Den bästa reselitteraturen får läsaren att vilja överge boken för att själv resa till den plats han läst om. Nina Burtons ”Flodernas bok” är sådan. Boken är egentligen inte någon traditionell reseskildring, för Burtons syfte är inte att skildra en resan i sig. ”Flodernas bok” kan  snarare räknas som en idéhistorisk essä, men den är så personligt skriven att det idéhistoriska innehållet och författarens upplevelser smälter samman med de färder hon gör längs med, och på, tre av Europas största floder.

Någonstans finns naturligtvis en tematik. Det jag fastnar för är människans strävan att följa något, i det här fallet de tre floderna Rhône, Rhen och Themsen. Trots att jag själv är en entusiastisk turist påminner boken mig även om att resandet historiskt sett haft ett annat syfte än att turista. Städer har växt upp vid floder och förenar därför människor på flera sätt. Dels genom att placera en grupp människor på samma plats, där de kan kommunicera, bedriva handel, utbyta information. Dels genom att floderna gör det enkelt att komma till och från dessa platser. I stora drag är det detta boken handlar om; hur floderna påverkat människan.

Och det var vid dem vår historia började skrivas. Vattnet som följde landskapen drog både människor och villebråd till sig. Av flodernas översvämningar blev jorden bördig, och kunde så småningom brukas. Strändernas lera formades då till allt vackrare ämbar för vattnet, så att det kunde bäras allt längre bort. När även tecken trycktes in i lertavlor var skriften född. Och när man tecknat världens första karta i leran blev Eufrat jordens centrum. Enligt Bibeln flöt den från Edens lustgård. I alla fall var det där, liksom vid Nilens, Indus, Hwang-hos eller Gula flodens stränder, som de första civilisationerna blommade. Floderna blev de första vägarna, de första gränserna och de första kulturspridarna. (Sid 15)

Det är väldigt roligt att följa med i Burtons tankegångar, då hon plockar upp detaljer från sin färd längs med de tre floderna, och då hon drar iväg med små berättelser, livsöden, anekdoter etcetera. Men det blir aldrig anekdoter för sin egen skull, utan hon har hela tiden en tydlig koppling till floden, till vattnet. Själv uppskattar jag också alla de litterära utvikningarna hon gör, till böcker skrivna vid floder och där floder spelar en huvudroll, som till exempel en av mina favoritböcker ”Tre män i en båt” av Jerome K Jerome.

En av bokens stora förtjänster är därför den bredd Burton har. Världens stora historia blandas med hennes egen familjs historia och med litterära sidospår och med en stor mängd intressanta iakttagelser där hon utgår från floden, vattnet, och ser långtgående konsekvenser. Det lilla finns alltid i det stora och det stora finns alltid som en konsekvens av det lilla. Som när hon på knappt två sidor lyckas täcka in en stor del av Englands historia med hjälp av att fundera på te. Och te gjord av Themsens vatten.

Regnet och gräset, teet och världshistorien – allt hör på något sätt ihop med floden. Precis som Themsen flutit genom Englands invånare i form av öl måste miljontals liter kokt flodvatten ha värmt alla tedrickande engelsmän i regnet. (Sid 278)

Även om jag kanske gillar Burtons ”Gutenberggalaxens nova” bättre, så får ”Flodernas bok” mig att längta bort till flodbåtar och städer med strandpromenader längs med vatten som strömmar snarare än att slå som havsvågor mot städers stränder. Alla dessa vattenströmmar  är rörelse och jag kan inte säga vilken rörelse jag gillar mest –  troligen är det havsstranden med en horisont som ligger betydligt längre bort. Men den värld som floderna innefattar ligger närmare nog människan, för där havet är och förblir något som människan korsar och är en liten prick i, så är floder på ett sätt mer i samklang med människan, som både förs med av floden, men som samtidigt ger floderna liv. Ja, det här ju någon slags pretentiös mental konstruktion från min sida, men det är väl kanske också ett tecken på en bra bok, att den triggar hjärnan att fara iväg på det sättet. Ungefär som att följa en flod.