Etikettarkiv: London

Bloomsbury, om författarna själva får välja

I remember years ago a guy I knew told me that people going to England find exactly what they go looking for. I said I’d go looking for the England of English Literature, and he nodded and said: ’It’s there.’
(Ur
84 Charing Cross Road)

Ska du bara läsa en roman om London så läs i så fall Helene Hanffs 84 Charing Cross Road, som i strikt mening inte är en roman eller handlar om London. Det är en brevväxling mellan Hanff och ett antikvariat i London, och främst med föreståndaren Frank Doel, som utvecklas till en varm vänskap dem emellan. Boken är även en kärleksförklaring till den engelska litteraturen.

Ska du bara besöka en litterär plats i London så besök i så fall Bloomsbury. Kvarteren är i och för sig oansenliga, åtminstone om du förväntar dig grandios arkitektur och futuristiska klädbutiker, men här finner du British museum, universitet, antikvariat och alla de hus som varit hem ljuva hem till en lång rad med personer som lekt och livnärt sig på akademi, politik och inte minst litteratur.

Det går knappt att gå 50 meter utan att en blå skylt på en tegelvägg talar om vem som bott i just detta hus.  Till exempel Jerome K Jerome, mest känd för Three men in a boat i vilken han inleder sin berättelse med att gå till just British museum för att i en bok ta reda på om han har hösnuva och finner att han har alla världens sjukdomar, utom vatten i knäna.

I had walked into that reading-room a happy, healthy man. I crawled out a decrepit wreck.
(ur Three men in a boat)

Som ett utslag av historiens absurdism kan man konstatera att Lenin hängde i huset intill ett par decennier senare. Det vill säga innan han blev uttråkad av London, återvände till Moskva för att ägna sig åt agitation, revolutioner och lit de parade.  Även om de inte bodde här samtidigt, så gillar jag tanken att Jerome K  Jerome bodde granne med Lenin.

De litterära spåren i Bloomsbury handlar dock kanske framför allt om Bloomsburygruppen,  som gör sig påminda vid vart och varannat kvarter. Speciellt runt Gordon square finner man själva epicentrum för gruppen. Här samlades de, här bodde de och hit flockades alla andra som ville vara en del av detta intellektuella habitat.

Virginia Woolf, som var något av ett nav i gruppen, flyttade runt en del men bodde förutom vid Gordon square även vid 52 Tavistock square. Här skrev hon bland annat Mrs Dalloway och under en promenad runt kvarteret fick hon idén till det centrala motivet i To the lighthouse. Hon var omåttligt förtjust i promenader; en mängd av hennes texter vittnar om det.

The streets of London have their map, but our passions are uncharted. What are you going to meet if you turn this corner?
(ur Jacob’s room)

Och jag kan bara hålla med, men i Bloomsbury i London är överraskningseffekten kanske i minsta laget, för chansen är stor att du möter Virginia.

En hink blod och ett glas öl

En sak som jag tycker om hos britterna (nåja, vissa britter) är deras förmåga till en saklighet som ofta står i skarp kontrast till ämnet. På The Lamb and  Flag, en pub som jag gjorde ett vätskestop på i höstas, beskrev texten på en prydlig skylt pubens historia.

Since the day of Charles II, The Lamb and Flag has been a famous Ale House. Known as ”the bucket of blood” for its’ prize fights in earlier days

 

The Lamb and Flag

Det är den ständiga tonen av distanserad precision, oavsett om det gäller blodiga boxningsmatcher eller bedömandet av begonior, som tilltalar mig. Texten fortsätter med att berätta att bortsett från blodtörstiga råskinn så drogs även en del litterära storheter till puben. Den lär ha varit ett stamhak för Charles Dickens och Samuel Butler. Även poeten John Dryden hängde här och blev till och med misshandlad utanför puben. Historien förtäljer inte om förövarna var ett gäng litteraturkritiker som var besvikna på Drydens ’Twas at the royal feast for Persia won eller om de helt enkelt var packade puckon med för få hjärnceller och för mycket tid till hands. Troligtvis var de både ock; det är ju ändå 1600-talets London vi talar om.

