Kategoriarkiv: Besynnerligheter

Besynnerligheter, Stad

Tjuvar, poliser och biluthyrare i Catania — Sicilien 2014

Lämna en kommentar

Ingen kan påstå att vi inte var förvarnade, så det kom inte som en stor överraskning när vi fann att bilen, som vi parkerat prydligt nedanför lägenheten, inte längre var där. Överraskningen skulle komma senare.

Vi var i Catania i två veckor i sommar. Sicilianska Catania, med en historia som sträcker sig nästan 3000 år bakåt och som vår guidebok menar att man säkert kan tillbringa både en eller till och med två dagar i och få något i utbyte — framför allt mängder av fisk, då Catania har Siciliens bästa fiskmarknad. Så mellanskillnaden mellan guidebokens mest entusiastiska förslag på vistelsetid i Catania och vår egen planerade semester var cirka 12 dagar. Vilket också var anledningen till att vi hyrt bil i två veckor, för att ta oss från staden, till bättre bad, pittoreska byar och vyer.

Vy från Castelmola, som man kan se om man har bil

Mitt i denna tvåveckorsperiod gick vi som vanligt ner från lägenheten vi bodde i, ner till parkeringen och fann en helt annan bil på den plats där vi kvällen innan parkerat vår Fiat 500L. Det tog bara några sekunder att dra slutsatsen att bilen var borta för gott och bara någon sekund mer för att guidebokens ominösa ”Of all Sicilian cities, Catania has the worst reputation for petty crime” skulle dyka upp i mitt minne.

Så dagens planerade loja bad, kalla öl och lästa bok förbyttes till telefonsamtal, polisanmälan, biluthyrarkrångel och väntan, väntan, väntan i en allt hetare stad.

Vi tog oss till närmaste polisstation, som utifrån mer liknande ett tillhåll för näringsidkare av olagliga substanser. Men vi ringde på, blev insläppta och hamnade sedan i ett väntrum som hade två dörrar att välja mellan, men ingen vi fick välja. På båda dörrarna satt skyltar som förbjöd oss att gå in och förbjöd oss att knacka på, men som uppmuntrade oss till att vänta. Vi gjorde så. I 45 minuter. Först då anlände en polis utifrån och tittade på oss som om han aldrig förr sett människor i väntrummet, och han frågade artigt om vi ville något eller om vi bara var på genomresa.

De fredade dörrarna på via Petrella 59.

Därefter blev vi visade in till ett rum som tydligen tillhörde en polis som hette Carmelo Grasso, vilket direktöversatt till svenska blir något i stil med Kalle Fetto. En annan, yngre och förvirrad polis som hette Walter, gjorde sitt bästa för att ta emot vår polisanmälan. Han frågade oss knepiga frågor (som: vilken färg hade er bil), och knackade på sin dator, tittade i mitt pass och frågade mer knepiga frågor (som: ”Is Pol-is-mynd-ig-het-en your place of birth?”) och knackade mer. Efter femton minuter skrev han ut ett papper på skrivaren intill och jag tackade högre makter för att polisanmälan åtminstone gick snabbt. Men högre makter hånskrattade åt oss, för det polisen skrivit ut var en instruktion … till sig själv … för hur man tar emot en anmälan om bilstöld.

Så där blev vi sittande, jag och Maria, vid Kalle Fettos bord, medan den unge poliskonstapeln Walter minutiöst tog emot vår anmälan. Efter en timma skrev han ut fem exemplar av polisanmälan: ett till oss, ett till arkivet och antagligen ett för god ton och två för att han kunde. Jag fick skriva på alla fem och därefter såg Walter oerhört lättad ut, som om detta var det svåraste fall han brottats med i sin karriär. Han bad om ursäkt å Italiens vägnar och vi skakade hand och gick iväg för att nu tas oss till Hertz på flygplatsen, där vi hyrt vår nu stulna bil.

Ett av fem exemplar av polisanmälan.

