Pilgrim nästgårds

13 september, 2021 Stefan Benjaminsson Lämna en kommentar

Benen ropar efter stigar. De gör så emellanåt. Sittande vid ett skrivbord, stirrandes in i en skärm, fem dagar i veckan gör att vandringslusten dämmer upp benens energi som en bäver dämmer upp en å. Någon gång börjar det flöda över. Så en söndag i augusti begav vi (jag, mina ben och Karin) oss av på en pilgrimsvandring.

Det låter kanske lite väl stort för något som var 15 km promenad i närheten av Göteborg, men faktum kvarstår. Vi gick en del av Pilgrimsleden och därmed är det en pilgrimsvandring. Att vårt slutmål var spårvagnshållplatsen vid SKF förändrar inte detta i sak. För att ytterligare bevisa detta kan jag konstatera att ordet ”pilgrim” kommer, inte helt överraskande, från latinet, och betyder ”främling”, och än mer bokstavligt betyder det ”att passera genom landskapet”, vilket var just var vi gjorde. Alltså ägnade vi några timmar en solig söndag till att pilgrimsvandra.

Den del vi gick var från Storås till Nylöse. Till Storås tar man sig enkelt med spårvagn och sedan får man till stor del gissa sig fram, för beskrivningen på webbsidan som tipsade om leden uttryckte sig diffust på gränsen till bedrägligt: ”gå till Lärjeån via Ekvadsgatan”. Visst, låter nog så enkelt, men Ekvadsgatan ligger långt från spårvagnshållplatsen och vi fick korsa en trafikled och snedda genom ett villaområde via Salsagatan innan vi hittade Ekvadsgatan. Beskrivningen hade lika gärna kunnat vara: gå österut tills du står knädjupt i Lärjeån. Hur som helst. Vi hittade rätt och befann oss därefter på Pilgrimsleden alias Lödöseleden, som genom tät växtlighet följer Lärjeån.

Lärjeån är under långa sträckor blott ett lerbrunt dike, föga inbjudande som vattendrag, men där den slingrar sig fram mellan lövgrönska, moss-stenar och bäverfällda träd blir den i sällskap med stigen vi går på som en trogen och glatt lortig hund; någon du tvekar att omfamna men som är en betryggande social faktor du ogärna vill vara utan. Det stilla, emellanåt knappt hörbara, porlet från ån, tillsammans knastret från skor mot grus i den tystnad som lummig grönska skänker blev den pacemaker som sinnet längtade efter. Vardagen kändes med ens lika välgörande främmande som fjärran.

Det är något med detta från och vidare som jag gillar. Tittar man bakåt på stigen man kommer från så är det något som är passerat. Det är vandrat, gjort, gammalt och kommer inte igen. Var det en jobbig stigning så är det en stigning som nu är gjord. Vidare finns något otrampat och oupplevt, något nytt som kommer att vara en kort investering för din uppmärksamhet, men som inte kommer att tynga i ditt mentala ok. På så sätt är det en frihetskänsla. Och det även om det handlar om att åka en spårvagn till Angered och sedan promenera tillbaka mot Göteborg. Japp, självbedrägeri, men ack så vederkvickande.

Det är också något sympatiskt med att sätta sig 20 minuter på en spårvagn, promenera i tio minuter och sedan befinna sig i något som lika gärna hade kunnat vara i en fjärran vildmark. Känslan av vildmark förtogs i och för sig emellanåt då vi passerade en cykelväg, eller prydliga uppsatta informationsskyltar om bävrar, eller ett Eco Agroforestry Recreations Center … vad det nu är, eller för den delen ett buddisttempel som växt ut ur en helsvensk 20-talsvilla (en villa som nu satt som en diskret sugfisk på en blåval). Men även dessa udda möten var roliga.

När de sista kilometrarna avverkades började vi bli trötta och civilisationen gjorde sig allt oftare påmind genom villakvarter, människor på söndagspromenad, löpare och bilbrus från 45:an som gick en bit bort. Slutmålet för själva leden var Nylöse församling. När vi inledde de sista hundratalet meter, redo att lämna rofylldheten, reste sig (det erbarmeligt fula) Kyrktornet vid Nylöse församling som ett flödesschema över vardagens orimliga struktur upp ur den grönska vi går genom. Ironi medels arkitetktur kallas det.

Reflektioner

Om florans farliga inflytande

29 juli, 2021 Stefan Benjaminsson Lämna en kommentar

Någon borde sätta upp en varningskylt vid entrén, för att gå in i en botanisk trädgård innebär alltid ett existentiellt trauma för mig. Det är i och för sig ett mindre trauma, bara märkbar som ett svagt eko efteråt, så som trauma räknat är det väl rätt så otillfredsställande, men jag klagar jag inte.

