Etikettarkiv: Chamonix

Skylta med det II

Jag är, som jag tidigare nämnt, förtjust i skyltar. Vissa skyltar är roliga för att budskapet tycks vara absurt, andra för att skylten är obegriplig. Sedan kan placeringen av en skylt en del gånger vara göra den mer intressant än dess egentliga budskap.

Den arga skylten
Vissa skyltar tycks vara populära att ge sin egen personliga vinkling av. I Paris har jag funnit en infart förbjuden-skylt som någon, medels lite färg, förändrat. En man, som smygande bär ut den vita balken, hade målats in. I Barcelona fann jag följande skylt.

En näve greppar ilsket den vita balken. Är detta ett tecken på nationell särart? I Paris försnillar man i smyg, medan man i Barcelona mer går in för smash and grab? Eller finns det en koppling mellan den ditmålade näven och att just denna väg – Carrer de la Bòria – en gång var vägen till fängelset; någon sliter i ett fängelsegaller? Eller att området alltid varit ett kommersiellt område; någon roffar åt sig av … typ ett parti vita balkar? Eller är skylten kanske ett uttryck för att Spaniens ekonomi är på väg mot enkelriktat och någon griper desperat efter ett sista halmstrå? Vem vet.

Den ojämlika skylten
Det här med jämlikhet mellan könen tolkas på olika sätt beroende på var man befinner sig i världen. I Sverige ger vi exempelvis till och med GB-glassgubben en fru, troligtvis för att vi tycker att det är viktigt att påpeka att det inte bara är män kan locka barn till fetma. På öarna i Medelhavet har man inte kommit lika långt i skyltjämlikhet.

Kvinnor kan … tydligen inte dela på packningen på Mallorca. Skylten som visar var vandringsleden är, målar med glasklar tydlighet upp vad som gäller. Mannen går först, han bär på sina breda axlar den tunga ryggsäcken och röjer vägen fram med en väl tilltagen käpp som fallossymbol, medan kvinnan trippar efter i kjol och bär med lätthet sin grace. Jag fann detta intressant … så jag fotade naturligtvis skylten … och bad sedan Mia hjälpa mig med att lägga ner kameran i den gemensamma ryggsäcken jag bar på …

Skylten visar ändå på en viss självinsikt: Precaució – Varning! För ojämt fördelad börda antar jag.

Den malplacerade skylten
Sedan finns det skyltar som i sig är ganska oproblematiska, men där placeringen av skylten är väldigt olycklig.

På WC, på en bar i Chamonix satt en reklamskylt ovanför toaletten. Reklam för salami? På toa? Jag kan tänka mig bättre platser att göra reklam för salami på – grönsaksmarknader, bårhus, hos en optiker, listan kan göras lång. Faktum är att jag tror att alla andra platser skulle vara bättre än denna. För hur ska du någonsin kunna bibehålla din värdighet samtidigt som du förklarar att: ”Jag gick på toaletten och blev så sugen på salami.”

Den filosofiska skylten
Vissa skyltar är i grunden tydliga med sitt budskap. Här är en man och han är inte önskad. Skylten lyckas ändå mana till någon slags filosofisk eftertanke.

Vi befinner oss ändå i samma land som klämde fram filosofen Kierkegaard, som bland mycket annat skrev: ”Den vanligaste formen av förtvivlan är att inte vara den du är.” Så på denna plats får man inte vara den man är, så känn förtvivlan! Eller dylikt. Jag funderade på om det var detta som skylten ville förmedla då jag stod och väntade på tåget i Köpenhamn. Eftersom skyltmannens enda brott tycktes vara att även han väntade på tåget, kände jag en omedelbar … typ själarnas förening med honom. Om alla dessa tankar berodde på att tåget var kraftigt försenat kan vi låta bero. Eller är det så enkelt att skylten säger: ”Här ska du inte vara” vilken den hade fullkomligt rätt i. Jag borde ha varit halvvägs till Göteborg vid det laget.

Den alltför hemtama skylten
En sak som lockar med resor är att komma till en annan plats än hemma. Få prata ett annat språk, köra på vänster sida av vägen utan att bli betraktad som en trafikfara, etc. Även om det är svårt att finna några vita fläckar på kartan numera, så kan man ändå låtsas som om man rest till ett fjärran och främmande land där man endast med stor svårighet kan beställa middag utan att få in honungsglaserade silverfiskar eller friterat marsvin. Många gånger är denna inbillning omöjlig.

