Kategoriarkiv: På resa

På resa

Om exotism, böcker och en cockerspaniel

Lämna en kommentar

Normal sett gillar jag långa resor. Inte för att resans milantal i sig har någon betydelse, men för att de oftare för mig till en så främmande kontext att till och med beställandet av en kall öl kan bli till något av ett äventyr. Men … i somras var jag i Mörtfors.

Mörtfors är en liten by som ligger strax utanför Oskarshamn, vilket den har gjort ett antal hundra år utan att lyckas inpränta sin existens i människors medvetande i någon högre grad. Mörtfors är inte det mest exotiska resmålet, kanske någon menar. Tvärtom, säger jag, för om exotism definieras som något obekant, så kan jag konstatera att det sannolikt finns fler som känner till Taj Mahal, eller Skövde för den delen, än vad det finns som känner till Mörtfors; vilket därmed torde göra Mörtfors till ett av de mest exotiska resmålen som finns. Det är det som är det charmiga med alla dessa småorter i Sverige, som för de flesta av oss endast existerar som en suddigt förbipasserande vägskylt, vars namn, om man hinner läsa det, man aldrig känner igen. Detta bevisar att du inte behöver resa över halva jorden för att bli en upptäckare.

Så jag upptäckte Mörtfors under några timmar, en solig tisdag i juli. Orten har en gammal kvarn, en övervuxen dansbana, hus med snickarglädje, trädgårdar med stockrosor och ingav en distinkt känsla av man borde gå barfota här. Här finns även ett förträffligt litet antikvariat beläget i en gammal nedlagd bensinmack. Det var detta antikvariat, Kulturverkstan,  som drog mig och Karin hit.

En sak som jag gillar med antikvariat är att de lockar till oväntade upptäckter. Du kan gå in på ett antikvariat, lyckligt ovetande om allt som har med exempelvis viktoriansk tågtrafik eller melankolins historia att göra, runda en hylla och strax finna dig djupt försjunken i en bok om just detta, en bok som du just där och just då inser att du inte kan leva utan, och som kan bli din för blott 80 kronor eller så. Det är, på det hela taget, rätt fantastiskt.

Denna gång släpade jag hem några romaner (snyggaste omslag stod Iris Murdochs Enhörningen för), Alf Henriksons Svensk historia (förstaupplagan från 1963), Samuel Johnsons liv av James Boswell (förkortad … dvs upplagan var förkortad, inte Boswell … han var nog så lång som han alltid varit … fast nu är han ju död och därmed kanske … inte så lång), samt en bok om boktryckare under boktryckarkonstens första 50 år (bara för att jag är en boknörd). Jag hade ingen intention att pruta på böckerna, vilket butiksinnehavaren troligen såg som en karaktärsbrist hos mig, eftersom han snabbt, entusiastiskt och effektivt själv prutat ner priset på alla böcker. ”Vad har jag satt för pris på denna? 80 kronor?! Vad tänkte jag på där egentligen? Vi säger 40.” Jag var tillräckligt väluppfostrad för att inte protestera.

Så Mörtfors gav en god bokskörd och jag kan rekommendera både byn och antikvariatet. Byn lär ha blivit vald till EUs vackraste by 2011 (eller där ikring), och kommunen byggde av pur förtjusning över priset en offentlig WC som ska ha kostat en miljon kronor.  Dess estetik hade mer drag av betongsorg än snickarglädje, men man kan inte kräva för mycket av ett modernt dass. På antikvariatet kan man, om man har tur, också få träffa en lika söt som blyg cockerspaniel, vilket vi fick göra. Och det är ju inte det sämsta för en kort semesterresa.  

På resa

Om konsten att checka in på en timma

1 kommentar

Kvällsflyget till Marseille med byte i Bryssel gick smidigt. I Marseille stod flygbussen och väntade på oss vid flygplatsen och en taxi tog vid när vi gått av bussen. Åter igen smidigt. Det var när vi väl kommit till hotellet som problemen började. Problem som stavades: Ny på jobbet.

Nattreceptionisten på Hotel Music låg bekvämt i receptionens soffa och tittade på film på sin dator då vi anlände, men han tog emot oss med ett leende då klockan närmade sig halv ett. Han välkomnade oss, tog mitt pass och knappade lite på datorn. Sedan började han bläddra bland alla papper som låg utspridda på bänken, under stigande franskt muttrande. Nyckeln, som hade legat klar och redo att användas, var borta. Han blev allt mer blank i ansiktet och hans franska muttrande övergick till ett mer ljudligt engelskt muttrande, som om han ville övertyga oss: ”It was right here a moment ago, I promise.” Nyckeln var och förblev väck.

Nu kanske någon tänker att detta inte borde vara något stort problem. Mister du ett nyckelkort står dig tusende åter. Ja … det borde vara så.

Receptionisten rotade efter nyckeln, fann den inte. Han försökte göra ett nytt nyckelkort, vilket av någon anledning inte gick. Fel på datorn, menade han. Han startade om datorn, medan han rotade bland alla papper igen och försäkrade oss om att nyckeln, även om den var borta nu, så kunde vi känna oss trygga i förvissningen om att den funnits just innan vi anlände. Vi borde således kommit lite tidigare då, antar jag.