Jag överdriver nu, men jag gillar trädgårdar och när de anländer i den där perfekta gestaltningen av en botanisk trädgård, så blir den en påfrestande riktpunkt, för allt jag själv äger är en tre kvadratmeter stor balkong. Det är denna kontrast, mellan känslan av att det är just så här jag vill ha det och insikten om att jag aldrig kommer att få det så, som skapar mitt existentiella trauma. Det är som att finna sin egen personlighet, men nekas nyttja den.

Men väl där går jag omkring med en halverad puls, stesolidleende och med fötter som själva styr sig framåt på grusade gånger till nya platser, nya planteringar, nya gläntor. Det enda som gör det svårt att hålla kvar blicken på vad den än vilar på för tillfället, är vetskapen om att det finns en ny drömsk vy intill.

Carl von Linné håller med om detta. När han besökte Göteborg 1746, blev han så betagen av staden att han utkorade den till den täckaste av alla städer i riket. Smak hade han i alla fall, Linné. I sin skriftliga redogörelse för denna resa beskriver han hur han 10 juli fick en paradisfågel av herr direktör Sahlgren. Han gillade uppenbarligen gåvan, och utnämnde den till den ”raraste indianska kreatur, som jag fått hos kuriösa i Göteborg”. Men så hade han tidigare bara fått några insekter av en doktor Leche. Sahlgren är samme man som fått ge namn åt Sahlgrenska universitetssjukhuset som ligger granne med botaniska trädgården.

Efter de översvallande ord Linné spred om Göteborg, så är det inte så konstigt att han blev en staty i botaniska. Han har dock riktat sin blick åt lite olika håll. Från början stod han ovanför spegeldammen med blicken stolt i fjärran, sedan riktade han sin blick mot botaniska institutionen när en systematisk trädgård anlades – det vill säga en blick mot sin egen triumf. Triumfens tiden är dock passerad, för Botaniska trädgården säger på sin websida att dagens DNA-teknik gör att en systematisk trädgård inte längre är relevant, så man får anta att även Linné skulle drabbats av existentiellt trauma om han vetat detta. Han står där lite ärgad, men i mina ögon ännu relevant.

En solig dag är det inte bara flora som fyller parken, även tvåbent fauna i form av människor, som alla strosar omkring på knastrande stigar. Det är något med grusgångar i en park som tvingar människoben till att strosa. Alla går i stort sett i samma sakta mak, med blicken långsamt svepande över grönskan runt omkring. Parkbänkar lockar till sittande och där finner man bland annat gamla tanter i förtroliga samtal om … vad nu gamla tanter samtalar om. Min förutfattade mening att de samtalar om knyppling och knäproteser är naturligtvis fel, men det har ingen betydelse för intrycket.

Parken är dock till för växterna och det är dessa som fotograferas av en stor del av besökarna, som efteråt med ungefär samma formuleringar kommer att tala om att ”det såg bättre ut i verkligheten”. Detta får väl anses vara en allmängiltig iakttagelse, för verkligheten ser oftast bättre ut i verkligheten.

Jag träffade en and, som gav mig den mest djupsinniga blick jag fått från en and … inte för att jag fått överdrivet många, men jag närmar mig 50, och genom åren har änder gett mig min beskärda del av outgrundliga blickar. Jag har väl den typen av ansikte. Nu fick jag en blick fylld av empati för min situation som blott besökare i det som anden själv kallade hem. Ni som här inträden, hittar aldrig hem, är således botaniska trädgårdens skadeglada motto. Men sittande på min balkong kan jag ändå konstatera att bilderna från min promenad genom botaniska står sig slätt mot min verklighet på balkongen.

Natur

Om konsten att, till slut, fånga en makrill

24 juli, 2021 Stefan Benjaminsson Lämna en kommentar

Någon gång runt 2002 skaffade jag ett kastspö i socialt syfte, som man gör emellanåt. Det var ett spö som användes ett dussin gånger utan att bringa mig någon fisk, för att därefter förpassas till förrådet. Sedan blev det 2021. Jag och Karin hade hyrt en stuga på Orust en vecka och Karin, som fiskat strömming på ostkusten när hon var barn, hade fått reda på att jag ägde ett kastspö. ”Ta med det till stugan så kan vi fiska lite,” sa hon, omedveten om vad hon satte igång.

När veckan på Orust närmade sig hade detta ”fiska lite” förvandlats till att ”dra upp havsöring som vi kan grilla”. Visst, jag är helt för att dra upp en havsöring, även om min i stort sett obefintliga fiskekunskap knackade mig på axeln och undrade hur detta skulle gå till. Karin var dock optimismen personifierad och såg framför sig stim av havsöring som slogs om att få sluka alla drag som vi behagade kasta ut i havet.

Det min fiskeutrustning inte innehöll var en håv. Karin menade att detta var A och O för att få ovan nämnda stim av havsöring från havet upp på land. Jag höll med om denna visdom och vi ämnade köpa håv i Göteborg innan vi stack till Orust, men detta blev av olika anledningar inte av. Vi tröstade oss med att vi skulle till Orust, vars position mitt i norra halvklotets största havsöringsstim borde ha tjog av butiker som sålde fiskeutrustning, avsedd för havsöring. Det visade sig att antalet fiskeutrustningsbutiker var noll.

