Det är lite besynnerligt och trist det här med att somliga förväxlar kostnad med värde. Sajten VeryFirstTo.com erbjuder en massa olika påkostade saker som man kan ägna sig åt då man förlorat sina egna önskningar ner i värdebrunnen. Bland annat kan man för si så där 10 miljoner köpa en resa som under 2 års tid tar en runt till alla 962 världsarv. För att hinna med detta måste man besöka 1-2 världsarv varje dag.
1-2 världsarv om dagen.
I två års tid?!
Alltså … jag tycker om att resa, men är inte en del av glädjen i resandet att kunna stanna till? Upptäcka. Ta en öl och gnälla över vädret och sådant … ni vet väsentliga saker. Det är som om någon på sin första dejt sa att: ”det är lika bra att få den här förälskelsen överstökad, så att vi sedan kan konsolidera våra aktieportföljer”. Jämförelsen är faktiskt rätt så relevant, för en resa kan ge samma typ av nyfikna glädje som en förälskelse: i upptäckandet, undersökandet, testandet … och för all del även besvikelse av typen shit vad hon snarkar/det ligger en motorväg utanför hotellet. Hur som helst fattar jag inte riktigt hur …
… 1-2 världsarv om dagen … ska kunna … typ ens avsluta denna mening.
Inget för mig.
Men de har tydligen sålt en resa trots allt. Det är en rik kines som köpt. Den gode kinesen är kanske inte bekant med en annan kines, Lao Tse, som för si så där 2500 år sedan skrev: En god resenär har inga bestämda planer
och strävar inte efter att anlända
En resa som kräver att man anländer 1-2 gånger om dagen är inte lyx, den är ett helvete.
——-