Någon borde sätta upp en varningskylt vid entrén, för att gå in i en botanisk trädgård innebär alltid ett existentiellt trauma för mig. Det är i och för sig ett mindre trauma, bara märkbar som ett svagt eko efteråt, så som trauma räknat är det väl rätt så otillfredsställande, men jag klagar jag inte.
Jag överdriver nu, men jag gillar trädgårdar och när de anländer i den där perfekta gestaltningen av en botanisk trädgård, så blir den en påfrestande riktpunkt, för allt jag själv äger är en tre kvadratmeter stor balkong. Det är denna kontrast, mellan känslan av att det är just så här jag vill ha det och insikten om att jag aldrig kommer att få det så, som skapar mitt existentiella trauma. Det är som att finna sin egen personlighet, men nekas nyttja den.
Men väl där går jag omkring med en halverad puls, stesolidleende och med fötter som själva styr sig framåt på grusade gånger till nya platser, nya planteringar, nya gläntor. Det enda som gör det svårt att hålla kvar blicken på vad den än vilar på för tillfället, är vetskapen om att det finns en ny drömsk vy intill.
Carl von Linné håller med om detta. När han besökte Göteborg 1746, blev han så betagen av staden att han utkorade den till den täckaste av alla städer i riket. Smak hade han i alla fall, Linné. I sin skriftliga redogörelse för denna resa beskriver han hur han 10 juli fick en paradisfågel av herr direktör Sahlgren. Han gillade uppenbarligen gåvan, och utnämnde den till den ”raraste indianska kreatur, som jag fått hos kuriösa i Göteborg”. Men så hade han tidigare bara fått några insekter av en doktor Leche. Sahlgren är samme man som fått ge namn åt Sahlgrenska universitetssjukhuset som ligger granne med botaniska trädgården.
Efter de översvallande ord Linné spred om Göteborg, så är det inte så konstigt att han blev en staty i botaniska. Han har dock riktat sin blick åt lite olika håll. Från början stod han ovanför spegeldammen med blicken stolt i fjärran, sedan riktade han sin blick mot botaniska institutionen när en systematisk trädgård anlades – det vill säga en blick mot sin egen triumf. Triumfens tiden är dock passerad, för Botaniska trädgården säger på sin websida att dagens DNA-teknik gör att en systematisk trädgård inte längre är relevant, så man får anta att även Linné skulle drabbats av existentiellt trauma om han vetat detta. Han står där lite ärgad, men i mina ögon ännu relevant.
En solig dag är det inte bara flora som fyller parken, även tvåbent fauna i form av människor, som alla strosar omkring på knastrande stigar. Det är något med grusgångar i en park som tvingar människoben till att strosa. Alla går i stort sett i samma sakta mak, med blicken långsamt svepande över grönskan runt omkring. Parkbänkar lockar till sittande och där finner man bland annat gamla tanter i förtroliga samtal om … vad nu gamla tanter samtalar om. Min förutfattade mening att de samtalar om knyppling och knäproteser är naturligtvis fel, men det har ingen betydelse för intrycket.
Parken är dock till för växterna och det är dessa som fotograferas av en stor del av besökarna, som efteråt med ungefär samma formuleringar kommer att tala om att ”det såg bättre ut i verkligheten”. Detta får väl anses vara en allmängiltig iakttagelse, för verkligheten ser oftast bättre ut i verkligheten.
Jag träffade en and, som gav mig den mest djupsinniga blick jag fått från en and … inte för att jag fått överdrivet många, men jag närmar mig 50, och genom åren har änder gett mig min beskärda del av outgrundliga blickar. Jag har väl den typen av ansikte. Nu fick jag en blick fylld av empati för min situation som blott besökare i det som anden själv kallade hem. Ni som här inträden, hittar aldrig hem, är således botaniska trädgårdens skadeglada motto. Men sittande på min balkong kan jag ändå konstatera att bilderna från min promenad genom botaniska står sig slätt mot min verklighet på balkongen.
