Etikettarkiv: Tjuvlyssnat

Kaféliv – Konsten att resa bland människor

Det blev ingen resa i sommar, av en mängd skäl. Men det blev en hel del skrivande på kaféer, mestadels på Espressohouse, som ligger praktiskt på vägen till jobbet. Det är medan jag sitter där och fantiserar om det efterlängtade regnet, som vilken normal sommar som helst skulle falla utanför, som jag inser att jag vid varje kafébesök i alla fall fått resa bland människor. För när man tjuvlyssnar så tar man del av hur liv avhandlas i upphuggna dialoger över varianter av kaffe.

Det är pappan, vars ringar under ögonen mörknat till hälften av sömnbrist och till hälften av pur förvåningen över att föräldraskap kunde vara så energikrävande. Detta sagt i mobilen till någon som uppenbarligen inte säger annat än ”Mmm” med jämna mellanrum. För samtalet är mer av bikt än kommunikation. Två koppar dubbel espresso.

Där är kvinnorna som utan att avsluta en enda mening analyserar sönder ”Hannas nya snubbe”, som utan att veta om det är både ”för snygg för henne” men samtidigt ”inte värd henne”, men helt klart den man vars skinkor bägge (utan Hannas vetskap antar jag) gärna skulle sätta tänderna i. Macchiato och slät kopp.

Det är det dämpade samtalet bakom mig, från ett medelålders par som avspända tävlar om att framhålla hur vidsynta de är genom att uttala så trångsynta saker som möjligt. Det är solipsism i dess mest tröttsamma form: ”jag är bra medan världen är kass och det är sååå annoying … ja, du fattar …”. Latte och latte.

Det är mannen i kostym och väska från Sandqvist som skyndar in och raskt sätter sig vid fönsterhänget och efter en hastig titt på klockan och en snabbare bläddring genom Svenska Dagbladets rosa del, sedan i lugn och ro fångar några Pokémon som uppenbarligen finns i närheten. En enkel espresso.

Det är den tydligt alkoholiserade mannen, som byter ämne tre gånger i varje mening, men samtidigt ändå tydligt lyckas framföra att han stör sig på de alltför fulla gubbarna som brukar sitta på den bänk han själv brukar sitta på. En svart kopp i take-awaymugg.

Det är studenterna som i tysthet får en te att räcka en förmiddag, medan Klas Eklunds ”Vår ekonomi” memoreras. Som kontrast finns de högljudda gymnasietjejerna som beställer en kopp med grädde och marshmallows och låter kreationen toppas med ett par sprayduschar kaffe på grädden. De delar sedan koppen och pratar i munnen på varandra om en resa till Barcelona … nästa år … då avsaknaden av pengar och närvaron av ansvarsfulla föräldrar inte längre kommer att störa deras planer. Frappelattechino med extra allt, grande.

Och där är killen vars enda inkomst från skrivande är 3000 kr som han tjänade genom att en gång klaga kreativt på Bauhaus, men likväl låtsas vara stor författare genom att sitta på kafé och tjuvlyssna på samtal och göra småanteckningar med en alldeles för dyr reservoarpenna (Montblanc, Meisterstück) i en svart anteckningsbok (Moleskine). Stor cappuccino.

Om en ologisk känsla för tåg

Jag tycker om tågresor. På något sätt kopplar jag ihop tåg med ett ursprungligt sätt att resa. Jag vet att det antagligen är en överdriven och felaktig tankegång, men så ligger det till. Man kliver ombord, letar upp sin plats, hoppas på att inte få en idiot i sätet intill, sätter sig tillrätta, ser till att ens respektabla reselektyr ligger fullt synligt för att visa andra att man själv inte är en idiot i sätet intill och inväntar att tåget ska glida iväg från stationen någon klädsam minut sent.

I en bil kontrollerar du din resa själv, tyvärr bland tiotusen andra bilister som också kontrollerar sina resor själva, inte sällan på kontrakurs med din egen vilja. Flyget är kanske effektivt, men tar dig så snabbt från punkt A till punkt B så att du inte riktigt hinner märka att du reser. Men på tåget blir resan lätt färdens mål. Du åker med, du ser genom fönstret hur du förflyttas genom geografin och det blir liksom oundvikligt att just resa. Det är det enda man kan identifiera sig med.

Tåget kränger. Jag är på väg mot Köpenhamn i början av maj i år. Jag sitter med ryggen åt färdriktningen och ser bara landskapet när det är passerat. Emellanåt tränger lukten av kogödsel in från vårbrukade åkrar. Vattenglitter dyker upp på tågets högra sida, Danmark som en dimmig landmassa i fjärran.

