Kategoriarkiv: Natur

Natur

Pilgrim nästgårds

Lämna en kommentar

Benen ropar efter stigar. De gör så emellanåt. Sittande vid ett skrivbord, stirrandes in i en skärm, fem dagar i veckan gör att vandringslusten dämmer upp benens energi som en bäver dämmer upp en å. Någon gång börjar det flöda över. Så en söndag i augusti begav vi (jag, mina ben och Karin) oss av på en pilgrimsvandring.

Det låter kanske lite väl stort för något som var 15 km promenad i närheten av Göteborg, men faktum kvarstår. Vi gick en del av Pilgrimsleden och därmed är det en pilgrimsvandring. Att vårt slutmål var spårvagnshållplatsen vid SKF förändrar inte detta i sak. För att ytterligare bevisa detta kan jag konstatera att ordet ”pilgrim” kommer, inte helt överraskande, från latinet,  och betyder ”främling”, och än mer bokstavligt betyder det ”att passera genom landskapet”, vilket var just var vi gjorde. Alltså ägnade vi några timmar en solig söndag till att pilgrimsvandra.

Den del vi gick var från Storås till Nylöse. Till Storås tar man sig enkelt med spårvagn och sedan får man till stor del gissa sig fram, för beskrivningen på webbsidan som tipsade om leden uttryckte sig diffust på gränsen till bedrägligt: ”gå till Lärjeån via Ekvadsgatan”. Visst, låter nog så enkelt, men Ekvadsgatan ligger långt från spårvagnshållplatsen och vi fick korsa en trafikled och snedda genom ett villaområde via Salsagatan innan vi hittade Ekvadsgatan. Beskrivningen hade lika gärna kunnat vara: gå österut tills du står knädjupt i Lärjeån. Hur som helst. Vi hittade rätt och befann oss därefter på Pilgrimsleden alias Lödöseleden, som genom tät växtlighet följer Lärjeån.

Lärjeån är under långa sträckor blott ett lerbrunt dike, föga inbjudande som vattendrag, men där den slingrar sig fram mellan lövgrönska, moss-stenar och bäverfällda träd blir den i sällskap med stigen vi går på som en trogen och glatt lortig hund; någon du tvekar att omfamna men som är en betryggande social faktor du ogärna vill vara utan. Det stilla, emellanåt knappt hörbara, porlet från ån, tillsammans knastret från skor mot grus i den tystnad som lummig grönska skänker blev den pacemaker som sinnet längtade efter. Vardagen kändes med ens lika välgörande främmande som fjärran.

Det är något med detta från och vidare som jag gillar. Tittar man bakåt på stigen man kommer från så är det något som är passerat. Det är vandrat, gjort, gammalt och kommer inte igen. Var det en jobbig stigning så är det en stigning som nu är gjord. Vidare finns något otrampat och oupplevt, något nytt som kommer att vara en kort investering för din uppmärksamhet, men som inte kommer att tynga i ditt mentala ok. På så sätt är det en frihetskänsla. Och det även om det handlar om att åka en spårvagn till Angered och sedan promenera tillbaka mot Göteborg. Japp, självbedrägeri, men ack så vederkvickande.

Det är också något sympatiskt med att sätta sig 20 minuter på en spårvagn, promenera i tio minuter och sedan befinna sig i något som lika gärna hade kunnat vara i en fjärran vildmark. Känslan av vildmark förtogs i och för sig emellanåt då vi passerade en cykelväg, eller prydliga uppsatta informationsskyltar om bävrar, eller ett Eco Agroforestry Recreations Center … vad det nu är, eller för den delen ett buddisttempel som växt ut ur en helsvensk 20-talsvilla (en villa som nu satt som en diskret sugfisk på en blåval). Men även dessa udda möten var roliga.

När de sista kilometrarna avverkades började vi bli trötta och civilisationen gjorde sig allt oftare påmind genom villakvarter, människor på söndagspromenad, löpare och bilbrus från 45:an som gick en bit bort. Slutmålet för själva leden var Nylöse församling. När vi inledde de sista hundratalet meter, redo att lämna rofylldheten, reste sig (det erbarmeligt fula) Kyrktornet vid Nylöse församling som ett flödesschema över vardagens orimliga struktur upp ur den grönska vi går genom. Ironi medels arkitetktur kallas det.

Natur

Om konsten att, till slut, fånga en makrill

Lämna en kommentar

Någon gång runt 2002 skaffade jag ett kastspö i socialt syfte, som man gör emellanåt. Det var ett spö som användes ett dussin gånger utan att bringa mig någon fisk, för att därefter förpassas till förrådet. Sedan blev det 2021. Jag och Karin hade hyrt en stuga på Orust en vecka och Karin, som fiskat strömming på ostkusten när hon var barn, hade fått reda på att jag ägde ett kastspö. ”Ta med det till stugan så kan vi fiska lite,” sa hon, omedveten om vad hon satte igång.

När veckan på Orust närmade sig hade detta ”fiska lite” förvandlats till att ”dra upp havsöring som vi kan grilla”. Visst, jag är helt för att dra upp en havsöring, även om min i stort sett obefintliga fiskekunskap knackade mig på axeln och undrade hur detta skulle gå till. Karin var dock optimismen personifierad och såg framför sig stim av havsöring som slogs om att få sluka alla drag som vi behagade kasta ut i havet. 