Datorn kom igång igen, men krävde lösenord för att logga in, vilket vår ny-på-jobbet-kille naturligtvis inte hade. Han ringde och väckte sin chef, allt blankare i ansiktet, och förklarade problemet. Han fick lösenordet, men troligtvis inte till den här datorn, för den släppte inte in honom. Han blev ombedd att ta rummets traditionella nyckel och öppna med. Han lade på luren, tog nyckeln, gick upp och kom tillbaka och sa att det inte gick att låsa upp. Var han försökt trycka in nyckeln är en gåta, men tydligen inte i låset.

Telefonsamtal nummer två till chefen. Ny På Jobbet allt mer olycklig. Chefen skulle komma och hjälpa till och vi skulle under tiden få Carte Blanche till baren. Vi bad om gin och tonic och fick var sitt glas med dryck utan vare sig is, citron … eller ens tonic skulle det visa sig. Ljummen gin och soda är ingen höjdare klockan ett på natten när man helst vill i säng.

Chefen kom tuffande på en Vespa och styrde upp datorhaveriet, gjorde en ny nyckel, bad om ursäkt och vi blev skickade till rummet. Eller det hade man kunnat önska sig, för nyckeln fungerade ändå inte. Jag åkte ner, förmedlade budskapet att de hade en fin korridor och att vi gärna ville få chansen att även uttala oss om rummet. Ännu en nyckel gjordes och både Chef och Ny På Jobbet följde med upp för att där konstatera att nyckeln inte fungerade. Chefen åkte ner, hämtade de riktiga nycklarna och lyckades på så sätt till slut öppna dörren. Ny På Jobbet noterade noga att Chefen stuckit in nyckeln i nyckelhålet.

Cirka en timma efter vi kommit till hotellet fick vi vårt rum.

Utsikten från vårt rum, då vi väl hade tillgång till det.

Dagen efteråt fick vi bytt vår riktiga nyckel mot ett nytt, fungerande, nyckelkort som vi sedan, med spänning, testade varje dag. Receptionisten Ny På Jobbet såg vi aldrig mer. Troligtvis hade han blivit ny på något annat jobb.

På resa

Om kommunikation och konsten att älska getter – Pyrenéerna 2013

Lämna en kommentar

En del av nöjet med att vandra i de ödsliga bergen är alla människor man möter. Kanske inte alltid på själva leden, men det dyker ofelbart upp någon eller några under vandringen som lämnar avtryck. Ta bara vår tur till Bausen som exempel. Bausen är ingen stor by. Även benämningen ”by” är nästan att sträcka begreppet lite väl långt. Annat var det förr. Befolkningsmängden toppade på drygt 500 personer någonstans i mitten av 1800-talet, men sjönk sedan raskt till 370 personer år 1900, 178 år 1950 och vid senaste sekelskiftet var antalet invånare nere på 62 personer. Idag bor det någonstans runt 28-30 personer i byn. Vi mötte en av dem: Juan.

Storgatan i Bausen … inte så stor och imponerande.

Vägen upp mot Bausen var smal, snirklig och sadistiskt utformad även jämfört med Pyrenérnas vanliga standard. Hade vi mött något annat större än en cyklist hade vi fått backa ett par kilometer, eller chansa oss förbi med ett välkomnande fall mot lemlästning på ena sidan bilen. Jag såg, ärligt talat, inte fram mot något av alternativen.

Strax efter vi klivit ut bilen kom en gammal man gående med en soppåse som han slängde i en container. Han hälsade och vi hälsade tillbaka. Tydligen uppmuntrad av detta kom han fram till oss och började prata en massa spanska. Vi gjorde klart för honom att vi inte kunde spanska och frågade om han kunde engelska. Juan gjorde klart för oss att han inte kunde engelska och frågade om vi kunde franska. Aha, sa vi och gjorde klart för honom att vår franska var ungefär lika bra som vår spanska. All denna språkförbistring visade sig dock inte vara något problem. Tack vare lösryckta och grumliga minnen av vår gymnasiespanska, ett stort mått av kreativt kroppsspråk och en socialt utsvulten Juan pratade vi med varandra i 20 minuter.

Juan är 65 år och född i byn. Han har tidigare haft mjölkkor, men var nu pensionerad dels på grund av ålder, men även efter två höftledsoperationer och en axel ur led – han stångades vilket renderade en operation som gett honom 25 stygn. Även hans pappa var född i byn år 1910, medan hans mamma var från södra Spanien, från Granada. Han har 6 bröder, varav en bor i Frankrike; en yngre bror som bland annat jobbade som snöröjare på spanska sidan, trots ett amputerat ben. Just det amputerade benet skildrade Juan väldigt grafiskt, inklusive vinande ljudeffekt, vilket gör att jag undrar om inte benets försvinnande hade något med snöröjningen att göra.

