Tillbaka på hotellet efter 7 timmars vandring upp till refugi Ventosa i Calvell och tillbaka.
Vi satt en stund och drack var sin Estrella, tittade på vyerna och på sjön långt nedanför.
Snö smälter i en rasande takt, men det är ännu för mycket för att ta sig runt uppe bland topparna utan snöskor. Därför tillbaka till dalen. Imorgon blir det en liknande dagstur till refugi Colomina.
”Ska ni åka till Mallorca på weekend?” Som om orden Mallorca och Weekend inte går att förena i samma mening. Frågan upprepades dessutom ett antal gånger, alltid med samma grad av förvåning, för att inte säga misstänksamhet, när jag berättade om vår weekend på Mallorca. Som om de tvivlade på vad jag sa, eller som om de misstänkte mig för att vilja lura dem på pengar, lycka och förnuft. Men svaret är Ja, det går utmärkt att resa till Mallorca utan att lägga sig på stekbänk i en till två veckor. Vi reste norrut efter landningen i Palma, till den lilla orten Puerto de Sóller som lättjefullt ligger och slöar i en havsvik.
Och det vi gjorde var att vandra. Strax innan 11:00 gick vi från hotellet med diffus karta och bristfällig vägbeskrivning för att via Sóller vandra till Fornalutx. Strax bortanför det lilla centret i Puerto de Sóller gick vi in på småvägar, och sedan stigar, som slingrade sig uppför sluttningarna. Olivodlingar, apelsin- och citronträd, grönska och blommor i mängder. Från någonstans i närheten gol en tupp emellanåt. Men det var olivträden som var huvudattraktionen. De var många, gamla och knotiga, förvridna av många års inympade skott på gamla stammar, grånade och strålande av atmosfär. Ingen direkt specifik atmosfär, utan mer så där allmänt, fast uråldrigt, som gjorde att man blott genom att passera ett träd fylldes av filosofiska tankar och viljan att tömma en flaska Rioja.
Första anhalten var som sagt Sóller, men väl där misstog vi kartan för verkligheten eller om det var tvärtom. Hur som helst passade vi på att njuta av objuden sightseeing (dvs vi gick vilse). När vi till slut insåg att det var vi och inte kartan som var på villovägar så lyckades vi finna både rätt väg och en bar (fast i omvänd ordning … undrar om man kan dra någon slutsats av det?). Vi stannade för en iskall Estrella och fick förklarat för oss var vi var och vart vi skulle.
Vidare uppåt i värme och fler utsikter än kameran mäktade med. Vi anlände till Fornalutx samtidigt som stadshusets klocka slog två. Ännu en öl och lunch på torget. Värmen gjorde att det inte var tal om att vandra tillbaka, så vi tog en taxi.
Vad är det förresten som gör att majoriteten av världens taxichaufförer tror att jag är en talangscout för nationella rallyförbundet? Jag går fram till en ledig taxi och chauffören blinkar sävligt, yrvaket som en gammal hund som just väckts ur sin middagsslummer. Men när jag väl sitter i bilen kastar chauffören en titt på mig i backspegeln, flinar lite igenkännande och visar sedan att han har ett läge på gaspedalen. Detta är nog så strokeframkallande på en vanlig landsväg, men som i det här fallet då vägen var smal, en bergsvägg tryckte på höger sida och evigheten väntade på vänster sida, så önskade vi nästan att vi ändå vandrat tillbaka. Det är också alltid lika märkligt att när taxin väl stannar, och bilplåten gnyr då den återfår sin ursprungliga form, så tittar chauffören alltid på mig ännu en gång, och denna gång med något vädjande i blicken, som om han ingenting hellre önskade än att få någon slags bekräftelse, eller möjligtvis en medalj, för helveteskörningen nerför berget.
Tillbaka på hotellet, varma, ångande och trötta valde vi vyn över havet från hotellpoolen.