Och här är en märklighet man kan fundera på under mörka höstkvällar.  Bussen till flygplatsen gick från tågstationen, genom stan, stannade på alla upptänkliga hållplatser, och eftersom bussen saknade fjädring så passade chauffören på att sikta på vartenda hål i gatan han fann. Temperatur ute? 35 grader. Luftkonditionering inne? Nix! Efter tjugo minuter stannade vi åter vid tågstationen … som tydligen var en hållplats på vägen från tågstationen till flygplatsen?! Vi hade på 20 minuter förflyttat oss i en vid cirkel och tagit oss bokstavligen 40 meter från vår startpunkt. Först därefter skumpade vi vidare mot vårt mål. Centrum – flygplatsen medels bil=15 minuter. Medels buss=1 timma.

Personalen på Hertz var uppenbarligen vana vid vår typ av ärende. Fler kunder än vi hade fått sina bilar stulna i Catania och det var nu uppenbart varför Hertz bilflotta bestod av idel nya fordon. De hann aldrig bli gamla. När all pappersexercis var avklarad hade vi bara ett ärende kvar: Vi behövde en bil för resten av vår resa. Och det var nu överraskningen kom.

”And now we need a car for the rest of our trip,” sa vi.
“No. Impossible,” svarade Hertz-mannen. “You can’t have one!”
“Why?”
”Company policy. When you have a car stolen you can’t rent another car!”

Logiken är att Catania är så stöld-drabbat att man får räkna med att bilen stjäls om den används här. Hertz resonemang är således att den som hyr en bil av ett företag som är så suspekt att de hyr ut bilar i Catania gör sig skyldig till ett riskbeteende. Tja … Vad kan man säga … Hertz tycks i alla fall ha en viss självinsikt.

Besynnerligheter, Stad

Det behövs mer kärlek i Göteborg …

1 kommentar

Det är den urbana varianten av att karva in ett hjärta i ett träd, tillsammans med initialerna till sin älskade och sig själv. Man skriver istället initialerna på ett hänglås och fäster det på första bästa bro man stöter på. Från 90-talet och framåt har dessa kärleks-hänglås, eller vad man ska kalla dem, börjat dyka upp i Europa och kanske framför allt i Paris. Städernas makthavare brukar vara måttligt förtjusta i hänglåsen och hotar med jämna mellanrum att ta bort dem, men så är de ju kärlekslösa regelföljare. Eller bro-nördar.

Kärleks-hänglås? Romantiskt? En del av mig tycker att det är relativt fånigt, men samtidigt … när man ser en massiv vägg av hänglås på Pont des Arts, alla ditplacerade av människor som helt enkelt råkar tycka om varandra, så blir intrycket att det är … ganska coolt. Det blir lite punk över det hela, men en punk som istället för att säga Fuck you, säger … tja … We fuck.


Och företeelsen finns även i Göteborg. På gångbron över Dag Hammarsköldsleden, mellan Änggården och Slottsskogen sitter dessa kärleks-hänglås. Alla två stycken.


Det behövs tydligen mer kärlek i Göteborg …

Besynnerligheter, Stad

”My body I give to my dear friend Doctor Southwood Smith”

Lämna en kommentar

Britter kan te sig märkliga. Men det är väl därför London är så kul att resa till. Ta exempelvis Jeremy Bentham, gammal jurist och filosof, som skrev det följande vid något tillfälle:

Stretching his hand up to reach the stars,
too often man forgets the flowers at his feet.

För åker du till London så är risken stor att du hamnar på de stora turistattraktionerna. Och det är väl inget fel i det, men man glömmer då lätt de små, som kan vara oändligt mer intressanta. Så istället för att ställa dig i en kilometerlång kö till Madam Tussaud vaxkabinett, för att titta på stjärnor som man ändå ser varje dag i media, så kan du ta dig till University College of London. I huvudbyggnaden kan man titta på universitetets grundare, just precis Jeremy Bentham, vars kropp sitter i en glasmonter och övervakar studenterna.

