Etikettarkiv: Hotell

Tystnaden bland miljoner — London 2015

På väg hem efter att ha sett The Importance of Being Earnest på Vaudevill Theatre på The Strand (och bara att skriva just den meningen gör mig fånigt glad). Det är höstkyligt, stilla och klockan är närmare halv elva på kvällen. Hotellet ligger i Bayswater — platsen där Londons mer sunkiga hotell ligger, men vem är jag att klaga över mina 7 skeva kvadratmeter brunmelerad heltäckningsmatta. När jag är si så där 150 meter från hotellet inser jag ännu en anledning att gilla London: Att vara mitt i denna mångmiljonstad och uppleva det överväldigande lugnet från en öde gata, en minuts promenad från Bayswater Road.

 

En annan märklig sak med hotellet. Det heter Henry VIII, och varför inte det. Våningsplanen är döpta efter den fruförbrukande Henrys alla fruar. Mitt våningsplan är nummer tre och heter Katherine Howard, vilket dock var Henrys femte fru … ingen ordning alls, om ni frågar mig.

Om de märkliga svårigheterna med hotell

Hotell. Företeelsen lär härstamma, som väldigt mycket annat, från antiken. Kanske, kanske inte. Men även om man är ogin mot historien så kommer man inte ifrån att tavernor redan under medeltiden hyrde ut rum för resande. Det är således inget nytt under solen och man tycker att det inte borde vara så svårt. I hundratals år har verksamheten gått ut på en enda sak: att hyra ut ett rum till en gäst som behöver ett rum för natten. En handfull tillhörande tjänster kan erbjudas. Det är egentligen allt. Det borde, tycker kanske den naive resenären, inte kunna göras på så många olika sätt. Men det går, på gott och ont.

Låt mig lista några kategorier. Vissa är kanske mer tydligt negativa, andra ligger mer åt ”Så rätt du tänkt och så fel det blev”-hållet. Som den första kategorin.

Profilering
Vårt exempel här är hotellet The Icon i Prag, där man i ett försök att få gästerna att känna sig som hemma, klädde personalen i civila kläder. Vilket gjorde att det var hart när omöjligt att veta vem som tillhörde personalen. Om man ville roa sig så kunde man sitta och betrakta två olika gäster som båda försökte få hjälp av den andre och sedan bli förbannade då de inte fick den service de tyckte att de förtjänade. Riktigt roligt, fram till den punkt då du själv med stigande irritation försöker få en ny handduk av någon som visar sig vara en dansk lättretad säljare av industri-armaturer. En kul profil är väl okej, men en tydlig profil är desto bättre.

Skit med en titel
Vissa hotell lever på sitt namn och glömmer bort att det är tänkt att de ska betjäna levande gäster. Som Hilton Metropole i London, som trots sina fyra stjärnor ger oss ett rum som är en symfoni i 80-talsbeige, utan gratis wifi på rummet, med en timmas tillgång till wifi på 10 kvadratmeter i lobbyn, per rum och dag (vilket innebar att jag och Mia fick turas om att använda wifi, tillsammans med 55 andra wifi-törstande människor i lobbyn), med en minibar på rummet som var sensorstyrd, så att om man tog ut något ur minibaren, för att få plats med ett par öl man köpt till rimligt pris utanför hotellet, så registreras ett köp för de varor du tagit ur, och med en bar på 23:e våningen med fantastisk utsikt över London, dvs om du inte vill ta dig en drink på söndag, för då var den stängd. Sniket och slitet är väl orden. Och jag upprepar: fyrstjärnigt hotell? Vad hade man fått om hotellet klassats som tre-stjärnigt? En smäll på käften med vidhängande faktura?

24-timmarsservice
Det intressanta i ovanstående rubrik är att båda leden i det sammansatta ordet har en innebörd: 24 timmar ska det vara service. Detta känner långt ifrån alla hotell till. De tror att ordet är något man bara säger, en social konvention som man inte ska hänga upp sig för mycket på. Som exempelvis Hotel Music i Marseille, som jag skrivit om tidigare. Vars nyanställde nattportier inte kunde någonting då vi ville checka in strax efter midnatt. Han skulle ge oss en förberedd nyckel till ett förbokat rum. Det tog en timma och inkluderade tre telefonsamtal till hotellchefen, som till slut anlände i egen hög person på Vespa. Som kompensation skulle den stackars nyanställde mannen bjuda på en gin och tonic, men misslyckades med att snappa upp att en av de mer vitala ingredienserna i en gin och tonic är just tonic.