Det var sådant jag satt och funderade på över ett glas ESB Ale, allt medan en kvartett äldre amerikanskor tjattrade vid bordet intill då de försökte finna en mobiltelefon som en av dem plötsligt förlagt. Den återfanns i en av väninnornas handväska fem minuter senare. Väldigt misstänkt, om jag får säga det själv, men alla tycktes vara vänner efteråt. Tyvärr, eftersom jag hade börjat hoppas på att puben skulle göra skäl för sitt gamla smeknamn.

The Lamb and Flag 2

The Lamb and Flag finns i Covent Garden, på 33 Rose Street.

Tystnaden bland miljoner — London 2015

På väg hem efter att ha sett The Importance of Being Earnest på Vaudevill Theatre på The Strand (och bara att skriva just den meningen gör mig fånigt glad). Det är höstkyligt, stilla och klockan är närmare halv elva på kvällen. Hotellet ligger i Bayswater — platsen där Londons mer sunkiga hotell ligger, men vem är jag att klaga över mina 7 skeva kvadratmeter brunmelerad heltäckningsmatta. När jag är si så där 150 meter från hotellet inser jag ännu en anledning att gilla London: Att vara mitt i denna mångmiljonstad och uppleva det överväldigande lugnet från en öde gata, en minuts promenad från Bayswater Road.

 

En annan märklig sak med hotellet. Det heter Henry VIII, och varför inte det. Våningsplanen är döpta efter den fruförbrukande Henrys alla fruar. Mitt våningsplan är nummer tre och heter Katherine Howard, vilket dock var Henrys femte fru … ingen ordning alls, om ni frågar mig.

”My body I give to my dear friend Doctor Southwood Smith”

Britter kan te sig märkliga. Men det är väl därför London är så kul att resa till. Ta exempelvis Jeremy Bentham, gammal jurist och filosof, som skrev det följande vid något tillfälle:

Stretching his hand up to reach the stars,
too often man forgets the flowers at his feet.

För åker du till London så är risken stor att du hamnar på de stora turistattraktionerna. Och det är väl inget fel i det, men man glömmer då lätt de små, som kan vara oändligt mer intressanta. Så istället för att ställa dig i en kilometerlång kö till Madam Tussaud vaxkabinett, för att titta på stjärnor som man ändå ser varje dag i media, så kan du ta dig till University College of London. I huvudbyggnaden kan man titta på universitetets grundare, just precis Jeremy Bentham, vars kropp sitter i en glasmonter och övervakar studenterna.

Bentham donerade nämligen sin kropp till universitetet, som klädde det enligt testamentets instruktion i Benthams egna kläder och satte det i ett glasskåp. Tja, nått ska man ju tillbringa evigheten med. Nu är det en vax-skalle på kroppen, men från början skulle det riktiga huvudet ha suttit snyggt balsamerat överst på Bentham. Balsameringen gick dock si så där och man nöjde sig med att placera det uselt balsamerade huvudet mellan Benthamns fötter. Med tiden blev huvudet allt sämre, speciellt efter det att studenter från andra universitet hade för vana att röva bort det. Vid ett tillfälle lär man ha använt huvudet för att spela fotboll med. Vid senaste incidenten var det studenter från Kings College som rövade bort huvudet och krävde att 100 pund skulle betalas i lösensumma. Detta var 1975 …

Numera har man flyttat huvudet. En skylt på montern anger lakoniskt: ”the head is in the College safe”. Bentham har baxas upp några gånger för att vara med på styrelsemötena, då man registrerat att han varit ”present but not voting”. En skröna säger att han bara röstar då dödläge uppstår, då hans röst alltid går till ordförandens fördel. Japp, nog är britter lite märkliga.

Så slutsatsen är att om du inte tycker att detta är bättre än att glutta på en vaxdocka föreställande Brad Pitt så är du inte värd att resa till London.

Men det jag verkligen, verkligen, skulle vilja ha sett var Doctor Southwood Smiths min, då han fick testamentet uppläst för sig.

