Etikettarkiv: Sightseeing

Reselitteratur, Stad

En dag i Göteborg, anno 1869/2012

Lämna en kommentar

Det är söndag och jag beger mig ut i Göteborg, beväpnad med Octavia Carléns reseguide Göteborg, Beskrifning öfver staden och dess omgifningar. Ny handbok för resande utgiven 1869. Längst bak finns råd för vad man kan göra om man har en dag i Göteborg. Eller som Octavia utrycker det: ”För de resande i Göteborg som ej äga mer än en dag att bese stadens märkvärdigheter.” Märkvärdigheter? Oja! Led mig Octavia!

Genast på morgonen göres en promenad i staden.

Man kan fråga sig varför Octavia, med ett tonfall som en gammeldags skolfröken, understryker att man ska promenera i staden. Och dessutom genast? Men om man tittar på vad Göteborgs turistinformation  påstår idag, att nio av tio av de ”populäraste höst- och vinterattraktionerna” är att gå på museum, så förstår jag Octavias uppfordrande utrop. Jag är helt för museum, det är inte det, men jag tycker att Octavia har en poäng i att man faktiskt först kan titta på staden. Så det är det jag gör.

Eftersom jag redan känner till Göteborg så passar jag på att titta lite mer på smådetaljerna, som alltid finns där mitt framför ögonen, men som man aldrig ser för att uppmärksamheten är riktad mot annat (ner i mobilen, upp i det blå, på ett par förbipasserande ben, på en spårvagn som just gör sitt bästa för att lemlästa dig) . Det är lätt att inse att man hade bättre koll på detaljer förr i tiden; staket blev snyggare, betong satt innanför en snyggare exteriör och flaggstänger kunde få en förgylld sjöhäst, som denna dag till ära blev sisådär symboliskt mystisk tack vare en ögonbindel.

 Derefter beses Göteborgs museum

Även Octavia tycker att man ska in på ett museum, Göteborgs museum i det här fallet. Hon lyfter fram museets upphetsande samling av exempelvis ”en kanot af en urholkad ekstock”, ett vinglas som … kanske inte tilhört Karl XII, men som i alla fall har hans namnchiffer på sig, samt ett ”Egenhändigt bref från prinsen af Augustenburg”. Vad brevet innehåller är lite oklart, men eftersom det fascinerande tycks vara att han skrivit det för egen maskin, så antar jag att det står: ”Sänd mig en ny sekreterare för böfvelen!” Nåja, jag ville ju inte in på museum idag, så jag avviker från Octavias resplan och promenerar vidare till Brunnsparken för vidare färd.

På middag tager man en vagn och reser ut åt den vackra Danska vägen.

Det jag verkligen undrar är: Varför säger turistbyrån inget om detta?! Här lockar man alla turister till ett otal museer (eller till Liseberg) men döljer att Danska vägen är ”en särdeles vacker promenad” där ”bördiga jordar och skuggrika dalar ständigt omvexla”. Så jag hoppade på femmans spårvagn i Brunnsparken och hoppade av drygt tio minuter senare vid Bäckeliden. Två minuter senare var jag på Danska vägen. Man kan väl säga att jag hade tur som påbörjade min upptäckt av Danska Vägen på det avsnitt som fortfarande var något att se, vid Överåsparken (eller Engelska parken som den också kallas).

Här finns lite av det vackra som Octavia skriver om, men sedan går jag vidare i rikting mot Redbergsplatsen. Det är möjligt denna väg var en dold pärla för hundra år sedan, men nu är pärlan svald och mald av onda stadsplanerare, utskiten och lämnad att förmultna.