———————————————-
Efter att jag och Andreas vandrat en liten del av Pyréneerna och bilat sisådär tre varv runt Andorra – landet är som en kuperad rondell – så återvände vi till Barcelona. När vi hade drygt en mil kvar till hotellet, fortfarande på motorvägen, stod bensinmätaren på noll. Eftersom vi redan hade betalat hyrbilsfirman för en full tank när vi hämtade ut bilen, så ville vi inte ge dem en milliliter mer än nödvändigt när vi återlämnade den. Bensin är dyrt nog i sig utan att man ska behöva betala för den två gånger.
Så det var ett genomtänkt beslut att bara tanka fem liter vid senaste tankningen några mil från Barcelona. Det kändes dock som ett idiotiskt beslut när bensinlampan lyste och GPS:en sa att vi inte ens var i närheten av hotellet … eller en ny bensinmack heller för den delen. Och när bildatorn till slut sa att vi kunde köra 0,0 km med kvarvarande bensin och uppgivet tillade att ”Nu får du klara dig själv killen” och två dussin vespor och tre suicidala spanska lastbilschaufförer omringade oss och jag började kallsvettas och till och med GPS:en stämde in och känslolöst påpekade ”Vid nästa trafikljus, få bensinstopp” … så var det ett under att jag inte dödade Andreas när han pekade på föraren i en röd SEAT och glatt utbrast: ”Kolla vilken snygg brud!”
Det ska sägas att Andreas aldrig var orolig. Han var säker på att både bildatorn och GPS:en överdrev. Nåja, vi kom till hotellet och fick reda på att det låg en bensinmack bara 100 meter runt hörnet, vilken vi sedan lyckades missa och körde ytterligare 4 km på bensinångor och vilja. Vi tankade i 5 liter till, vilket tog oss till flygplatsen två dagar senare och då hade vi ändå 3 liter kvar som hyrbilsfirman fick till skänks av oss. Fan också!
Vi var där en eftermiddag och en heldag och det finns ärligt talat ganska lite man kan säga om en stad efter så kort tid. När vi gick iväg från hotellet, mot centrum, så ville vi i alla fall finna ett bra café för att få en Café con leche eller två, och vi hittade också ett bra café … nämligen BraCafé.
Jag tycker om då affärsidkare kallar sina rörelser för vad det är. Affärerna heter annars oftast något coolt, gärna på engelska, som WackySoda, Starbucks eller någon obegriplig förkortning. De enda som inte ens försöker låtsas som att de är coola brukar vara slamsugningsfirmor. De heter mestadels Allsug AB, Rena rör eller Slam, skit & son. Typ. Men BraCafé var verkligen ett bra café som vi gladeligen gav våra sista Euro till. Och vi såg även den där radiostationen (eller vad det var) som spelar djävulens musik. Jag har alltid undrat var den ligger. Den ligger i Barcelona.
Nu finns vissa (DN) som vill få oss att tro att man lika gärna kan åka till Lissabon, för att de har ett café som varit ett bordell …
Och någon som tydligen inte hade bränslebrist (SvD)
Efter ett antal år av vandring i Sverige och Norge så infann sig 2012. Detta år fyllde jag 40, och eftersom jag är en anhängare av allmänt accepterade traditioner så skaffade jag mig en 40-årskris. Frågan var bara hur denna skulle gestalta sig. Jag valde länge och väl mellan att köpa mig en lika obscent dyr som opraktisk sportbil eller tatuera in Keith Richards porträtt i skala 2:1 på ryggen (inte för att jag tycker om Keith Richards, men jag tänkte att hans rynkiga nylle skulle kamouflera mitt eget åldrande). Jag valde till slut ett sansat mellanting: Årets vandring skulle flytta utanför Norden, till Pyrenéerna.
Innan jag och Andreas (som jag brukar släpa med mig på vandring varje år) åkte till Pyrenéerna, så visste jag egentligen inte så mycket om vandringen där. Platsen var mest ett namn och namnet var inte mer verkligt än Midgård eller Narnia eller Örkelljunga för den delen (ärligt talat, har ni någonsin träffat någon som faktiskt varit i Örkelljunga?). Jag antar att platsens, för mig, mytiska kvalitet också var det som lockade. Förväntningarna var således så stora att det var upplagt för en grandios besvikelse. Men det blev tvärtom.
