En del gånger vill jag bara sätta mig i ett hörn med ansiktet begravt i händerna. Inte så mycket på grund av misströstan eller dylikt, utan mer för att slippa se eländet. Speciellt om det är ett påkostat elände som struntar i historien.
Låt mig ta ett exempel från min Londonresa nu i april. Efter flitigt shoppande av böcker så tänkte jag ta en paus på något litteratur-relaterat ställe. Café Royal dök upp i mitt huvud. Café Royal var en legendarisk restaurang och café från förra sekelskiftet och en bra bit in i 1900-talet, och besöktes av bland andra Oscar Wilde, Virginia Woolf, Noel Coward, George Bernard Shaw och herre gud varför inte slänga in Winston Churchill och Brigitte Bardot som grädde på moset. Hängde man på Café Royal var man någon, och var man någon så hängde man på Café Royal … lite av en självuppfyllande profetia det där. William Orpen (irländsk konstnär) har skildrat stället.
Men med tiden förvandlas även det mest prestigefyllda via patina till passé. Café Royal stängde därför för renovering 2008 och renoverades grundligt till modern lyx. Och det var hit till nya Café 1865 (helt nyöppnat sedan några månader) på Café Royal som jag ville gå för att frottera mig med historiens litterära vingslag.
Men varför tänkte inte inredaren lite till? På var han var och vad han gjorde och med vad? Fan vet. Inredningen på Café 1865 är tyvärr inget annat än en parodi på exklusivitet, med gult marmorgolv som matchas av gula marmorbord som i sin tur balanseras av gul marmor-bardisk och alltsammans hålls samman av gula marmorväggar. Jag hade förväntat mig brittiskt fin de siècle-elegans och möttes istället av italiensk 80-talsanstalt för trendmissbrukare. Förskrämd tog jag en bild i smyg.
Bilden gör inte platsen rättvisa, för caféet ser här nästan sansat ut, men det var som att befinna sig inuti en narcissistisk tvålkopp. Det var kalt och kallt och väldigt, väldigt gult. Det bästa med caféet var fönstrena, som var genomskinliga. Jag drack i alla fall en cappuccino. Den kostade 4 pund. När notan kom hade ytterligare 50 pence lagts på i serviceavgift, vilket gör närmare 50 kronor för en kopp. Vilket hade varit okej om lokalen gett ett lite mer elegant intryck. Och det hade varit ännu mer okej om cappuccinon varit god. Nu smakade den i stort sett bara varm, skummad mjölk.
Alltså, jag har inget emot moderniserad lyx, tvärtom, men om man ger sig på något med ett historiskt kapital så måste man ta hänsyn till det. Det är som att byta ut midsommarsill och snaps mot sushi och piña colada. Det funkar inte. Inte på något plan. Nej! I rättvisans namn så får jag väl säga att om man tittar på bilder av övriga delar av Café Royal (hotell och restauranger) så är det inte lika illa … men Café 1865 är illa nog. Man vill väldigt gärna slippa se eländet.