Det min fiskeutrustning inte innehöll var en håv. Karin menade att detta var A och O för att få ovan nämnda stim av havsöring från havet upp på land. Jag höll med om denna visdom och vi ämnade köpa håv i Göteborg innan vi stack till Orust, men detta blev av olika anledningar inte av. Vi tröstade oss med att vi skulle till Orust, vars position mitt i norra halvklotets största havsöringsstim borde ha tjog av butiker som sålde fiskeutrustning, avsedd för havsöring. Det visade sig att antalet fiskeutrustningsbutiker var noll.

Så väl på Orust insåg vi att vi fick åka in till fastlandet och Stengunssund, till Björns Jakt & Fiske för att köpa håv. Efter att ha rannsakat min inre macho-grabb och insett att jag inte hade en chans att ge något som helst intryck av att jag visste vad jag pratade om, så valde jag den Förnöjda Ignoransens väg. Vi stegade fram till en kille i personalen, som höll på att plocka upp nya haspelrullar ur en kartong, vilket jag tolkade som ett säkert tecken på att HAN visste vad han gjorde.

”Hej,” sa jag glatt. ”Jag kan ingenting alls om fiske, men jag har ett gammalt spö som jag tänkte fiska med. Däremot saknar jag en håv.”
”Vi ska fiska havsöring och grilla,” sa Karin lika glatt.
Killen tittade på oss på samma sätt som man kan titta på exempelvis en Lisebergskanin som dyker upp på Hemköp, med road förvåning och undran över vad som ska ske härnäst. ”Mja,” sa han pedagogiskt. ”Makrill. Det ni ska fiska är makrill. Det är inte säsong för havsöring nu.”
Karin och jag gav varandra en blick och kom snabbt överens om att vi var flexibla i detta avseende.
”Vi ska fiska makrill,” sa Karin, som nu bytt ut stimmen av havsöring till stim av makrill. 

Killen hjälpte oss att köpa en håv och frågade sedan mig hur gammalt mitt gamla spö var. Jag erkände att det var närmare 20 år och hade tjänat förrådet väl.
”Om du har nylonlina så bör du nog köpa ny lina också. Nylon åldras och går lätt av när det blir gammalt.”
Jag litade på detta råd från expertisen och köpte en ny lina. Bara för att roa oss själva köpte vi även ett par drag, varav ett var känt för att locka havsöring, ity vi hade inte gett upp hoppet.

Åter vid stugan bytte jag lina på min rulle och skulle testa rullen på spöt. Som sagt, kastspöt hade stått förvarat i sitt fodral de senaste tio åren och först nu tog jag upp det i dagsljus. Någon gång, troligen i senaste flytten, hade en stor tyngd eller en fot knäckt spöt. Jag kunde möjligen använda det som blompinne, men inte som fiskeredskap. Sålunda hade vi håv, ny lina och drag, men inget spö.

Nästa dag körde vi åter till Björns Jakt & Fiske i Stenungssund och mötte samma kille.
”Hej,” sa jag glatt. ”Vi var här igår och du hjälpte oss. Det är vi som inte kan någonting alls. Idag behöver jag ett nytt spö.”
”Och jag vill också ha en spö,” sa Karin lika glatt, för hon hade nu blivit så engagerad i vårt fiskeäventyr att hon vill ha ett eget spö. Kille log lika överseende denna dag, men hjälpte oss till nya spön. Vi övervägde vadarstövlar också, men det hade väl gett killen i butiken hjärtinfarkt av undertryckt skratt.

På onsdagen kom så äntligen dagen då vi skulle fiska och dra upp vår fisk, låt det vara makrill eller havsöring eller varför inte torsk, vi var vidsynta. Vi fann en fin plats på en klippa vid Edshultshall, vilket enligt Internet via Karin menade var en förträfflig plats att fiska på. Och vi började fiska. Det visade sig snabbt att jag lindat den nya linan alldeles för löst på min rulle, för ungefär varannat kast orsakade en knut på linan. Men det var trevligt att stå i solen, höra måsarnas skri, vattnets skvalp och kasta. Plumset från dragen. Sitta på en klippa och och reda ut en knut på linan och höra plumset från Karins drag. Kast, skri, plums, knut. Kast, skri, plums, knut.

Efter cirka 45 minuter, eller 28 knutar och en härva, medan jag satt och trasslade ut min 29e knut hörde jag Karin ropa.
”JAG HAR NAPP!”  I rösten fanns ett tonfall av lika grad upphetsning som vantro, men i hennes blick såg jag den havsöring som hon föreställde sig på kroken. ”DEN KÄNNS SOM DEN ÄR STOR! HÄMTA HÅVEN!”
Jag flög upp från mitt trassel, studsade över berget, högg tag i håven och snubblade sista biten bort till Karin som i just den stunden drog upp sin fisk på land. Det var ingen havsöring.
”Det är en makrill,” sa Karin lyckligt. ”Jag känner igen den.” Och hon hade rätt, det var en makrill på cirka tjugo centimeter. Som just då slet sig från kroken.

Jag gjorde min manliga plikt och rusade hjältemodigt fram med vår nyinköpta håv, trixade omkring med den runt makrillen bland stenarna och lyckades lirka ner den i håven. Som ni minns så hade vi köpt en håv för att dra upp stora havsöringar med, och makrillen rann därför genast genom nätet som om det inte ens funnits en håv. Den landade i en pöl mellan några stenar, havet bara ett par decimeter bort. Men vi tänkte INTE låta vår middag gå förlorad. Karin fann sig omedelbart.
”DU MÅSTE TA I DEN MED HÄNDERNA, ÄLSKLING,” skrek hon.
”DET ÄR DIN FISK! GÖR DET SJÄLV,”  skrek jag tillbaka, och jag tyckte och tycker än att det var ett fullt rimligt argument. 

