Etikettarkiv: Paris

Natur, Stad

Du behöver inte dö för att komma hit – Paris 2013

Lämna en kommentar

”En marmorstad för de döda”, ett ”livfullt biografiskt lexikon”. Så beskrev amerikanen Wilbur Fisk, år 1838, Père-Lachaise, Paris största begravningsplats. Redan då var Père-Lachaise en plats som drog turister.

Det som drar är i det här fallet gravar och om det inte är din kopp te då ska du kanske skippa Père-Lachaise. Men om man som jag vill komma nära en del av historiens storheter så är ju enklaste sättet att ställa sig ett par meter ovanför dem. Och historiska storheter har Père-Lachaise drösvis av, även om så inte alltid varit fallet … ganska naturligt om man tänker efter.

Fram till slutet av 1700-talet begravde Parisarna sina döda i vigd jord, i anslutning till en församlingskyrka. Rika bekostade egna gravar, medan pöbeln var fullt nöjda med att samsas i massgravar, allt gick bra så länge man fick ligga i anslutning till församlingskyrkan. Men allteftersom staden växte blev begravningsplatserna i Paris överfulla. Domkapitlet i Saint-Germain l’Auxerrois kunde exempelvis 1736 konstatera att deras begravningsplats var så överutnyttjad att kropparna var staplade högre än marknivån på angränsande gator, och att jorden var så utarmad att den inte längre klarade av att bidra till förruttnelsen. Kropparna låg istället och jäste i marken och förgiftade luften med sin stank. Parisarna hade så att säga ett liv efter döden, men det var inget som Parisarna före döden uppskattade. Och då talar vi ändå om människor som var vana vid tvivelaktiga urbana dunster.

Det vara inte bara det att stanken var en olägenhet för näsan. I Saulieu, i Bourgogne, dog 27 personer av giftiga gaser då man öppnade en grav inför en jordfästning. Vid Cimetière des Innocents i Paris blev en mängd människor sjuka då giftig gas från en massgrav spred sig genom källarna på Rue de la Lingerie. Så de sanitära olägenheterna tvingade därför myndigheterna till slut att stänga alla begravningsplaster i innerstaden. Nya stora begravningsplatser, utan anknytning till någon församlingskyrka, skulle byggas. Störst av alla dessa blev Père-Lachaise.

Père-Lachaise 1817

Père-Lachaise invigdes 1804, men hade svårt att dra till sig begravningar, dels för att det inte var vigd jord, men också för att man tyckte att platsen låg för långt från händelsernas centrum för att vara något att vara död på. För att locka till sig fler begravningar flyttade man hit kvarlevorna av Lafontaine och Molière. Som om man behövde öka omsättningen på en krog och därför fixar dit några kända namn. Fast det är klart, ska man tillbringa resten av evigheten på en och samma plats så vill man ju ha den bästa underhållningen. Det måste i alla fall ha gjort susen, för snart blev Père-Lachaise en plats dit inte bara liken utan även turisterna flockades.

Och där det finns turister, finns det människor som vill tjäna pengar på turister.

När vi var där, sommaren 2013, kastade sig en självutnämnd guide över oss och ville gärna visa oss var de riktigt heta namnen låg. Av någon anledningen trodde han att detta var mim-artisten Marcel Marceau …  Marcel Marceau var kanske en gigant inom mim-världen, men för mig är han bara känd för en halvminut i Mel Brooks stumfilm Silent Movies, där han uttalar filmens enda replik (”Non!”). Vilket gör att man kan ifrågasätta hur bra mim-artist han egentligen var, om han nu inte ens kunde hålla tyst i en stumfilm. Och denne Marcel valde guiden att lyfta som gravfältets pièce de résistance. Varför? När man kan välja mellan allt från Oscar Wilde till Jim Morrison, via Sarah Bernhard och Chopin, varför sjutton då gå omkring och propagera för en mim-artist?

Guiden borde dessutom dragit lärdom av Marcel Marceau och varit lite mer fåordig, för han tjattrade på med ett maniskt leende för att få oss på kroken, vilket gjorde oss nervösa. Så medan han studsade iväg mellan gravarna för att leda vägen till Marcel Marceaus grav så passade vi på att, tysta som mimare, smita iväg åt andra hållet.