Enstaka hus är fortfarande de fina trähus som Octavia skrev om. En mängd andra är ritade av arkitekter på gränsen till självmord. Väl på Redbergsplatsen flydde jag från denna stadsdels-depression, upp på ettan och åkte tillbaka in till stan, medan jag förlät turistbyrån att de mörkat att Danska Vägen finns. Bra gjort, säger jag nu.

middag på Lorentsberg, då man tillika får se dess vackra park med Wadmans byst

Det som slår en när man dyker upp i Lorensbergsparken och tittar på Johan Anders Wadmans byst – gjord av Johan Petter Molin – är hur otroligt lik Karl Gerhard han var. Sedan slår det en att det faktiskt är Karl Gerhard som bysten föreställer. (Förresten, varför hör man aldrig en sådan schlagertext? Om ”Dina bröst är som svalor som häckar” är OK så borde ju ”Din byst är som Karl Gerhards i Lorensbergsparken” funka minst lika bra som poesi eller raggningsreplik.)

Inget ont om KG, men det var Wadman, Göteborgs Bellman, som jag ville kika på. Han som skrev visdomsorden:

Jag vill ha rus, ett glädjerus hvar dag,
Jag vill hvar natt med sköna qvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
Att sällheten af vin och kärlek hemta.

Efter någon minuts undersökning visar det sig att Wadman flyttat några gånger genom åren, men att han till slut – egentligen – är tillbaka i Lorensbergsparken och vanligtvis står vid stadsbibliotekets norra vägg. Vilken för tillfället ser ur så här:

Så jag blev utan Wadman. Men om det är en skulptur av Molin man vill se kan man ta sig ner till Bältesspännarparken där hans skulptur Bältesspännarna står. Någon mat att äta fanns inte heller så jag promenerade vidare, åter ner mot vallgraven.

Under promenaden har man skansarna Kronan och Lejonet
för ögonen nästan hvart man vänder sig.

Svar: Nej. Ledsen Octavia men det har man inte längre. Husen är för höga nu för tiden och det enda man kan göra för att få se skansarna är att ta sig högt upp någonstans, allra helst upp på en av skansarna. Där syns de jättebra. Kronan är jag på nästan varje dag och därifrån ser man inte bara skansen Kronan utan även större delen av Göteborg.

Strax på eftermiddagen beser man Trädgårdsföreningens fält.

Till skillnad från Danska vägen, som är mitt i en arkitektonisk golgatavandring, så är Trädgårdsföreningen fortfarande ett grönt vilorum mitt i stan. Rosenkaféet rekommenderas, samt att leta sig vilse bland alla planteringar eller att sitta och titta på pensionärer som på ostadiga ben tar sig an grovgrusiga gångar med ett dödsförakt som är smått rörande. Nu efter sommaren är det dessutom  gratis inträde, vilket i sig är ett mindre mirakel när det mesta i världen kostar pengar.


Derefter beger man sig till Skeppsbron, stiger der i någon af de små ångbåtar,
som ett par gånger i timman ila deremellan och Klippan. 

Jag har för mig att det brukar ligga en ångbåt vid Skeppsbron, men den är inte till för daglig transport … och inte ilar den heller. Så jag hoppar istället på en nyare båt, Älvsnabben, vid Lilla Bommen. Det är faktiskt ett ganska billigt nöje att åka lite på Göta Älv och därtill få se Göteborgs förstäder, som Octavia skriver om, det vill säga Masthugget och Majorna. Om förstaden Masthugget skriver Octavia att där ”gå tvenne större gator, Breda och Smala vägen”. Och som alla vet, den väg som är bred leder till fördärvet, vilket gör att man direkt kan sluta sig till att den Breda vägen måste vara dagens Andra Långgatan, vilken under överskådlig tid jobbat hårt på sin fördärvfulla image.

Efter en heldag i Göteborg så vill man sova, och Octavia rekommenderar Hôtel Carl XV. Och hittar man inte det hotellet så … får man hitta något annat. Själv tog jag spårvagnen hem, till en kopp kaffe.

