12 juni: Planen var att vi skulle gå fem dagar inne i nationalparken, sova på några olika refugis och gå upp på bergstoppen Punta Alta, som är 3014 meter hög. Men en vecka innan vi reste till Parc Nacional d’Aigüestortes i spanska Pyrenéerna så fick personalen på refugi Ventosa i Calvell gräva sig ner genom snön till entrén. Det var fortfarande vinter i bergen. Planen fick ändras.
Men vi började som planerat med att köra till Vielha norr om nationalparken, där vi övernattade på Hotell Urogallo i ett väl inrökt rum. Frukosten på Urogallo var lite nedslående. De hade en god salami, men majoriteten av övrig frukostmat var av den inplastade typen, vilket aldrig är ett gott tecken.
Knappt tjugo minuter från Vielha med bil ligger Salardù och ytterligare en lite bit uppåt i en dalgång ligger parkeringen vid Bahns de Tredos. Här började vår vandring, först med ett kortare skogsparti, sedan upp via en liten grusväg som ledde vidare uppåt mot Colomers.
De frusna spåren efter en lavin täckte ett parti av vägen, med knäckta småträd och snö. Den sena vintern hade även tvingat tillbaka våren som just nu började komma ikapp. Många träd låg fortfarande kala och det blev en märklig blandning av fläckvis vinter, delar av vår och ett väder som var sommar. Från håll hördes koskällor och här och var såg man både kor och hästar som gick fritt.
Jag vet inte vad som är mest meningslöst: ett foto på kor eller ett foto på någon som tar ett foto på kor. Sannolikt det senare.
En tämligen misshandlad röd skylt visade vägen och vi började gå genom snö som var som tät packad sorbet. Lutningen, och ett underlag som inte gav något stöd för kängorna, gjorde att vandringen saktade in till ett långsam andtruten lunk. Men det var aldrig några problem att se var leden gick, för det var bara att följa spåren i snön som smälte allt snabbare i den varma solen. Trots att vi nu var uppe i bergen på 2000 meters höjd, på en plats som haft snöfall bara ett par veckor tidigare, så låg temperaturen på runt 24 grader. Solen stekte i nacken och på kvällen hade detta lämnat ett svidande rött stråk på vänstersidan av nacke och hals.
Partiet från den röda skylten till refugi Colomers tog oss en timma att avverka. Landskapet var olikt det vi vandrat genom i fjol, men det berodde troligtvis på snön, för allting var vitt. Här och var hade stenar och klippor börjat synas, här och var fanns träd, men intrycket i stort var vinter. Colomers ligger vid en uppdämd sjö, som till hälften fortfarande var täckt av is. Vi visste det nog redan när vi gick de sista metrarna mot refugin att vi inte skulle komma vidare, men vi frågade ändå personalen på Colomers om möjligheterna att vandra vidare till Ventosa i Calvell. Inga problem, sa killen. Det vill säga om man har snöskor eller skidor. Vilket vi inte hade.
Så där satt vi på trappan till refugit, med var sin öl i handen och funderade på vad vi skulle göra. Den vandring vi planerat skulle inte bli av. Det fanns inte en chans till det. Vi hade tänkt att sova på refugit och hade med oss all packning av den anledningen. Men faktum kvarstod. Klockan var bara snart halv fem och vi skulle ha ett antal timmar att döda innan vi kunde lägga oss. Det fanns ingenstans att ta vägen utan snöskor och inget annat att göra vid Colomers än att äta, sova, äta frukost och gå tillbaka. Med denna smått bittra insikt beslutade vi oss för att gå tillbaka på en gång.
Vandringen åter till bilen gick snabbt och väl vid bilen började Andréas sin vana trogen att prata med första levande varelse. Denna gång en spansk familj. Och summerat lät hela samtalet ungefär så här.
”Hej på er. Vi är svenska killar. Är ni från här?”
”Hej själv svenska killar. Ja, vi bor i den pittoreska, men för tillfället ganska döda byn, Salardú.”
”Trevligt värre, hörni ni. Känner ni till ett okej och billigt hotell i Salardú.”
”Ja, vår granne har stans bästa och dyraste hotell. Det måste ni ta in på.”
”Självklart”
”Jag ringer ägaren.” Spanjorskan ringer ägaren och återkommer. ”Det finns rum. Hon är där först klockan åtta i kväll för hon är just nu uppe på en bergstopp.”
”Okej. Men var ligger hotellet.”
”Vi visar. Följ oss. Vi ska bara plocka blommor först.”
”Vi följer.”
Sagt och gjort. Vi åker efter spanjorerna som stannar och plockar blommor. Sedan åker vi ner till Salardú och i väntan på att ägarinnan till hotellet ska ta sig ner från bergen drar blom-spanjorerna med oss till stans enda öppna bar där de lämnar oss med en övervintrad amerikanskt biker som bott här sedan 1967 … och som troligtvis rökte något helt annat än tobak. Roy hette han. På vår fråga om han kunde rekommendera någon av rätterna i baren svarade han med ett mångtydigt leende: ”Everything is good.” På något vis lät detta mer som en livsfilosofi än matkritik. Vi tog honom på orden. Veckan skulle bli bra trots ändrade planer, vilket den också blev. Men maten … saknade kanske en viss finess för att räknas som ”good”.