Gravarna står tätt, om vartannat är det gravstenar, gravvårdar och små och stora mausuleum. Många är i dåligt skick och är som tagna ur en gotisk roman eller en skräckfilm från Hollywoods svart-vita år. Även om Père-Lachaise fortfarande äger en mängd grönska så är det gravarna som täcker allt som inte är grusgångar. Men det är rofyllt att promenera omkring där. Parisbruset är långt borta och här och var kan man se kända namn. Själv var jag där för att se Honoré de Balzacs grav.

Balzacs roman Papa Goriot, från 1835, slutar på Père-Lachaise. Handlingen utspelar sig 1819, 15 år efter det att Père-Lachaise invigts, och huvudpersonen har just följt Papa Goriot till sin sista vila.

Han gick upp mot kyrkogårdskullen och såg Paris slingra sig i mjuka bukter längs Seinen. Nu tändes de tusen och åter tusen lyktorna, pärlband av ljus i miljonstadens hjärtpunkt. Han lät blicken stanna vid kolonnerna på Vendôme och Invaliddomen, den värld som lockat hans ungdomliga ambitioner och som alltjämt drog honom till sig med magisk kraft. Han betraktade denna surrande bikupa med en blick som om han i förväg ville smaka dess sötma och yttrade dessa utmanande ord: ”Nu står striden mellan oss två!”

Själva gick vi efter en stund till brasseri Au Rond Point i närheten av Père-Lachaise. Där stod striden mellan Mia och en kypare, som ville att Mia skulle äta sin sandwich som Gud och alla fransmän avsett det, med händerna. Medan Mia ville vara skandinaviskt civiliserad och äta med kniv och gaffel. Efter några verbala svensk/engelsk/franska duster gav kyparen, mycket motvilligt, upp och hämtade de önskade besticken.

Besynnerligheter, Stad

Det behövs mer kärlek i Göteborg …

1 kommentar

Det är den urbana varianten av att karva in ett hjärta i ett träd, tillsammans med initialerna till sin älskade och sig själv. Man skriver istället initialerna på ett hänglås och fäster det på första bästa bro man stöter på. Från 90-talet och framåt har dessa kärleks-hänglås, eller vad man ska kalla dem, börjat dyka upp i Europa och kanske framför allt i Paris. Städernas makthavare brukar vara måttligt förtjusta i hänglåsen och hotar med jämna mellanrum att ta bort dem, men så är de ju kärlekslösa regelföljare. Eller bro-nördar.

Kärleks-hänglås? Romantiskt? En del av mig tycker att det är relativt fånigt, men samtidigt … när man ser en massiv vägg av hänglås på Pont des Arts, alla ditplacerade av människor som helt enkelt råkar tycka om varandra, så blir intrycket att det är … ganska coolt. Det blir lite punk över det hela, men en punk som istället för att säga Fuck you, säger … tja … We fuck.


Och företeelsen finns även i Göteborg. På gångbron över Dag Hammarsköldsleden, mellan Änggården och Slottsskogen sitter dessa kärleks-hänglås. Alla två stycken.


Det behövs tydligen mer kärlek i Göteborg …

Kultur

Spektakel i vatten, eld och rök – Versailles 2013

Lämna en kommentar

Första gången vi såg Versailles så såg vi inte Versailles.

Eller det är väl att förvanska sanningen en aning, men vi besökte Versailles två gånger i sommar och första gången kom vi dit strax innan skymningen för att titta på parken. Slottet såg vi bara lite exteriör av. Varje helg från april till oktober är det nämligen Les Grandes Eaux musicales, eller stora fontän-musik-spektaklet som det kanske skulle hetat på svenska. Franskan låter snyggare, men svenskan beskriver nog mer exakt vad det var.

Från 21:00 till 23:00 är det fontäner som sprutar i takt med musik, rök som svävar över bubblande fontängrytor, laser som spelar i rök och eld som dansar till 1600-talstoner. Scenen är Versailles välansade park och det hela är snudd på överdrivet in absurdum … men vilket spektakel. Allt avslutas med ett gigantiskt fyrverkeri i takt med Händels fyrverkerimusik, vilket gör att alla som betalar ett par futtiga hundra i inträde får chansen att uppleva franska aristokratins dyrbara nöjen innan 1789 års revolutionärer kom och satte punkt för fler utsvävningar. (Jag är egentligen inte så mycket för ett förtryckande av massorna … men nog kunde hovet konsten att roa sig.)

