En del av nöjet med att vandra i de ödsliga bergen är alla människor man möter. Kanske inte alltid på själva leden, men det dyker ofelbart upp någon eller några under vandringen som lämnar avtryck. Ta bara vår tur till Bausen som exempel. Bausen är ingen stor by. Även benämningen ”by” är nästan att sträcka begreppet lite väl långt. Annat var det förr. Befolkningsmängden toppade på drygt 500 personer någonstans i mitten av 1800-talet, men sjönk sedan raskt till 370 personer år 1900, 178 år 1950 och vid senaste sekelskiftet var antalet invånare nere på 62 personer. Idag bor det någonstans runt 28-30 personer i byn. Vi mötte en av dem: Juan.
Storgatan i Bausen … inte så stor och imponerande.
Vägen upp mot Bausen var smal, snirklig och sadistiskt utformad även jämfört med Pyrenérnas vanliga standard. Hade vi mött något annat större än en cyklist hade vi fått backa ett par kilometer, eller chansa oss förbi med ett välkomnande fall mot lemlästning på ena sidan bilen. Jag såg, ärligt talat, inte fram mot något av alternativen.
Strax efter vi klivit ut bilen kom en gammal man gående med en soppåse som han slängde i en container. Han hälsade och vi hälsade tillbaka. Tydligen uppmuntrad av detta kom han fram till oss och började prata en massa spanska. Vi gjorde klart för honom att vi inte kunde spanska och frågade om han kunde engelska. Juan gjorde klart för oss att han inte kunde engelska och frågade om vi kunde franska. Aha, sa vi och gjorde klart för honom att vår franska var ungefär lika bra som vår spanska. All denna språkförbistring visade sig dock inte vara något problem. Tack vare lösryckta och grumliga minnen av vår gymnasiespanska, ett stort mått av kreativt kroppsspråk och en socialt utsvulten Juan pratade vi med varandra i 20 minuter.
Juan är 65 år och född i byn. Han har tidigare haft mjölkkor, men var nu pensionerad dels på grund av ålder, men även efter två höftledsoperationer och en axel ur led – han stångades vilket renderade en operation som gett honom 25 stygn. Även hans pappa var född i byn år 1910, medan hans mamma var från södra Spanien, från Granada. Han har 6 bröder, varav en bor i Frankrike; en yngre bror som bland annat jobbade som snöröjare på spanska sidan, trots ett amputerat ben. Just det amputerade benet skildrade Juan väldigt grafiskt, inklusive vinande ljudeffekt, vilket gör att jag undrar om inte benets försvinnande hade något med snöröjningen att göra.
När vi till slut skulle skiljas skulle Juan ta sig an dagens stora händelse, vilket var att åka ner till Les och handla bröd. Sedan skulle han under eftermiddagen ägna sig åt TV-sport i sitt luftkonditionerade hus. Någon vandring av den typ som jag och Andréas skulle ut på utövade han inte. För höftledernas skull, undrade vi. Juan skakade på huvudet, pekade på magen, drog upp tröjan och blottade sin stora mage, täckt av eksem. Han klappade den glatt så att hudflagorna yrde och sa: ”No. Demasiado grueso.” För tjock. Och det är klart. Har man ägnat hela sitt liv till att jaga efter kossor på bergssluttningarna så lockar nog soffan mer än vandringslederna när man väl är pensionerad.
Efter vandringen, när vi väl vara tillbaka i Bausen, mötte vi en kvartett propert klädda män som var entusiastiska get-fotografer. När de berättade detta så märkte de att vi såg lite tvivlande ut, men de menade att de rörde sig om en speciell getras som tydligen var mindre och vackrare än vanliga låglandsgetter och därför värda både uppmärksamhet och kärlek. Den ene mannen frågade oss om det gick att köra uppåt berget till den plats där dessa getter fanns. Vi gav honom den lilla information vi hade, vilken vi fått från Juan, filtrerad genom språkförbistring. Mannen tackade oss och frågade om vi ville se fotografier på andra getter han sett. Självklart, sa vi, vem vill inte glutta på getfoton. Så han visade oss några getter, som såg ut som … getter brukar se ut: gräsälskande, gulögda och allmänt korkade. Mannen log milt och sa ”beautiful goat” innan han med ett klyschigt, grabbigt, skrockande menade att han bara ägnade sig åt getfotografering för att komma från sin fru emellanåt. Men han kunde inte lura oss. Hans entusiasm inför getterna var så genuin att förklaringen med frun måste ha varit ett svepskäl för att få fota getter. När vi lämnade männen klev de in i sin Land Rover med ögonen glittrande av gränslös förtjusning över att snart få se de små kära getterna.
Så vad lärde vi oss av dessa möten? Juan lärde oss det spanska ordet för snö (Nieve), vilket kom att bli en utmärkt isbrytare under denna resa. Vem man än mötte kunde man dra igång ett samtal med genom att vifta uppåt bergen till och med ett frågande tonfall säga: Nieve? Så var samtalet igång. Sedan lärde vi oss att getterna i Pyrenéérna är någonting i hästväg.