Så väl på Orust insåg vi att vi fick åka in till fastlandet och Stengunssund, till Björns Jakt & Fiske för att köpa håv. Efter att ha rannsakat min inre macho-grabb och insett att jag inte hade en chans att ge något som helst intryck av att jag visste vad jag pratade om, så valde jag den Förnöjda Ignoransens väg. Vi stegade fram till en kille i personalen, som höll på att plocka upp nya haspelrullar ur en kartong, vilket jag tolkade som ett säkert tecken på att HAN visste vad han gjorde.

”Hej,” sa jag glatt. ”Jag kan ingenting alls om fiske, men jag har ett gammalt spö som jag tänkte fiska med. Däremot saknar jag en håv.”
”Vi ska fiska havsöring och grilla,” sa Karin lika glatt.
Killen tittade på oss på samma sätt som man kan titta på exempelvis en Lisebergskanin som dyker upp på Hemköp, med road förvåning och undran över vad som ska ske härnäst. ”Mja,” sa han pedagogiskt. ”Makrill. Det ni ska fiska är makrill. Det är inte säsong för havsöring nu.”
Karin och jag gav varandra en blick och kom snabbt överens om att vi var flexibla i detta avseende.
”Vi ska fiska makrill,” sa Karin, som nu bytt ut stimmen av havsöring till stim av makrill.

Killen hjälpte oss att köpa en håv och frågade sedan mig hur gammalt mitt gamla spö var. Jag erkände att det var närmare 20 år och hade tjänat förrådet väl.
”Om du har nylonlina så bör du nog köpa ny lina också. Nylon åldras och går lätt av när det blir gammalt.”
Jag litade på detta råd från expertisen och köpte en ny lina. Bara för att roa oss själva köpte vi även ett par drag, varav ett var känt för att locka havsöring, ity vi hade inte gett upp hoppet.

Åter vid stugan bytte jag lina på min rulle och skulle testa rullen på spöt. Som sagt, kastspöt hade stått förvarat i sitt fodral de senaste tio åren och först nu tog jag upp det i dagsljus. Någon gång, troligen i senaste flytten, hade en stor tyngd eller en fot knäckt spöt. Jag kunde möjligen använda det som blompinne, men inte som fiskeredskap. Sålunda hade vi håv, ny lina och drag, men inget spö.

Nästa dag körde vi åter till Björns Jakt & Fiske i Stenungssund och mötte samma kille.
”Hej,” sa jag glatt. ”Vi var här igår och du hjälpte oss. Det är vi som inte kan någonting alls. Idag behöver jag ett nytt spö.”
”Och jag vill också ha en spö,” sa Karin lika glatt, för hon hade nu blivit så engagerad i vårt fiskeäventyr att hon vill ha ett eget spö. Kille log lika överseende denna dag, men hjälpte oss till nya spön. Vi övervägde vadarstövlar också, men det hade väl gett killen i butiken hjärtinfarkt av undertryckt skratt.

På onsdagen kom så äntligen dagen då vi skulle fiska och dra upp vår fisk, låt det vara makrill eller havsöring eller varför inte torsk, vi var vidsynta. Vi fann en fin plats på en klippa vid Edshultshall, vilket enligt Internet via Karin menade var en förträfflig plats att fiska på. Och vi började fiska. Det visade sig snabbt att jag lindat den nya linan alldeles för löst på min rulle, för ungefär varannat kast orsakade en knut på linan. Men det var trevligt att stå i solen, höra måsarnas skri, vattnets skvalp och kasta. Plumset från dragen. Sitta på en klippa och och reda ut en knut på linan och höra plumset från Karins drag. Kast, skri, plums, knut. Kast, skri, plums, knut.

Efter cirka 45 minuter, eller 28 knutar och en härva, medan jag satt och trasslade ut min 29e knut hörde jag Karin ropa.
”JAG HAR NAPP!” I rösten fanns ett tonfall av lika grad upphetsning som vantro, men i hennes blick såg jag den havsöring som hon föreställde sig på kroken. ”DEN KÄNNS SOM DEN ÄR STOR! HÄMTA HÅVEN!”
Jag flög upp från mitt trassel, studsade över berget, högg tag i håven och snubblade sista biten bort till Karin som i just den stunden drog upp sin fisk på land. Det var ingen havsöring.
”Det är en makrill,” sa Karin lyckligt. ”Jag känner igen den.” Och hon hade rätt, det var en makrill på cirka tjugo centimeter. Som just då slet sig från kroken.