På Queensway i London. Du vet att du inte är en upptäcktsresande då lokalbefolkningen troligtvis talar bättre svenska än du själv. London lär vara Sveriges fjärde största stad, sedd till andelen svensk befolkning. Det märks.

Tre timmar över Alperna – Chamonix 2012

Det måste ha varit alpluften som gjorde oss så sällsamt snabba. Eller var utsikten ovanligt inspirerande, eller var det ölen i slutet av leden som lockade? Något var det i alla fall, men jag går händelserna i förväg, för vi började i kabinbanan.

Sista biten upp till Plan de l’Aiguille färdades vi genom moln. Utsikten var ömsom vidsträckt, ömsom helt vit. Emellanåt tycktes kabinbanans kablar inte vara fästa i något annat än ett molnigt töcken. Min hjärna visste att det inte var någon fara, men magen fladdrade ändå till av illusionen att hänga fritt i molnen.

Strax innan vi anlände till avstigningen 2354 meter över havet, bröt vi åter fram ur molndimmorna; en ridå som drogs från och uppvisade himmel, taggiga horisonter och grön dalgång. Plan de l’Aiguille ligger halvvägs upp till bergstoppen Aiguille du Midi (Middagsnålen). Om man vill ta sig en kortare vandring och ändå få full utdelning när det gäller Alplandskap så är leden mellan Plan de l’Aiguille  och Montenvers perfekt. Det är en tur som enligt skyltarna ska ta 2 timmar och 15 minuter, vilket nog stämmer med tanke på att det tog oss drygt 3 timmar inklusive ett par pauser.

Uppe vid Plan de l’Aiguille ligger ett litet kafé, så vi passade på att ta oss en kopp kaffe samtidigt som vi hänfördes av utsikten. Kontrasten mellan andra rangens automatkaffe ur plastkopp och första rangens vyer var påfallande drömlik. 1500 meter upp hade vi  Aiguille du Midi, men kanske framför allt kabinbanan upp dit. En och en halv kilometer, nästan lodrät upp, på en lina var enda fästpunkter är starten och ändhållplatsen. Att se på hur kabinbanan försvinner till en liten röd punkt mot en massiv bergsvägg var lätt svindlande. Har man aldrig känt sig liten tidigare så lär man göra det här.

Kalla vindar drog fram över serveringen med jämna mellanrum, så när koppen var tömd fanns inte längre någon anledning att dröja. Efter bara ett par minuters vandring kom vi till ett vägskäl där leden delade sig och vi stod och tvekade en stund utan någon hjälpande skylt i sikte. Att som poeten Robert Frost ta den stig som var ”least travel by” kändes inte som ett alternativ. Dels var båda stigarna lika slitna, dels tror jag inte att Robert Frost riskerade att störta handlöst ner i en ravin om han valde fel väg – eller så är det precis det som den dikten handlar om.

I detta ögonblick kom en grupp svenskar ikapp, en grupp som var löst sammansatt av ett par olika familjer samt ett par ströbarn som de uppenbarligen funnit någonstans i en klippskreva. Vi frågade om de visste vilken av de två stigarna som ledde till Montenvers. Ett av ströbarnen hade vandrat här en gång tidigare och visste. ”Tag vänster,” sa han självsäkert. Han visste också att man senare kunde välja att gå en ”övre eller nedre led” och att man skulle välja den övre, ”för den var lättare … eller om det var den undre …”. Han var inte helt entydig, men det var definitivt så att en av de alternativa lederna var svårare … eller lättare. Och det var mycket viktigt ”att välja rätt.” Glasklart. En timma senare stod vi inför detta val och valde den övre leden. Jag vet inte om det var rätt, men om det var den lättare leden så säger jag bara: Stackars satar som i så fall valde den nedre leden.

Leden sträcker sig längs med bergssluttningen så att man hela tiden har dalgången på vänster sida med bland annat Chamonix och Argentière som vyer. På andra sidan dalen ser man liftar, skidbackar och ännu längre bort bergstoppar i skarp relief mot himlen. Luften var klar, fåglar pilade fram genom luften nerifrån, passerade oss och fortsatte uppåt, allting var som den bästa sortens reklamtavla – den som inte vill sälja, bara förtrolla. Landskapet runt själva leden är omväxlande fyllt av gräs, blommor och småbuskar, omväxlande av klippor och sten. Utsikten är dock konstant en fenomenal Alp-klyscha du inte kan se dig mätt på.