Bentham donerade nämligen sin kropp till universitetet, som klädde det enligt testamentets instruktion i Benthams egna kläder och satte det i ett glasskåp. Tja, nått ska man ju tillbringa evigheten med. Nu är det en vax-skalle på kroppen, men från början skulle det riktiga huvudet ha suttit snyggt balsamerat överst på Bentham. Balsameringen gick dock si så där och man nöjde sig med att placera det uselt balsamerade huvudet mellan Benthamns fötter. Med tiden blev huvudet allt sämre, speciellt efter det att studenter från andra universitet hade för vana att röva bort det. Vid ett tillfälle lär man ha använt huvudet för att spela fotboll med. Vid senaste incidenten var det studenter från Kings College som rövade bort huvudet och krävde att 100 pund skulle betalas i lösensumma. Detta var 1975 …

Numera har man flyttat huvudet. En skylt på montern anger lakoniskt: ”the head is in the College safe”. Bentham har baxas upp några gånger för att vara med på styrelsemötena, då man registrerat att han varit ”present but not voting”. En skröna säger att han bara röstar då dödläge uppstår, då hans röst alltid går till ordförandens fördel. Japp, nog är britter lite märkliga.

Så slutsatsen är att om du inte tycker att detta är bättre än att glutta på en vaxdocka föreställande Brad Pitt så är du inte värd att resa till London.

Men det jag verkligen, verkligen, skulle vilja ha sett var Doctor Southwood Smiths min, då han fick testamentet uppläst för sig.

———–
Läs mer om Jeremy Bentham på UCLs websida. Där kan du även få honom att snurra.

Enklaste sättet att ta sig till University College of London är via tunnelbana till Euston Square. Sedan kort promenad till UCL.

 

Besynnerligheter, Stad

Om ägg och säckpipor – Neapel 2011

Lämna en kommentar

Legender är alltid en källa till underhållning. Det har ingen som helst betydelse hur sanna de är eller inte, för det är inte där de har sitt huvudsakliga värde. Från vår hotellbalkong, på Royal Continental Hotel i Neapel, såg vi Castel dell’Ovo (Äggborgen), som är ett bra exempel på en historia som innehåller alla ingredienser för att skapa en lika absurd som underhållande legend.

Vi har här en borg, som tydligen inte ansågs uppfylla sin definition som borg, och som man därför beslutade sig för att förstärka. En normal människa hade ökat på murarnas tjocklek eller byggt en vallgrav till eller något i den stilen, men det hade väl varit lite för enkelt. Så vad gör man? Tydligen får man för sig att det inte finns något som förstärker byggnader lika mycket som poesi och därför kallar man till sig den gamle romerske poeten Vergilius. Vergilius tar sig en ordentlig titt på borgen, går ett varv runt befästningarna, sparkar på en mur eller två, skakar på huvudet och muttrar ”Hmm, det här ser inte bra ut”. Men istället för att förstärka borgen med några väl valda diktstrofer väljer han att placera ett ägg i borgens grund.

Ägg?

Nu är jag inte någon expert på vare sig ägg eller arkitektur, men jag begriper inte på vilket sätt ett ägg i borggrunden skulle kunna förhindra att mordiska barbarer strömmar över murarna. Det var förvisso ett magiskt ägg, men hur magiskt kan ett enda ägg bli för att säkra en borg? När jag slår upp Ägg i mitt symbollexikon så är det första som sägs om ägg: ”Det är oftast vitt och bräckligt”. Ahh … se på fan … och sedan då? Jag har faktiskt lite svårt att se hur den östgotiska kungen Totila stormar fram genom Neapel och helt plötsligt stoppar nedanför Castel dell’Ovo bara för att napolitanarna sturskt skriker: ”Ge daj Totte, vi har äggat borgen så du har änte en chans.”

Nåja. Varför ska jag racka ner på en underhållande legend bara för att den tycks vara orimligt. Och ifall det faktiskt ligger något i att matvaror kan ha en byggnadsteknisk funktion, så har jag för säkerhets skull lagt en halv ostmacka i krypgrunden på vårt fritidshus.