———–
Läs mer om Jeremy Bentham på UCLs websida. Där kan du även få honom att snurra.

Enklaste sättet att ta sig till University College of London är via tunnelbana till Euston Square. Sedan kort promenad till UCL.

 

Skylta med det II

Jag är, som jag tidigare nämnt, förtjust i skyltar. Vissa skyltar är roliga för att budskapet tycks vara absurt, andra för att skylten är obegriplig. Sedan kan placeringen av en skylt en del gånger vara göra den mer intressant än dess egentliga budskap.

Den arga skylten
Vissa skyltar tycks vara populära att ge sin egen personliga vinkling av. I Paris har jag funnit en infart förbjuden-skylt som någon, medels lite färg, förändrat. En man, som smygande bär ut den vita balken, hade målats in. I Barcelona fann jag följande skylt.

En näve greppar ilsket den vita balken. Är detta ett tecken på nationell särart? I Paris försnillar man i smyg, medan man i Barcelona mer går in för smash and grab? Eller finns det en koppling mellan den ditmålade näven och att just denna väg – Carrer de la Bòria – en gång var vägen till fängelset; någon sliter i ett fängelsegaller? Eller att området alltid varit ett kommersiellt område; någon roffar åt sig av … typ ett parti vita balkar? Eller är skylten kanske ett uttryck för att Spaniens ekonomi är på väg mot enkelriktat och någon griper desperat efter ett sista halmstrå? Vem vet.

Den ojämlika skylten
Det här med jämlikhet mellan könen tolkas på olika sätt beroende på var man befinner sig i världen. I Sverige ger vi exempelvis till och med GB-glassgubben en fru, troligtvis för att vi tycker att det är viktigt att påpeka att det inte bara är män kan locka barn till fetma. På öarna i Medelhavet har man inte kommit lika långt i skyltjämlikhet.

Kvinnor kan … tydligen inte dela på packningen på Mallorca. Skylten som visar var vandringsleden är, målar med glasklar tydlighet upp vad som gäller. Mannen går först, han bär på sina breda axlar den tunga ryggsäcken och röjer vägen fram med en väl tilltagen käpp som fallossymbol, medan kvinnan trippar efter i kjol och bär med lätthet sin grace. Jag fann detta intressant … så jag fotade naturligtvis skylten … och bad sedan Mia hjälpa mig med att lägga ner kameran i den gemensamma ryggsäcken jag bar på …

Skylten visar ändå på en viss självinsikt: Precaució – Varning! För ojämt fördelad börda antar jag.

Den malplacerade skylten
Sedan finns det skyltar som i sig är ganska oproblematiska, men där placeringen av skylten är väldigt olycklig.

På WC, på en bar i Chamonix satt en reklamskylt ovanför toaletten. Reklam för salami? På toa? Jag kan tänka mig bättre platser att göra reklam för salami på – grönsaksmarknader, bårhus, hos en optiker, listan kan göras lång. Faktum är att jag tror att alla andra platser skulle vara bättre än denna. För hur ska du någonsin kunna bibehålla din värdighet samtidigt som du förklarar att: ”Jag gick på toaletten och blev så sugen på salami.”

Den filosofiska skylten
Vissa skyltar är i grunden tydliga med sitt budskap. Här är en man och han är inte önskad. Skylten lyckas ändå mana till någon slags filosofisk eftertanke.

Vi befinner oss ändå i samma land som klämde fram filosofen Kierkegaard, som bland mycket annat skrev: ”Den vanligaste formen av förtvivlan är att inte vara den du är.” Så på denna plats får man inte vara den man är, så känn förtvivlan! Eller dylikt. Jag funderade på om det var detta som skylten ville förmedla då jag stod och väntade på tåget i Köpenhamn. Eftersom skyltmannens enda brott tycktes vara att även han väntade på tåget, kände jag en omedelbar … typ själarnas förening med honom. Om alla dessa tankar berodde på att tåget var kraftigt försenat kan vi låta bero. Eller är det så enkelt att skylten säger: ”Här ska du inte vara” vilken den hade fullkomligt rätt i. Jag borde ha varit halvvägs till Göteborg vid det laget.

