Staty betyder stod, som i sin tur har att göra med att stå. Allt enligt gammal latin. Det som är kul med statyer är kanske inte så mycket att de står, utan mer ofta hur de står. Statyer är dessutom ett nöje man vanligen inte behöver betala ett vitten för när man reser. Och den som nu säger att hon inte är intresserad av att titta på statyer när hon reser, ljuger. För ärligt talat, vem vill inte se en gigantisk vit hund utan varken nos eller svans stå på en vägg i London?

Efter ett besök på East Indies tebutik på Conduit Street gick jag och Mia vidare ner mot Savile Row, men stannade efter bara några meter då en gigantisk hund uppenbarade sig, stående på husväggen. Under ett kort ögonblick kändes det som om jag gjort Alice sällskap i Underlandet. Hade hunden på väggen plötsligt hoppat ner på trottoaren och ställt till med en galen tebjudning, så hade jag inte blivit förvånad. (Eller kanske lite, men jag var mer besviken över att den inte gjorde det.) Det var dock en helt vanlig staty av skulptören Simon Brundret och hunden fungerar som lockmedel till restaurangen Sketch på Conduit street. Restaurangen har specialiserat sig på en kombination av mat, konst och musik. Bra gjort av dem, tycker jag.

Och i avdelningen Statyer som förlorat en kroppsdel, måste jag även nämna La Loire et le Loiret, som vi råkade på när vi promenerade genom Jardin des Tuileries i Paris.

Här är en staty som är predestinerad att förlora sin hand. Det kan bara ha varit en fråga om tid. Se på statyns blick, riktad mot sin utsträckta hand. Se hans min av häpen bestörtning när handen inte längre finns längst ute på armen. Det fanns inte en chans för marmorgubben att få behålla sin hand då den en gång blev utformad på det viset. Faktum är att den nu är mer fullkomnad än innan, för nu kommer statyns innerliga uttryck till sin rätt: Mon Dieu! vem har stulit min hand? Den huvudmisstänkte är nog den här nedan.

För inte långt från Herr Loire (eller om det var Loiret) som förlorat sin hand, inne på Louvren finns fler statyer än man egentligen mäktar med. Men bland alla dessa tusen statyer blev jag omedelbart så fascinerad av en av dem, att jag för det första inte lyckades ta en skarp bild och för det andra inte lyckades att notera vem som gjort statyn, när ifrån den var eller ens vem som är huvudnumret i konstverket. Det som fångade mitt intresse var en enda detalj: Soldaten mitt i striden som biter en annan soldat i foten. Det är något frustrerat, ursinnigt och inte så lite absurt över det hela, att den bitande soldaten omedelbart blir verkets blickfång. Tjommen på hästen, han som allt egentligen handlar om, blir förvandlad till att endast existera för just detta ändamål: att få sin fot biten.

När det gäller statyer som står där man minst anar det så tror jag att den här tar första pris, kanske framför allt för att den inte står utan hänger.

När vi kom gående på Skořepkagatan i Prag såg vi plötsligt en man hänga i en hand högt över asfalten. Det är ingen mindre än Sigmund Freud som med en hand klamrar sig fast vid en stång. Verket är av David Cerny och kallas på engelska Man hanging out (Zavešený muž på tjeckiska). Bortsett från att det är en skulptur som har ett direkt tilltal som kan både roa och oroa – när verket har turnerat har människor misstagit skulpturen för ett självmordsförsök – så finns här hisnande filosofiska djup att utforska för den som vill tolka verket. Vissa menar att det försöker illustrera Freuds kamp mot sin dödsrädsla, medan andra menar att konstnären personligen försöker utmana någon typ av status quo. Uppenbart ska verket i alla fall symbolisera någon som måste fatta ett beslut, hänga kvar eller släppa taget.

Sedan finns ju statyer som krasst sett inte har så mycket med konst att göra, men som ändå kan bidra till ett själsligt lyft hos betraktaren genom sin anspråkslösa men uppriktiga gestaltning. Visst är det fint formulerat för en gigantisk ekorre i plast, som jag och Andréas fann högt uppe i Andorras berg.

En del gånger behöver man inte tolka, det räcker att man blir glad.