På ett, egentligen ologiskt, vis så tycker jag att tågresor i sig själva kan inge en känsla av lyx, vilket säkert har att göra med att alltför många gånger ha tittat på Mordet på Orientexpressen. Varför jag efter den filmen förväntar mig just lyx och inte mord är en annan fråga, men tåg känns exklusivt. Detta trots att tågföretagen många gånger anstränger sig för att visa att de inte tänker anstränga sig i onödan. Åk tåg, fyra timmar till en stad du kan köra bil till på tre och en halv. Eller: ”Vi har en ambulerande serveringsvagn. Men den finns bara mellan Varberg och Båstad.” Dessutom: ”Vi börjar serveringen i första vagnen, men ni kan komma till serveringsvagnen också (så slipper vi skynda oss eller röra på oss).” Men serveringsvagnen dyker upp bredvid mig och jag tillfrågas om jag önskar något. Ja tack, te, svarar jag, får en liten pappmugg, en påse te och halvvarmt vatten. ”Det blir 20 kronor.” Vilket ger ett literpris på 140 kronor. Och ärligt talat, att kunna får ett 140-kronorste på ett tåg är definitivt lite lyxigt …

En märklig sak med tågstationer är att de kan se så övergivna ut så fort det inte är något tåg inne på stationen, som om stationen inte är fulländad förrän tåget står intill som dess förlorade hälft. Även mitt i Halmstad växer sly upp mellan spåren och ger hela tågstationen ett intryck av avfolkat landsortssamhälle. Du vet ett sådant som du endast kan ta dig till via en sidoväg till riksväg 34 och där tågstationen snart ska byggas om till hembygdsmuseum med virkade schaletter och näversuspensoarer som främsta attraktion. Stationer betraktas därför alltid med större nöje från tågfönstret, för du vet att du är på väg bort därifrån. Om inte förr, så blir resan målet i det ögonblick du ser slybeväxta spår inne på en station.

I början av maj så snabbspolas man genom våren när man åker tåg. Jag lämnade Göteborg då trädens bladknoppar precis börjat göra Karin Boyiskt ont och följer sedan vårväxlingen i ett konstant flöde från mitt tågfönster. I höjd med Ödåkra är träden mer gröna än kala. Väl i Köpenhamn har våren börjat flirta med sommaren.

En dag senare och jag är på väg tillbaka från Köpenhamn. Jag har tröttnat på min bok och sitter och tjuvlyssnar på paret bakom mig, vilket är ett av livets stora nöjen som fortfarande är gratis. Det är en man på cirka 60 och en kvinna på cirka 50, som helt uppenbart är kollegor. Och tågresor gör något med samtal, de bryter upp dem och får människor att säga saker som de troligtvis annars inte skulle ha sagt.  Under tågresans gång hinner paret bakom mig avhandla världens samlade förråd av samtalsämnen: Gränssnitt i operativsystem, Lenin (som först nog var snäll men sedan blev stygg), Hitler (att han borde ha sett sig i spegeln innan han utropade arier till mästarrasen), rätt sätt att måla med akvarell, kvinnans släktförhållanden på Orust (vilket är en hel vetenskap som du är dömd att inte begripa om du inte vet vad fyrmänning, femtekusin och blods-nabo betyder), nackdelen med att läsa för många deckare (jag tolkade det som att man blev intellektuellt fantasilös i slutänden), sedan vilken deckare de skulle läsa härnäst (vilket antagligen bekräftar förgående tolkning), uteliggare (som tycks ha varit en synonym för något, mannen mumlade något vagt om könssjukdomar efter vänsterprassel, men jag kan ha hört fel), Kajsas syssling (ej från Orust) som tycker att det är läskigt att byta tåg, Lisebergs säkerhetsaspekter (inklusive en skräckfylld upplevelse i Flumride som mannen haft i sin ungdom vilket gjort att han vägrade att besöka Liseberg igen). Det hela mynnade ut i ett jobbrelaterat samtal där de övervägde att släppa en produkt innan sommaren, trots produktionsfel. Jag tror att de konstruerade Bungy-linor.

Plötsligt har de nästan fyra timmarna från Köpenhamn gått och det är kväll i Göteborg. Våren har kommit åter och knopparna gör ännu en gång ont då de ska brista.

Om våndan av att äta knäckebröd – Tjuvlyssnat på tåg

”Det verkar vara något fel på hörapparaten.” Om röster hade varit drycker så hade denna varit en sherry, vällagrad och med korkrester flytande i sig, serverad i en megafon.