Les Grandes Eaux musicales går egentligen inte att beskriva eller än mindre fotografera, speciellt inte med en gammal Canon Ixus. Men upplevelsen rekommenderas. Verkligen. Absolut. Ta med något att sitta på och en flaska vin att tömma under fyrverkerierna så är kvällen fulländad.

Håll koll på nästa års Versailles.

Kultur

Litterära sammanträffanden

Lämna en kommentar

Vad är ett litterärt sammanträffande? Exempelvis som när vi sätter oss på tåget i Deauville vid franska atlantkusten och jag öppnar boken jag läser för tillfället (Den store Gatsby) och första meningen jag läser lyder: ”Jag träffade dem en vår i Cannes och senare i Deauville”.

Vi var i Paris under hösten 2012 och strosade oss krokigt fram genom kvarteren och tog en paus på Le Café Rive Droite vid ett torg inte långt från Les Halles. Medan vi satt där och drack rosé tittade vi bland annat på fontänen som står mitt på torget. Vi frågade oss vad det var för fontän och om platsen var speciell. Och när vi gick därifrån glömde vi bort det hela.

I sommar promenerade vi från Notre Dame, mot Les Halles. Dagen var varm och vi ville sätta oss och hinka rosé. Det ena hade i och för sig inte med det andra att göra, eftersom det alltid är tid för att hinka rosé, men så var det. Vi mindes nu torget, så letade vi åter upp det, satte oss igen på Café Rive Droite och drack rosé. Även denna gång kikade vi på fontänen. Samtalet gick ungefär så här:

”Där är ju den där fontänen.”
”Ja, just det. Vad var det med den egentligen?”
”Jaa … det var något speciellt.”
”Ja, just det. Men vad?”
”Minns inte.”
”Inte jag heller. Men något var det.”
”Vi är helt överens.”
”Mer rosé?”
”Ah, en retorisk fråga.”
”Ett påstående.”

Vi firade kanske inga stora triumfer som vittnen till platsen vi befann oss på, men vi hade det trevligt. Vi kunde ju alltid ta reda på mer om fontänen vid ett senare tillfälle. Och så gick vi därifrån och glömde bort det hela, som det brukar bli.

Sedan kom vi till Montpellier vid Rivieran. Jag var på väg att läsa ut min sista bok och planerade att köpa en ny bok i Montpellier. Jag letade upp Le Bookshop på 8 Rue du Bras de Fer och tänkte köpa en fransk författare, men hittade inget jag lockades av. Jag fastnade till slut för en historisk roman av Andrew Miller – Pure – som enligt baksidestexten handlade om en ingenjör som ett par år innan franska revolutionen fick i uppdrag att riva en begravningsplats i Paris. Eftersom det lät som en upplyftande intrig, så köpte jag boken.

En dag senare då jag började läsa boken insåg jag att begravningsplatsen som revs (Les Innocents) numera är Place Joachim-du-Bellay, vid vilken det ligger en restaurang som heter Café Rive Droite. Och fontänen som figurerar i boken, och som nu står mitt på torget, stod tidigare på just den plats där vi satt och drack rosé. Det är ett ganska märkligt sammanträffande.

Så vad kan man dra för slutsats av det här? Ingen aning. Inte mycket antagligen …

… eller, den att det är bra att läsa, även skönlitteratur, eftersom böcker, med Voltaires ord, ”tenderar uppenbart skingra okunnigheten, som är civiliserade staters väktare och skyddsmur.”