—————

 

På resa

På drift, Indian style – Indien 2010

Lämna en kommentar

Vi landade i New Delhi strax innan halv sju på morgonen den 15 februari 2010. Det hade just börjat ljusna, luften var sval och fylld av ett dis som kunde vara allt från dimma till avgaser eller rökelser, och som troligtvis var en blandning av allt detta. Just doften av rökelse var det första som sinnena registrerade som speciellt för den plats vi kommit till; en doft av bränd växtlighet, tusen år och krydda som skulle följa oss genom hela Indien.

Trots att vi nu varit på väg i snart ett dygn och var så trötta att vi nära på blev pigga igen, så var vi inte framme. Agra hägrade vid slutet av vägen, en fyra timmars bilresa västerut från New Delhi. Bilen, med våra guider Monica och Murad, och vår konstant pratande chaufför Asok, kom att bli vår väg in i Indien. För det var bilresan mellan New Delhi, Agra, Jaipur, New Delhi som gjorde oss bekanta nog med allt som var annorlunda, för att vi senare kunde ta oss an Trivandrum på egen hand (Trivandrum eller Thiruvananthapuram som staden numera heter, men herre gud, vem kan uttala det utan att förtvivla?).

Trafiken kunde många gånger tyckas laglös. Så var det uppenbarligen inte, för vi såg ett antal trafikpoliser av gammal sort stå i diset och dirigera med huvudlös optimism, som om de verkligen trodde på handflatans kraft mot de tusentals ton annalkande bilar, lastbilar, cyklister och rikshor. Exakt vilken effekt det var tänkt att hans gester skulle ha är svårt att säga, men troligtvis så var det fritt fram att köra så länge han fortfarande stod upp. För det var av allt att döma vad som skedde.

Naturligtvis fick vi se mycket av det man ska se som förstagångsturist i Indien. Men det bilresan gjorde var att vi fick uppleva så mycket annat, uppleva allt det som i efterhand gjorde resan än mer minnesvärd. Från det att vi klev ut från flygplatsen till dess att vi åter igen stod där 3 veckor senare för att flyga hem, så var det ett oupphörligt flöde av nya intryck. Av kor som i godan ro betade sopor mitt i staden, byggnader i så fullständig ruin och arkitektonisk misär att hjärnan fick arbeta hårt för att samtidigt kunna ta in att mitt i allt detta finns ett datorcenter (med full praktisk kunskap – om vad ? Vem vet?). Just skräpet är ett av de bestående intrycken; samlat i mängder överallt, så påträngande att det slutligen upphör att vara skräp och blir en del av stadslandskapet, lika självklar där, som sly och buskar i skogen. 

 Utan bilresan och vår chaufför Asok, vars omväxlande vita och betelröda tänder var som ett tema för resan, hade vi heller inte stannat på motorvägen, där Asok upptäckt ett bröllopsfölje. Han hoppade entusiastiskt ur bilen, pratade kort med ett par från bröllopsföljet och återkom.
”Come. You must see Indian wedding. You know wedding?”
Vi ”knew wedding” och formligen drogs bort till bilen, till brudgummen och ett antal släktingar och gäster, för att bli visad ena halvan av ett indiskt brudpar på väg till bröllopsceremonin. Vi gjorde som Asok sa, även om det kändes nära på kolonialt opassande att tränga sig på. Men Asok log som alltid och manade på oss att fota, att inte försitta en chans att ta hem något minnesvärt från en motorväg mitt emellan Agra och Jaipur. Brudgummen påstods ha varit 18 år, han verkade yngre och inte helt nöjd. Det sista kan ju emellertid ha berott på att två smått generade och bleka svenskar just fösts fram till bilen och höjt en kamera.