När vi till slut skulle skiljas skulle Juan ta sig an dagens stora händelse, vilket var att åka ner till Les och handla bröd. Sedan skulle han under eftermiddagen ägna sig åt TV-sport i sitt luftkonditionerade hus. Någon vandring av den typ som jag och Andréas skulle ut på utövade han inte. För höftledernas skull, undrade vi. Juan skakade på huvudet, pekade på magen, drog upp tröjan och blottade sin stora mage, täckt av eksem. Han klappade den glatt så att hudflagorna yrde och sa: ”No. Demasiado grueso.” För tjock. Och det är klart. Har man ägnat hela sitt liv till att jaga efter kossor på bergssluttningarna så lockar nog soffan mer än vandringslederna när man väl är pensionerad.

Efter vandringen, när vi väl vara tillbaka i Bausen, mötte vi en kvartett propert klädda män som var entusiastiska get-fotografer. När de berättade detta så märkte de att vi såg lite tvivlande ut, men de menade att de rörde sig om en speciell getras som tydligen var mindre och vackrare än vanliga låglandsgetter och därför värda både uppmärksamhet och kärlek. Den ene mannen frågade oss om det gick att köra uppåt berget till den plats där dessa getter fanns. Vi gav honom den lilla information vi hade, vilken vi fått från Juan, filtrerad genom språkförbistring. Mannen tackade oss och frågade om vi ville se fotografier på andra getter han sett. Självklart, sa vi, vem vill inte glutta på getfoton. Så han visade oss några getter, som såg ut som … getter brukar se ut: gräsälskande, gulögda och allmänt korkade. Mannen log milt och sa ”beautiful goat” innan han med ett klyschigt, grabbigt, skrockande menade att han bara ägnade sig åt getfotografering för att komma från sin fru emellanåt. Men han kunde inte lura oss. Hans entusiasm inför getterna var så genuin att förklaringen med frun måste ha varit ett svepskäl för att få fota getter. När vi lämnade männen klev de in i sin Land Rover med ögonen glittrande av gränslös förtjusning över att snart få se de små kära getterna.

Så vad lärde vi oss av dessa möten? Juan lärde oss det spanska ordet för snö (Nieve), vilket kom att bli en utmärkt isbrytare under denna resa. Vem man än mötte kunde man dra igång ett samtal med genom att vifta uppåt bergen till och med ett frågande tonfall säga: Nieve? Så var samtalet igång. Sedan lärde vi oss att getterna i Pyrenéérna är någonting i hästväg.

På resa

Om en ologisk känsla för tåg

Lämna en kommentar

Jag tycker om tågresor. På något sätt kopplar jag ihop tåg med ett ursprungligt sätt att resa. Jag vet att det antagligen är en överdriven och felaktig tankegång, men så ligger det till. Man kliver ombord, letar upp sin plats, hoppas på att inte få en idiot i sätet intill, sätter sig tillrätta, ser till att ens respektabla reselektyr ligger fullt synligt för att visa andra att man själv inte är en idiot i sätet intill och inväntar att tåget ska glida iväg från stationen någon klädsam minut sent.

I en bil kontrollerar du din resa själv, tyvärr bland tiotusen andra bilister som också kontrollerar sina resor själva, inte sällan på kontrakurs med din egen vilja. Flyget är kanske effektivt, men tar dig så snabbt från punkt A till punkt B så att du inte riktigt hinner märka att du reser. Men på tåget blir resan lätt färdens mål. Du åker med, du ser genom fönstret hur du förflyttas genom geografin och det blir liksom oundvikligt att just resa. Det är det enda man kan identifiera sig med.

Tåget kränger. Jag är på väg mot Köpenhamn i början av maj i år. Jag sitter med ryggen åt färdriktningen och ser bara landskapet när det är passerat. Emellanåt tränger lukten av kogödsel in från vårbrukade åkrar. Vattenglitter dyker upp på tågets högra sida, Danmark som en dimmig landmassa i fjärran.

På ett, egentligen ologiskt, vis så tycker jag att tågresor i sig själva kan inge en känsla av lyx, vilket säkert har att göra med att alltför många gånger ha tittat på Mordet på Orientexpressen. Varför jag efter den filmen förväntar mig just lyx och inte mord är en annan fråga, men tåg känns exklusivt. Detta trots att tågföretagen många gånger anstränger sig för att visa att de inte tänker anstränga sig i onödan. Åk tåg, fyra timmar till en stad du kan köra bil till på tre och en halv. Eller: ”Vi har en ambulerande serveringsvagn. Men den finns bara mellan Varberg och Båstad.” Dessutom: ”Vi börjar serveringen i första vagnen, men ni kan komma till serveringsvagnen också (så slipper vi skynda oss eller röra på oss).” Men serveringsvagnen dyker upp bredvid mig och jag tillfrågas om jag önskar något. Ja tack, te, svarar jag, får en liten pappmugg, en påse te och halvvarmt vatten. ”Det blir 20 kronor.” Vilket ger ett literpris på 140 kronor. Och ärligt talat, att kunna får ett 140-kronorste på ett tåg är definitivt lite lyxigt …

En märklig sak med tågstationer är att de kan se så övergivna ut så fort det inte är något tåg inne på stationen, som om stationen inte är fulländad förrän tåget står intill som dess förlorade hälft. Även mitt i Halmstad växer sly upp mellan spåren och ger hela tågstationen ett intryck av avfolkat landsortssamhälle. Du vet ett sådant som du endast kan ta dig till via en sidoväg till riksväg 34 och där tågstationen snart ska byggas om till hembygdsmuseum med virkade schaletter och näversuspensoarer som främsta attraktion. Stationer betraktas därför alltid med större nöje från tågfönstret, för du vet att du är på väg bort därifrån. Om inte förr, så blir resan målet i det ögonblick du ser slybeväxta spår inne på en station.