Jag gjorde min manliga plikt och rusade hjältemodigt fram med vår nyinköpta håv, trixade omkring med den runt makrillen bland stenarna och lyckades lirka ner den i håven. Som ni minns så hade vi köpt en håv för att dra upp stora havsöringar med, och makrillen rann därför genast genom nätet som om det inte ens funnits en håv. Den landade i en pöl mellan några stenar, havet bara ett par decimeter bort. Men vi tänkte INTE låta vår middag gå förlorad. Karin fann sig omedelbart.
”DU MÅSTE TA I DEN MED HÄNDERNA, ÄLSKLING,” skrek hon.
”DET ÄR DIN FISK! GÖR DET SJÄLV,” skrek jag tillbaka, och jag tyckte och tycker än att det var ett fullt rimligt argument.

Det blev dock jag som fick säkerställa att fisken stannade kvar på land. Jag högg tag i den, den sprattlade och i det läget insåg att jag saknade verktyg för att avliva den. Att killen på Björns Jakt & Fiske inte försökt sälja oss detta berodde väl på att han inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att dessa två Göteborgare skulle få napp. Tji, fick han. Men nu stod vi utan redskap, så jag gjorde det bästa av situationen och drämde fisken i närmaste berg ett antal gånger. Fiskblod och fiskfjäll skvätte över kläder och solglasögon, men sedan var den stilla. Friden sänkte sig.

Vi var båda väldigt glada över vår fångst, allra mest Karin som var den som fått napp. En sak vet jag åtminstone om fiske och det är att man dokumenterar sin fångst. ”Vi måste fota dig och fisken,” proklamerade jag bestämt. Karin höll med och poserade med spö och fisk. Mitt i fotograferandet, och genom ett fast leende utan att röra på läpparna hör jag Karins stressade röst: ”Snabba dig, den sprattlar fortfarande.” Så Karin knackade den ännu en gång i berget, fotosessionen avslutades. Jag tog fram kniven, gav till Karin.
”Här, skär huvudet av den.” Vilket hon gjorde medan jag återgick till att trassla ut mina linknutar.

Senare på kvällen stoppade vi makrillen full med smör, salt och kryddor och slängde på grillen. Det blev ungefär lika mycket makrill att täcka två kex var, men det smakade mycket gott. Det blev inga fler fiskar på Orust, men åter i Göteborg köpte vi på oss ännu mer fiskeutrustning i väntan på att sensommaren ska infinna sig, för då börjar havsöringsäsongen!

På resa

Om exotism, böcker och en cockerspaniel

17 augusti, 2020 Stefan Benjaminsson Lämna en kommentar

Normal sett gillar jag långa resor. Inte för att resans milantal i sig har någon betydelse, men för att de oftare för mig till en så främmande kontext att till och med beställandet av en kall öl kan bli till något av ett äventyr. Men … i somras var jag i Mörtfors.

Mörtfors är en liten by som ligger strax utanför Oskarshamn, vilket den har gjort ett antal hundra år utan att lyckas inpränta sin existens i människors medvetande i någon högre grad. Mörtfors är inte det mest exotiska resmålet, kanske någon menar. Tvärtom, säger jag, för om exotism definieras som något obekant, så kan jag konstatera att det sannolikt finns fler som känner till Taj Mahal, eller Skövde för den delen, än vad det finns som känner till Mörtfors; vilket därmed torde göra Mörtfors till ett av de mest exotiska resmålen som finns. Det är det som är det charmiga med alla dessa småorter i Sverige, som för de flesta av oss endast existerar som en suddigt förbipasserande vägskylt, vars namn, om man hinner läsa det, man aldrig känner igen. Detta bevisar att du inte behöver resa över halva jorden för att bli en upptäckare.

Så jag upptäckte Mörtfors under några timmar, en solig tisdag i juli. Orten har en gammal kvarn, en övervuxen dansbana, hus med snickarglädje, trädgårdar med stockrosor och ingav en distinkt känsla av man borde gå barfota här. Här finns även ett förträffligt litet antikvariat beläget i en gammal nedlagd bensinmack. Det var detta antikvariat, Kulturverkstan, som drog mig och Karin hit.

En sak som jag gillar med antikvariat är att de lockar till oväntade upptäckter. Du kan gå in på ett antikvariat, lyckligt ovetande om allt som har med exempelvis viktoriansk tågtrafik eller melankolins historia att göra, runda en hylla och strax finna dig djupt försjunken i en bok om just detta, en bok som du just där och just då inser att du inte kan leva utan, och som kan bli din för blott 80 kronor eller så. Det är, på det hela taget, rätt fantastiskt.

Denna gång släpade jag hem några romaner (snyggaste omslag stod Iris Murdochs Enhörningen för), Alf Henriksons Svensk historia (förstaupplagan från 1963), Samuel Johnsons liv av James Boswell (förkortad … dvs upplagan var förkortad, inte Boswell … han var nog så lång som han alltid varit … fast nu är han ju död och därmed kanske … inte så lång), samt en bok om boktryckare under boktryckarkonstens första 50 år (bara för att jag är en boknörd). Jag hade ingen intention att pruta på böckerna, vilket butiksinnehavaren troligen såg som en karaktärsbrist hos mig, eftersom han snabbt, entusiastiskt och effektivt själv prutat ner priset på alla böcker. ”Vad har jag satt för pris på denna? 80 kronor?! Vad tänkte jag på där egentligen? Vi säger 40.” Jag var tillräckligt väluppfostrad för att inte protestera.