Royal Continental Hotel gav oss för övrigt en känsla av Skottland ena kvällen. Vi låg lugnt och slappade vid polen då kvällen anlände med musik. Men istället för ett smäktande O Sole Mio var det skränande och en smula desperat säckpipemusik som uppfyllde hela poolområdet. Det var ett bröllop som festade igång på hotellrestaurangen intill. Bruden var italienska och brudgummen var från Skottland. Säckpipan var inte av denna värld.

Besynnerligheter

Håll för gud skull i alla kvitton! – Indien 2010

2 kommentarer

Varför göra shopping lätt när man kan göra det svårt? I Indien har de fattat hur man gör för att få kunden att känna sig omhändertagen, trygg, väl mött … och fullkomligt misstrodd på en och samma gång. När vi var i Indien 2010 fick vi erfara detta i ett antal affärer, men det var Cottage Emporium i New Delhi som verkligen excellerade i denna konst.

C E är en affär för indiskt hantverk av alla de slag. Och när jag säger affär så menar jag inte en liten lokal butik som du går genom på trettio minuter. Icke då. Man kan säga att vad IKEA är för möbler är Cottage Emporium för indiskt hantverk. Stället är enormt. Om indiskt hantverk är din grej så är C E din Ali Baba-grotta. Silver, guld, kläder, möbler, konst, mattor och så vidare finns här i sådana mängder att dina händer får valkar bara av att vistas i närheten av varorna. Här finns allt i indiskt hantverk, och om du kan komma på något som inte finns här så är det antagligen inte ett hantverk, eller indiskt … eller ens speciellt lagligt.

Men även om det är lätt att hitta vad du vill köpa på Cottage Emporium, så är det inte lika lätt att faktiskt köpa det du hittat. ”Kvitton” är ledordet. Jag och Mia anlände till affären och vid entrén var jag tvungen att lämna ifrån min väska, vilken jag fick ett kvitto på. Efter att ha strosat ett tag hamnade jag på askavdelningen (jo, en sådan finns). Jag använde all min goda smak och min erfarenhet av tidigare askköp och valde ut en ypperlig ask. Denna gick jag med till askavdelningens disk. Här betalade jag inte, utan jag fick lämna ifrån mig asken och fick ett kvitto i dess ställe. För att få med mig själva asken blev jag hänvisad till en kassa, som naturligtvis befann sig på ett annat plan. Efter fem minuters sökande fann jag kassan och lämnade mitt askkvitto och betalade. Jag fick ett nytt kvitto, som sa att jag betalat, men fick jag min ask? Nej då, för att få den blev jag hänvisad till varututlämningen, som förvisso låg på samma plan, men inte alls i närheten. När jag till slut hittat denna tredje disk fick jag överlämna mitt kvitto som sa att jag betalat min ask och fick då asken förpackad och lagd i en påse.

Sedan var det dags att gå, så jag gick till väskutlämningen, letade fram kvittot för väskan och fick ut väskan. Gick vidare mot utgången, mötte en vänlig vakt som ville kontrollera att asken och kvittot stämde överens, detta för att få komma ut från affären och … sedan var jag ute … med ask … med väska … men, insåg jag plötsligt med plågsam klarsyn, utan Mia. Och det är det här som jag tycker är en aning märkligt. Jag är inte betrodd att gå in och köpa mig en ask utan all manisk kvittokontroll, medan det jag egentligen skulle behövt ett kvitto på var Mia … eller möjligtvis min hjärna.

Besynnerligheter, Språkligt

Permobilmaffian & smygdrickandet i Neapel – Neapel 2011

Lämna en kommentar

Det finns sammanslutningar för alla, helt klart. Vad som än sker så är detta en trösterik tanke, att hur ocoolt du än behandlas av ödet, så finns det en cool grupp som väntar på att ta dig till sitt hjärta, på att omvandla dig och ditt intressen till ett cosa nostra.