Språkligt, Stad

Champagne-sjanghajade i Paris

2 kommentarer

Vi bytte bostad med en fransk familj i sommar. Medan fransoserna var i Göteborg och blev skrämda av Lisebergskaninerna var vi i Paris och blev sjanghajade till Montmartre. Mer precist var vi i Chaville utanför Paris. Föräldrarna till kvinnan i bytesfamiljen mötte oss och överlämnade nyckeln, för att sedan visa oss hur man öppnar kylen, slänger sopor och hittar till badrummet. Ni vet, väsentligheterna. Själv kan jag bara beställa vin och komma med oanständiga förslag på franska – vilket somliga också skulle klassa som väsentligheter – så jag lät Mia sköta snacket medan jag instämde med jämna mellanrum med ett ”Oui” och hoppades att jag inte svarade ja på något dumt.

Mitt i allt detta kom frågan.

”Tycker ni om champagne?” Frågan ställs i och för sig på franska, men så pass mycket begriper jag att det detta är en fråga jag ska svara ”Oui” på. Som en parentes kan jag väl säga att det fortfarande är två saker som är oklara för oss. För det första varför de bjöd hem oss för att dricka champagne, men det är kanske så det går till i Paris. För det andra vad de heter. Av någon anledning gick vi direkt från ”Bon jour” till ”här är kylen och den öppnar ni på detta vis” utan att passera presentation. Sedan var liksom lite genant att fråga om deras namn. De är kort och gott Christelles föräldrar. *

Christelles föräldrar har en mindre trea i ett sekelskifteshus i Montmartre. Det var dit vi kom tre dagar senare. Allt var mycket franskt. Christelles mamma tackade för blommorna och lade dem sedan på bordet, där de antagligen fick självdö. Gamla möbler stod där de råkade få plats och vi blev nertryckta i var sin stol framför den franska balkongen. Temperaturen var närmare 30 grader när champagnen korkades upp och hälldes i våra glas. På bordet stod välfyllda fat med foie gras, gåslever – naturligtvis – och allt var gott.

Vi var där i knappa två timmar, men det tog inte fem minuter innan kvinnan frågade om hur vi stod politiskt, för att sedan direkt säga att de själva var till höger och hatade britter. Inte bara britter förresten, faktum var att hon var skeptisk mot alla som inte var parisare och inte ens alla de fick godkänt. Men vi tycktes duga för kvällen, vilken var en lättnad. Mannen kan ingen engelska och kvinnan endast lite, så det var mestadels Mia och kvinnan som pratade franska medan jag stuvade in gåslever och champagne i munnen under det att kvinnan var femte minut kom med entusiastiska uppmaningar: ”Manger, manger!” Ät, ät! Jag svarade ”Oui, oui” och dök åter ner mot faten. Även om Mia pratar hyfsad franska, så behärskar hon bara franska i presens, vilket gör att en fransman kan tro att hon helt och hållet lever i nuet. Och jag är ju inte till någon lingvistisk hjälp i dessa fall. Mia kan förklara vad vi gjort hittills i Paris med att säga: ”Igår är vi på Versaille och vi ser en fin … eh … fountain?” medan jag med munnen full av foie gras nickar och säger ”Oui, oui! Une fontän, pschyyy avec d’eau”. Men det tycktes gå bra ändå.

Så vår kväll i Montmartre var trevlig, udda och fransk: Kvinnan gestikulerar och uttrycker misstro mot britter. Mia säger något franskt i presens. Mannen fyller på våra glas med champagne och säger sedan, med blank blick, något lyriskt om Zlatan. Jag sörplar champagne och säger ”Oui, oui!” Efter någon timma tittar kvinnan snett på mig och frågar Mia om jag inte ens kan engelska. Jag sväljer snabbt ett hekto gåslever och förklarar på engelska (med lysande uttal om jag får säga det själv) att engelskan har jag inga problem med, medan franskan inte är något vidare. Jag kan bara lite franska, säger jag och drar till med den mer anständiga av de två fraser jag kan: ”Je voudrais un verre de vin rouge”. Kvinnan förstår antagligen inte att jag endast exemplifierade min fina språkförmåga, för hon flyger upp och utbrister något i stil med: ”Stackars karl, får du inget vin” och kilar sedan ut i köket för att återkomma med en sötsliskig aperitif som hon genast fyller mitt glas med. ”Ah …” säger jag. ”Merci,” tillägger jag och slutligen, bara för att jag kan: ”Oui, oui!”