Det blev dock jag som fick säkerställa att fisken stannade kvar på land. Jag högg tag i den, den sprattlade och i det läget insåg att jag saknade verktyg för att avliva den. Att killen på Björns Jakt & Fiske inte försökt sälja oss detta berodde väl på att han inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att dessa två Göteborgare skulle få napp. Tji, fick han. Men nu stod vi utan redskap, så jag gjorde det bästa av situationen och drämde fisken i närmaste berg ett antal gånger. Fiskblod och fiskfjäll skvätte över kläder och solglasögon, men sedan var den stilla. Friden sänkte sig.

Vi var båda väldigt glada över vår fångst, allra mest Karin som var den som fått napp. En sak vet jag åtminstone om fiske och det är att man dokumenterar sin fångst. ”Vi måste fota dig och fisken,” proklamerade jag bestämt. Karin höll med och poserade med spö och fisk. Mitt i fotograferandet, och genom ett fast leende utan att röra på läpparna hör jag Karins stressade röst: ”Snabba dig, den sprattlar fortfarande.” Så Karin knackade den ännu en gång i berget, fotosessionen avslutades. Jag tog fram kniven, gav till Karin.
”Här, skär huvudet av den.” Vilket hon gjorde medan jag återgick till att trassla ut mina linknutar.

Senare på kvällen stoppade vi makrillen full med smör, salt och kryddor och slängde på grillen. Det blev ungefär lika mycket makrill att täcka två kex var, men det smakade mycket gott. Det blev inga fler fiskar på Orust, men åter i Göteborg köpte vi på oss ännu mer fiskeutrustning i väntan på att sensommaren ska infinna sig, för då börjar havsöringsäsongen!

Natur

Om att överleva i skönhet – Pyrenéerna 2014

Lämna en kommentar

Vi kom till Torla, en liten by i närheten av Ordesa nationalpark i mitten av Pyrenéerna, för att få svar på två frågor som vi tyckte var viktiga att få svar på: Hur tar vi oss till vandringsleden? Och kommer vi hinna fram innan det är mörkt? Problemet var att bilturen hade tagit oss längre tid än beräknat och vi anlände precis lagom för att se personalen i turistbyrån låsa dörrarna inför siestan. Efter två timmar, som vi tillbringade med sight-seeing av Torla och en lunch, så var siestan siestad och turistbyrån öppnade åter.

Vår första fråga besvarades enkelt med ett ”åk si långt och sväng så åt höger”. Svaret på den andra frågan visade sig vara åt det diffusa hållet. Vi skulle kanske, men kanske inte, hinna fram innan mörkrets inbrott. Och vi skulle kanske, men kanske inte, överleva det åskoväder som var på väg genom bergen. Vi bedömde oddsen till 50/50, vilket kändes tillräckligt skapligt, så vi chansade och drog iväg si långt och svängde så höger till parkeringen vid ledens början.

Leden upp mot refugio Goriz börjar i skog, längs en forsande bäck. Luften kändes vagt bekant, som fjäll-luft men var fylld med stråk av solvarma barr. Efter ett par kilometer började en långsam stigningen som tärde lite på krafterna, men där varje steg gav lön för mödan i form av alltmer sagolik natur. Leden var välhållen och vi passerade ett par platsen där man var i full färd med att reparera inför säsongen. Hela tiden följde vi vattendraget som emellanåt avbröt sin strömmande framfart för att visa upp vattenfall; energiska vattenkaskader på gränsen till aggressiva. I de lugna partierna var vattnet klart och ägde en märklig blå färg, som emellanåt skiftade i syntetisk turkos.

Och sedan var vi uppe i dalgången. Ordesa-dalen är det egentliga huvudnumret i den här nationalparken, den stora upplevelsen. Omgiven av lodräta rasbranter slingar sig leden fram i ett landskap som känns nära på skapad för just detta ändamål; att bli begapad av småsvettiga vandrare som dragit från civilisationen för att få uppleva världen som den såg ut innan 7-Eleven sågs som svaret på människans alla behov. För ärligt talat, ingenting kan vara så skapat utan att det funnits en estetisk baktanke med det hela. Dalen är på alla sätt magnifik.

Vid det här laget började vi höra fjärran muller från det håll vi var på väg mot. Halvvägs uppför Circo de Soaso, strax efter den punkt som vi dramatiskt utnämnt till Point of no return (vilket kan vara bra att ha när man ska överleva i bergen) så anlände naturligtvis åskan. Muller, blixt och dunder och kalla, kalla regndroppar. Själv har jag sett på alldeles för mycket tecknad film under min uppväxt för att inte vara nervös för att helt apropå bli avbildad mot en klippa, som efter en helkropps-röntgen. Andréas traskade dock ko-lugnt efter och, misstänker jag, hånlog åt mina raskt bekymrade steg. Nåja, åskan kom aldrig närmare än en kilometer och efter cirka 45 minuter slutade det att regna medan mullret drog bort som en trött, grinig, gubbe. Strax därefter skymtade vi refugio Goriz.  Med 40 minuter ljus kvar, anlände vi efter 4 timmar till Goriz vid 21:20. En regnbåge hälsade oss välkomna. Och en öl, en välförtjänt sådan. Vi hade ju trots allt överlevt åskan.

Natur

Kossornas dal i Ordesa, (eller är det kanske Kordesa) – Pyrenéerna 2014

Lämna en kommentar

Det är ju det här med kor.

