Etikettarkiv: Människor

Stad

Kaféliv – Konsten att resa bland människor

Lämna en kommentar

Det blev ingen resa i sommar, av en mängd skäl. Men det blev en hel del skrivande på kaféer, mestadels på Espressohouse, som ligger praktiskt på vägen till jobbet. Det är medan jag sitter där och fantiserar om det efterlängtade regnet, som vilken normal sommar som helst skulle falla utanför, som jag inser att jag vid varje kafébesök i alla fall fått resa bland människor. För när man tjuvlyssnar så tar man del av hur liv avhandlas i upphuggna dialoger över varianter av kaffe.

Det är pappan, vars ringar under ögonen mörknat till hälften av sömnbrist och till hälften av pur förvåningen över att föräldraskap kunde vara så energikrävande. Detta sagt i mobilen till någon som uppenbarligen inte säger annat än ”Mmm” med jämna mellanrum. För samtalet är mer av bikt än kommunikation. Två koppar dubbel espresso.

Där är kvinnorna som utan att avsluta en enda mening analyserar sönder ”Hannas nya snubbe”, som utan att veta om det är både ”för snygg för henne” men samtidigt ”inte värd henne”, men helt klart den man vars skinkor bägge (utan Hannas vetskap antar jag) gärna skulle sätta tänderna i. Macchiato och slät kopp.

Det är det dämpade samtalet bakom mig, från ett medelålders par som avspända tävlar om att framhålla hur vidsynta de är genom att uttala så trångsynta saker som möjligt. Det är solipsism i dess mest tröttsamma form: ”jag är bra medan världen är kass och det är sååå annoying … ja, du fattar …”. Latte och latte.

Det är mannen i kostym och väska från Sandqvist som skyndar in och raskt sätter sig vid fönsterhänget och efter en hastig titt på klockan och en snabbare bläddring genom Svenska Dagbladets rosa del, sedan i lugn och ro fångar några Pokémon som uppenbarligen finns i närheten. En enkel espresso.

Det är den tydligt alkoholiserade mannen, som byter ämne tre gånger i varje mening, men samtidigt ändå tydligt lyckas framföra att han stör sig på de alltför fulla gubbarna som brukar sitta på den bänk han själv brukar sitta på. En svart kopp i take-awaymugg.

Det är studenterna som i tysthet får en te att räcka en förmiddag, medan Klas Eklunds ”Vår ekonomi” memoreras. Som kontrast finns de högljudda gymnasietjejerna som beställer en kopp med grädde och marshmallows och låter kreationen toppas med ett par sprayduschar kaffe på grädden. De delar sedan koppen och pratar i munnen på varandra om en resa till Barcelona … nästa år … då avsaknaden av pengar och närvaron av ansvarsfulla föräldrar inte längre kommer att störa deras planer. Frappelattechino med extra allt, grande.

Och där är killen vars enda inkomst från skrivande är 3000 kr som han tjänade genom att en gång klaga kreativt på Bauhaus, men likväl låtsas vara stor författare genom att sitta på kafé och tjuvlyssna på samtal och göra småanteckningar med en alldeles för dyr reservoarpenna (Montblanc, Meisterstück) i en svart anteckningsbok (Moleskine). Stor cappuccino.

Stad

Om pubvärme i Edinburgh

Lämna en kommentar

Edinburgh.

Huvudstad i Skottland. Whisky, säckpipor och kiltar och … tweed och … det var väl ungefär vad jag visste om staden. Men jag lärde mig efter hand. Redan på flygplatsen fick vi oss en lektion i hur man uttalar stadens namn utan att låta som en irriterande Engelsman eller puckad svensk. Det måste låta skotskt. Äddinbörrö heter staden, ingenting annat. Med så lite läpprörelser som möjligt.

Så till Äddinbörrö kom vi i början av maj. Men det var inte vårlikt, det var november i luften; kallt, rått och småblåsigt. På det hela taget uppfyllde vädret den fantasibild jag gjort mig om Skottland, så jag var egentligen rätt så nöjd. Hur som helst, man åker inte till Skottland för sol och värme. Varm blir man dessutom på puben och det var där vi befann oss första kvällen. På The Queens Arms.

Alla försök till att föra någon typ av normal pubkonversation förstördes effektivt under den första timman av en kvinna vid grannbordet, som var femte sekund brast ut i något som troligtvis var världens mest penetrerande och irriterande skratt. Mistlur korsad med epileptisk mås är nog en rättvis beskrivning. Kul att hon hade kul, men tinnitus hotade oss efter en stund.

Så vi satt där och hukade mellan skrattsalvorna tills kvinnan med sällskap gick, andra tog plats vid det bordet och vi såg fram emot en öl till och möjligheten att höra varandra. Istället fick vi prata med en berusad skotska som vingligt slog sig ner vid vårt bord och lyckades snabbt förväxla Sverige med Österrrike, vilket troligtvis berodde på att hon först förväxlat Österrike med Schweiz. Det var någonting med bobsleigh-åkning hon ville kommentera. Det är lite oklart vad, men hon var i alla fall lycklig över att få träffa på ett par österrikare … även om hon förstod att vi egentligen var schweizare. Hon var som sagt rätt så berusad.

Edinburgh har många pubar och vi besökte en del av dem. Granne med vårt hotell låg The Conan Doyle, döpt efter en av stadens stora söner, författaren Sir Arthur Conan Doyle, som började som läkare men blev världskändis för tid och evighet tack vare hans detektiv Sherlock Holmes. Doyle hade fötts i närheten och det var väl det enda som puben hade med författaren att göra. Det fanns en monter med diverse attiraljer som skulle påminna om Doyle; kanske inget som egentligen tillhört Doyle i verkligheten, men det finns få saker som värmer en kulen maj som ale och äkta fejk.