I början av maj så snabbspolas man genom våren när man åker tåg. Jag lämnade Göteborg då trädens bladknoppar precis börjat göra Karin Boyiskt ont och följer sedan vårväxlingen i ett konstant flöde från mitt tågfönster. I höjd med Ödåkra är träden mer gröna än kala. Väl i Köpenhamn har våren börjat flirta med sommaren.

En dag senare och jag är på väg tillbaka från Köpenhamn. Jag har tröttnat på min bok och sitter och tjuvlyssnar på paret bakom mig, vilket är ett av livets stora nöjen som fortfarande är gratis. Det är en man på cirka 60 och en kvinna på cirka 50, som helt uppenbart är kollegor. Och tågresor gör något med samtal, de bryter upp dem och får människor att säga saker som de troligtvis annars inte skulle ha sagt.  Under tågresans gång hinner paret bakom mig avhandla världens samlade förråd av samtalsämnen: Gränssnitt i operativsystem, Lenin (som först nog var snäll men sedan blev stygg), Hitler (att han borde ha sett sig i spegeln innan han utropade arier till mästarrasen), rätt sätt att måla med akvarell, kvinnans släktförhållanden på Orust (vilket är en hel vetenskap som du är dömd att inte begripa om du inte vet vad fyrmänning, femtekusin och blods-nabo betyder), nackdelen med att läsa för många deckare (jag tolkade det som att man blev intellektuellt fantasilös i slutänden), sedan vilken deckare de skulle läsa härnäst (vilket antagligen bekräftar förgående tolkning), uteliggare (som tycks ha varit en synonym för något, mannen mumlade något vagt om könssjukdomar efter vänsterprassel, men jag kan ha hört fel), Kajsas syssling (ej från Orust) som tycker att det är läskigt att byta tåg, Lisebergs säkerhetsaspekter (inklusive en skräckfylld upplevelse i Flumride som mannen haft i sin ungdom vilket gjort att han vägrade att besöka Liseberg igen). Det hela mynnade ut i ett jobbrelaterat samtal där de övervägde att släppa en produkt innan sommaren, trots produktionsfel. Jag tror att de konstruerade Bungy-linor.

Plötsligt har de nästan fyra timmarna från Köpenhamn gått och det är kväll i Göteborg. Våren har kommit åter och knopparna gör ännu en gång ont då de ska brista.

På resa

Kontraster in i det sista – Indien 2010

Lämna en kommentar

”This is a hotell?”
Taxichaufförens fråga var inte helt obefogad. Vi hade bokat rum på Hilton New Delhi/Janakpuri, som öppnat bara en vecka tidigare, så det var kanske inte självklart att en taxichaufför skulle ha hunnit bli bekant med just den hotelladressen än. Vi svarade i alla fall ja på frågan. Taxikillen verkade inte helt övertygad, men ryckte på axlarna och bad oss följa med bort till bilen.

Efter en lång resdag som hade tagit oss från Trivandrum i södra Indien, via Bangalore, till New Delhi i norr hade klockan nu passerat midnatt. Vårt plan hem till Sverige skulle gå nästa förmiddag, knappt ett halvt dygn bort, vi var trötta och ville inget annat än att sova några timmar innan det var dags för nästa flygresa. Tack vare vårt Am.Ex-kort hade vi en gratisnatt på Hilton, som alltså ingen visste var det låg. Allra minst taxichauffören skulle det visa sig.

Taxin var liksom de flesta Delhitaxis en sliten, smutsig, rest av ett fordon, men med sin gamla bensinmotor utbytt till en modern naturgasmotor. Uppdateringen från bensin till naturgas har dock gjort att taxibilarna har sin gastank i bagageutrymmet, vilket gjorde att våra väskor förpassades till bilens takräcke utan att surras fast. Taxichauffören försäkrade ihärdigt att det var ”No problem”. Exakt vad detta ”No problem” innebar var lite osäkert; att väskorna skulle ligga kvar eller att han skulle hjälpa till att samla ihop våra kläder då väskorna slungats av taket vid nästa gathörn? Hur som helst så körde vi iväg genom Delhis nattgator.

Ganska snabbt blev det uppenbart att det som inte var ”no problem”, var det att föraren inte hade en susning om var hotellet låg eller var området där hotellet låg låg. Men han körde på och tog oss bort på allt ödsligare gator och allt mer kantstötta kvarter. Emellanåt tittade han snabbt på lappen med adressen medan han såg allt mer skeptisk ut. Vi visste sedan tidigare att i Indien säger inte husens exteriör så mycket om hur det ser ut inne, men om natten, på allt mer öde gator och i ett grannskap som skulle kunna få slum att känna sig piffig började vi bli lite nervösa. Vi kikade på vår chaufför för att betrygga oss om att åtminstone en person i bilen visste vart vi var på väg. Tyvärr fick vi i just det ögonblicket en exakt likadan blick tillbaka från honom. Han tycktes nicka mot omgivningen genom den öppna rutan, som för att säga: Är vi i närheten nu? Hus-siluetter flimrade förbi, gatlyktorna satt allt längre och längre från varandra. Efter ytterligare en stund verkade det som om alla i bilen – jag, Mia, men framför allt föraren – tänkte: ”Var tusan/Shiva har jag hamnat nu?!”