Så Mörtfors gav en god bokskörd och jag kan rekommendera både byn och antikvariatet. Byn lär ha blivit vald till EUs vackraste by 2011 (eller där ikring), och kommunen byggde av pur förtjusning över priset en offentlig WC som ska ha kostat en miljon kronor. Dess estetik hade mer drag av betongsorg än snickarglädje, men man kan inte kräva för mycket av ett modernt dass. På antikvariatet kan man, om man har tur, också få träffa en lika söt som blyg cockerspaniel, vilket vi fick göra. Och det är ju inte det sämsta för en kort semesterresa.

Stad

Bloomsbury, om författarna själva får välja

29 april, 2019 Stefan Benjaminsson Lämna en kommentar

I remember years ago a guy I knew told me that people going to England find exactly what they go looking for. I said I’d go looking for the England of English Literature, and he nodded and said: ’It’s there.’
(Ur 84 Charing Cross Road)

Ska du bara läsa en roman om London så läs i så fall Helene Hanffs 84 Charing Cross Road, som i strikt mening inte är en roman eller handlar om London. Det är en brevväxling mellan Hanff och ett antikvariat i London, och främst med föreståndaren Frank Doel, som utvecklas till en varm vänskap dem emellan. Boken är även en kärleksförklaring till den engelska litteraturen.

Ska du bara besöka en litterär plats i London så besök i så fall Bloomsbury. Kvarteren är i och för sig oansenliga, åtminstone om du förväntar dig grandios arkitektur och futuristiska klädbutiker, men här finner du British museum, universitet, antikvariat och alla de hus som varit hem ljuva hem till en lång rad med personer som lekt och livnärt sig på akademi, politik och inte minst litteratur.

Det går knappt att gå 50 meter utan att en blå skylt på en tegelvägg talar om vem som bott i just detta hus. Till exempel Jerome K Jerome, mest känd för Three men in a boat i vilken han inleder sin berättelse med att gå till just British museum för att i en bok ta reda på om han har hösnuva och finner att han har alla världens sjukdomar, utom vatten i knäna.

I had walked into that reading-room a happy, healthy man. I crawled out a decrepit wreck.
(ur Three men in a boat)

Som ett utslag av historiens absurdism kan man konstatera att Lenin hängde i huset intill ett par decennier senare. Det vill säga innan han blev uttråkad av London, återvände till Moskva för att ägna sig åt agitation, revolutioner och lit de parade. Även om de inte bodde här samtidigt, så gillar jag tanken att Jerome K Jerome bodde granne med Lenin.

De litterära spåren i Bloomsbury handlar dock kanske framför allt om Bloomsburygruppen, som gör sig påminda vid vart och varannat kvarter. Speciellt runt Gordon square finner man själva epicentrum för gruppen. Här samlades de, här bodde de och hit flockades alla andra som ville vara en del av detta intellektuella habitat.

Virginia Woolf, som var något av ett nav i gruppen, flyttade runt en del men bodde förutom vid Gordon square även vid 52 Tavistock square. Här skrev hon bland annat Mrs Dalloway och under en promenad runt kvarteret fick hon idén till det centrala motivet i To the lighthouse. Hon var omåttligt förtjust i promenader; en mängd av hennes texter vittnar om det.

The streets of London have their map, but our passions are uncharted. What are you going to meet if you turn this corner?
(ur Jacob’s room)

Och jag kan bara hålla med, men i Bloomsbury i London är överraskningseffekten kanske i minsta laget, för chansen är stor att du möter Virginia.

Stad

Kaféliv – Konsten att resa bland människor

7 augusti, 2018 Stefan Benjaminsson Lämna en kommentar

Det blev ingen resa i sommar, av en mängd skäl. Men det blev en hel del skrivande på kaféer, mestadels på Espressohouse, som ligger praktiskt på vägen till jobbet. Det är medan jag sitter där och fantiserar om det efterlängtade regnet, som vilken normal sommar som helst skulle falla utanför, som jag inser att jag vid varje kafébesök i alla fall fått resa bland människor. För när man tjuvlyssnar så tar man del av hur liv avhandlas i upphuggna dialoger över varianter av kaffe.

Det är pappan, vars ringar under ögonen mörknat till hälften av sömnbrist och till hälften av pur förvåningen över att föräldraskap kunde vara så energikrävande. Detta sagt i mobilen till någon som uppenbarligen inte säger annat än ”Mmm” med jämna mellanrum. För samtalet är mer av bikt än kommunikation. Två koppar dubbel espresso.

Där är kvinnorna som utan att avsluta en enda mening analyserar sönder ”Hannas nya snubbe”, som utan att veta om det är både ”för snygg för henne” men samtidigt ”inte värd henne”, men helt klart den man vars skinkor bägge (utan Hannas vetskap antar jag) gärna skulle sätta tänderna i. Macchiato och slät kopp.