Den alltför hemtama skylten
En sak som lockar med resor är att komma till en annan plats än hemma. Få prata ett annat språk, köra på vänster sida av vägen utan att bli betraktad som en trafikfara, etc. Även om det är svårt att finna några vita fläckar på kartan numera, så kan man ändå låtsas som om man rest till ett fjärran och främmande land där man endast med stor svårighet kan beställa middag utan att få in honungsglaserade silverfiskar eller friterat marsvin. Många gånger är denna inbillning omöjlig.

På Queensway i London. Du vet att du inte är en upptäcktsresande då lokalbefolkningen troligtvis talar bättre svenska än du själv. London lär vara Sveriges fjärde största stad, sedd till andelen svensk befolkning. Det märks.

Om en av Londons specialiteter – London 2013


Under the brown fog of a winter dawn *

En gång i tiden var Londondimman brun. Eller gul. Eller grönaktig eller svart. Fast det är klart, då var dimman inte bara dimma, utan till stor del uppblandad med kolsot och svaveldioxid – ett av dess smeknamn, killer fog, ger väl en fingervisning om hur hälsosam den var. I december 1952 tog till exempel the killer fog livet av ett antal tusen Londonbor på några dagar – vissa beräkningar säger upp emot 12 000. Så allt var inte bättre förr. Nu är dimman bara frostigt vit, krispigt vacker, men fortfarande lika ogenomtränglig. Eller kanske tvärtom …

Jag tänker på detta då jag, efter utcheckningen från hotellet, går bort till Lancaster Gates tunnelbanestation för att ladda på mitt Oyster Card. När jag hastar förbi den grind in till Hyde Park som fått ge tunnelbanestationen sitt namn, Lancaster Gate, så hejdar jag mig och lockas in i parken av den mjölkvita slöja som övertagit luftrummet.

Det är stilla och det är råkallt. Men det blir ett fantastiskt ljus som silas genom dimman, genom trädgrenarna och jag får lust att fortsätta in i Hyde Park, in i det vita töcknet. Den ogenomträngliga dimman blir plötsligt en port bort från vardagen. Men besöket blir kortvarigt, för jag ska hem idag. Och det är här jag börjar bli bekymrad. För ganska exakt två år sedan skulle jag också hem från London, en söndagseftermiddag då det var dimma. Det slutade med att jag inte var hemma förrän tisdag förmiddag; två extranätter och en heldag, som då kändes som en skön bonus. En sådan bonus har jag inte tid med denna gång. Motvilligt går jag från parken och åter till hotellet.

Läser man brittisk litteratur stöter man ideligen på dimman, som miljöbeskrivning, som metafor för knakande relationer mellan människor, som ondskefulla förebud i Jack the Rippers Whitechapel. Denna gång visar den sig också vara ett förebud, men lyckligtvis inte till något ondskefullt, utan till en banal flygförsening på två timmar, vilket kanske inte är så mycket att skriva om. Den författare som verkligen kunde skriva om dimman är en av de stora skildrarna av det Viktorianska London, Charles Dickens. I stort sett varje bok han skrev figurerar dimman på ett eller annat sätt, kanske för att den faktiskt är, som han skrev i Bleak House, en specialitet för London.

This is a London particular … a fog, miss.

—————-

* Det första citatet är ur The waste Land, av T. S. Eliot

Om hundar, händer, fötter, Freud och en ekorre – Statyer

Staty betyder stod, som i sin tur har att göra med att stå. Allt enligt gammal latin. Det som är kul med statyer är kanske inte så mycket att de står, utan mer ofta hur de står. Statyer är dessutom ett nöje man vanligen inte behöver betala ett vitten för när man reser. Och den som nu säger att hon inte är intresserad av att titta på statyer när hon reser, ljuger. För ärligt talat, vem vill inte se en gigantisk vit hund utan varken nos eller svans stå på en vägg i London?

