Etikettarkiv: Neapel

Om ägg och säckpipor – Neapel 2011

Legender är alltid en källa till underhållning. Det har ingen som helst betydelse hur sanna de är eller inte, för det är inte där de har sitt huvudsakliga värde. Från vår hotellbalkong, på Royal Continental Hotel i Neapel, såg vi Castel dell’Ovo (Äggborgen), som är ett bra exempel på en historia som innehåller alla ingredienser för att skapa en lika absurd som underhållande legend.

Vi har här en borg, som tydligen inte ansågs uppfylla sin definition som borg, och som man därför beslutade sig för att förstärka. En normal människa hade ökat på murarnas tjocklek eller byggt en vallgrav till eller något i den stilen, men det hade väl varit lite för enkelt. Så vad gör man? Tydligen får man för sig att det inte finns något som förstärker byggnader lika mycket som poesi och därför kallar man till sig den gamle romerske poeten Vergilius. Vergilius tar sig en ordentlig titt på borgen, går ett varv runt befästningarna, sparkar på en mur eller två, skakar på huvudet och muttrar ”Hmm, det här ser inte bra ut”. Men istället för att förstärka borgen med några väl valda diktstrofer väljer han att placera ett ägg i borgens grund.

Ägg?

Nu är jag inte någon expert på vare sig ägg eller arkitektur, men jag begriper inte på vilket sätt ett ägg i borggrunden skulle kunna förhindra att mordiska barbarer strömmar över murarna. Det var förvisso ett magiskt ägg, men hur magiskt kan ett enda ägg bli för att säkra en borg? När jag slår upp Ägg i mitt symbollexikon så är det första som sägs om ägg: ”Det är oftast vitt och bräckligt”. Ahh … se på fan … och sedan då? Jag har faktiskt lite svårt att se hur den östgotiska kungen Totila stormar fram genom Neapel och helt plötsligt stoppar nedanför Castel dell’Ovo bara för att napolitanarna sturskt skriker: ”Ge daj Totte, vi har äggat borgen så du har änte en chans.”

Nåja. Varför ska jag racka ner på en underhållande legend bara för att den tycks vara orimligt. Och ifall det faktiskt ligger något i att matvaror kan ha en byggnadsteknisk funktion, så har jag för säkerhets skull lagt en halv ostmacka i krypgrunden på vårt fritidshus.

Royal Continental Hotel gav oss för övrigt en känsla av Skottland ena kvällen. Vi låg lugnt och slappade vid polen då kvällen anlände med musik. Men istället för ett smäktande O Sole Mio var det skränande och en smula desperat säckpipemusik som uppfyllde hela poolområdet. Det var ett bröllop som festade igång på hotellrestaurangen intill. Bruden var italienska och brudgummen var från Skottland. Säckpipan var inte av denna värld.

Permobilmaffian & smygdrickandet i Neapel – Neapel 2011

Det finns sammanslutningar för alla, helt klart. Vad som än sker så är detta en trösterik tanke, att hur ocoolt du än behandlas av ödet, så finns det en cool grupp som väntar på att ta dig till sitt hjärta, på att omvandla dig och ditt intressen till ett cosa nostra.

17 september 2011, Neapel. Det är hett, bullrigt och avgasigt då vi ställer oss utanför hotellet för att hoppa på en hop on/hop off turistbuss. Den ska stanna där, alldeles snart eller om femton minuter enligt den mycket hjälpsamme hotellportiern. Trekvart senare, och det är ännu hetare, bullrigare och avgasigare, så ger vi upp och promenerar iväg för att hitta en turistbyrå, för där ska det finnas en hållplats. Den första turistbyrån vi finner är stängd, men det ryktas om att det ska finnas ännu en någonstans. Vi går vidare och en halvtimma senare, törstiga och varma, ser vi en hop on/hop off-buss fastna i trafiken.

Vi springer fram mellan bilar och vespor till bussen, men vi nekas med en huvudskakning att kliva på. Jag går till runt till andra sidan bussen och pratar med chauffören – det vill säga att chauffören pratade snabb italienska och jag nickade oförstående och utbrast ”Buon giorno” emellanåt, vilket hjälpte föga.  Efter ett intensivt kroppsspråk från chaufförens sida (det kan i och för sig ha varit ett epilepsianfall, det är svårt att säga med en del italienare) så förstod vi att vi var nära vårt mål. Ett kvarter ner, in till vänster och där! En piazza, en turistbyrå, bussbiljetter. Och vad viktigare var just då, en liten butik i vilken vi kunde köpa kall öl.