 

Hela den helgen var för övrigt späckfull med giftaslystna indier. Enligt all seriös astrologi var dessa dagar en mycket lyckosam tid att gifta sig på, och många tänkte därför inte försitta sin chans att fixa ett bra äktenskap – pricka rätt bröllopsdag så behöver du ju inte lägga något krut på att jobba på relationen, vilket sparar en jäkla massa energi. Vi såg dessutom djur av alla de slag som gick omkring i städerna. Alla de slag? Nja … Vilka djur såg vi: kor, hundar, oxar, apor, grisar, hästar, åsnor, getter, får, kameler, elefanter, höns, tuppar, en handfull kobror och boaormar, ekorrar, duvor, en råtta, en papegoja och etctera. Vilket djur såg vi inte: Katt. Som sagt, inte en enda katt? Varför inga katter? Det hela verkar väldigt mystiskt.

 

————————

Den mer traditionella roadtripen (SvD). Eller så cyklar man (DN).

På resa

”Bad tourist!” Sightseea rätt – Indien 2010

Lämna en kommentar

”You are bad tourist. Bad tourist!”

Vår chaufför, Asok, ser inte nöjd ut och hans ögonbryn pressas samman då han bligar på oss i backspegeln. Det är första gången jag varit med om att bli recenserad som turist, åtminstone så där rätt i ansiktet.

Det är den 17 februari, 2010. Platsen är Jaipur i Indien och vi har varit i damm och hetta på Amber Fort, stannat till i damm och hetta och tittat på Water Palace, fortsatt till centrum och i hetta sett City Palace och sedan lunchat indiskt (hett) med tillhörande underhållning (sitar inklusive dansande pojke belamrad med några dussin bjällror – och gett dem dricks). Vi börjar bli trötta, fysiskt och psykiskt, och ja: varma.

”You want to go to traditional indian stone cutter!” Asok ler glimrande, men det är ingen fråga.
”Excuse me?”
”You know stone? Like in building. You know building? I take you to where they cut stone indian style. Traditional. Very interesting.”
Vill vi se ett hett och dammigt stenhuggeri? Efter en hel dags sightseeing i drygt 30-gradig värme. Eller vill vi hem till hotellet och dricka en kall öl?
”No, thank you. Just to the hotel?”
Svaret verkar förbrylla Asok.
”You don’t know stone? They cut stone traditional. You know traditional? They have been cutting stone thousands of years. You know thousands?”
”That sounds interesting, yes … ah …  but we just want to go to the hotel now.”
”Very traditional. Very!”
”No, thank you.”
Asok är tyst i cirka 43 sekunder.
”You don’t need to buy anything. Just look. You know look?”
”No! Just to the hotel … please.”
Asok börjar blänga.
”You know ‘yes’? Very good word. Yes?”
”No.”
Asok ger oss en ny blick i backspegeln, tutar på en riksha, väjer för en ko och byter fil ett par gånger. Han verkar komma till slutsatsen att vi inte riktigt förstår det här med att turista, och beslutar sig för den pedagogiska metoden. Åter igen leendet.
”You know. When you are in another country, it’s important to see interesting things. You know interesting things? You just go and see, and maybe buy little things, maybe big, maybe not. You know not? Ah, yes, you know ‘not’! But you go see. Okey?”
”No. Hotel!”
”You know tourist? Good tourist go and see very interesting stone cutter. You are not good tourist. You are bad tourist. Bad tourist.” Asok blänger argt på oss. Kör en bit, ilsket. Blänger, tutar. Tittar upp i backspegeln med tvivlande hopp etsat i anletsdragen. ”You want to go and see paper manefacturer? You know paper? Very traditional. Very interesting?


Vi fick komma tillbaka till hotellet, utan att behöva se någon typ av hantverk den dagen. Senare fick vi reda på att Asok hade provision på alla han fick med till stenhuggaren och andra. Naturligtvis. Han fick i sin tur, av en chaufförskollega, veta att svenskar dricksar frikostigt i slutet av resan, om de får komma hem till hotellet och dricka öl då de önskar. Han blev ”very happy” till slut. ”You know happy?”

————————–

Andra dåliga turister AB.