Leden var ganska trafikerad, men inte så det störde. En grupp japaner inklusive guide med höjt paraply, ett par familjer med högljudda barn, en kvinna som tyckte att det var en bra idé att springa sträckan, samt något så ovanligt som en ensamvandrande japan och lite diverse andra konstellationer passerades och möttes. Men större delen av tiden var andra människor inget annat än pärlband av friluftskläder längre bort på leden.

Så hur sällsamt snabba var vi? Precis när vi gick iväg slog jag igång Runkeeper för att kunna följa vår vandring. I vanliga fall vill jag ogärna lite blint på teknik, men jag är villig att göra ett undantag i det här fallet. För vi var verkligen snabba stundtals. Upp till 4 kilometer lunkade vi på i ganska behaglig takt, men sedan gick det makalöst fort, speciellt kilometer 9 till 10 som vi enligt Runkeeper avverkade på 12 sekunder. Det var dessutom en kilometer som tog oss i en rak linje ner i dalen, upp på andra sidan och sedan tillbaka.

Inte undra på att man blev lite törstig. Så när vi till slut var framme vid Montenvers så tog vi ett bord på Le Grand Hôtel Restaurant du Montenvers och beställde in en välförtjänt lunch och kall öl. Härifrån kommer man antingen genom att gå tillbaka eller fortsätta leden ner till Chamonix. Eller så kan man ta bergbanan tillbaka, vilket var vad vi gjorde. Tåget kom och vi åkte ner till Chamonix igen. Allt som allt tog det oss cirka 5-6 timmar från det att vi anlände till kabinbanans station för att ta oss uppåt till dess att vi åter var nere i Chamonix.

Om kamerans märkliga krafter – Chamonix 2012

 

Chamonix. Jag och Mia ska vandra från Plan de l’Aiguille till Montenvers – Mer de Glace, och väntar för tillfället på att kabinbanan ska ta oss upp på berget. Jag fotar lite planlöst och håller sedan upp kameran och tar ett slumpmässigt foto inåt kabinen. Det är då det händer. Det är alltid någon. Som ser det som sin livsuppgift att sprida sina anletsdrag till intet ont anande främlingar. Personen sträcker upp huvudet ytterligare, stirrar rätt in i linsen och avfyrar ett lika lyckligt som fånigt leende. Han tror kanske att han på så sätt ger bilden ett … mervärde. Men han fattar inte att det är förbannat svårt att förklara någon månad senare, då du sitter hemma och visar semesterbilderna för andra.

”Ja, och här är kabinbanan som vi just ska åka iväg med.”
”Aha, kul … Förresten, vem är det där.” Din vän, som förbarmat sig över dig så att du har någon att visa dina 389 semesterfotografier för, pekar på killen förgrunden; han som ser oroväckande glad ut över att bli fotograferad.
”Han? Ja … alltså … ingen aning.”
”Ingen aning? Varför ler han då rätt in i kameran som … om ni kände varandra? Känner ni varandra?”
”Nej, inte alls. Har aldrig sett honom tidigare.”
Kort paus då din vän begrundar fotot ytterligare.
”Tror du att han var farlig?”
Tanken har inte slagit dig innan, men framstår nu som självklar. Är det inte någon sinistert över mannens leende? Som från någon som just mixtrat med kabinbanans bromsar och sedan förväntansfullt stigit in i kabinen för att följa med se vad som händer under resans gång. Ett leende från någon som är både suicidal och sällskapssjuk på en och samma gång.
”… njä, nä,” säger du, medan du nervöst egentligen tänker att nästa gång du ska upp på ett berg så går du.

Kameror har funnit sedan 1826, så man kan ju tycka att nyhetens behag borde ha avmattats något. Men icke då. Kameran är fortfarande vår tids trollspö, det magiska ting som får tiden att stanna upp och mångfaldigas. Det ting som får annars sansade människor att sticka fram sin nuna och vädjande säga: ”Åh, en kamera, snälla fota mig …. ah, tack … så … är jag i den lilla lådan nu? Visa mig!”

 

Närmare – Chamonix 2012

Medan vi fortfarande sov 3000 meter längre ner ringdes nödsamtalet. Men först 11 timmar senare, efter tjugo minuter i bil på väg från Landvetter, hörde vi på radion vad som hänt. 9 döda och ett antal skadade på Mont Blanc och det svårt att inte tänka att vi kan ha sett någon av dem ett par dagar innan i Chamonix. Tanken skaver. Världen kommer inte bara närmare när man reser, nyheter kan också bli mer personliga, utan att faktiskt vara det.

DN, SvD