Hans & Greta
Så finns hotellen som är konstruerade som häxans pepparkakshus i sagan om Hans och Greta. Snygg utsida, lockande interiör som syns genom stora panoramafönster i receptionen. Man tänker: ”Ah, schysst, wunderbar, nice, här vill jag bo.” Till dess att man skrivit under och checkat in och och inser varifrån Dante hämtade sin inspiration till sitt Inferno. Som exempelvis Hotel Danmark i Köpenhamn, som jag hade den karaktärsdanande upplevelsen att bo på en natt. Korridorens och rummets mattor hade fler fläckar än en brottsplats i en Hollywoodfilm, och fåtöljen på rummet hade en så strategisk placerad fläck att det omöjligt kunde vara någonting annat än någon typ av kroppsvätska. Sängkläderna var rena, tack och lov, och på dem låg jag och planerade hur jag skulle ta mig från sängen ner till receptionen utan att använda mig av hotellet.

Gammalt och anrikt på utsidan

Och annat gammalt på insidan …

Självförgörande
Sedan har vi hotellen som mist allt självförtroende och egentligen tycks längta efter nedläggning. Som Scandic Löddeköpinge vars mest utmärkande och, enligt hotellets egen reklamfolder, bästa särdrag är att man snabbt kan ta sig därifrån. Exempelvis till Malmö eller Köpenhamn. Eller krasst sett vart som helst som inte är Löddeköpinge och Scandic. Vi ligger vid E6:an, skrev de. Inte långt från betydligt intressantare saker än du finner om du stannar här, skrev de. Vad väntar du på, åk, verkade deras måtto vara. Det är som om hotellet suckar uppgivet åt de gäster som checkar in, som om de inte vill ha gäster som har den dåliga smaken att välja just deras hotell, när kontinenten ligger en kort biltur bort. Som för att poängtera att man gör bäst i att resa långt, långt bort, så ligger de granne med en bensinmack. Rätt så sorgligt egentligen.

Om 80-talet fungerade för 35 år sedan så …
Slutligen kommer vi till det vanligaste av alla hotell. Har du någon gång checkat in på ett hotell så är risken stor att du hamnat på ett av dessa. Vi kan ta det senaste jag bodde på som exempel: Bergo hotell i Beitostølen i Norge. Denna typ av hotell vägrar byta något i inredningen så länge som det inte är så trasigt att det faller i bitar. Utifrån denna insikt så kan man dra slutsatsen att väldigt många hotell föll i bitar under 80-talet, för säga vad man vill om 80-talet, men då producerades inredning som håller ihop än. Är det inte pastellfärger så är det massiva sängstommar, med integrerade sängbord, i lackat körsbärsträ, med dekorativa inramade planscher på kulörta portar på väggarna. Och … tja, det är ju egentligen inget fel på det hela, men jag kan aldrig riktigt komma ifrån att det känns som att ta på sig någon annans smutsiga kläder. En tumregel för alla hotell skulle kunna vara att: När barnen som alstrats efter en het natt på hotellrummen, själva börjar få barn, då är det dags att byta inredning.

Om konsten att checka in på en timma

Kvällsflyget till Marseille med byte i Bryssel gick smidigt. I Marseille stod flygbussen och väntade på oss vid flygplatsen och en taxi tog vid när vi gått av bussen. Åter igen smidigt. Det var när vi väl kommit till hotellet som problemen började. Problem som stavades: Ny på jobbet.

Nattreceptionisten på Hotel Music låg bekvämt i receptionens soffa och tittade på film på sin dator då vi anlände, men han tog emot oss med ett leende då klockan närmade sig halv ett. Han välkomnade oss, tog mitt pass och knappade lite på datorn. Sedan började han bläddra bland alla papper som låg utspridda på bänken, under stigande franskt muttrande. Nyckeln, som hade legat klar och redo att användas, var borta. Han blev allt mer blank i ansiktet och hans franska muttrande övergick till ett mer ljudligt engelskt muttrande, som om han ville övertyga oss: ”It was right here a moment ago, I promise.” Nyckeln var och förblev väck.

Nu kanske någon tänker att detta inte borde vara något stort problem. Mister du ett nyckelkort står dig tusende åter. Ja … det borde vara så.

Receptionisten rotade efter nyckeln, fann den inte. Han försökte göra ett nytt nyckelkort, vilket av någon anledning inte gick. Fel på datorn, menade han. Han startade om datorn, medan han rotade bland alla papper igen och försäkrade oss om att nyckeln, även om den var borta nu, så kunde vi känna oss trygga i förvissningen om att den funnits just innan vi anlände. Vi borde således kommit lite tidigare då, antar jag.

