Jag tycker om tågresor. På något sätt kopplar jag ihop tåg med ett ursprungligt sätt att resa. Jag vet att det antagligen är en överdriven och felaktig tankegång, men så ligger det till. Man kliver ombord, letar upp sin plats, hoppas på att inte få en idiot i sätet intill, sätter sig tillrätta, ser till att ens respektabla reselektyr ligger fullt synligt för att visa andra att man själv inte är en idiot i sätet intill och inväntar att tåget ska glida iväg från stationen någon klädsam minut sent.

I en bil kontrollerar du din resa själv, tyvärr bland tiotusen andra bilister som också kontrollerar sina resor själva, inte sällan på kontrakurs med din egen vilja. Flyget är kanske effektivt, men tar dig så snabbt från punkt A till punkt B så att du inte riktigt hinner märka att du reser. Men på tåget blir resan lätt färdens mål. Du åker med, du ser genom fönstret hur du förflyttas genom geografin och det blir liksom oundvikligt att just resa. Det är det enda man kan identifiera sig med.

Tåget kränger. Jag är på väg mot Köpenhamn i början av maj i år. Jag sitter med ryggen åt färdriktningen och ser bara landskapet när det är passerat. Emellanåt tränger lukten av kogödsel in från vårbrukade åkrar. Vattenglitter dyker upp på tågets högra sida, Danmark som en dimmig landmassa i fjärran.

På ett, egentligen ologiskt, vis så tycker jag att tågresor i sig själva kan inge en känsla av lyx, vilket säkert har att göra med att alltför många gånger ha tittat på Mordet på Orientexpressen. Varför jag efter den filmen förväntar mig just lyx och inte mord är en annan fråga, men tåg känns exklusivt. Detta trots att tågföretagen många gånger anstränger sig för att visa att de inte tänker anstränga sig i onödan. Åk tåg, fyra timmar till en stad du kan köra bil till på tre och en halv. Eller: ”Vi har en ambulerande serveringsvagn. Men den finns bara mellan Varberg och Båstad.” Dessutom: ”Vi börjar serveringen i första vagnen, men ni kan komma till serveringsvagnen också (så slipper vi skynda oss eller röra på oss).” Men serveringsvagnen dyker upp bredvid mig och jag tillfrågas om jag önskar något. Ja tack, te, svarar jag, får en liten pappmugg, en påse te och halvvarmt vatten. ”Det blir 20 kronor.” Vilket ger ett literpris på 140 kronor. Och ärligt talat, att kunna får ett 140-kronorste på ett tåg är definitivt lite lyxigt …

En märklig sak med tågstationer är att de kan se så övergivna ut så fort det inte är något tåg inne på stationen, som om stationen inte är fulländad förrän tåget står intill som dess förlorade hälft. Även mitt i Halmstad växer sly upp mellan spåren och ger hela tågstationen ett intryck av avfolkat landsortssamhälle. Du vet ett sådant som du endast kan ta dig till via en sidoväg till riksväg 34 och där tågstationen snart ska byggas om till hembygdsmuseum med virkade schaletter och näversuspensoarer som främsta attraktion. Stationer betraktas därför alltid med större nöje från tågfönstret, för du vet att du är på väg bort därifrån. Om inte förr, så blir resan målet i det ögonblick du ser slybeväxta spår inne på en station.

I början av maj så snabbspolas man genom våren när man åker tåg. Jag lämnade Göteborg då trädens bladknoppar precis börjat göra Karin Boyiskt ont och följer sedan vårväxlingen i ett konstant flöde från mitt tågfönster. I höjd med Ödåkra är träden mer gröna än kala. Väl i Köpenhamn har våren börjat flirta med sommaren.

En dag senare och jag är på väg tillbaka från Köpenhamn. Jag har tröttnat på min bok och sitter och tjuvlyssnar på paret bakom mig, vilket är ett av livets stora nöjen som fortfarande är gratis. Det är en man på cirka 60 och en kvinna på cirka 50, som helt uppenbart är kollegor. Och tågresor gör något med samtal, de bryter upp dem och får människor att säga saker som de troligtvis annars inte skulle ha sagt.  Under tågresans gång hinner paret bakom mig avhandla världens samlade förråd av samtalsämnen: Gränssnitt i operativsystem, Lenin (som först nog var snäll men sedan blev stygg), Hitler (att han borde ha sett sig i spegeln innan han utropade arier till mästarrasen), rätt sätt att måla med akvarell, kvinnans släktförhållanden på Orust (vilket är en hel vetenskap som du är dömd att inte begripa om du inte vet vad fyrmänning, femtekusin och blods-nabo betyder), nackdelen med att läsa för många deckare (jag tolkade det som att man blev intellektuellt fantasilös i slutänden), sedan vilken deckare de skulle läsa härnäst (vilket antagligen bekräftar förgående tolkning), uteliggare (som tycks ha varit en synonym för något, mannen mumlade något vagt om könssjukdomar efter vänsterprassel, men jag kan ha hört fel), Kajsas syssling (ej från Orust) som tycker att det är läskigt att byta tåg, Lisebergs säkerhetsaspekter (inklusive en skräckfylld upplevelse i Flumride som mannen haft i sin ungdom vilket gjort att han vägrade att besöka Liseberg igen). Det hela mynnade ut i ett jobbrelaterat samtal där de övervägde att släppa en produkt innan sommaren, trots produktionsfel. Jag tror att de konstruerade Bungy-linor.

Plötsligt har de nästan fyra timmarna från Köpenhamn gått och det är kväll i Göteborg. Våren har kommit åter och knopparna gör ännu en gång ont då de ska brista.