Det är det dämpade samtalet bakom mig, från ett medelålders par som avspända tävlar om att framhålla hur vidsynta de är genom att uttala så trångsynta saker som möjligt. Det är solipsism i dess mest tröttsamma form: ”jag är bra medan världen är kass och det är sååå annoying … ja, du fattar …”. Latte och latte.

Det är mannen i kostym och väska från Sandqvist som skyndar in och raskt sätter sig vid fönsterhänget och efter en hastig titt på klockan och en snabbare bläddring genom Svenska Dagbladets rosa del, sedan i lugn och ro fångar några Pokémon som uppenbarligen finns i närheten. En enkel espresso.

Det är den tydligt alkoholiserade mannen, som byter ämne tre gånger i varje mening, men samtidigt ändå tydligt lyckas framföra att han stör sig på de alltför fulla gubbarna som brukar sitta på den bänk han själv brukar sitta på. En svart kopp i take-awaymugg.

Det är studenterna som i tysthet får en te att räcka en förmiddag, medan Klas Eklunds ”Vår ekonomi” memoreras. Som kontrast finns de högljudda gymnasietjejerna som beställer en kopp med grädde och marshmallows och låter kreationen toppas med ett par sprayduschar kaffe på grädden. De delar sedan koppen och pratar i munnen på varandra om en resa till Barcelona … nästa år … då avsaknaden av pengar och närvaron av ansvarsfulla föräldrar inte längre kommer att störa deras planer. Frappelattechino med extra allt, grande.

Och där är killen vars enda inkomst från skrivande är 3000 kr som han tjänade genom att en gång klaga kreativt på Bauhaus, men likväl låtsas vara stor författare genom att sitta på kafé och tjuvlyssna på samtal och göra småanteckningar med en alldeles för dyr reservoarpenna (Montblanc, Meisterstück) i en svart anteckningsbok (Moleskine). Stor cappuccino.

Stad

Om konsten att vara Ocool

7 juni, 2018 Stefan Benjaminsson Lämna en kommentar

Det är ju det här med att försöka ge intrycket av att vara en erfaren globetrotter, en sådan som kanske höjer ett ögonbryn och blott ler diskret inför nya upplevelser, men istället för att vara just så cool som man vill ge intryck av, tar man ett par jämfotahopp, klappar förtjust och med ett storartat flin utbrister: ”Ooo, kolla bougainvillean!”

För i det flesta fallen är det nog så, att den coole globetrottern som inte reagerar med entusiasm, troligen aldrig rest utanför sig själv. Att våga känna, även när man inte har kontroll, är väl den ständiga vattendelaren mellan dem som upplever och dem som beslutar sig för hur något ska upplevas. Hur som helst tycker jag att en stor del av (det skräckblandade?) nöjet med resor är känslan av att inte riktigt ha kontroll. Som exempelvis detta att runda ett hörn och höra sig själv utbrista: ”Oooo bougainvillea!”

Så var var jag någonstans? Bormes-les-Mimosas, några stenkast upp från den franska Rivieran. Stadsplaneringen kan nog bäst beskrivas som att en jätte tagit några nävar 1800-talshus och slängt upp dem på sluttningen och sedan pressat ner en massa bougainvillea i skrevorna. Det är gränder, vinklar, vrår, trappor, sluttningar och avsatser. Ordet vi söker är: pittoreskt.

En av mina etymologiska ordböcker definierar ”pittoresk”som: ”något som är värt att målas”. Svenskan har annekterat ordet från franskan, som i sin tur stulit det från italienskan. Som så ofta går det tillbaka till latinet, i det här fallet ordet ”pictor” för målare. Att vara språkförnyare är som ni märker att vara hälare.

Men visst, varför inte. 1900-talets variant var kanske fotogenisk; en by som är värd att fotas. Nu har vi hamnat i en variant som mer handlar om ”värt att dela med sig i sociala medier”; Sociomediresque … typ. Vilket fortfarande handlar om den sunda oförmågan att hålla sig cool inför en by som Bormes och istället snabbt lägga ut bilder på Instagram, vilket är dagens motsvarighet till att att ropa ut: Oooo kolla bougainvillean!

Strand

Hav, klippor & förunderligt folk

31 maj, 2018 Stefan Benjaminsson 2 kommentarer

Det som till en början tycktes vara ett samtal visade sig snabbt vara en kamp.

Platsen var Saltholmen. Jag låg som en loj sköldpadda på en klippa och läste. Några meter från mig låg en trio, bestående av två tjejer och en kille, alla runt 25 år. Killen bläddrade slött i en tidning om lyxklockor, medan tjejerna, en blondin och en brunett, utbytte erfarenheter om hur alkohol fått dem att kräkas. Ganska snart försökte de bräcka varandra, men fortfarande mycket artigt, som om det handlade om att fixa håret inför en fest.