Till slut fick föraren stanna och fråga efter vägen. Under en kort sekund undrade jag om han skulle komma tillbaka eller om han bara ville ta tillfället i akt och fly. Men han kom tillbaka, för vi var tydligen i närheten och när Hilton efter några minuter dök upp som en magnifik fyr i marsmörkret, brast föraren leende, och utan hejd på sin känslomässiga lättnad, ut i ett triumfatoriskt: ”Ah … It’s a luxury hotel!” En skvadron av securitasmän undersökte bilen och sedan körde vår sjaviga gula Ambassador-taxi upp mot den fläckfria entrén, som en rinnande curryklick på en alabasterkind. Föraren verkade djupt lycklig av upplevelse, och log storartat då han fick sin dricks.

Hotellet hade som sagt bara varit öppet i en vecka och personalen var lite trevande en del gånger, men de var hela tiden själva imponerade och stolta över hotellet. Mannen som följde oss och visade oss rummet frågade med jämna mellanrum vad vi tyckte om hotellet, om receptionen, badrummet etc, med en förtjust glimt i sina ögon. Jag kände mig nästan lite generad för att jag var för trött för att uppskatta hotellet lika mycket som han.

När vi beställde transport till flyget till nästa morgon fick vi frågan: ”What kind of car model do you want?” Som om frågan gällt om jag ville ha kaffe eller te till frukost. Ville vi ha en specialutrustad Corolla eller en specialutrustad Camry? Helst ville vi bara till rummet för att få sova 5 timmar, så vi pekade på en av bilarna. När vi 6 timmar senare satte oss i vår beställda bil (om det nu var Corollan eller Camryn minns jag inte) var den fullt ekiperad med ett par olika dagstidningar, juice och tilltugg.

Utanför bilfönstret, vid vägkanten vaknade människor upp. Alltid denna fattigdom och lyx om vartannat. Som turist, resande i skyddad bubbla, är det svårt att inte känna ett visst stygn i samvetet av att bara vara där och ha det bra.

Drygt ett halvt dygn senare går vi ut från ankomsthallen på Landvetters flygplats. Minusgrader och nästan en halv meter snö. Trafiken är lugn. Ännu en konstrast.

På resa

Om våndan av att äta knäckebröd – Tjuvlyssnat på tåg

Lämna en kommentar

”Det verkar vara något fel på hörapparaten.” Om röster hade varit drycker så hade denna varit en sherry, vällagrad och med korkrester flytande i sig, serverad i en megafon.

Jag vrider mitt huvud och kikar på paret som sitter bakom mig på tåget. Mannen som talat ser ut att ha blivit pensionär redan på 20-talet. Han är klädd i tweedkostym och tweedfluga och det skulle inte förvåna mig om han har underkläder i tweed. Bredvid honom sitter en gammal kvinna som är klädd på liknande sätt, i en tweed-dräkt och proper blus och med en doft av läggningsvätska från håret. Jag kan bara anta att de är gifta; de borde vara det, för de är verkligen som gjorda för varandra. Det enda som talar emot detta är att de envisas med att tilltala varandra med ”Ni”.

”Hörapparaten? Inte alls, Ni har bara glömt att sätta i nya batterier,” svarar kvinnan.
”Det är ingen idé att Ni talar just nu. Hörapparaten har fallerat.”
”Det är inget fel på den. Ni har nya batterier i väskan.”

Det är dagen efter Alla hjärtan dag och jag är på väg från Stockholm till Göteborg, via Karlstad (av alla dumma omvägar), och tåget är redan någon timma försenat. Hela resan kommer till slut visa sig ta drygt åtta timmar. Det är i dessa lägen jag börjar uppskatta mina medpassagerare, åtminstone då de är så underhållande som det äldre paret bakom mig, i den i övrigt nästan tomma vagnen. Jag lägger ner min bok framför mig och tjuvlyssnar vidare.

”Vad sa Ni? Tala tydligare är Ni snäll.”
”I väskan, sa jag.”
”Vad har jag där.”
”Nya batterier till hörapparaten.”
”Nej, inte alls. Jag behöver nog bara nya batterier.” Hans röst är som att höra tallbark deklamera poesi. Kvinnan bredvid avslöjar inte en enda spricka i sitt tålamod utan svarar godmodigt på mannens goddag yxskaft-repliker.
”Just därför såg jag till att Ni packade ner nya i väskan.”
”Väskan? Vad är det som ligger där säger Ni?
”Batterier.”
”Vilken otur, jag som trodde att jag lagt ner nya batterier.”
”Det har Ni.”
”Nej nej, till hörapparaten.”
”Jag vet. Vill Ni att jag tar upp dem?”
”Ja, det vore gott, men jag ordnar det.”

