2011 reste vi till Pompeji och jag glömde att ta med kameran. Det var kanske lika bra det, för hur förevigar man Pompeji bättre än vad Vesuvius redan gjort? Det var detta jag försökte intala mig själv sittande på planet på väg till Neapel, allt medan jag mentalt sparkade mig själv för att jag glömt kameran. Än mer irriterande var det att jag just köpt en ny kamera, men nu fick nöja mig med kameran i mobilen, vilken håller en standard som endast är 3 megapixlar från att behöva rita av motivet för hand. Det är som att bli förpassad 10 år tillbaka i tiden. Fast det är klart … eftersom jag skulle förpassa mig själv 2000 år tillbaka i tiden så var 10 år inte så mycket att gnälla över. Huvudsaken var att jag var på plats.

Från Neapel till Pompeji tar man sig enklast med tåg, som stannar på kort promenadavstånd från entrén. Därefter ligger cirka 66 hektar ruiner för ens fötter – eller ungefär lika stort som området innanför vallgraven i Göteborg. Pompeji är alltså stort, mycket större än vad man kan ana innan, vilket antagligen beror på att man lurar sig själv. Andra ruiner är oftast begränsade till ett hus, en bro, några grunder. Men Pompeji är precis vad det är: en hel stad som plötsligt begravdes i nästan 2000 år.

Det första intrycket jag fick var att det var svårt att fatta hur intakt staden är.  Än mer förunderligt blir det när man betänker att 2000-åriga byggnadsrester i Sverige består av ett tunt kollager i jorden.   En svensk arkeolog kan således finna en sotfläck i marken och drar därefter slutsatsen att här stått en fäbod eller ett baktråg … eller så har kanske en grävling självantänt någon gång under bronsåldern. En Pompejiansk arkeolog gräver lite, finner ett hus och kan snabbat konstatera att här bodde Holconius Rufus med familj, eftersom han står med i Pompejis adressregister.

Trots, eller kanske på grund av, hur bevarat allt är så blir staden ogripbar. Det är lätt att föreställa sig livet där – och svårt av samma anledning – allt är mycket bevarat, allt finns, bageri, handel, bad, teater, men allt är 2000-årigt. Det blir därför lätt att se staden, se hur livet där kunde ha tett sig, men samtidigt är staden så bevarad att det är svårt att fatta att den är 2000 år gammal.

Denna bjärta kontrast känner jag av hela tiden då vi tar oss fram på gator och genom hus. Jag går genom bageriet, ser kvarnstenarna, imponeras av ugnarna, kikar in förråden. Jag sluter ögonen och kan omedelbart se bageriet i full aktivitet för mitt inre, så levande, så närvarande att jag förväntar mig att se bagaren själv då jag öppnar ögonen, men finner istället att jag står öga mot öga med 20 ryska gasmiljonärer med familjer, flockandes runt en högljudd guide.

Ett av Pompejis många huvudnummer är bordellen. Den är lätt att missa om man förväntar sig en byggnad som gjord för att kunna medverka i en tjugotals-film av Cecil B. DeMille. Byggnaden är liten och påminner mer om ett vilohem för små avlägsna släktingar som man inte tycker så mycket om, eller möjligtvis ett kruklager. Det enda som kunde antyda någon form av otukt var en handfull diffusa väggmålningar i vilka avklädda människor gjorde osedliga saker med varandra, med stilistisk koncentration. Till skillnad från bageriet var det svårt att utifrån ruinerna föreställa sig aktiviteterna här, speciellt med tanke på att det är hit alla vallfärdar och man trängs med japanska kameraturister, super-size amerikaner och tyska bröllopspar, som alla fotograferar* och fnissar om vartannat.

Men oavsett om det handlar om bageri, teater eller bordell så är det historiskt underbart att allt är så bevarat. Jag blir nästan pojkaktigt storögd och går omkring och tittar och lyssnar på min audioguide. Den sista byggnaden jag går in i är amfiteatern, byggd 80 f.Kr och den ser i stort sett nybyggd ut. Otroligt, tänker jag för hundrade gången. På väg ut från staden vet jag att detta är ännu en plats som jag gärna besöker igen, speciellt med tanke på att hela staden fortfarande inte är helt utgrävd. Otroligt.

Som en avslutande reflektion över människans oförmåga att anpassa arkitekturen efter platsen, så kan jag nämna restaurangen. Halvvägs genom vår promenad genom Pompeji tog vi en paus för att äta och dricka. Mitt i området finns en restaurang, som gjord för att man ska få sig en chock av samma magnitud som Pompejiborna fick år 79 e.Kr. Bland välbevarade antika ruiner, som triggar ens historiska fantasi till max, har man slagit upp en bufférestaurang som får närmaste McDonalds att kännas både sofistikerad och sober. Plastmöbler, smaklös mat (hur man nu lyckas med detta i Italien är en gåta), trångt, med en atmosfär som får själen att kännas lika kall, soggig och befläckad som de pommes frites restaurangen säljer till överpris. Vi stannade inte längre än nödvändigt och gick sedan åter ut i den betydligt fräschare ruin-miljön. Och vi frågade oss: Varför? Varför denna vidrighet till restaurang på en av de mest fascinerade platserna i Italien?

——–
* Jag fotograferade inte. Jag hade som sagt bara min mobilkamera och det var för mörkt där inne. Men för den som vill se snusket på väggarna kan bildgoogla med orden: brothel pompeii. Och det är lugnt, man riskerar inget modernt snusk, bara gamla väggmålningar och någon enstaka Pompeji-turist som poserar påklätt och glatt på en stenbädd (vad det nu är tänkt att betyda).