Under de tre år som jag och Andreas vandrat i Pyrenéerna har vi alltid mött kor. Med stora, bulkiga, kroppar och förhållandevis spinkiga ben så ger kossor ger inte ett intryck av att vara borna bergsvarelser. Ändå har kor under många sekel traskat omkring i bergen världen över och arbetat flitigt för att utföra sin del i mjölkchoklad-produktionen, så därför får man väl anta att de har i bergen att göra. Om det är någonting alls som stör med deras närvaro, så är det att det emellanåt känns nästan för pittoreskt; vykortsvyer med toppiga berg, gräsfrodiga sluttningar och käcka små kossor som idisslar i takt med koskällors klang.

Men det är inte helt oproblematiskt. I den bortre änden av mjölkpaketet är kossor ganska mysiga och oförargliga. I verkligheten, nära inpå, med en fuktig, outgrundlig, blick som följer ens minsta steg, så får de något odefinierbart hotfullt över sig. Som om de insett att allt det gräs de precis satt i sig endast var en aptitretare inför huvudrätten, som har just dig på menyn.

 

Men, för att återgå till Pyrenéerna. I sommar vandrade jag och Andreas upp genom dalen i Ordesa nationalpark, genom ett landskap som taget ur en mer än lovligt klyschig fantasy-roman. Det var även då vi plötsligt insåg att detta även var Kossornas dal. En väl utspridd flock på cirka 200 kossor mötte oss på vandringsleden, tillsammans med en mängd kalvar som skuttade omkring och emellanåt tvärstannade, som av pur förvåning över att ha fått syn på sin första människa. Men mest av allt var det kor och bortanför korna, ännu fler kor.

Men de är fridfulla gräsätare, tänkte jag. En ko är därför inget att bli ängslig för. Därefter gjorde jag misstaget att börja tänka matematiskt. Vi var på kollisionskurs med 200 kreatur, där varje individ väger uppemot 600 kilo. I runda tal blir detta cirka 120 000 kilo kossor som vi således skulle agera vågbrytare till. Och en tjur. Som skred fram med en medvetenhet som talade om att det ton muskler han bar på, enkelt kunde användas för att göra en blöt fläck av allt tänkbart motstånd. Och det tänkbara motståndet? Ja, det var ju vi det.

Det är i det här läget som den idiotiska tanken infinner sig: ”skönt att jag har min swiss army kniv”. Vilken nytta den nu skulle kunna ha, mer än som en ad hoc skinkpinne i min väl sargade ändalykt, när tjuren till slut tröttnat på att lemlästa mig.

Men det är min hjärna som tänker allt detta, för paradoxalt nog är kroppen aldrig rädd, utan finner ett nöje i att agera vågbrytare åt en flock kor, som ointresserat tar ett steg åt sidan då jag och Andreas fortsätter uppåt genom dalen. Inte ens tjuren bevärdigar oss med en blick, utan skrider långsamt vidare västerut.

 

Känslan av att inte längre vara en betraktare, av allt det jag trott mig betrakta, infinner sig. Vi delar dal, vi och kossorna, och det är en angenäm känsla. När vi väl passerat och kommit upp en bit på sluttningen vid Circo de Soaso, i dalens ände, tittar vi bakåt och ser korna utspridda i dalgången, helt uppenbart en självklar del av landskapet. Det är även nu jag inser att den dumt, fuktiga blicken korna gett oss tidigare, inte var så mordisk som jag först trott. De betraktade bara, lite förvånat, två individer som med sina något bulkiga kroppar inte gav ett intryck av att vara borna bergsvarelser. Här är det tydligen vi som är exotiska.

Natur, Stad

Du behöver inte dö för att komma hit – Paris 2013

Lämna en kommentar

”En marmorstad för de döda”, ett ”livfullt biografiskt lexikon”. Så beskrev amerikanen Wilbur Fisk, år 1838, Père-Lachaise, Paris största begravningsplats. Redan då var Père-Lachaise en plats som drog turister.

Det som drar är i det här fallet gravar och om det inte är din kopp te då ska du kanske skippa Père-Lachaise. Men om man som jag vill komma nära en del av historiens storheter så är ju enklaste sättet att ställa sig ett par meter ovanför dem. Och historiska storheter har Père-Lachaise drösvis av, även om så inte alltid varit fallet … ganska naturligt om man tänker efter.

Fram till slutet av 1700-talet begravde Parisarna sina döda i vigd jord, i anslutning till en församlingskyrka. Rika bekostade egna gravar, medan pöbeln var fullt nöjda med att samsas i massgravar, allt gick bra så länge man fick ligga i anslutning till församlingskyrkan. Men allteftersom staden växte blev begravningsplatserna i Paris överfulla. Domkapitlet i Saint-Germain l’Auxerrois kunde exempelvis 1736 konstatera att deras begravningsplats var så överutnyttjad att kropparna var staplade högre än marknivån på angränsande gator, och att jorden var så utarmad att den inte längre klarade av att bidra till förruttnelsen. Kropparna låg istället och jäste i marken och förgiftade luften med sin stank. Parisarna hade så att säga ett liv efter döden, men det var inget som Parisarna före döden uppskattade. Och då talar vi ändå om människor som var vana vid tvivelaktiga urbana dunster.

Det vara inte bara det att stanken var en olägenhet för näsan. I Saulieu, i Bourgogne, dog 27 personer av giftiga gaser då man öppnade en grav inför en jordfästning. Vid Cimetière des Innocents i Paris blev en mängd människor sjuka då giftig gas från en massgrav spred sig genom källarna på Rue de la Lingerie. Så de sanitära olägenheterna tvingade därför myndigheterna till slut att stänga alla begravningsplaster i innerstaden. Nya stora begravningsplatser, utan anknytning till någon församlingskyrka, skulle byggas. Störst av alla dessa blev Père-Lachaise.