Men vi blev varnade. Det är förbjudet att dricka öl på piazzan. Så vi satt i skuggan med var sin öl i var sin brun papperspåse och smygdrack öl, med ett öga på poliserna som hängde i närheten och det andra ögat på … tio äldre män i permobiler. Två minuter senare kom ytterligare ett par åkande. De andra hejade med en attityd som om de satt i antika amerikanare med cabben nere. Då och då drog någon av dem en runda på piazzan, jagade iväg en sjavig duva, tjingsade på poliserna och återkom till gänget. På några av permobilerna hängde packkorgar och från dem kunde någon gubbe plocka fram ett cigarettpaket och tända en cigg med en pose som hade gjort James Dean avundsjuk.

Och det är detta jag tycker är underbart. Här har vi ett gäng gamla gubbar, som på andra platser i andra länder, hade tvingats lära sig virka eller ägna sig åt potatistryck i någon slags missriktad välvilja att göra ”ålderns höst utvecklande.” Men icke dessa gubbar. Nej, nej! De skaffar sig en permobil var, för att kompensera för skrumpnande ben eller tilltagande lättja, och drar ner till piazzan och lever som om de vore coolaste gänget som Italien kan uppbåda. Och med den attityden de utstrålade så vete fasen om de inte just då också var det. När en mamma passerade med sin son kunde man höra pojken, som drog i mammas arm, bedjande säga: ”Mamma, mamma, voglio anche una Permobil!” Och jag höll med.

Så det hänger på ens inställning. Omvärlden kan verka glasklar när det gäller vad som är inne, rätt, trendigt och coolt. Men ett dussin gubbar i permobiler, som enligt all trendlogik borde vara så ute att ett gökur verkar hippt, visar att det inte är vad du gör eller ägnar dig åt som gör dig cool. Det är inställningen det hänger på. Så när bussen till slut anlände, klev vi på och satte oss, lutade oss tillbaka i trygg förvissning att det här med att turista är molto coolt.

————————————

GP

Illegalisera Zlatan?

Bäste Zlatan. Jag vill bara i all välmening rikta ett varningens ord till dig: du kommer sannolikt bli olaglig inom en nära framtid, så tag dig i akt. Låter det märkligt? Egentligen inte, för … hur ska jag säga? Jag vet inte om du märkt det, men media knarkar dig. Stenhårt!

Media måste få lite Zlatan varje dag för att inte få frossbrytningar. Om Zlatan spelar, så skriver man om det. Om han inte spelar så skriver man om det. Om han eventuellt ska spela, eller eventuellt inte, eller om han bara kliver ur en bil, lyfter ena benet före det andra eller har semester, köper ett ventilgummi eller rotar fram lite ludd ur sin navel … så skriver man om det.

Du kan säkert föreställa dig snacket på redaktionerna:
”Vad har vi med Zlatan idag då?”
”Inget.”
”Inget? Vadå inget? Vi måste väl ha något med Zlatan!”
”Men tidningen är upptagen av en jordbävning i Asien, presidentval i USA och Eurokris i Grekland, samt en nakenchock i TV4.”
”Skiter väl jag i! Jag måste ha Z! Ge mig vad som helst! Va’ lite schysst nu’rå. Bara lite Z, en notis, en Z i ingress? Jag är sjuk fattar du väl. Ser du inte att jag skakar. Ge mig Z!!!”
”Okej, okej, okej. Lugna dig. Lägg ner brevkniven! Lugnt och försiktigt!”
” … lite Z …” (snyft)
”Okej! Jag ska se vad vi kan hitta på … Vad säger du om en Zlatan-effekt till Paris (DN, AB, SvD).”
”Zlatan-effekt? Zlatan-effekt! Ja. Gud, ja …  Z!”
”Bra. Då skippar vi jordbävningen och Eurokrisen, och lägg Zlatan på ettan!”

Det mesta i knarkväg tenderar att bli olagligt, så var försiktig bäste Z.

 

Och man kan ju åka till Paris av många andra anledningar, Seine och Eiffeltornet och maten är bara några få, men mer om dessa vid senare tillfälle.

Min egen nära-Z-upplevelse var i Neapel i september 2011, då Milan skulle spela mot Napoli och tog in på grannhotellet. Det var ett helvetiskt liv då bussen med spelarna anlände. Z själv var dock inte med. Han var tydligen i Sverige och jagade älg … läste jag i tidningen när jag kom hem.