17 september 2011, Neapel. Det är hett, bullrigt och avgasigt då vi ställer oss utanför hotellet för att hoppa på en hop on/hop off turistbuss. Den ska stanna där, alldeles snart eller om femton minuter enligt den mycket hjälpsamme hotellportiern. Trekvart senare, och det är ännu hetare, bullrigare och avgasigare, så ger vi upp och promenerar iväg för att hitta en turistbyrå, för där ska det finnas en hållplats. Den första turistbyrån vi finner är stängd, men det ryktas om att det ska finnas ännu en någonstans. Vi går vidare och en halvtimma senare, törstiga och varma, ser vi en hop on/hop off-buss fastna i trafiken.

Vi springer fram mellan bilar och vespor till bussen, men vi nekas med en huvudskakning att kliva på. Jag går till runt till andra sidan bussen och pratar med chauffören – det vill säga att chauffören pratade snabb italienska och jag nickade oförstående och utbrast ”Buon giorno” emellanåt, vilket hjälpte föga.  Efter ett intensivt kroppsspråk från chaufförens sida (det kan i och för sig ha varit ett epilepsianfall, det är svårt att säga med en del italienare) så förstod vi att vi var nära vårt mål. Ett kvarter ner, in till vänster och där! En piazza, en turistbyrå, bussbiljetter. Och vad viktigare var just då, en liten butik i vilken vi kunde köpa kall öl.

Men vi blev varnade. Det är förbjudet att dricka öl på piazzan. Så vi satt i skuggan med var sin öl i var sin brun papperspåse och smygdrack öl, med ett öga på poliserna som hängde i närheten och det andra ögat på … tio äldre män i permobiler. Två minuter senare kom ytterligare ett par åkande. De andra hejade med en attityd som om de satt i antika amerikanare med cabben nere. Då och då drog någon av dem en runda på piazzan, jagade iväg en sjavig duva, tjingsade på poliserna och återkom till gänget. På några av permobilerna hängde packkorgar och från dem kunde någon gubbe plocka fram ett cigarettpaket och tända en cigg med en pose som hade gjort James Dean avundsjuk.

Och det är detta jag tycker är underbart. Här har vi ett gäng gamla gubbar, som på andra platser i andra länder, hade tvingats lära sig virka eller ägna sig åt potatistryck i någon slags missriktad välvilja att göra ”ålderns höst utvecklande.” Men icke dessa gubbar. Nej, nej! De skaffar sig en permobil var, för att kompensera för skrumpnande ben eller tilltagande lättja, och drar ner till piazzan och lever som om de vore coolaste gänget som Italien kan uppbåda. Och med den attityden de utstrålade så vete fasen om de inte just då också var det. När en mamma passerade med sin son kunde man höra pojken, som drog i mammas arm, bedjande säga: ”Mamma, mamma, voglio anche una Permobil!” Och jag höll med.

Så det hänger på ens inställning. Omvärlden kan verka glasklar när det gäller vad som är inne, rätt, trendigt och coolt. Men ett dussin gubbar i permobiler, som enligt all trendlogik borde vara så ute att ett gökur verkar hippt, visar att det inte är vad du gör eller ägnar dig åt som gör dig cool. Det är inställningen det hänger på. Så när bussen till slut anlände, klev vi på och satte oss, lutade oss tillbaka i trygg förvissning att det här med att turista är molto coolt.

————————————

GP

Besynnerligheter

Historiskt minnesmärke, nu helt nytt! – Indien 2010

Lämna en kommentar

Den väldigt amerikanska konsten att kopiera något befintligt, och samtidigt fixa till det, kopieras flitigt i Dubai (SvD, AB, GP). Taj Mahal II ska byggas, fast större. Vilket gör att frågor dyker upp. Jag har sett Taj Mahal I, 2010, då jag och Mia turnerade runt i Indien.