Père-Lachaise 1817

Père-Lachaise invigdes 1804, men hade svårt att dra till sig begravningar, dels för att det inte var vigd jord, men också för att man tyckte att platsen låg för långt från händelsernas centrum för att vara något att vara död på. För att locka till sig fler begravningar flyttade man hit kvarlevorna av Lafontaine och Molière. Som om man behövde öka omsättningen på en krog och därför fixar dit några kända namn. Fast det är klart, ska man tillbringa resten av evigheten på en och samma plats så vill man ju ha den bästa underhållningen. Det måste i alla fall ha gjort susen, för snart blev Père-Lachaise en plats dit inte bara liken utan även turisterna flockades.

Och där det finns turister, finns det människor som vill tjäna pengar på turister.

När vi var där, sommaren 2013, kastade sig en självutnämnd guide över oss och ville gärna visa oss var de riktigt heta namnen låg. Av någon anledningen trodde han att detta var mim-artisten Marcel Marceau …  Marcel Marceau var kanske en gigant inom mim-världen, men för mig är han bara känd för en halvminut i Mel Brooks stumfilm Silent Movies, där han uttalar filmens enda replik (”Non!”). Vilket gör att man kan ifrågasätta hur bra mim-artist han egentligen var, om han nu inte ens kunde hålla tyst i en stumfilm. Och denne Marcel valde guiden att lyfta som gravfältets pièce de résistance. Varför? När man kan välja mellan allt från Oscar Wilde till Jim Morrison, via Sarah Bernhard och Chopin, varför sjutton då gå omkring och propagera för en mim-artist?

Guiden borde dessutom dragit lärdom av Marcel Marceau och varit lite mer fåordig, för han tjattrade på med ett maniskt leende för att få oss på kroken, vilket gjorde oss nervösa. Så medan han studsade iväg mellan gravarna för att leda vägen till Marcel Marceaus grav så passade vi på att, tysta som mimare, smita iväg åt andra hållet.

Gravarna står tätt, om vartannat är det gravstenar, gravvårdar och små och stora mausuleum. Många är i dåligt skick och är som tagna ur en gotisk roman eller en skräckfilm från Hollywoods svart-vita år. Även om Père-Lachaise fortfarande äger en mängd grönska så är det gravarna som täcker allt som inte är grusgångar. Men det är rofyllt att promenera omkring där. Parisbruset är långt borta och här och var kan man se kända namn. Själv var jag där för att se Honoré de Balzacs grav.

Balzacs roman Papa Goriot, från 1835, slutar på Père-Lachaise. Handlingen utspelar sig 1819, 15 år efter det att Père-Lachaise invigts, och huvudpersonen har just följt Papa Goriot till sin sista vila.

Han gick upp mot kyrkogårdskullen och såg Paris slingra sig i mjuka bukter längs Seinen. Nu tändes de tusen och åter tusen lyktorna, pärlband av ljus i miljonstadens hjärtpunkt. Han lät blicken stanna vid kolonnerna på Vendôme och Invaliddomen, den värld som lockat hans ungdomliga ambitioner och som alltjämt drog honom till sig med magisk kraft. Han betraktade denna surrande bikupa med en blick som om han i förväg ville smaka dess sötma och yttrade dessa utmanande ord: ”Nu står striden mellan oss två!”

Själva gick vi efter en stund till brasseri Au Rond Point i närheten av Père-Lachaise. Där stod striden mellan Mia och en kypare, som ville att Mia skulle äta sin sandwich som Gud och alla fransmän avsett det, med händerna. Medan Mia ville vara skandinaviskt civiliserad och äta med kniv och gaffel. Efter några verbala svensk/engelsk/franska duster gav kyparen, mycket motvilligt, upp och hämtade de önskade besticken.

Natur

Som på räls till Colomina – Pyrenéerna 2013

Lämna en kommentar

16 juni. Ingen annanstans i Parc Nacional d’Aigüestortes är vattenkraftverkens byggnadshistoria lika påtagligt som på leden upp till refgugi Colomina. Man parkerar nere vid Sallente-reservoaren, som öppnades 1985, och tar sig sedan i zick-zackmönster uppför sluttningen till dess att man hakar på en smalspårig järnväg. Det är i och för sig 100 år sedan man kunde dra någon nytta av järnvägen, som härstammar från 1912 då vattenkraftverket som finns ytterligare en bit upp byggdes. Det var för övrigt Spaniens första vattenkraftverk och finns kvar, inklusive servicebyggnader och ledningstorn i sten.

Järnvägen användes till frakt av material och människor under byggnationen och slingrar sig fram nästan ända upp till refugi Colomina. Tåg, vagnar, material och arbetare är borta nu, men kvar är en stor del av rälsen som man följer längs med sluttningen och emellanåt i tunnlar genom berget. Rälsen gör vandringen ganska enkel och ger dessutom landskapet en patinafylld bild av människans erövrande av naturen. Naturen håller dock på att återta vad den förlorat; grästuvor täcker rostande järn, syllar saknas, skenor hänger här och var och ger allting ett rätt så livsfarligt intryck. Så allt är som det bör vara och just därför helt underbart.