Mannen rotar efter något och rätar sedan, med ett gammelmans-stön, på ryggen. Det prasslar.

”Vill Ni också ha en Läkerol,” säger mannen.
”Ni skulle ju ta upp nya batterier?”
”Nya vadå?”
”Batterier till Er hörapparat.”
”Det tror jag inte, jag behöver bara byta batterier.”
”Jag vet, så sätt nu i de nya i hörapparaten!”
”Tror Ni? Jag som trodde att de låg i väskan.”
”De ligger i väskan.”
”Vad gör de där?”
”Vad de gör? Väntar, antar jag.”
”Det låter intressant. Vi måste tala mer om det, men nu måste jag ha nya batterier.”
”Det är ju det jag säger.”
”Jag har ett par i väskan i reserv, ifall jag skulle behöva nya till hörapparaten.”
”Det behöver Ni.”
”Nej då, det behövs bara nya batterier. Lyssnar Ni inte på mig?”

I det här läget biter jag mig i handen för att inte brista ut i gapskratt. Mannen lyckas till slut sätta i nya batterier, vilket gör deras samtal en aning mera lågmält … tyvärr, för tåget blir allt mer försenat och jag får ett allt större behov av underhållning. Mannen bakom mig kommer dock till undsättning ännu en gång, då han efter någon timma uttalar en, i det närmaste filosofisk, djupsinnighet. De har suttit tysta en stund, men börjar nu muttra. En doft av kaffe sprids fram till mig och då jag sneglar bakåt ser att de plockat upp och påbörjat sin matsäck. Mannen tar en tugga av något som bara kan vara knäckebröd, för ett ljudligt knastrande hörs under en bra stund. Knaster, knaper. Harkel. Han tar en tugga till. Knaster, knaster. Harkel. Paus. Knaster. Paus. Harkel. Slutligen bryter den gamle mannen tystnaden.

”Vet Ni vad?” Åter igen en röst som tallbark.
”Nej, kära Ni.”
”Att äta en bit knäckebröd …” Mannen tycks fundera allvarligt på fortsättningen. ”… när man har hörapparat… är en ren plåga!” Hans röst darrar av känsla.

Jag fick lust att vända mig om och säga: ”Det hela är mycket enkelt. Konversation: Hörapparat på. Knäckebrödssupé: Hörapparat av.” Men då hade det blivit mindre roligt på tåget, så jag lät bli.

Det perfekta tweed-paret gick av i Säffle, för fem år sedan, och jag är fortfarande tacksam mot dem för att de gjorde tågförseningen till ett nöje.

På resa

Konsten att ta sig in i Indien med ogiltigt pass – Indien 2010

Lämna en kommentar

Efter tjugo minuter var det bara jag och Mia kvar i Trivandrums passkontroll, och vid det laget hade 3 passkontrollanter inspekterat våra visum med yttersta misstänksamhet. Jag klandrar dem inte. Hade jag fått bestämma så hade jag skickat tillbaka oss till Maldiverna med omedelbar verkan, för våra visum var snudd på hemmagjorda.

Bakgrunden var denna. Vår Indienresa 2010 avslutades med en vecka på Maldiverna, varefter vi skulle återvända till Indien för att ett par dagar senare flyga tillbaka till Sverige från New Delhi. Därför behövde vi ett visum som tillät oss att resa in i Indien två gånger. Men trots att vi ansökt om ett visum för ”Double” inresa så hade Indiska ambassaden i Stockholm gett oss visum för ”Single” inresa. Vi skickade tillbaka våra pass till ambassaden och påtalade problemet. Passen återkom korrigerade … med kulspetspenna. Någon på ambassaden hade inte orkat göra om hela jobbet utan hade för hand strukit över ordet ”Single” och plitat dit ”Double” istället. Jag menar … om det var allt som krävdes hade vi kunnat spara portot och strukit och plitat själva. Så svårt är det inte att stava till ”Double”.

Och det var dessa amatörmässigt ändrade visum som orsakade misstänksamheten hos passpersonalen på Trivandrums flygplats. Och ärligt talat, jag förstår dem. Det ska till en mycket korkad passkontrollant för att man ska komma undan med handskriven visuminformation. Antagligen trodde kontrollanten att det hela var ett pracitcal joke, för han såg sig lite diskret om, som om han letade efter en dold kamera. Så sneglade han tvivlande på oss och tillkallade en kollega, som lika förundrat vände och vred på våra visum, såg sig om efter dolda kameror och som slutligen började ställa den typ av intrikata frågor som är tänkta att sätta dit förhärdade brottslingar: ”Did you write this?”

Vi försäkrade att så inte var fallet. De trodde oss inte. Sedan förklarade vi att det var Indiska ambassaden i Stockholm som klottrat dit ändringen. De trodde heller inte på detta. Ännu en kontrollant tillkallades, som inspekterade pass, sneglade efter dolda kameror, gav oss tvivlande blickar och så vidare. Under tiden började kollegorna till våra passkontrollanter bilda en liten publik, styrda av den universella lagen om att allting som inte har med ens egna arbetsuppgifter att göra är mer underhållande.

