Etikettarkiv: Marseille

Om en välbehövlig höstpaus – Massif des Calanques 2013

Öster om Marseille ligger Massif des Calanques och även om du inte vet om det, så vill du gärna resa dit.

Det finns inget direkt motsvarande ord för Calanque på svenska, det närmaste torde vara Kalkstensvik, vilket är just vad de är. Massif des Calanques är en radda vikar som zick-zackar sig in i den Provensalska kalkstenen på det mest dekorativa sätt; franska turistministeriet torde vara nöjt. Området är sedan 2012 nationalpark och har säkert en unik miljö för växt och djurliv, biologisk mångfald och gud vet allt. Det viktiga att komma ihåg är dock detta: det är helt fantastiskt vackert.

Buss 21 tog oss från Place Castellane i Marseille till Luminy, en 35 minuter lång och kvav färd, mestadels spikrakt på Avenue du Prado och Boulevard Michelet. Luminy är egentligen ett universitetsområde, men man kan även utgå härifrån när man vandrar till Calanque de Sugiton. Enda kruxet var att skyltning tycks vara en konstart som fransmännen inte behärskar, för vi stod där vid busshållplatsen utan en aning om var vandringsleden började. Nåja, ett smärre problem som löstes genom att vi i smyg tog rygg på ett par tyskar med vandringsutrustning; de var uppenbarligen inte i Luminy för att doktorera i teoretisk fysik och det enda andra man kan göra är att vandra. Inom ett par minuter befann vi oss på vandringsleden.

Och det är nu det börjar. Det tar inte mer än fem minuter innan tiden blir ointressant. Och man går där, promenerar fram i maklig takt och pratar slött. Känner hur doften av solvarm tallbarr stiger från marken och träden. Lyssnar förstrött på hur knastret under skorna blir ett behagligt soundtrack. Nickar en hälsning till svettiga människor som är på väg upp från viken. Dricker en slurk vatten som långsamt lyder termodynamikens lagar och går från kallt till svalt till ljummet i solen.

Landskapet hör till den karga genren, med vita kalkstensklippor och bergstoppar som spetsar himlen. Däremellan huserar buskar och träd, allting lågt, inget sticker ut. Denna kombination av avskärmande berg och ljudabsorberande grönska dämpar allt till en rofylld tystnad som raderar alla eventuella minnen av jobb och jäkt. Bergen ger heller ingen vink om att man befinner sig bara ett par hundra meter från Medelhavet – det hade lika gärna kunnat vara hundra mil – men så plötsligt rundar man en krök, passerar ett klippblock och så är det där. Vi står framför havet och det är inte som på Louvren. Med en känsla av att vardagen faller som en ryggsäck från axlarna, står vi på en klippa vid ett panorama ner mot väsentligheter, ner mot glitter, ner mot blänk, ner mot viken, mot Medelhavet.


Det tar ytterligare drygt tjugo minuter att ta sig ner. Sista biten är smal, brant och stenig, men sedan är vi framme. Någon strand är det inte att tala om. Vissa av Massif des Calanques vikar har små stränder, men Calanque du Sugiton har spridda klippor, som är rätt så vassa. Det är däremot inte svårt att finna en avskild plats där vi kan breda ut handdukarna och placera oss en halvmeter från vattnet. Här ligger vi i drygt tre timmar och njuter av skvalpet, solvärmen, ljummet mjuka vindar och värmande sol.

Jag hade önskat att jag kunde säga att havet var varmt och härligt, men det här är tyvärr en ärlig blogg, så: Vattnet var kallt. (På min skala var det uppe i gubb-grimaserande av att gå i.) Men efter ett par minuter vande vi oss och simmade en bit bort med lätthet, kände oss starka, tills vi insåg att vi var starka för att det var medströms. Vi vände om och kände oss inte lika starka när vi simmade motströms tillbaka till vår klippa, där vi stärkte oss med en lunch som bestod av vin, choklad och croissanter (vilket torde täcka in halva kostcirkeln om jag inte missminner mig).

Vid halv fyra återvände vi tyvärr uppåt. Tyvärr, för att vi var tvungna att lämna viken, och tyvärr, för att det är oundvikligt att man måste gå uppåt om man gått neråt. Väl tillbaka vid bussen hade jag gärna tagit ett dopp till i det kalla vattnet. Men minnet av dagen är det var som ett spa, fast på riktigt, en 5 timmars utflykt som laddar sinnena för hela hösten. Det beskriver naturligtvis inte upplevelsen tillräckligt, men det är därför du vill resa hit, för att du ännu inte vet om hur väl du behöver det.

Om konsten att checka in på en timma

Kvällsflyget till Marseille med byte i Bryssel gick smidigt. I Marseille stod flygbussen och väntade på oss vid flygplatsen och en taxi tog vid när vi gått av bussen. Åter igen smidigt. Det var när vi väl kommit till hotellet som problemen började. Problem som stavades: Ny på jobbet.

Nattreceptionisten på Hotel Music låg bekvämt i receptionens soffa och tittade på film på sin dator då vi anlände, men han tog emot oss med ett leende då klockan närmade sig halv ett. Han välkomnade oss, tog mitt pass och knappade lite på datorn. Sedan började han bläddra bland alla papper som låg utspridda på bänken, under stigande franskt muttrande. Nyckeln, som hade legat klar och redo att användas, var borta. Han blev allt mer blank i ansiktet och hans franska muttrande övergick till ett mer ljudligt engelskt muttrande, som om han ville övertyga oss: ”It was right here a moment ago, I promise.” Nyckeln var och förblev väck.