Som en sistadagsvandring var turen upp till Colomina perfekt. Inte bara för att vädret var fantastiskt utan även för att det var en tur som på bara 2,5 timma tog oss rätt upp i ett vilt bergslandskap. Sitter man på en sten utanför refugi Colomina och blickar ut över panoramat så kan man nästan övertyga sig själv om att vägen tillbaka till civilisationen är veckolång och inte dryga timman i behagligt tempo. Det är självbedrägeri av absolut bästa klass.

Isen låg fortfarande tjock på sjön intill Colomina. Luften var kall och det blåste lite, men uthärdligt. Säsongen var ännu inte igång, så leden var ganska öde, men tack och lov inte helt. Snön hade begravt skylten som pekade mot Colomina och denna missade vi. Ett spanskt par visade oss dock tillrätta, med sådan entusiasm att vi nästan blev misstänksamma. När vi väl kom fram till refugit var vi däremot de enda besökarna.

Killen som skötte refugit tittade ut från köket och frågade hoppfullt om vi skulle stanna. Det skulle vi inte, men en smörgås och öl ville vi ha. Besviken över att vi inte skulle hålla honom sällskap serverade han oss de största smörgåsar jag sett. Varje smörgås bestod av cirka ett halvkilo bröd med salami och ost på. Jag fick för mig att jag vill ha salt på mackan och saltade med ett defekt saltkar. Locket lossade och jag fick en alptopp av salt på osten. Jag tror fortfarande att det var Andréas som utsatte mig för ett attentat, för hans glädjeyttring åt min salt-hög hade något barnsligt triumfatoriskt över sig.

Sedan tillbaka ner. Det är alltid med en blandning av upprymdhet och melankoli som jag påbörjar sista sträckan på en vandring. Melankoli av att ta farväl av landskapet, men upprymdhet för att återgå till civilisation, stad och människor. Veckan blev som sagt något annorlunda än vad vi hade planerat, men den blev bra. Men hur mycket vi än tyckt om landskapet så kunde vi på väg ner konstatera att vi nu troligtvis var klara med Parc Nacional d’Aigüestortes, även om vi inte känner oss klara med Pyrenéerna. Vi lär komma tillbaka.

Natur

Om en bekväm dagstur till Ventosa i Calvell – Pyrenéerna 2013

Lämna en kommentar

15 juni. Jag är i grunden ganska bekväm av mig, så vad jag ska upp i bergen att göra är, på sätt och vis, outgrundligt. Men så är livet inte alltid så glasklart och jag är beredd att acceptera mina paradoxala infall, om inte annat för att jag därför får uppleva fantastiska scenerier. Vi var nu framme vid vår fjärde vandringsdag i Pyrenéerna och skulle upp till Ventosa i Calvell.

Då vi svängde av från landsvägen in i parken blev vi hejdade av en butter vakt som, oombedd, gav oss information om vad man inte fick göra i bergen. Vilket var i princip allting utom att promenera varsamt. På tafflig spanska hörde jag mig för om hur snöläget var: ”Está nievo?” Vakten svarade, fortfarande butter: ”nånting nånting dos mil metros”. Detta tyckte Andréas var förträffligt eftersom han därmed drog slutsatsen att snödjupet var två millimeter, vilket tydligen låg inom gränsen för vad han trodde sig kunna hantera. Problemet var dock att snön låg tjock på dos mil metros (tvåtusen meters) höjd och bergstopparna var således fortfarande stängda för oss.

Parkering precis nedanför dammbyggnaden.
Håll proportionerna i minne till nästa bild.

Parken är smått nedlusad med dammbyggen, ett resultat av det tidiga 1900-talets uppsving för vattenkraftverk, och många av parkeringarna in till vandringslederna ligger vid dessa fördämningar. Så ock parkeringen till Ventosa i Calvell. På ett sätt är det lite trist eftersom jag vill åt naturen, komma bort från civilisationen, men det är svårt att ignorera den stora civiliserade fördämningen som hela tiden finns där vid sidan om mig eller bakom ryggen. Å andra sidan är de ganska häftiga att se på och de gör att man får ett perspektiv att mäta bergen mot. Och så får man glittrande vattenytor.

Snön som fortfarande låg djup i bergen gjorde det alltså omöjligt för oss att ta oss vidare uppåt. Snön gör sig också påmind när den smälter. Vatten forsade nerför berget i ett konstant brus som växlade i styrka beroende på hur nära vattnet vi var. De flesta bäckerna passerar man enkelt på broar eller spångar, eller genom mer eller mindre eleganta hopp från sten till sten.

Halvvägs upp stötte vi dock på en forsande bergsbäck utan bro, alltför strid för att vada genom och alltför långt mellan stenar att gå på. Valet stod mellan att vända åter eller hoppa över där det såg som smalast ut. Vettigast och mest vuxet var att vända åter. Självklart hoppade vi. Mot förmodan gick det faktiskt bra och vi gick vidare medan vi förträngde att vi skulle vara tvungna att göra samma dödsföraktande hopp på vägen tillbaka.

Efter ytterligare en stund började vi få svårt att se ledmarkeringarna. Det gjorde oss inte så mycket eftersom vi ett femtiotal meter framför oss hade en grupp spanjorer som också var på väg uppåt. Det är ett bekvämt sätt att orientera sig på, att bara låta blicken vila på någon som har koll på läget och sedan traska på. Så här i efterhand inser jag att det är ganska så naivt att dra slutsatsen att man är på väg mot samma mål, bara för att man ser en annan människa i bergen. Efter ett tjugutal minuter började spanjorerna kasta oroliga bakåt på oss. Till slut stannande de och en kvinna kom fram till oss, med sina vandringsstavar höjda i  något som var misstänkt likt någon form av försvarsposition. Hon bad oss sluta förfölja dem.Genast! De var på picknick-tur och såg den helst befriande från svenskar. Det enda de ville bjuda oss på var ett pekfinger riktat mot leden till refugin. Vi tackade för det.