Vi var där i gryningen, med morgonsvalka och en sol steg bakom Taj Mahal. Det var en märklig upplevelse, för jag har sett Taj Mahal så många gånger på bild, i TV, på film, att bygganden lever ett eget liv i medvetandet. Men den lever där som en del av fiktion. Så när jag väl stod där så kändes det nästan som att kliva rätt in i en affisch. Trots att vi länge hade planerat att resan skulle inkludera Taj Mahal, trots att vi köpt flygbiljetter, medvetet gått upp tidigt för att åka hit, köpt inträdesbiljetter etc, så stod jag där, nästan fånigt överraskad, och ville utbrista: ”Åh, men kolla där! Det är ju Taj Mahal!”

Så vad har vi då för bakgrund? Mogulhärskaren Shah Jahan, lika uppfylld av kärlek som oförmåga att hålla i sitt förnuft, blir galen då hans favorithustru Mumtaz Mahal dör, efter att ha fött honom ett fjortonde barn. Så vad gör han för att tackla detta? Han bygger ett grandiost mausoleum till henne, ett arbete som tar över tio år och slukar ett antal Rupier. Sedan vankar han av och an, fortfarande sörjande, på terrasserna i Agra Fort, och medan han stirrar mot Taj Mahal i fjärran frågar han sig vad han kunde gjort för att förhindra tragedin – och kommer nog aldrig på det självklara svaret som torde vara ”avhållsamhet” efter trettonde barnet.

Vi har exotisk historia, galen härskare, kärlek, en ström av födda barn, död, kreativa arkitekter och stilinfluenser från ett antal olika kulturer som sammanbakas i en byggnad som är så perfekt i sina proportioner att det som ser så storslaget ut från håll i själva verket är mycket mindre och stillsamt när man väl står intill det.

Sedan har vi kopian i Dubai.
Taj Mahal II.
Hur gick egentligen resonemanget?
Jag bara undrar?
”Vi behöver något för att dra turister.”
”Jag vet. Vi bygger Taj Mahal!”
”Ja! Skitbra!” Glädjen kommer av sig. ”Men vänta lite nu. Finns inte Taj Mahal redan? Du vet … typ där Taj Mahal ligger?”
”Visst fan, du har rätt.” Djupt veckad panna.  ”Nu vet jag! Vi bygger en Taj Mahal som är fyra gånger så stor.”
”Smart!”

Och det jag lite försynt undrar är, för att citera John Cleese i Fawlty Towers: ”What’s the bloody point?!” Låt oss ställa frågan: Om det funnits en Taj Mahal i alla medelstora städer i världen, hade man då ens funderat på att kopiera Taj Mahal för att dra turister? Svar: Nej. Är det inte det unika med Taj Mahal som gör Taj Mahal intressant? Svar: jo. Eller för att formulera om det, är det inte det unika med det unika som gör det unikt? Så hur kan man tro att man kan kopiera unicitet? Och sedan tro att man skyla över det idiotiska i det genom att göra idiotin fyra gånger så stor?

Vilket gör att jag osökt kommer att tänka på alla dessa pariserhjul …
Nåja, strunt samma. Jag ska i alla fall bygga en kopia av världens minsta gitarr … fast, naturligtvis, tio gånger större.

Besynnerligheter

Illegalisera Zlatan?

1 kommentar

Bäste Zlatan. Jag vill bara i all välmening rikta ett varningens ord till dig: du kommer sannolikt bli olaglig inom en nära framtid, så tag dig i akt. Låter det märkligt? Egentligen inte, för … hur ska jag säga? Jag vet inte om du märkt det, men media knarkar dig. Stenhårt!

Media måste få lite Zlatan varje dag för att inte få frossbrytningar. Om Zlatan spelar, så skriver man om det. Om han inte spelar så skriver man om det. Om han eventuellt ska spela, eller eventuellt inte, eller om han bara kliver ur en bil, lyfter ena benet före det andra eller har semester, köper ett ventilgummi eller rotar fram lite ludd ur sin navel … så skriver man om det.