Efter ett besök på East Indies tebutik på Conduit Street gick jag och Mia vidare ner mot Savile Row, men stannade efter bara några meter då en gigantisk hund uppenbarade sig, stående på husväggen. Under ett kort ögonblick kändes det som om jag gjort Alice sällskap i Underlandet. Hade hunden på väggen plötsligt hoppat ner på trottoaren och ställt till med en galen tebjudning, så hade jag inte blivit förvånad. (Eller kanske lite, men jag var mer besviken över att den inte gjorde det.) Det var dock en helt vanlig staty av skulptören Simon Brundret och hunden fungerar som lockmedel till restaurangen Sketch på Conduit street. Restaurangen har specialiserat sig på en kombination av mat, konst och musik. Bra gjort av dem, tycker jag.

Och i avdelningen Statyer som förlorat en kroppsdel, måste jag även nämna La Loire et le Loiret, som vi råkade på när vi promenerade genom Jardin des Tuileries i Paris.

Här är en staty som är predestinerad att förlora sin hand. Det kan bara ha varit en fråga om tid. Se på statyns blick, riktad mot sin utsträckta hand. Se hans min av häpen bestörtning när handen inte längre finns längst ute på armen. Det fanns inte en chans för marmorgubben att få behålla sin hand då den en gång blev utformad på det viset. Faktum är att den nu är mer fullkomnad än innan, för nu kommer statyns innerliga uttryck till sin rätt: Mon Dieu! vem har stulit min hand? Den huvudmisstänkte är nog den här nedan.

För inte långt från Herr Loire (eller om det var Loiret) som förlorat sin hand, inne på Louvren finns fler statyer än man egentligen mäktar med. Men bland alla dessa tusen statyer blev jag omedelbart så fascinerad av en av dem, att jag för det första inte lyckades ta en skarp bild och för det andra inte lyckades att notera vem som gjort statyn, när ifrån den var eller ens vem som är huvudnumret i konstverket. Det som fångade mitt intresse var en enda detalj: Soldaten mitt i striden som biter en annan soldat i foten. Det är något frustrerat, ursinnigt och inte så lite absurt över det hela, att den bitande soldaten omedelbart blir verkets blickfång. Tjommen på hästen, han som allt egentligen handlar om, blir förvandlad till att endast existera för just detta ändamål: att få sin fot biten.

När det gäller statyer som står där man minst anar det så tror jag att den här tar första pris, kanske framför allt för att den inte står utan hänger.


När vi kom gående på Skořepkagatan i Prag såg vi plötsligt en man hänga i en hand högt över asfalten. Det är ingen mindre än Sigmund Freud som med en hand klamrar sig fast vid en stång. Verket är av David Cerny och kallas på engelska Man hanging out (Zavešený muž på tjeckiska). Bortsett från att det är en skulptur som har ett direkt tilltal som kan både roa och oroa – när verket har turnerat har människor misstagit skulpturen för ett självmordsförsök – så finns här hisnande filosofiska djup att utforska för den som vill tolka verket. Vissa menar att det försöker illustrera Freuds kamp mot sin dödsrädsla, medan andra menar att konstnären personligen försöker utmana någon typ av status quo. Uppenbart ska verket i alla fall symbolisera någon som måste fatta ett beslut, hänga kvar eller släppa taget.

Sedan finns ju statyer som krasst sett inte har så mycket med konst att göra, men som ändå kan bidra till ett själsligt lyft hos betraktaren genom sin anspråkslösa men uppriktiga gestaltning. Visst är det fint formulerat för en gigantisk ekorre i plast, som jag och Andréas fann högt uppe i Andorras berg.

En del gånger behöver man inte tolka, det räcker att man blir glad.

Café 1865 – London 2013

En del gånger vill jag bara sätta mig i ett hörn med ansiktet begravt i händerna. Inte så mycket på grund av misströstan eller dylikt, utan mer för att slippa se eländet. Speciellt om det är ett påkostat elände som struntar i historien.

