Jag har alltid tyckt att en frukost inte kan vara misslyckad om den innehåller croissanter. För man kan inte misslyckas med croissanter … eller det kan man säkert, men hotell brukar få sina croissanter levererade från ett bageri, så hotellcroissanter brukar vara habila bakverk.

Sedan åt jag frukost på Park International Hotel i London och fick det bevisat för mig att om ett hotell ska lyckas gå fel med sina frukostcroissanter, så ska det vara ett brittiskt hotell. Hur gör de för att klara detta? De tar gårdagens croissanter och mikrar dem i tio minuter så att de obevekligt förvandlas till någon slags oätlig fossil. Säga vad man vill om en croissant, men den ska inte ge ifrån sig ett träaktigt ljud då man knackar den mot bordet eller spräcka fatet då man uppgivet slänger den ifrån sig. Så jag satt där med min arma croissant och skrek inombords: Varför? Varför gör det så mot en stackars croissant?!

Britter och mat är tyvärr en sorglig följetong. Ta bara den självmotsägande ironin att britterna var så förtjusta i den kryddiga indiska maten att de adopterade den till England, men utan att fatta den gastronomiska vinken. Det vill säga att mat tenderar att smaka mer om den kryddas. Nej då, brittiska kockar tycks hysa en panisk rädsla för allt vad salt och peppar och resten av Santa Maria-hyllan erbjuder. De enda kryddor som vanligtvis existerar i det brittiska köket är vatten, fett och kockens andedräkt.

När vi var i London hösten 2011 åt vi mat på Bumpkins, en restaurang som specialiserat sig på brittisk cuisine. Deras motto är: ”it’s all about authentic, seasonal British food”. Vilket borde ha varit en varningssignal. Orädd beställde jag in en rätt med det något illavarslande namnet ”Cow pie”. Kopaj … ett ord som jag som tioåring brukade kalla något helt annat. Hur som helst så kom maten in och visade sig vara fjärran från de pajer jag känner till. Pajen var i själva verket en mindre järngryta som var täckt av ett pajlock, och Cowpie:en i sig bestod av kött kokt i kranvatten, samt berikat med stort tuggmotstånd. Några kryddor var det inte tal om. Jag fann mig själv sitta och tänka: Varför? Varför utsätter de en stackars ko att bli cowpie?!

Denna gång var vi på The Cadogan Arms, en gastropub, det vill säga en pub som satsar på lite mer exklusiv mat jämfört med en traditionell pub. Mia beställde en gryta med musslor och jag beställde en kvarts kanin. Och saken är den att det egentligen smakade ganska gott, men på samma sätt som en viskning kan vara ljud. För problemet med viskningar är att man ofta får anstränga sig för att höra. Så där satt vi och kisade med våra smaklökar för att känna av smaken som fanns där någonstans i bakgrunden som en skräckslagen kammarjungfru, redo att fly om vi gjorde en häftig rörelse med gaffeln. Så The Cadogan Arms kan rekommenderas, men vrid upp känsligheten i era smaklökar innan ni går dit. Puben var för övrigt kul inredd med en flock djurhuvuden på väggen – kul för besökaren alltså, inte lika kul för djuren –  inklusive ett bisonhuvud och troligtvis framhalvan av min kanin.

Väggar fyllda av djur som dött i gastronomins tjänst. Men jag undrar lite över vilken rätt som fjärilarna på ena väggen ingått i.

En annan egendomlighet med det brittiska köket är att ärtor serveras till allting. Och det finns inte en chans att komma från dem. Man kan försöka, genom att till exempel beställa råbiff, i tron att man aldrig får ärtor till råbiff. Men där bedrar man sig, ty britterna finner en väg. Jag är helt övertygad om att den ursprungliga betydelsen till ”brittisk cuisine” är: ”Saker man kan äta till ärtor”. Gastronomisk tourettes är vad jag kallar det, ett sjukligt tvång att konstant servera ärtor till allt. Det hela är hur som helst mycket egendomligt, för det är ju inte direkt så att ärtor passar till något om man inte döljer dem i kryddor … vilka britterna som sagt skyr. En gång bad jag att få en rätt utan ärtor och fick en iskall blick från servitören, som om han vill säga: ”Don’t be obscene, sir!” När jag åt min sista fish and chips för denna Londonresa tilläts jag emellertid att göra ett val mellan ”mashy peas” eller ”peas”. Eftersom ”mashy peas” skulle innebära att kocken skulle göra något med ärtorna så tog jag det säkra före det osäkra och beställde hela ärtor. De smakade blött gräs.

Så, tillbaka till min stackars mikrade croissant. I ren desperation över att berövas min frukostcroissant kallade jag till mig servitrisen.
”Excuse me, do you have any other croissants? Freshly baked?”
”But these are. They are warm, aren’t they?”
”They have been microwaved. That is not the same thing.”
”Isn’t it?”
”No. I can’t eat this.”
Hon tittade på min croissant, som låg dystert på sitt spruckna fat, och ett ljus tyckes gå upp för henne.
”I see your point, sir. I’ll get you some mashy peas to go with it. Won’t that be delicious.”

Men fish and chips kan de göra.

 

——————————-

Vadå alternativa weekend-städer (SvD)? London funkar alltid! Eller som författaren Samuel Johnson sa: ”Why, Sir, you find no man, at all intellectual, who is willing to leave London. No, Sir, when a man is tired of London, he is tired of life; for there is in London all that life can afford.”