När vi till slut sitter på bussen på väg från Montmartre så inser vi att vi fortfarande inte vet vad de heter. Men ärligt talat, den som bjuder på champagne behöver inget namn.

——————–

* Och ni som då inte begriper att Christelle därför måste vara kvinnan i paret vi bytte boende med … alltså, skärp er.

Kultur, Reflektioner

Om hundar, händer, fötter, Freud och en ekorre – Statyer

Lämna en kommentar

Staty betyder stod, som i sin tur har att göra med att stå. Allt enligt gammal latin. Det som är kul med statyer är kanske inte så mycket att de står, utan mer ofta hur de står. Statyer är dessutom ett nöje man vanligen inte behöver betala ett vitten för när man reser. Och den som nu säger att hon inte är intresserad av att titta på statyer när hon reser, ljuger. För ärligt talat, vem vill inte se en gigantisk vit hund utan varken nos eller svans stå på en vägg i London?

Efter ett besök på East Indies tebutik på Conduit Street gick jag och Mia vidare ner mot Savile Row, men stannade efter bara några meter då en gigantisk hund uppenbarade sig, stående på husväggen. Under ett kort ögonblick kändes det som om jag gjort Alice sällskap i Underlandet. Hade hunden på väggen plötsligt hoppat ner på trottoaren och ställt till med en galen tebjudning, så hade jag inte blivit förvånad. (Eller kanske lite, men jag var mer besviken över att den inte gjorde det.) Det var dock en helt vanlig staty av skulptören Simon Brundret och hunden fungerar som lockmedel till restaurangen Sketch på Conduit street. Restaurangen har specialiserat sig på en kombination av mat, konst och musik. Bra gjort av dem, tycker jag.

Och i avdelningen Statyer som förlorat en kroppsdel, måste jag även nämna La Loire et le Loiret, som vi råkade på när vi promenerade genom Jardin des Tuileries i Paris.

Här är en staty som är predestinerad att förlora sin hand. Det kan bara ha varit en fråga om tid. Se på statyns blick, riktad mot sin utsträckta hand. Se hans min av häpen bestörtning när handen inte längre finns längst ute på armen. Det fanns inte en chans för marmorgubben att få behålla sin hand då den en gång blev utformad på det viset. Faktum är att den nu är mer fullkomnad än innan, för nu kommer statyns innerliga uttryck till sin rätt: Mon Dieu! vem har stulit min hand? Den huvudmisstänkte är nog den här nedan.

För inte långt från Herr Loire (eller om det var Loiret) som förlorat sin hand, inne på Louvren finns fler statyer än man egentligen mäktar med. Men bland alla dessa tusen statyer blev jag omedelbart så fascinerad av en av dem, att jag för det första inte lyckades ta en skarp bild och för det andra inte lyckades att notera vem som gjort statyn, när ifrån den var eller ens vem som är huvudnumret i konstverket. Det som fångade mitt intresse var en enda detalj: Soldaten mitt i striden som biter en annan soldat i foten. Det är något frustrerat, ursinnigt och inte så lite absurt över det hela, att den bitande soldaten omedelbart blir verkets blickfång. Tjommen på hästen, han som allt egentligen handlar om, blir förvandlad till att endast existera för just detta ändamål: att få sin fot biten.

När det gäller statyer som står där man minst anar det så tror jag att den här tar första pris, kanske framför allt för att den inte står utan hänger.


När vi kom gående på Skořepkagatan i Prag såg vi plötsligt en man hänga i en hand högt över asfalten. Det är ingen mindre än Sigmund Freud som med en hand klamrar sig fast vid en stång. Verket är av David Cerny och kallas på engelska Man hanging out (Zavešený muž på tjeckiska). Bortsett från att det är en skulptur som har ett direkt tilltal som kan både roa och oroa – när verket har turnerat har människor misstagit skulpturen för ett självmordsförsök – så finns här hisnande filosofiska djup att utforska för den som vill tolka verket. Vissa menar att det försöker illustrera Freuds kamp mot sin dödsrädsla, medan andra menar att konstnären personligen försöker utmana någon typ av status quo. Uppenbart ska verket i alla fall symbolisera någon som måste fatta ett beslut, hänga kvar eller släppa taget.