Datorn kom igång igen, men krävde lösenord för att logga in, vilket vår ny-på-jobbet-kille naturligtvis inte hade. Han ringde och väckte sin chef, allt blankare i ansiktet, och förklarade problemet. Han fick lösenordet, men troligtvis inte till den här datorn, för den släppte inte in honom. Han blev ombedd att ta rummets traditionella nyckel och öppna med. Han lade på luren, tog nyckeln, gick upp och kom tillbaka och sa att det inte gick att låsa upp. Var han försökt trycka in nyckeln är en gåta, men tydligen inte i låset.

Telefonsamtal nummer två till chefen. Ny På Jobbet allt mer olycklig. Chefen skulle komma och hjälpa till och vi skulle under tiden få Carte Blanche till baren. Vi bad om gin och tonic och fick var sitt glas med dryck utan vare sig is, citron … eller ens tonic skulle det visa sig. Ljummen gin och soda är ingen höjdare klockan ett på natten när man helst vill i säng.

Chefen kom tuffande på en Vespa och styrde upp datorhaveriet, gjorde en ny nyckel, bad om ursäkt och vi blev skickade till rummet. Eller det hade man kunnat önska sig, för nyckeln fungerade ändå inte. Jag åkte ner, förmedlade budskapet att de hade en fin korridor och att vi gärna ville få chansen att även uttala oss om rummet. Ännu en nyckel gjordes och både Chef och Ny På Jobbet följde med upp för att där konstatera att nyckeln inte fungerade. Chefen åkte ner, hämtade de riktiga nycklarna och lyckades på så sätt till slut öppna dörren. Ny På Jobbet noterade noga att Chefen stuckit in nyckeln i nyckelhålet.

Cirka en timma efter vi kommit till hotellet fick vi vårt rum.

Utsikten från vårt rum, då vi väl hade tillgång till det.

Dagen efteråt fick vi bytt vår riktiga nyckel mot ett nytt, fungerande, nyckelkort som vi sedan, med spänning, testade varje dag. Receptionisten Ny På Jobbet såg vi aldrig mer. Troligtvis hade han blivit ny på något annat jobb.

Why no wi-fi?

Hotellfoajen är klassiskt sober, minus lite finpolish, men helt okej. Det är också här som Park International Hotel London har sin fria wi-fi.

”If you want wi-fi in your room, We charge.”

Hotellen sliter verkligen för att göra kunderna nöjda. Nåja, det är ju kul i foajén också. Istället för att slösurfa och titta på TV så kan jag slösurfa och titta på en byrå.

20130414-192640.jpg

Londons hotell – Några varningens ord

Det är ju oftast så: Man får vad man betalar för. Fast när det gäller hotell i London så får man oftast vad man betalar för, om man hade betalat lite mindre.

London har sedan 25 år varit ett favoritresmål för mig. Londons hotell har inte bidragit till detta. De är … hur ska man säga … i en klass för sig, men inte på ett bra sätt. En tumregel man måste anamma är att tänka bort 1 till 1,5 stjärna från hotellets officiella klass. Det vill säga att ett trestjärnigt Londonhotell motsvarar, i bästa fall, ett tvåstjärnigt i Sverige. Har man inte detta i åtanke och åker till London med intentionen att bo exklusivt och bekvämt, så kommer man strax finna sig boende exklusive bekvämlighet. Vilket inte riktig är samma sak. Givmild som jag är tänkte jag därför dela med mig av vad som kan vänta den troskyldige resenären då han anländer till sitt Londonhotell.

Färgen kallas ”Brown”
Alldeles för många av de hotellrum jag bott på har haft en inredning som varit brun eller beige. En optimist med god fantasi skulle eventuellt mena att rummet ”går i jordtoner”. Detta är inte sant. Färgen är tråk-brun, med en dragning åt det beige hållet om inredaren känt sig extra lekfull. Och brun är ärligt talat en ganska olycklig kulör för ett hotellrum, för var man inte deprimerad innan så är risken stor att man blir det av hotellrummet. Det bästa man kan säga om de bruna kulörerna är att de döljer smutsen, men bara för att det omöjligt skulle kunna se smutsigare ut än vad färgen gör av sig självt. Värst av de hotell jag bott på var ett som gick i sjutton bruna nyanser av storblommigt – tapeter, gardiner, heltäckningsmatta, sängöverkast, allt var brunt och storblommigt. Rummet var dessutom bara 2 meter brett. Det var som att bo i en koftas nära döden-upplevelse. Cosy? I think not, my dear!