Låt mig ta ett exempel från min Londonresa nu i april. Efter flitigt shoppande av böcker så tänkte jag ta en paus på något litteratur-relaterat ställe. Café Royal dök upp i mitt huvud. Café Royal var en legendarisk restaurang och café från förra sekelskiftet och en bra bit in i 1900-talet, och besöktes av bland andra Oscar Wilde, Virginia Woolf, Noel Coward, George Bernard Shaw och herre gud varför inte slänga in Winston Churchill och Brigitte Bardot som grädde på moset. Hängde man på Café Royal var man någon, och var man någon så hängde man på Café Royal … lite av en självuppfyllande profetia det där. William Orpen (irländsk konstnär) har skildrat stället.

Men med tiden förvandlas även det mest prestigefyllda via patina till passé. Café Royal stängde därför för renovering 2008 och renoverades grundligt till modern lyx. Och det var hit till nya Café 1865 (helt nyöppnat sedan några månader) på Café Royal som jag ville gå för att frottera mig med historiens litterära vingslag.

Men varför tänkte inte inredaren lite till? På var han var och vad han gjorde och med vad? Fan vet. Inredningen på Café 1865 är tyvärr inget annat än en parodi på exklusivitet, med gult marmorgolv som matchas av gula marmorbord som i sin tur balanseras av gul marmor-bardisk och alltsammans hålls samman av gula marmorväggar. Jag hade förväntat mig brittiskt fin de siècle-elegans och möttes istället av italiensk 80-talsanstalt för trendmissbrukare. Förskrämd tog jag en bild i smyg.

Bilden gör inte platsen rättvisa, för caféet ser här nästan sansat ut, men det var som att befinna sig inuti en narcissistisk tvålkopp. Det var kalt och kallt och väldigt, väldigt gult. Det bästa med caféet var fönstrena, som var genomskinliga. Jag drack i alla fall en cappuccino. Den kostade 4 pund. När notan kom hade ytterligare 50 pence lagts på i serviceavgift, vilket gör närmare 50 kronor för en kopp. Vilket hade varit okej om lokalen gett ett lite mer elegant intryck. Och det hade varit ännu mer okej om cappuccinon varit god. Nu smakade den i stort sett bara varm, skummad mjölk.

Alltså, jag har inget emot moderniserad lyx, tvärtom, men om man ger sig på något med ett historiskt kapital så måste man ta hänsyn till det. Det är som att byta ut midsommarsill och snaps mot sushi och piña colada. Det funkar inte. Inte på något plan. Nej! I rättvisans namn så får jag väl säga att om man tittar på bilder av övriga delar av Café Royal (hotell och restauranger) så är det inte lika illa … men Café 1865 är illa nog. Man vill väldigt gärna slippa se eländet.

Om brittisk cuisine, eller konsten att servera ärtor

Jag har alltid tyckt att en frukost inte kan vara misslyckad om den innehåller croissanter. För man kan inte misslyckas med croissanter … eller det kan man säkert, men hotell brukar få sina croissanter levererade från ett bageri, så hotellcroissanter brukar vara habila bakverk.

Sedan åt jag frukost på Park International Hotel i London och fick det bevisat för mig att om ett hotell ska lyckas gå fel med sina frukostcroissanter, så ska det vara ett brittiskt hotell. Hur gör de för att klara detta? De tar gårdagens croissanter och mikrar dem i tio minuter så att de obevekligt förvandlas till någon slags oätlig fossil. Säga vad man vill om en croissant, men den ska inte ge ifrån sig ett träaktigt ljud då man knackar den mot bordet eller spräcka fatet då man uppgivet slänger den ifrån sig. Så jag satt där med min arma croissant och skrek inombords: Varför? Varför gör det så mot en stackars croissant?!

Britter och mat är tyvärr en sorglig följetong. Ta bara den självmotsägande ironin att britterna var så förtjusta i den kryddiga indiska maten att de adopterade den till England, men utan att fatta den gastronomiska vinken. Det vill säga att mat tenderar att smaka mer om den kryddas. Nej då, brittiska kockar tycks hysa en panisk rädsla för allt vad salt och peppar och resten av Santa Maria-hyllan erbjuder. De enda kryddor som vanligtvis existerar i det brittiska köket är vatten, fett och kockens andedräkt.

