I remember years ago a guy I knew told me that people going to England find exactly what they go looking for. I said I’d go looking for the England of English Literature, and he nodded and said: ’It’s there.’
(Ur 84 Charing Cross Road)
Ska du bara läsa en roman om London så läs i så fall Helene Hanffs 84 Charing Cross Road, som i strikt mening inte är en roman eller handlar om London. Det är en brevväxling mellan Hanff och ett antikvariat i London, och främst med föreståndaren Frank Doel, som utvecklas till en varm vänskap dem emellan. Boken är även en kärleksförklaring till den engelska litteraturen.
Ska du bara besöka en litterär plats i London så besök i så fall Bloomsbury. Kvarteren är i och för sig oansenliga, åtminstone om du förväntar dig grandios arkitektur och futuristiska klädbutiker, men här finner du British museum, universitet, antikvariat och alla de hus som varit hem ljuva hem till en lång rad med personer som lekt och livnärt sig på akademi, politik och inte minst litteratur.
Det går knappt att gå 50 meter utan att en blå skylt på en tegelvägg talar om vem som bott i just detta hus. Till exempel Jerome K Jerome, mest känd för Three men in a boat i vilken han inleder sin berättelse med att gå till just British museum för att i en bok ta reda på om han har hösnuva och finner att han har alla världens sjukdomar, utom vatten i knäna.
I had walked into that reading-room a happy, healthy man. I crawled out a decrepit wreck.
(ur Three men in a boat)
Som ett utslag av historiens absurdism kan man konstatera att Lenin hängde i huset intill ett par decennier senare. Det vill säga innan han blev uttråkad av London, återvände till Moskva för att ägna sig åt agitation, revolutioner och lit de parade. Även om de inte bodde här samtidigt, så gillar jag tanken att Jerome K Jerome bodde granne med Lenin.
De litterära spåren i Bloomsbury handlar dock kanske framför allt om Bloomsburygruppen, som gör sig påminda vid vart och varannat kvarter. Speciellt runt Gordon square finner man själva epicentrum för gruppen. Här samlades de, här bodde de och hit flockades alla andra som ville vara en del av detta intellektuella habitat.
Virginia Woolf, som var något av ett nav i gruppen, flyttade runt en del men bodde förutom vid Gordon square även vid 52 Tavistock square. Här skrev hon bland annat Mrs Dalloway och under en promenad runt kvarteret fick hon idén till det centrala motivet i To the lighthouse. Hon var omåttligt förtjust i promenader; en mängd av hennes texter vittnar om det.
The streets of London have their map, but our passions are uncharted. What are you going to meet if you turn this corner?
(ur Jacob’s room)
Och jag kan bara hålla med, men i Bloomsbury i London är överraskningseffekten kanske i minsta laget, för chansen är stor att du möter Virginia.