Du kan säkert föreställa dig snacket på redaktionerna:
”Vad har vi med Zlatan idag då?”
”Inget.”
”Inget? Vadå inget? Vi måste väl ha något med Zlatan!”
”Men tidningen är upptagen av en jordbävning i Asien, presidentval i USA och Eurokris i Grekland, samt en nakenchock i TV4.”
”Skiter väl jag i! Jag måste ha Z! Ge mig vad som helst! Va’ lite schysst nu’rå. Bara lite Z, en notis, en Z i ingress? Jag är sjuk fattar du väl. Ser du inte att jag skakar. Ge mig Z!!!”
”Okej, okej, okej. Lugna dig. Lägg ner brevkniven! Lugnt och försiktigt!”
” … lite Z …” (snyft)
”Okej! Jag ska se vad vi kan hitta på … Vad säger du om en Zlatan-effekt till Paris (DN, AB, SvD).”
”Zlatan-effekt? Zlatan-effekt! Ja. Gud, ja …  Z!”
”Bra. Då skippar vi jordbävningen och Eurokrisen, och lägg Zlatan på ettan!”

Det mesta i knarkväg tenderar att bli olagligt, så var försiktig bäste Z.

 

Och man kan ju åka till Paris av många andra anledningar, Seine och Eiffeltornet och maten är bara några få, men mer om dessa vid senare tillfälle.

Min egen nära-Z-upplevelse var i Neapel i september 2011, då Milan skulle spela mot Napoli och tog in på grannhotellet. Det var ett helvetiskt liv då bussen med spelarna anlände. Z själv var dock inte med. Han var tydligen i Sverige och jagade älg … läste jag i tidningen när jag kom hem.

Besynnerligheter

Näcka i Varberg

Lämna en kommentar

Semestra i Sverige, från skärgård till skärgård (AB, DN). Ja, varför inte, tänkte jag och drog på en dagstur till Varberg. Efter en vecka isolerad på landet utan bil, och endast i sällskap av en hund och en katt, kan även det närmaste resmålet te sig exotiskt och lockande.

Väl framme, med intentionen att ta oss ett dopp i havet, upptäckte vi att det är stört omöjligt att inte bada naken i Varberg. Märkligt, men sant. Detta till skillnad från Paris (AB). Vi promenerade lugnt längs med Varbergs fästning, skänkte Bockstensmannen en sällskaplig tanke, och såg ett perfekt badställe nedanför fästningen, med brygga och trappa ner i vattnet. En skylt proklamerade emellertid: Nakenbad för damer. Eftersom jag varken är dam eller har någon lust att näcka offentligt så gick vi vidare.

Efter ytterligare ett hundratal meter kom ännu ett perfekt badställe. Och ännu en fingervisande skylt: Nakenbad för damer. Vi gick vidare till nästa badställe: Nakenbad för herrar. Det tar sig, men jag vill fortfarande inte näcka. En bit längre bort skymtade ytterligare badplats och ännu en skylt. Jag kan svära på att det var ännu ett nakenbad. Dessutom låg något som kallades Kärleksparken alldeles intill, vilket kändes nästan hotfullt i närheten av två dussin nakenbad. Så vi vände tillbaka och jag åt en glass istället.

Jag vet inte vad det är med Varbergare och nakenhet, men det verkar vara i det närmaste obligatorisk att näcka när man är i Varberg. De borde sätta upp en stor skylt vid kommungränsen: I som här inträden låten stassen fara! Esais Tegnér skrev vid tillfälle ”Varberg utan all fråga är det fulaste ställe i Sverige”. Att se till att alla är nakna kanske är ett sätt att dra uppmärksamheten från övriga delar av staden. Vem vet. Troligtvis finns det kanske någonstans, långt bort, på en väl undanskymd plats, en badplats där man med rodnande kinder kan dra på sig sedliga badkläder och ta sig ett normalt påklätt dopp. Men Varberg döljer denna plats väl.