”Jag förstår precis vad du menar, Sanna, det där sista glaset Chateau du Tequila lägger sig såå onajs över kvällens alla IPA, vilket får förödande konsekvenser framåt gryning, du vet…”

”Preciiis, Sussi. Preciiis. Just så blir jag efter femte flaskan bubbel. Märkligt. Jag känner mig nästan lite kränkt. Ja, faktiskt!”

Ungefär så … Det visade sig att det blev brunetten som vann med sin anekdot om då hon kastade upp nattens spritkonsumtion, spontant, genom en bildörr, i farten, på väg hem dagen efter. Tjejen såg märkbart nöjd ut då detta tystade väninnan. Sedan bytte de samtalsämne.

När man ligger på en klippa på Saltholmen är man alltså inte ensam. Det hördes musik från en bärbar högtalare som sjöng ut någon fransk radiohit. Lukten av thaimat svävade fram över klipporna och blandas med lukten av någons cigarett. Engångsgrillarna var ännu inte tända, men det var bara en tidsfråga. Just denna dag var det dock ganska glest på klipporna, så det bestående intrycket var ändå det av hav, klippor och sol.

Tänk vad lite istid kan göra med ett berg.

De artiga tjejerna intill var hur som helst som fågelsång jämfört med den man som dök upp strax innan jag gick hem. För det finns alltid en sådan kille, ni vet killen vars ego är av en invasiv art, som om han är skräckslagen för att plötsligt inte finnas till om han inte syns, och framför allt hörs.

Rösten besudlade klipplandskapet när han försäkrade sin flickvän (som var maniskt rädd för tång, klippor, havstulpaner, maneter, andra potentiella hot under ytan, samt troligtvis vatten i sig) att det var varmt i vattnet. Vattnet höll cirka 15 grader så det var kanske inte ett isbad, men att kalla det varmt är helt enkelt fel. Fast killen hade antagligen inte intellektuell kapacitet att processa så intrikat information som temperatur. Ni vet den typen av kille, en kille med … humor? Han kläckte ur sig ett skämt när han låg i vattnet. Han kallade tången för ”rövtång” och skrattade sedan hysteriskt åt detta, för att sedan tystna och förklara för sin flickvän, som inte skrattade, att han anspelade på ”verktyget rörtång, som nästan låter som rövtång”, för att sedan skratta hysteriskt igen. Man märkte att Danmark rörde sig några meter bort från Sverige efter detta. Den typen av kille.

Men bortsett från det: Saltholmen. Vad mer kan man säga? Sedan hundra år är det en plats för olika typer av bad. Det har funnits både varmbadhus och kallbadhus här och det är ju lite symptomatiskt att varmbadhuset till slut fick ge upp inför kallbadhusets naturliga styrka: havet.

Båtar passerar i en jämn ström mellan mig och Stora Jonsholmen och så här i maj kan man även få se segelbåtar komma glidande utan mast, troligtvis på väg från ett vinterupplag till en annan hamn för att få sin mast för säsongen. Trenden i år tycks vara aluminiumfärgade master med smällande fall och nervöst ryckande windex. Som sig bör i skärgården.

Det här var mitt första bad för i år. Jag vet, jag är sent ute. Åtminstone om man sällar sig till den skara som ser det som en självförverkligande handling att basunera ut datum och temperatur för första badet – ju tidigare datum, ju lägre temperatur och ju mer blasé du är för den låga temperaturen, desto mer fantastisk är du. Ungefär. Så ja, jag är sent ute.

Första doppet: mitten av maj.
Temperatur: för kallt.
Grad av blasé: inte ett jota (det var kallt, sa jag inte det?).

Reselitteratur

Floder att följa

22 maj, 2018 Stefan Benjaminsson Lämna en kommentar

Den bästa reselitteraturen får läsaren att vilja överge boken för att själv resa till den plats han läst om. Nina Burtons ”Flodernas bok” är sådan. Boken är egentligen inte någon traditionell reseskildring, för Burtons syfte är inte att skildra en resan i sig. ”Flodernas bok” kan snarare räknas som en idéhistorisk essä, men den är så personligt skriven att det idéhistoriska innehållet och författarens upplevelser smälter samman med de färder hon gör längs med, och på, tre av Europas största floder.

Någonstans finns naturligtvis en tematik. Det jag fastnar för är människans strävan att följa något, i det här fallet de tre floderna Rhône, Rhen och Themsen. Trots att jag själv är en entusiastisk turist påminner boken mig även om att resandet historiskt sett haft ett annat syfte än att turista. Städer har växt upp vid floder och förenar därför människor på flera sätt. Dels genom att placera en grupp människor på samma plats, där de kan kommunicera, bedriva handel, utbyta information. Dels genom att floderna gör det enkelt att komma till och från dessa platser. I stora drag är det detta boken handlar om; hur floderna påverkat människan.