Sedan finns ju statyer som krasst sett inte har så mycket med konst att göra, men som ändå kan bidra till ett själsligt lyft hos betraktaren genom sin anspråkslösa men uppriktiga gestaltning. Visst är det fint formulerat för en gigantisk ekorre i plast, som jag och Andréas fann högt uppe i Andorras berg.

En del gånger behöver man inte tolka, det räcker att man blir glad.

Reflektioner

Om turism och Mona Lisas hemlighet – Paris 2012

Lämna en kommentar

Att vara turist är många gånger det samma som att bocka av klyschor. Åk till London och se Towern. Res till Indien och besök Taj Mahal. Ta dig en tur till Australien och få en bumerang i bakhuvudet. Det låter kanske som en fantasilös inställning, men hur kan man någonsin resa till en plats som inte halva mänskligheten redan varit på? Vill man vara den ende i bekantskapskretsen som gjort en riktigt originell resa så kommer det inte handla om London eller Barcelona. Snarare om en fårklippningsresa till Orkney-öarna, gruvsafari i Sydamerika eller varför inte en långweekend till Krasnoyarsk för att gjuta aluminium-babushkor. Nu ska jag i och för sig inte raljera över Krasnoyarsk. Deras hydroelektriska kraftstation lär vara något i hästväg.

Min poäng är att det inte finns något föraktligt i att vara ”turist”. När allt kommer kring så är det faktiskt just detta man är. Ordet turist betyder dessutom ”lustresande”, så om något så borde man hänge sig åt turismen, åt lustresandet, för vem vill att resan ska vara ett vardagligt slit? Det är väl det man har förvärvsarbete till för?

Tyvärr finns det en slags snobbism hos många resenärer, människor som hellre försummar att se något av resmålet än att riskera att bli sedd på en färgglad sightseeing-buss. Vad de än gör så ska de inte göra något som kan anses vara turistigt. ”Besöka Colosseum? Jag!? Nej, vet du vad!” Det är en något hycklande attityd eftersom den är falsk; den som reser till Rom och inte besöker Colosseum gör oftast detta bara för att de redan besökt Colosseum tidigare. Eller för att deras intellektuella nyfikenhet är i nivå med en packad bisamråttas.

Problemet med snobbismen är att om man inte vill vara turistig som turist så missar man en mängd upplevelser. Det är dessutom ett problem som växer i relation till resmålets attraktionskraft. För hur ska man undvika att göra något turistig i en stad som lockat turister i tusen år?
”Såg du något av allt kul i Paris när du var där?”
”Verkligen inte. Så turistig är jag inte. Jag satt på hotellrummet och kopplade samman mina födelsemärken med en märkpenna.”
”Tänk, det vet jag många som gör.”
”Fan också!”

Så … jag och Mia var alltså i Paris i höstas och gick då på Louvren, för att bland annat se Mona Lisa.

Det var skyltat till Mona Lisa, men skyltarna var överflödiga, för alla ville se henne. Så det var bara att följa med folkströmmen från entrén för att man skulle finna Mona Lisas sal. Salen var fylld med något hundratal människor och det hade varit lätt att tro att de väntade på exempelvis Lady Gaga (som också var i Paris samtidigt med oss … alltså, inte för vår skull, hon skulle visst sjunga några låtar eller nått). Men tanken på Gaga är inte helt långsökt, för det blev tydligt att Mona Lisa var en superstjärna och besökarna förvandlades till medborgarpaparazzi med uppsträckta kameror och vassa armbågar. Det enda som saknades var några svimningar och ett par kastade underkläder mot Mona Lisas monter.

Naturligtvis tog jag en foto av henne. För att visa att även jag har varit och tittat på Mona Lisa. Jag har länge hört och läst att tavlan är mindre än man tror, vilket har gjort att jag förminskat tavlan för min inre bild, så när jag väl stod framför den så var den i själva verket större än jag förväntade mig. Men hon var i alla fall sig lik från alla reproduktioner, så det kändes bra. När jag åter sänkte kameran såg jag mig själv skymta i Mona Lisas leende, i spegelbilden i skyddsglaset runt tavlan.

