Legender är alltid en källa till underhållning. Det har ingen som helst betydelse hur sanna de är eller inte, för det är inte där de har sitt huvudsakliga värde. Från vår hotellbalkong, på Royal Continental Hotel i Neapel, såg vi Castel dell’Ovo (Äggborgen), som är ett bra exempel på en historia som innehåller alla ingredienser för att skapa en lika absurd som underhållande legend.
Vi har här en borg, som tydligen inte ansågs uppfylla sin definition som borg, och som man därför beslutade sig för att förstärka. En normal människa hade ökat på murarnas tjocklek eller byggt en vallgrav till eller något i den stilen, men det hade väl varit lite för enkelt. Så vad gör man? Tydligen får man för sig att det inte finns något som förstärker byggnader lika mycket som poesi och därför kallar man till sig den gamle romerske poeten Vergilius. Vergilius tar sig en ordentlig titt på borgen, går ett varv runt befästningarna, sparkar på en mur eller två, skakar på huvudet och muttrar ”Hmm, det här ser inte bra ut”. Men istället för att förstärka borgen med några väl valda diktstrofer väljer han att placera ett ägg i borgens grund.
Ägg?
Nu är jag inte någon expert på vare sig ägg eller arkitektur, men jag begriper inte på vilket sätt ett ägg i borggrunden skulle kunna förhindra att mordiska barbarer strömmar över murarna. Det var förvisso ett magiskt ägg, men hur magiskt kan ett enda ägg bli för att säkra en borg? När jag slår upp Ägg i mitt symbollexikon så är det första som sägs om ägg: ”Det är oftast vitt och bräckligt”. Ahh … se på fan … och sedan då? Jag har faktiskt lite svårt att se hur den östgotiska kungen Totila stormar fram genom Neapel och helt plötsligt stoppar nedanför Castel dell’Ovo bara för att napolitanarna sturskt skriker: ”Ge daj Totte, vi har äggat borgen så du har änte en chans.”
Nåja. Varför ska jag racka ner på en underhållande legend bara för att den tycks vara orimligt. Och ifall det faktiskt ligger något i att matvaror kan ha en byggnadsteknisk funktion, så har jag för säkerhets skull lagt en halv ostmacka i krypgrunden på vårt fritidshus.
Royal Continental Hotel gav oss för övrigt en känsla av Skottland ena kvällen. Vi låg lugnt och slappade vid polen då kvällen anlände med musik. Men istället för ett smäktande O Sole Mio var det skränande och en smula desperat säckpipemusik som uppfyllde hela poolområdet. Det var ett bröllop som festade igång på hotellrestaurangen intill. Bruden var italienska och brudgummen var från Skottland. Säckpipan var inte av denna värld.