Och det var vid dem vår historia började skrivas. Vattnet som följde landskapen drog både människor och villebråd till sig. Av flodernas översvämningar blev jorden bördig, och kunde så småningom brukas. Strändernas lera formades då till allt vackrare ämbar för vattnet, så att det kunde bäras allt längre bort. När även tecken trycktes in i lertavlor var skriften född. Och när man tecknat världens första karta i leran blev Eufrat jordens centrum. Enligt Bibeln flöt den från Edens lustgård. I alla fall var det där, liksom vid Nilens, Indus, Hwang-hos eller Gula flodens stränder, som de första civilisationerna blommade. Floderna blev de första vägarna, de första gränserna och de första kulturspridarna. (Sid 15)

Det är väldigt roligt att följa med i Burtons tankegångar, då hon plockar upp detaljer från sin färd längs med de tre floderna, och då hon drar iväg med små berättelser, livsöden, anekdoter etcetera. Men det blir aldrig anekdoter för sin egen skull, utan hon har hela tiden en tydlig koppling till floden, till vattnet. Själv uppskattar jag också alla de litterära utvikningarna hon gör, till böcker skrivna vid floder och där floder spelar en huvudroll, som till exempel en av mina favoritböcker ”Tre män i en båt” av Jerome K Jerome.

En av bokens stora förtjänster är därför den bredd Burton har. Världens stora historia blandas med hennes egen familjs historia och med litterära sidospår och med en stor mängd intressanta iakttagelser där hon utgår från floden, vattnet, och ser långtgående konsekvenser. Det lilla finns alltid i det stora och det stora finns alltid som en konsekvens av det lilla. Som när hon på knappt två sidor lyckas täcka in en stor del av Englands historia med hjälp av att fundera på te. Och te gjord av Themsens vatten.

Regnet och gräset, teet och världshistorien – allt hör på något sätt ihop med floden. Precis som Themsen flutit genom Englands invånare i form av öl måste miljontals liter kokt flodvatten ha värmt alla tedrickande engelsmän i regnet. (Sid 278)

Även om jag kanske gillar Burtons ”Gutenberggalaxens nova” bättre, så får ”Flodernas bok” mig att längta bort till flodbåtar och städer med strandpromenader längs med vatten som strömmar snarare än att slå som havsvågor mot städers stränder. Alla dessa vattenströmmar är rörelse och jag kan inte säga vilken rörelse jag gillar mest – troligen är det havsstranden med en horisont som ligger betydligt längre bort. Men den värld som floderna innefattar ligger närmare nog människan, för där havet är och förblir något som människan korsar och är en liten prick i, så är floder på ett sätt mer i samklang med människan, som både förs med av floden, men som samtidigt ger floderna liv. Ja, det här ju någon slags pretentiös mental konstruktion från min sida, men det är väl kanske också ett tecken på en bra bok, att den triggar hjärnan att fara iväg på det sättet. Ungefär som att följa en flod.

Stad

Att resa är att köpa böcker

7 februari, 2017 Stefan Benjaminsson Lämna en kommentar

The Old Town Bookshop i Edinburgh är ett litet antikvariat som ligger i stans äldre kvarter … allt detta hörs till viss del i namnet tror jag. När vi var där i början maj 2015 var det isande kallt ute, och det finns få saker som värmer så mycket som att smita in i en bokhandel eller ett antikvariat då. Nu hade jag i och för sig googlat och noterat och planerat att gå dit … men ändå, nuförtiden stänger bokhandlare och antikvariat stup i ett så det är ändå alltid något av en överraskning när de faktiskt ligger kvar på den plats där de senast blivit sedda.

The Old Town Bookshop är som sagt litet, men välfyllt. Mitt mål denna gång var att få tag på någon bok av en Edinburgh-född författare och jag hade framför allt tänkt mig en Conan Doyle. Nu visade det sig att de inte hade så jättemycket skönlitteratur att erbjuda och än mindre av Conan Doyle. Men mannen som påtade omkring där i butiken (i tweedkavaj, vad annars) kliade sin nacke ett tag och kom fram till en lösning. Han hade Conan Doyle, jorå. Conan Doyle skrev ju flitigt i The Strand, och som det slumpade sig så hade han just fått in nio års-volymer av The Strand, som jag kunde få köpa för det facila priset 700 £.

Inte för att jag inte blev lockad av erbjudandet, men vi hade flugit Ryan Air hit och det fanns således inte en chans att jag skulle kunna få med mig den övervikten på planet hem. Så jag nöjde mig till slut med en samling artiklar av J. M. Barrie, The Greenwood Hat, för 4 £ och med en något mer hanterbar vikt. Mia köpte några vykort, varav två stycken som hon med bestämdhet hävdade var julkort, tills jag påpekade att det hon tolkade som en jultomte och en ren i själva verket var en tjurfäktare som just satte ett svärd i nacken på en tjur. Jag är inte helt säker på hur juligt detta skulle te sig för en mottagare av ett sådant julkort … men vi är alla olika.