När vi var i London hösten 2011 åt vi mat på Bumpkins, en restaurang som specialiserat sig på brittisk cuisine. Deras motto är: ”it’s all about authentic, seasonal British food”. Vilket borde ha varit en varningssignal. Orädd beställde jag in en rätt med det något illavarslande namnet ”Cow pie”. Kopaj … ett ord som jag som tioåring brukade kalla något helt annat. Hur som helst så kom maten in och visade sig vara fjärran från de pajer jag känner till. Pajen var i själva verket en mindre järngryta som var täckt av ett pajlock, och Cowpie:en i sig bestod av kött kokt i kranvatten, samt berikat med stort tuggmotstånd. Några kryddor var det inte tal om. Jag fann mig själv sitta och tänka: Varför? Varför utsätter de en stackars ko att bli cowpie?!

Denna gång var vi på The Cadogan Arms, en gastropub, det vill säga en pub som satsar på lite mer exklusiv mat jämfört med en traditionell pub. Mia beställde en gryta med musslor och jag beställde en kvarts kanin. Och saken är den att det egentligen smakade ganska gott, men på samma sätt som en viskning kan vara ljud. För problemet med viskningar är att man ofta får anstränga sig för att höra. Så där satt vi och kisade med våra smaklökar för att känna av smaken som fanns där någonstans i bakgrunden som en skräckslagen kammarjungfru, redo att fly om vi gjorde en häftig rörelse med gaffeln. Så The Cadogan Arms kan rekommenderas, men vrid upp känsligheten i era smaklökar innan ni går dit. Puben var för övrigt kul inredd med en flock djurhuvuden på väggen – kul för besökaren alltså, inte lika kul för djuren –  inklusive ett bisonhuvud och troligtvis framhalvan av min kanin.

Väggar fyllda av djur som dött i gastronomins tjänst. Men jag undrar lite över vilken rätt som fjärilarna på ena väggen ingått i.

En annan egendomlighet med det brittiska köket är att ärtor serveras till allting. Och det finns inte en chans att komma från dem. Man kan försöka, genom att till exempel beställa råbiff, i tron att man aldrig får ärtor till råbiff. Men där bedrar man sig, ty britterna finner en väg. Jag är helt övertygad om att den ursprungliga betydelsen till ”brittisk cuisine” är: ”Saker man kan äta till ärtor”. Gastronomisk tourettes är vad jag kallar det, ett sjukligt tvång att konstant servera ärtor till allt. Det hela är hur som helst mycket egendomligt, för det är ju inte direkt så att ärtor passar till något om man inte döljer dem i kryddor … vilka britterna som sagt skyr. En gång bad jag att få en rätt utan ärtor och fick en iskall blick från servitören, som om han vill säga: ”Don’t be obscene, sir!” När jag åt min sista fish and chips för denna Londonresa tilläts jag emellertid att göra ett val mellan ”mashy peas” eller ”peas”. Eftersom ”mashy peas” skulle innebära att kocken skulle göra något med ärtorna så tog jag det säkra före det osäkra och beställde hela ärtor. De smakade blött gräs.

Så, tillbaka till min stackars mikrade croissant. I ren desperation över att berövas min frukostcroissant kallade jag till mig servitrisen.
”Excuse me, do you have any other croissants? Freshly baked?”
”But these are. They are warm, aren’t they?”
”They have been microwaved. That is not the same thing.”
”Isn’t it?”
”No. I can’t eat this.”
Hon tittade på min croissant, som låg dystert på sitt spruckna fat, och ett ljus tyckes gå upp för henne.
”I see your point, sir. I’ll get you some mashy peas to go with it. Won’t that be delicious.”

Men fish and chips kan de göra.

 

——————————-

Vadå alternativa weekend-städer (SvD)? London funkar alltid! Eller som författaren Samuel Johnson sa: ”Why, Sir, you find no man, at all intellectual, who is willing to leave London. No, Sir, when a man is tired of London, he is tired of life; for there is in London all that life can afford.”