Du är inte ensam
Heltäckningsmattor är sköna att gå på, men inte om mattan är från mellankrigstiden. Då börjar man ana att man inte är ensam. Ett av hotellrummen jag bott på hade någon typ av oupptäckt liv under heltäckningsmattan, för den böljade fram – att gå på den var som att gå på en gammal disksvamp korsad med oasis. Jag vet inte om det var min inbillning, men jag kunde nästan svära på att för varje steg jag tog på mattan hörde man dämpade röster skrika i falsett från under fotsulorna: ”Ouch! Oh! Iiih!” Jag och Mia lade genast sängöverkastet som en skyddsfilm ovanpå heltäckningsmattan, vilket gjorde inte bara mattan utan även, märkligt nog, det bruna sängöverkastet något mera uthärdligt.

Du checkar in, men kanske inte ut
En annan sak som man måste ha i åtanke, speciellt om man bor på ett gammaldags hotell i Bayswater, är att korridorerna är labyrinter som är som gjorda för att sluka hela civilisationer. Det är inte bara lätt att gå vilse, det är obligatoriskt. Man får snabbt tvångstankar som rör vad som skulle kunna hända om det började brinna och man var tvungen att ta sig ut. En gång bodde jag på ett hotell där man fick ta hiss upp till tredje våningen, gå ner en halv våning, bort i en korridor, upp en våning, runt ett hörn, genom en ny korridor, upp en halv, runt 180 grader, ner en halv … och så vidare. Efter en sen kväll på puben gick jag fel, öppnade en dörr och kom ut i Wales.

Riskanalys
Så går allt detta att undvika? Svar: Nej, inte helt. Den som kan betala bra för sig bor naturligtvis bättre än den som snålar, så det är detta val man kan göra. Men när man läser hotellbeskrivningarna så kan man åtminstone identifiera de värsta fallgroparna, om man vet vad man ska hålla utkik efter.

  1. Rustikt=Inte renoverat på minst 50 år.
  2. Mysigt, intimt, ombonat=Mycket, mycket små rum.
  3. Rum i engelsk stil=Brunt.
  4. Engelskt designhotell=Brunt med en rosa kudde på sängen.
  5. Rum med livfulla färger=Mögel.
  6. Med en atmosfär av gamla London=En stank av 1345 och otvättad häst hänger i rummet som en kelsjuk schimpans.
  7. Rummet har privat badrum=Rummet har faktiskt ett badrum.
  8. Rummet har tillgång till badrum=Badrummet ligger i korridoren.
  9. Rummet har tillgång till privat badrum=Du delar badrum med ägarna.
  10. Nattliv alldeles i närheten, alternativ ett=Vägglöss.
  11. Nattliv alldeles i närheten, alternativ två=Hotellet fungerar även som svartklubb mellan 22:00-04:30.
  12. Det familjeägda hotellets charm=Ägarens 90 år gamla mamma använder en stulen huvudnyckel för att göra nattliga besök i rummen.
  13. Överraskande gemyt=Åter igen ägarens mamma.
  14. Kontinental frukost=Pulverkaffe och förra veckans croissant.
  15. Full english breakfast=ägg, bacon, ljumna okryddade vita bönor, ljummen okryddad korv som ser ut att kunna användas som kärnbränsle – kort sagt, är det ”british” så är det okryddat. Samt te. Oftast gott te. Jo, faktiskt.

Detta är bara några få formuleringar man kan se upp för. Dock gäller det att alltid vara på sin vakt och läsa hotellbeskrivningarna med varsamhet. En autentisk och aktuell text från ett Londonhotell kan tjäna som övningsexempel: ”We are a small friendly Bed & Breakfast Hotel which can be rated as a 2 star entity. We offer a great value for money accommodation, including en-suite facilities and colour TV.”

Visst låter det bra?

Ack, vad ni bedrar er. Varningssignalerna bör ljuda vid följande ställen: ”Small”. När hotellägarna inte ens ids att köra med omskrivningar som mysigt/intimt/ombonat så är rummen mikroskopiska. Troligtvis får du stå och sova. ”Friendly”. Ja, ni gissar rätt: Ägarens mamma igen. ”Which can be rated as a 2 star entity”.  Kan betraktas som tvåstjärnigt? Ingen gör det vanligen men man kan se det så. Det vill säga att om du super till så att du ser dubbelt, så kan man säga att det är 2 stjärnor.  Dessutom ”entity”? Enhet? Vill du verkligen bo i en ”enhet”? Trodde inte det. ”Great value for money”. Betyder inget annat än att: ”Vi kräver dig inte på så mycket pengar om du inte kräver så mycket hotell av hotellet.” Allt detta kan man kanske acceptera, men den stjälpande punkten är: ”Colour TV.” Allvarligt?! När ett hotell, anno 2013, skryter med att rummen har färg-TV, så är något fel. Skrämmande fel.

Men å andra sidan har jag aldrig rest till London för hotellens skull.

—————————————

SvD om lite bättre hotell.