Nu kanske någon tänker att detta inte borde vara något stort problem. Mister du ett nyckelkort står dig tusende åter. Ja … det borde vara så.

Receptionisten rotade efter nyckeln, fann den inte. Han försökte göra ett nytt nyckelkort, vilket av någon anledning inte gick. Fel på datorn, menade han. Han startade om datorn, medan han rotade bland alla papper igen och försäkrade oss om att nyckeln, även om den var borta nu, så kunde vi känna oss trygga i förvissningen om att den funnits just innan vi anlände. Vi borde således kommit lite tidigare då, antar jag.

Datorn kom igång igen, men krävde lösenord för att logga in, vilket vår ny-på-jobbet-kille naturligtvis inte hade. Han ringde och väckte sin chef, allt blankare i ansiktet, och förklarade problemet. Han fick lösenordet, men troligtvis inte till den här datorn, för den släppte inte in honom. Han blev ombedd att ta rummets traditionella nyckel och öppna med. Han lade på luren, tog nyckeln, gick upp och kom tillbaka och sa att det inte gick att låsa upp. Var han försökt trycka in nyckeln är en gåta, men tydligen inte i låset.

Telefonsamtal nummer två till chefen. Ny På Jobbet allt mer olycklig. Chefen skulle komma och hjälpa till och vi skulle under tiden få Carte Blanche till baren. Vi bad om gin och tonic och fick var sitt glas med dryck utan vare sig is, citron … eller ens tonic skulle det visa sig. Ljummen gin och soda är ingen höjdare klockan ett på natten när man helst vill i säng.

Chefen kom tuffande på en Vespa och styrde upp datorhaveriet, gjorde en ny nyckel, bad om ursäkt och vi blev skickade till rummet. Eller det hade man kunnat önska sig, för nyckeln fungerade ändå inte. Jag åkte ner, förmedlade budskapet att de hade en fin korridor och att vi gärna ville få chansen att även uttala oss om rummet. Ännu en nyckel gjordes och både Chef och Ny På Jobbet följde med upp för att där konstatera att nyckeln inte fungerade. Chefen åkte ner, hämtade de riktiga nycklarna och lyckades på så sätt till slut öppna dörren. Ny På Jobbet noterade noga att Chefen stuckit in nyckeln i nyckelhålet.

Cirka en timma efter vi kommit till hotellet fick vi vårt rum.

Utsikten från vårt rum, då vi väl hade tillgång till det.

Dagen efteråt fick vi bytt vår riktiga nyckel mot ett nytt, fungerande, nyckelkort som vi sedan, med spänning, testade varje dag. Receptionisten Ny På Jobbet såg vi aldrig mer. Troligtvis hade han blivit ny på något annat jobb.

I stormens öga – Marseille 2010

Jag minns min resa till Marseille och Les Calanques. Jag höll på drunkna på en båt, då havet stilla tänkte att: Kan inte offren komma till havet, så kan havet komma till offren. Vilket visar på skuggsidan av att ställa sig först i kön.

Så här låg det till: Vi skulle se Les Calanques, (naturfenomen, världsarv, kalkparadis, vildsvinsnäste, vad ni vill) och skulle göra detta från en båt. Det var majsol och skönt, och vi ville sitta på däck för att få se så mycket som möjligt. Så vi var tidigt i Marseilles hamn, ställde oss längst fram vid turbåten och viftade uppspelta med våra biljetter för att komma först ombord. Vi skrattade gott åt det stackars dumma turister som kom till båten bara strax innan avgång, och därför inte fick någon plats ute på däck. Grinden öppnades, vi rusade snabbt framåt och – stora lycka – fick först av alla de bästa platserna, vilket skulle visa sig vara de mest utsatta platserna. För det blåste. Mycket. Något kopiöst … tro mig. Det blåste.


Sitter man i fören på en båt och vågorna börjar brottas med sagda båt, så slår det upp havsvatten på däck. Och … hur ska man beskriva det hela? … så här hade kanske Johan Ludvig Runeberg skrivit:

När vågor slog mot trubbig bog, slog skummet över däck
Och vinden ven och måsar skrek och spred i skyn sin träck
Och havet höjdes, vattnet bröt och lade an, det small
Den allra första vågen re’n blev fem frisyrers fall

Det var ej gott att dröja kvar, men vi sa ”Det är lugnt,
det kan ej komma mera nu, för havet har satt punkt”
Men havet gav en snabb repris, och spolade salut
Och så igen och än en gång, vi trodde det var slut

Ännu en våg och så man såg, blott två frisyrer kvar
Och allt var dränkt och blött och surt, vi sviktade envar
Vi flydde in, som dränkta troll, och föll på durken platt
Då hörde vi, från uppifrån, kaptenens galna skratt

Och dessa ord, de spriddes se’n, i hamnen vitt och brett
Att dumma svenskar hade trott att först i kön är rätt
Men först i kön är först att dö, i fören på en båt
För är du dum att sitta främst, i storm, så blir du våt.

——

Jag kanske överdriver en aning. Men det blåste och vi blev alla helt genomblöta av något ton havsvatten. Fast vyerna över Les Calanques var fina.

En, kanske lite annan, upplevelse kan man läsa om på SvD.