Jag vrider mitt huvud och kikar på paret som sitter bakom mig på tåget. Mannen som talat ser ut att ha blivit pensionär redan på 20-talet. Han är klädd i tweedkostym och tweedfluga och det skulle inte förvåna mig om han har underkläder i tweed. Bredvid honom sitter en gammal kvinna som är klädd på liknande sätt, i en tweed-dräkt och proper blus och med en doft av läggningsvätska från håret. Jag kan bara anta att de är gifta; de borde vara det, för de är verkligen som gjorda för varandra. Det enda som talar emot detta är att de envisas med att tilltala varandra med ”Ni”.

”Hörapparaten? Inte alls, Ni har bara glömt att sätta i nya batterier,” svarar kvinnan.
”Det är ingen idé att Ni talar just nu. Hörapparaten har fallerat.”
”Det är inget fel på den. Ni har nya batterier i väskan.”

Det är dagen efter Alla hjärtan dag och jag är på väg från Stockholm till Göteborg, via Karlstad (av alla dumma omvägar), och tåget är redan någon timma försenat. Hela resan kommer till slut visa sig ta drygt åtta timmar. Det är i dessa lägen jag börjar uppskatta mina medpassagerare, åtminstone då de är så underhållande som det äldre paret bakom mig, i den i övrigt nästan tomma vagnen. Jag lägger ner min bok framför mig och tjuvlyssnar vidare.

”Vad sa Ni? Tala tydligare är Ni snäll.”
”I väskan, sa jag.”
”Vad har jag där.”
”Nya batterier till hörapparaten.”
”Nej, inte alls. Jag behöver nog bara nya batterier.” Hans röst är som att höra tallbark deklamera poesi. Kvinnan bredvid avslöjar inte en enda spricka i sitt tålamod utan svarar godmodigt på mannens goddag yxskaft-repliker.
”Just därför såg jag till att Ni packade ner nya i väskan.”
”Väskan? Vad är det som ligger där säger Ni?
”Batterier.”
”Vilken otur, jag som trodde att jag lagt ner nya batterier.”
”Det har Ni.”
”Nej nej, till hörapparaten.”
”Jag vet. Vill Ni att jag tar upp dem?”
”Ja, det vore gott, men jag ordnar det.”

Mannen rotar efter något och rätar sedan, med ett gammelmans-stön, på ryggen. Det prasslar.

”Vill Ni också ha en Läkerol,” säger mannen.
”Ni skulle ju ta upp nya batterier?”
”Nya vadå?”
”Batterier till Er hörapparat.”
”Det tror jag inte, jag behöver bara byta batterier.”
”Jag vet, så sätt nu i de nya i hörapparaten!”
”Tror Ni? Jag som trodde att de låg i väskan.”
”De ligger i väskan.”
”Vad gör de där?”
”Vad de gör? Väntar, antar jag.”
”Det låter intressant. Vi måste tala mer om det, men nu måste jag ha nya batterier.”
”Det är ju det jag säger.”
”Jag har ett par i väskan i reserv, ifall jag skulle behöva nya till hörapparaten.”
”Det behöver Ni.”
”Nej då, det behövs bara nya batterier. Lyssnar Ni inte på mig?”

I det här läget biter jag mig i handen för att inte brista ut i gapskratt. Mannen lyckas till slut sätta i nya batterier, vilket gör deras samtal en aning mera lågmält … tyvärr, för tåget blir allt mer försenat och jag får ett allt större behov av underhållning. Mannen bakom mig kommer dock till undsättning ännu en gång, då han efter någon timma uttalar en, i det närmaste filosofisk, djupsinnighet. De har suttit tysta en stund, men börjar nu muttra. En doft av kaffe sprids fram till mig och då jag sneglar bakåt ser att de plockat upp och påbörjat sin matsäck. Mannen tar en tugga av något som bara kan vara knäckebröd, för ett ljudligt knastrande hörs under en bra stund. Knaster, knaper. Harkel. Han tar en tugga till. Knaster, knaster. Harkel. Paus. Knaster. Paus. Harkel. Slutligen bryter den gamle mannen tystnaden.

”Vet Ni vad?” Åter igen en röst som tallbark.
”Nej, kära Ni.”
”Att äta en bit knäckebröd …” Mannen tycks fundera allvarligt på fortsättningen. ”… när man har hörapparat… är en ren plåga!” Hans röst darrar av känsla.

Jag fick lust att vända mig om och säga: ”Det hela är mycket enkelt. Konversation: Hörapparat på. Knäckebrödssupé: Hörapparat av.” Men då hade det blivit mindre roligt på tåget, så jag lät bli.

Det perfekta tweed-paret gick av i Säffle, för fem år sedan, och jag är fortfarande tacksam mot dem för att de gjorde tågförseningen till ett nöje.