Vi utgick från Espot, en liten ort väster om Andorra, nästan mitt i spanska Pyrenéerna. Här övernattade vi på en öde camping, varifrån vi tog en springnota (läs om det här) och dagen efter tog vi bilen till en parkering 20 minuter från Espot, precis i kanten av nationalparken Parc Nacional d’Aigüestortes i Sant Maurici, och vandrade sedan till Refugi Josep Maria Blanc. En refugi är Spaniens motsvarighet till en fjällstuga – stugan var spartansk, men läget exklusivt och ölen billig.
Man kan fotografera och genom det försöka illustrera naturupplevelsen, men det blir som att försöka förmedla en förälskelse genom sten, sax, påse. Det går liksom inte. Faktum var att en stor del av tiden ägnades åt att stappla omkring i pur förvåning över att något så överväldigade overkligt kan finnas i verkligheten. Bergen var stilistiskt spetsiga, träden var fossilerade urtidsdjur och bitvis var det som att vandra omkring i en filmkuliss från en Disneyrulle från 1965. Vid ett tillfälle, då även små blommor tycktes vara arrangerade i perfekta mönster på marken, fattades egentligen bara att Bambi själv skulle dyka upp bakom ett träd … och i nästa ögonblick var det exakt det han gjorde.
Varje gång jag träffar på någon som lyriskt uttalar sig om vad det nu än är – en plats, en bok, en stad – så blir jag skeptisk. Vad det nu beror på vet jag inte, men jag tycks alltid utgå från att den fantastiska bild som förmedlas, filtreras genom personens önskan att det ska vara på ett visst sätt. Och nu sitter jag själv och öser lovord över denna bit av Pyrenéerna, och ändå vet jag att jag inte kommer att kunna göra platsen rättvisa. Man måste vara mitt i det hela. Prosaiskt uttryckt: Bara det att stå och kissa på 2500 meters höjd med en utsikt som tagen ur Sagan om ringen, gör att det är svårt att efteråt gå runt husknuten hemma med någon större glädje.
På väg från bergen, från Espot, kände vi oss båda en aning vemodiga. Det var som att vakna upp ur något man inte vill vakna upp ur. Den enda trösten är att jag vet att jag måste tillbaka hit.
————————————-
Världens vackraste platser … verkar ha missat Pyrenéerna SvD.
Vandring är vad som gäller (DN).
Både GP och Aftonbladet kör nästan samtidigt artiklar om hur man dricksar rätt. Vem har sneglat på vem kan man undra. Eller är detta kanske den centrala frågeställningen inför en sommarsemester?
”Hur är vädret på resmålet? Måste man vaccinera sig? Vad säger UD om landet, är det säkert att resa dit?”
”Skit i det! Det jag gärna vill veta är vad taxichaffisen i Islamabad ska ha i dricks!”
Nåja …
Jag och Andreas var i juni på vår årliga vandring, och detta år hade vi bytt ut nordiska fjällen mot spanska Pyrenéerna. Dvs detta:
Mot detta:
Hur mycket jag än tycker om den svenska naturen så, förlåt mig, det var ingen match. Jag ska skriva mer om Pyrenéerna senare.
Första natten sov vi i tält på en campingplats i Espot. Bommen till campingens uppfart var uppe, ljuset var tänt, dörren till WC och dusch upplåsta, men ingen var där. Inte när vi kom och inte när vi skulle åka. Så vi tog en springnota (eller bilnota för att vara korrekt). Är ingen där att ta emot våra pengar så får de skylla sig själva. Är det kanske därför Spaniens ekonomi är så illa ute; folk tar inte betalt.
Men GP och AB, vad är egentligen internationell kutym för springnotor? Det skulle jag vilja veta.