Jag tittade runt omkring mig, på folkhavet. De flesta var troligtvis lika okunniga som jag om varför just denna tavla räknas som det mest uppskattade genom tiderna. Men något konstverk måste ju vara främst och det har fallit på Mona Lisas lott att vara det. Det blir en lika enkel som absurd ekvation: vi vill alla se henne för att hon är främst, men det är just för att alla vill se henne som hon är främst. Därför säger folkmassans spegling i Mona Lisas skyddsglas mer om konstverkets dragningskraft än Da Vincis hantverk i sig. Det är kanske det som är hennes hemlighet, Mona Lisas.

Stad

Från himmel till C’est Paris – Paris 2012

Lämna en kommentar

Helg i Paris. Septemberkväll i slutet av månaden och det var fortfarande ljummet i luften. Franskt rödvin skvalpade omkring i blodet på ett behagligt vis, bilarnas tut förvandlades till dragspelsmusik och månen steg över takåsarna. Allt var som det borde vara i Paris. Men istället för att fortsätta promenaden gick vi ner under marken för att ta oss upp i himlen. För himlen, visste vi, låg i Montparnasse.

Montparnasse är en stadsdel som är känd för sin konstnärshistoria med allt från Miró, Manet och Degas till Picasso och Strindberg, som alla skapade, levde och drack absint tills synapserna självantände. Som man ska i Paris, det är svårt att komma ifrån. Men vi anlände från en fullkomligt oromantisk tunnelbana, upp i kvällens dunkel, där till och med platsen var lite blasé och misstänksam. Det var skyskrapans fel: Tour Montparnasse. Nu på senkvällen låg den i mörker och kändes lika välkomnande som en främling i trenchcoat i en mörk gränd. Ändå var det upp i tornet vi skulle, för på 53:e våningen ligger La Ciel, vilken är en takbar med en fantastisk utsikt över hela Paris … påstås det. Vem vet. Inte vi, för när vi väl hittat till rätt ingång och rätt hiss och tagit oss upp till 53:e våningen så visade det sig att baren redan var fullpackade av osynliga människor.

Vid en pulpet i foajen stod en kallsinnad man i trettioårsåldern och nekade oss inträde till himlen. Han bar en självmedveten attityd och en insmickrande blick som han hellre skänkte servitriserna än gästerna. Men trots att baren hade stil verkade mannen själv absorbera hela sin personlighet från kostymen han bar och såg därför mestadels billig och masstillverkad ut. Kostymen verkade inte helt nöjd den heller.
”Fullt,” sa pulpetmannen.
Vi sneglade in i baren och såg några enstaka gäster dricka sina drinkar i lugn och ro, ett mycket dämpat sorl hördes och … det var väl ungefär allt. Det är möjligt att det i samma ögonblick befann sig 340 gäster på toaletten, att det var där partyt nådde sin kokpunkt, men jag tvivlar.
”Fullt,” upprepade barens illvilliga portvakt och förklarade att vi var välkomna att vänta 45 minuter, eller mer. Sedan skulle det eventuellt bli plats i baren, eller inte. Han ryckte på axlarna; kostymen kved. Han log åt en passerande servitris.

Eftersom vi inte hade någon lust att hänga i foajen utan vare sig vin eller utsikt, framför någon som man, ärligt talat, bara ville knäa ganska oschyst, så återvände vi in i hissen och tog oss 53 våningar ner och åkte in till centrum. Till Quartier Latin och Rue de la Huchette.

Och det är naturligtvis här man ska vara, självklart. Utsikt över ett nattligt Paris lockar också, men Quartier Latin är på många sätt sinnebilden av det bohemiska Paris. Studentkvarter, romerska ruiner, jazzklubbar och skådeplats för såväl Pariskommunen 1871 som studentrevolterna 1968. Oscar Wilde såg till att dö här. Bara en sådan sak. Gatan vi tog oss till, Rue de la Huchette, är smal men översållad av barer, restauranger och, för all del, kebabställen. Men det är Parisisk kebab, så då är det okej. I Sverige är en kebab en kebab, men här i Paris heter det säkert något i stil med La viande hachée et assaisonnée dans le pain. Och det är så det ska vara i Paris.