Efter cirka en halvtimma, då 5 passkontrollanter inklusive en chef inspekterat våra visum och ett par i publiken gjort det bekvämt för sig och beställt in betelnötter till alla, löste sig det hela på ett, hur ska man säga … lågteknologiskt vis. Vi tilläts att passera in i Indien mot löftet att vi omedelbart skulle ta oss till New Delhi och åka hem. ”Don’t do this again,” bannade de oss. Vi lovade, men jag hade hellre sett att de skickat tillbaka oss till Maldiverna …

 

———————————————-

 

 

 

Om man blir nekad inträde och måste vända, så är det i alla fall tur att man inte cyklar. AB

Natur, På resa

Olivträd och helvetestaxi – Mallorca 2011

Lämna en kommentar

”Ska ni åka till Mallorca på weekend?” Som om orden Mallorca och Weekend inte går att förena i samma mening. Frågan upprepades dessutom ett antal gånger, alltid med samma grad av förvåning, för att inte säga misstänksamhet, när jag berättade om vår weekend på Mallorca. Som om de tvivlade på vad jag sa, eller som om de misstänkte mig för att vilja lura dem på pengar, lycka och förnuft. Men svaret är Ja, det går utmärkt att resa till Mallorca utan att lägga sig på stekbänk i en till två veckor. Vi reste norrut efter landningen i Palma, till den lilla orten Puerto de Sóller som lättjefullt ligger och slöar i en havsvik.

Och det vi gjorde var att vandra. Strax innan 11:00 gick vi från hotellet med diffus karta och bristfällig vägbeskrivning för att via Sóller vandra till Fornalutx. Strax bortanför det lilla centret i Puerto de Sóller gick vi in på småvägar, och sedan stigar, som slingrade sig uppför sluttningarna. Olivodlingar, apelsin- och citronträd, grönska och blommor i mängder. Från någonstans i närheten gol en tupp emellanåt. Men det var olivträden som var huvudattraktionen. De var många, gamla och knotiga, förvridna av många års inympade skott på gamla stammar, grånade och strålande av atmosfär. Ingen direkt specifik atmosfär, utan mer så där allmänt, fast uråldrigt, som gjorde att man blott genom att passera ett träd fylldes av filosofiska tankar och viljan att tömma en flaska Rioja.

Första anhalten var som sagt Sóller, men väl där misstog vi kartan för verkligheten eller om det var tvärtom. Hur som helst passade vi på att njuta av objuden sightseeing (dvs vi gick vilse). När vi till slut insåg att det var vi och inte kartan som var på villovägar så lyckades vi finna både rätt väg och en bar (fast i omvänd ordning … undrar om man kan dra någon slutsats av det?). Vi stannade för en iskall Estrella och fick förklarat för oss var vi var och vart vi skulle.

Vidare uppåt i värme och fler utsikter än kameran mäktade med. Vi anlände till Fornalutx samtidigt som stadshusets klocka slog två. Ännu en öl och lunch på torget. Värmen gjorde att det inte var tal om att vandra tillbaka, så vi tog en taxi.

Vad är det förresten som gör att majoriteten av världens taxichaufförer tror att jag är en talangscout för nationella rallyförbundet? Jag går fram till en ledig taxi och chauffören blinkar sävligt, yrvaket som en gammal hund som just väckts ur sin middagsslummer. Men när jag väl sitter i bilen kastar chauffören en titt på mig i backspegeln, flinar lite igenkännande och visar sedan att han har ett läge på gaspedalen. Detta är nog så strokeframkallande på en vanlig landsväg, men som i det här fallet då vägen var smal, en bergsvägg tryckte på höger sida och evigheten väntade på vänster sida, så önskade vi nästan att vi ändå vandrat tillbaka. Det är också alltid lika märkligt att när taxin väl stannar, och bilplåten gnyr då den återfår sin ursprungliga form, så tittar chauffören alltid på mig ännu en gång, och denna gång med något vädjande i blicken, som om han ingenting hellre önskade än att få någon slags bekräftelse, eller möjligtvis en medalj, för helveteskörningen nerför berget.

Tillbaka på hotellet, varma, ångande och trötta valde vi vyn över havet från hotellpoolen.

———————————————-

AB, GP

På resa, Stad

Bensinångor och Djävulens radio – Pyrenéerna 2012

Lämna en kommentar

Efter att jag och Andreas vandrat en liten del av Pyréneerna och bilat sisådär tre varv runt Andorra – landet är som en kuperad rondell – så återvände vi till Barcelona. När vi hade drygt en mil kvar till hotellet, fortfarande på motorvägen, stod bensinmätaren på noll. Eftersom vi redan hade betalat hyrbilsfirman för en full tank när vi hämtade ut bilen, så ville vi inte ge dem en milliliter mer än nödvändigt när vi återlämnade den. Bensin är dyrt nog i sig utan att man ska behöva betala för den två gånger.