Refugi Ventosa i Calvell ligger på 2220 meters höjd som ett nav mellan ett gäng bergstoppar. Många refugis gör det, men naturen runt Ventosa i Calvell är extra storslagen. Nedanför ligger sjön Estany Negre – Den svarta sjön – och allting är överväldigande vackert. Vi satt där en stund, drack var sin öl och njöt den trötte vandrarens ljuva vila. Vi diskuterade till och med om vi kanske trots allt skulle stanna över natten på refugit. Men morgondagens logistik och vår egen bekvämlighet sa åt oss att återvända samma dag.

På väg ner pratade vi med en ny grupp spanjorer som hade tänkt att ta sig upp på några av topparna.  En av dem hade varit i Sverige. I Nyköping. Vi försökte med gemensamma krafter komma fram till varför han varit i just Nyköping, men fick ingen klarhet i det hela. Jag tror inte att han ens för sig själv kunde motivera tilltaget – han såg lite generad ut –så vi lät ämnet falla.

Trots att vandringen egentligen inte är så utmanande, berget sluttar förvisso uppåt, men det är inte så jobbigt, så tog dagens utflykt drygt sju timmar upp och ner inklusive ölpaus. Trötta körde vi genom dalgången några kilometer innan vi stannade mitt i scenerierna, vid en bäck och lagade middag. Bekvämt sittande på en parkbänk med böljande dal runt oss och snötäckta toppar ännu längre bort.

Rufugi Ventosa i Calvell

Natur

Läs din skylt noga – Pyrenéerna 2013

Lämna en kommentar

En del gånger undrar jag om alla vägskyltar egentligen behövs, eller om de bara är till för att trigga fantasin när man kör längre sträckor. Varning för fallande stenblock, hur ofta händer det? Allvarligt? Men det är en skylt som uppenbarligen har en funktion i Pyrenéerna. På väg från Ventosa i Calvell såg vi något som vi inte sett när vi körde till Ventosa i Calvell några timmar tidigare.

Skylten? Ligger under stenblocket.

Natur

Om en välbehövlig höstpaus – Massif des Calanques 2013

1 kommentar

Öster om Marseille ligger Massif des Calanques och även om du inte vet om det, så vill du gärna resa dit.

Det finns inget direkt motsvarande ord för Calanque på svenska, det närmaste torde vara Kalkstensvik, vilket är just vad de är. Massif des Calanques är en radda vikar som zick-zackar sig in i den Provensalska kalkstenen på det mest dekorativa sätt; franska turistministeriet torde vara nöjt. Området är sedan 2012 nationalpark och har säkert en unik miljö för växt och djurliv, biologisk mångfald och gud vet allt. Det viktiga att komma ihåg är dock detta: det är helt fantastiskt vackert.

Buss 21 tog oss från Place Castellane i Marseille till Luminy, en 35 minuter lång och kvav färd, mestadels spikrakt på Avenue du Prado och Boulevard Michelet. Luminy är egentligen ett universitetsområde, men man kan även utgå härifrån när man vandrar till Calanque de Sugiton. Enda kruxet var att skyltning tycks vara en konstart som fransmännen inte behärskar, för vi stod där vid busshållplatsen utan en aning om var vandringsleden började. Nåja, ett smärre problem som löstes genom att vi i smyg tog rygg på ett par tyskar med vandringsutrustning; de var uppenbarligen inte i Luminy för att doktorera i teoretisk fysik och det enda andra man kan göra är att vandra. Inom ett par minuter befann vi oss på vandringsleden.

Och det är nu det börjar. Det tar inte mer än fem minuter innan tiden blir ointressant. Och man går där, promenerar fram i maklig takt och pratar slött. Känner hur doften av solvarm tallbarr stiger från marken och träden. Lyssnar förstrött på hur knastret under skorna blir ett behagligt soundtrack. Nickar en hälsning till svettiga människor som är på väg upp från viken. Dricker en slurk vatten som långsamt lyder termodynamikens lagar och går från kallt till svalt till ljummet i solen.

Landskapet hör till den karga genren, med vita kalkstensklippor och bergstoppar som spetsar himlen. Däremellan huserar buskar och träd, allting lågt, inget sticker ut. Denna kombination av avskärmande berg och ljudabsorberande grönska dämpar allt till en rofylld tystnad som raderar alla eventuella minnen av jobb och jäkt. Bergen ger heller ingen vink om att man befinner sig bara ett par hundra meter från Medelhavet – det hade lika gärna kunnat vara hundra mil – men så plötsligt rundar man en krök, passerar ett klippblock och så är det där. Vi står framför havet och det är inte som på Louvren. Med en känsla av att vardagen faller som en ryggsäck från axlarna, står vi på en klippa vid ett panorama ner mot väsentligheter, ner mot glitter, ner mot blänk, ner mot viken, mot Medelhavet.


Det tar ytterligare drygt tjugo minuter att ta sig ner. Sista biten är smal, brant och stenig, men sedan är vi framme. Någon strand är det inte att tala om. Vissa av Massif des Calanques vikar har små stränder, men Calanque du Sugiton har spridda klippor, som är rätt så vassa. Det är däremot inte svårt att finna en avskild plats där vi kan breda ut handdukarna och placera oss en halvmeter från vattnet. Här ligger vi i drygt tre timmar och njuter av skvalpet, solvärmen, ljummet mjuka vindar och värmande sol.