På Rue de la Huchette fanns dessutom människor i massor, som i täta lämmeltåg strömmade mot närmsta bardisk för att kasta sig ner i berusningens underland. Utan någon närmare tanke gick vi in på pianobaren Le Relais de la Huchette.


Baren var full, men vi var välkomna. Det var skumt och bemanning tycktes bestå av tre personer: En loj bartender, en arbetsledare som med högburet huvud blickade ut över gästhavet och dirigerades barens enda servitris. Servitrisen måste ha varit världens mest effektiva, för vart man än vände sin blick så fanns hon där, serverandes, torkandes, notandes, leendes, hälsandes etc. Skillnaden mellan den tomma nonchalansen från La Ciel och det här var total.

Vi beställde vin och trängdes vid ett barbord medan vi lyssnade på kvällen underhållning, en pianist och en sångerska som satt dekorativt på en flygel. Pianisten var okej, men såg ganska lidande ut större delen av kvällen. Jag misstänker att han spelat alla låtar några gånger för mycket. Eller så hade han lyssnat för mycket på sångerskan, som man i bästa fall kan kalla halvdan. Intill oss stod en man och drack lyckliga munnar vin ur sitt glas och fyllde sin mobilkamera med foton av sångerskan. Han var uppenbarligen lika omusikalisk som förälskad.

Och allt var åter som det borde vara. Sorl, vin och acceptabel pianobar. Ljummen septemberkväll med doft av sommar. Och så ett nytt stycke från pianisten och sångerskan, en låt som alla kan (inte vi, men vad gör det i Paris) och gästerna sjunger med. Servitrisen susar som en stressad sylfid mellan borden, serverar mer vin, klockan slår något, men vem bryr sig om vad. C’est Paris.

 

———————————-

SvD

Besynnerligheter

Illegalisera Zlatan?

1 kommentar

Bäste Zlatan. Jag vill bara i all välmening rikta ett varningens ord till dig: du kommer sannolikt bli olaglig inom en nära framtid, så tag dig i akt. Låter det märkligt? Egentligen inte, för … hur ska jag säga? Jag vet inte om du märkt det, men media knarkar dig. Stenhårt!

Media måste få lite Zlatan varje dag för att inte få frossbrytningar. Om Zlatan spelar, så skriver man om det. Om han inte spelar så skriver man om det. Om han eventuellt ska spela, eller eventuellt inte, eller om han bara kliver ur en bil, lyfter ena benet före det andra eller har semester, köper ett ventilgummi eller rotar fram lite ludd ur sin navel … så skriver man om det.

Du kan säkert föreställa dig snacket på redaktionerna:
”Vad har vi med Zlatan idag då?”
”Inget.”
”Inget? Vadå inget? Vi måste väl ha något med Zlatan!”
”Men tidningen är upptagen av en jordbävning i Asien, presidentval i USA och Eurokris i Grekland, samt en nakenchock i TV4.”
”Skiter väl jag i! Jag måste ha Z! Ge mig vad som helst! Va’ lite schysst nu’rå. Bara lite Z, en notis, en Z i ingress? Jag är sjuk fattar du väl. Ser du inte att jag skakar. Ge mig Z!!!”
”Okej, okej, okej. Lugna dig. Lägg ner brevkniven! Lugnt och försiktigt!”
” … lite Z …” (snyft)
”Okej! Jag ska se vad vi kan hitta på … Vad säger du om en Zlatan-effekt till Paris (DN, AB, SvD).”
”Zlatan-effekt? Zlatan-effekt! Ja. Gud, ja …  Z!”
”Bra. Då skippar vi jordbävningen och Eurokrisen, och lägg Zlatan på ettan!”

Det mesta i knarkväg tenderar att bli olagligt, så var försiktig bäste Z.

 

Och man kan ju åka till Paris av många andra anledningar, Seine och Eiffeltornet och maten är bara några få, men mer om dessa vid senare tillfälle.

Min egen nära-Z-upplevelse var i Neapel i september 2011, då Milan skulle spela mot Napoli och tog in på grannhotellet. Det var ett helvetiskt liv då bussen med spelarna anlände. Z själv var dock inte med. Han var tydligen i Sverige och jagade älg … läste jag i tidningen när jag kom hem.