Så det var ett genomtänkt beslut att bara tanka fem liter vid senaste tankningen några mil från Barcelona. Det kändes dock som ett idiotiskt beslut när bensinlampan lyste och GPS:en sa att vi inte ens var i närheten av hotellet … eller en ny bensinmack heller för den delen. Och när bildatorn till slut sa att vi kunde köra 0,0 km med kvarvarande bensin och uppgivet tillade att ”Nu får du klara dig själv killen” och två dussin vespor och tre suicidala spanska lastbilschaufförer omringade oss och jag började kallsvettas och till och med GPS:en stämde in och känslolöst påpekade ”Vid nästa trafikljus, få bensinstopp” … så var det ett under att jag inte dödade Andreas när han pekade på föraren i en röd SEAT och glatt utbrast: ”Kolla vilken snygg brud!”

Det ska sägas att Andreas aldrig var orolig. Han var säker på att både bildatorn och GPS:en överdrev. Nåja, vi kom till hotellet och fick reda på att det låg en bensinmack bara 100 meter runt hörnet, vilken vi sedan lyckades missa och körde ytterligare 4 km på bensinångor och vilja. Vi tankade i 5 liter till, vilket tog oss till flygplatsen två dagar senare och då hade vi ändå 3 liter kvar som hyrbilsfirman fick till skänks av oss. Fan också!

Vi var där en eftermiddag och en heldag och det finns ärligt talat ganska lite man kan säga om en stad efter så kort tid. När vi gick iväg från hotellet, mot centrum, så ville vi i alla fall finna ett bra café för att få en Café con leche eller två, och vi hittade också ett bra café … nämligen BraCafé.


Jag tycker om då affärsidkare kallar sina rörelser för vad det är. Affärerna heter annars oftast något coolt, gärna på engelska, som WackySoda, Starbucks eller någon obegriplig förkortning. De enda som inte ens försöker låtsas som att de är coola brukar vara slamsugningsfirmor. De heter mestadels Allsug AB, Rena rör eller Slam, skit & son. Typ. Men BraCafé var verkligen ett bra café som vi gladeligen gav våra sista Euro till. Och vi såg även den där radiostationen (eller vad det var) som spelar djävulens musik. Jag har alltid undrat var den ligger. Den ligger i Barcelona.


Nu finns vissa (DN) som vill få oss att tro att man lika gärna kan åka till Lissabon, för att de har ett café som varit ett bordell …

Och någon som tydligen inte hade bränslebrist (SvD)

På resa

Den sensuella GPS:en – Pyrenéerna 2012

Lämna en kommentar

”Vill ni ha en GPS?”
Jag tittade på Andreas, Andreas tittade på mig. Det kan ju vara bra att faktiskt hitta till Pyrenéerna.
”Javisst,” svarade vi, skrev på en massa papper, fick nyckeln till hyrbilen (en svart VW Polo) och drog iväg från Barcelona flygplats för att ta oss till Pyrenéerna. Solen sken, jag körde och Andreas skötte godis, vatten, radio och GPS.

Resmålet var Espot, som knappades in som destination i GPS:en. Kartan blinkade till och en röst meddelade oss något … på italienska? Jag vet inte vad det var för GPS eller vem som haft den innan oss, men trots många ansträngningar för att få den att säga något på svenska eller åtminstone på engelska så pratade den italienska med oss. Så när vi närmade oss en korsning och vi stillsamt undrade vilken väg vi skulle ta, så meddelade en kvinna oss, med mycket beslöjad röst, på italienska … någonting. Det lät väldigt sensuellt. Jag är ganska säker på att hon ville tala om för oss ”Tag nästa höger” eller något liknande matnyttigt, men det lät snarare som en erotisk invit till en syndfull natt.

Alltså … jag är van vid svenska GPS-röster, som en aning mekaniskt och plåtigt, nästan robotaktigt, säger ”Fortsätt fem kilometer” om det nu är fem kilometer jag ska fortsätta. Därför blir jag lite ställd när GPS:en säger något som i mina öron låter som: ”Kyss mina solvarma läppar, de längtar efter dig”.  Andreas bara skrattade åt det hela (han kunde kanske inte GPS-italienska?). Men jag körde ju bilen! Jag var tvungen att kunna koncentrera mig på trafiken. Det är inte lätt när man mitt i en rondell och skyltarna upphör, hör GPS:en viska ömt ”Jag är naken under täcket, kom hit, kom hit min älskade.” Vete fan hur många varv vi gjorde i den rondellen innan vi kom rätt.

När hon i ett kritiskt ögonblick, mitt i en liten stad, talade om att: ”Det är du och jag för alltid, jag älskar dig, smek min kropp med spagetti … ” Då fick det vara nog.
”Herre gud, hitta språkinställningen NU, Andreas!”
Jag vräkte in bilen, halvt upp på trottoaren, och Andreas fick gräva djupt i sin mångåriga yrkeserfarenhet av användargränssnitt för att hitta fram till språkinställningen i GPS:en. Kort därefter konstaterade en svensk och krass röst: ”Tag nästa höger.”


Solen sken fortfarande och vi var fortfarande på väg mot Pyrenéerna, men min passion med GPS:en var över.

 ————————————

Spanien är inte bara sensuella GPS:er (GP)
Och annorstädes tar man sig runt med cykel (SvD)(SvD)