, är väl den ständiga vattendelaren mellan dem som upplever och dem som beslutar sig för hur något ska upplevas. Hur som helst tycker jag att en stor del av (det skräckblandade?) nöjet med resor är känslan av att inte riktigt ha kontroll. Som exempelvis detta att runda ett hörn och höra sig själv utbrista: ”Oooo bougainvillea!”
Så var var jag någonstans? Bormes-les-Mimosas, några stenkast upp från den franska Rivieran. Stadsplaneringen kan nog bäst beskrivas som att en jätte tagit några nävar 1800-talshus och slängt upp dem på sluttningen och sedan pressat ner en massa bougainvillea i skrevorna. Det är gränder, vinklar, vrår, trappor, sluttningar och avsatser. Ordet vi söker är: pittoreskt.
En av mina etymologiska ordböcker definierar ”pittoresk”som: ”något som är värt att målas”. Svenskan har annekterat ordet från franskan, som i sin tur stulit det från italienskan. Som så ofta går det tillbaka till latinet, i det här fallet ordet ”pictor” för målare. Att vara språkförnyare är som ni märker att vara hälare.
Men visst, varför inte. 1900-talets variant var kanske fotogenisk; en by som är värd att fotas. Nu har vi hamnat i en variant som mer handlar om ”värt att dela med sig i sociala medier”; Sociomediresque … typ. Vilket fortfarande handlar om den sunda oförmågan att hålla sig cool inför en by som Bormes och istället snabbt lägga ut bilder på Instagram, vilket är dagens motsvarighet till att att ropa ut: Oooo kolla bougainvillean!