Jag hade önskat att jag kunde säga att havet var varmt och härligt, men det här är tyvärr en ärlig blogg, så: Vattnet var kallt. (På min skala var det uppe i gubb-grimaserande av att gå i.) Men efter ett par minuter vande vi oss och simmade en bit bort med lätthet, kände oss starka, tills vi insåg att vi var starka för att det var medströms. Vi vände om och kände oss inte lika starka när vi simmade motströms tillbaka till vår klippa, där vi stärkte oss med en lunch som bestod av vin, choklad och croissanter (vilket torde täcka in halva kostcirkeln om jag inte missminner mig).

Vid halv fyra återvände vi tyvärr uppåt. Tyvärr, för att vi var tvungna att lämna viken, och tyvärr, för att det är oundvikligt att man måste gå uppåt om man gått neråt. Väl tillbaka vid bussen hade jag gärna tagit ett dopp till i det kalla vattnet. Men minnet av dagen är det var som ett spa, fast på riktigt, en 5 timmars utflykt som laddar sinnena för hela hösten. Det beskriver naturligtvis inte upplevelsen tillräckligt, men det är därför du vill resa hit, för att du ännu inte vet om hur väl du behöver det.

Natur

Allt i ett: Dal, skog och betesängar – Pyrenéerna 2013

Lämna en kommentar

14 juni. Tredje dagens vandring tog oss från den lilla byn Bausen, runt en fin led och tillbaka till Bausen på knappt två timmar. Under tiden fick vi allt i ett: längs med sluttningen med utsikt över Toran-dalen; uppåt i skog med tusenåriga bokträd; avslutningsvis ner över öppna fält med milsvid utsikt, där man i fjärran kan se Parc Nacional d’Aigüestortes. Men man börjar som sagt mitt inne i Bausen med att passera kyrkan.

Byn är som sagt liten och vi hinner knappt passera kyrkan innan vi ute ur byn. Bausen ligger strax söder om gränsen till Frankrike, så allt man ser framåt är franska berg, medan ryggen vänds åt Spanien. Toran-dalen ligger till höger om oss och på dessa sluttningar ligger byar utslängda med jämna mellanrum, alla ungefär lika stora som Bausen.

Efter en stund vänder leden av inåt och uppåt, strax är man inne i en gammal lövskog. Den ger ett vilt och ungt intryck, för det är bitvis snårskog. Intrycket är dock helt fel, för överallt ser man även stora, feta och knotiga gamla bokar. Stammarna är närmare 4-5 meter i omkrets och verkar nästan döda, tills man ser grenarna som strävar uppåt. Många av bokarna lär vara uppåt tusen år gamla. De var alltså unga slanor till sly samtidigt som vikingakungen Olof Skötkonung stack fingret i vädret och tänkte att det här med kristendom är framtiden. Gamla träd kan kanske tyckas inte vara annat än inaktiva kolosser, men de ger perspektiv på tiden.

Även om vi nu är inne i skogen så går vi fortfarande på sluttningen, så nedanför rinner ett antal småbäckar som sprider sitt sorl genom träden. Sluttningarna är branta och vi roar oss med att se hur långt en sten kan rulla … vilket är cirka fem meter innan den fastnar på en krum rot. Så vi svettas vidare i en allt varmare dag. Emellanåt passerar vi en bäck, vilket aldrig är några problem, eftersom det finns broar över alla.

Det blir ett väldigt speciellt ljus då solen silas genom boklöven. Marken strösslas med solmosaik tack vare att grenverken från båda sidor av leden sträcker sig mot varandra och skapar en lövtunnel under en stor del av vandringen.

Och det går uppåt och ännu mera uppåt. Vi stannar ofta och flåsar ut under förespeglingen att vi egentligen stannar för att beundra omgivningarna. Så medan vi står stilla, dricker vatten och säger saker i stil med ”Där … titta … träd … fint” så sneglar vi framåt leden som skoningslöst fortsätter uppåt. Trösten är att vi vet att vi ska tillbaka till vår utgångspunkt, vilket innebär att det vid något tillfälle måste börja gå neråt igen.

Strax innan vi når ledens högsta punkt tunnar skogen ut och ängsmark tar dess plats. Från och med nu återkommer utsikten över dalen och längre bort över de snötäckta topparna i Parc Nacional d’Aigüestortes. Enligt Juan, som vi talat med precis innan vi gick från bilen, kan man se topparna runt Colomers härifrån. Vi ser också ett gäng toppar och inbillar oss åtminstone att det var dessa berg vi var vid för två dagar sedan.

På väg neråt igen går man över ängarna. En bit bort kan man skymta en fäbod eller två. Öppenheten efter att ha vandrat i skog under drygt en timmas tid är ganska befriande. Så befriande att man förstår Julie Andrews som inte kunde låta bli att brista ut i sång då hon trippade omkring på liknande fält i Alperna.

Slutligen börjar civilisationen återvända i form av en gammal mur, följt av ett gammalt stenförråd.  Därefter läggs gammalt hus till gammalt hus för att sedan övergå i Bausen. ”Gammal” är ledordet för all civilisation här, för byarna växer inte. Däremot sköter byborna om sina hus och på flera ställen ser vid hur husen renoveras, vilket känns glädjande. Även om jag själv skulle ha svårt att bo så avskilt, så levandegör alla dessa småbyar sluttningarna. Däremot var Bausens enda restaurang ännu inte öppen för säsongen, så vi fick åka ner till Les för att få oss en välförtjänt öl samtidigt som vi åt resans sämsta lunch … men man kan inte få allt.