Etikettarkiv: Orust

Om konsten att, till slut, fånga en makrill

Någon gång runt 2002 skaffade jag ett kastspö i socialt syfte, som man gör emellanåt. Det var ett spö som användes ett dussin gånger utan att bringa mig någon fisk, för att därefter förpassas till förrådet. Sedan blev det 2021. Jag och Karin hade hyrt en stuga på Orust en vecka och Karin, som fiskat strömming på ostkusten när hon var barn, hade fått reda på att jag ägde ett kastspö. ”Ta med det till stugan så kan vi fiska lite,” sa hon, omedveten om vad hon satte igång.

När veckan på Orust närmade sig hade detta ”fiska lite” förvandlats till att ”dra upp havsöring som vi kan grilla”. Visst, jag är helt för att dra upp en havsöring, även om min i stort sett obefintliga fiskekunskap knackade mig på axeln och undrade hur detta skulle gå till. Karin var dock optimismen personifierad och såg framför sig stim av havsöring som slogs om att få sluka alla drag som vi behagade kasta ut i havet. 

Det min fiskeutrustning inte innehöll var en håv. Karin menade att detta var A och O för att få ovan nämnda stim av havsöring från havet upp på land. Jag höll med om denna visdom och vi ämnade köpa håv i Göteborg innan vi stack till Orust, men detta blev av olika anledningar inte av. Vi tröstade oss med att vi skulle till Orust, vars position mitt i norra halvklotets största havsöringsstim borde ha tjog av butiker som sålde fiskeutrustning, avsedd för havsöring. Det visade sig att antalet fiskeutrustningsbutiker var noll.

Så väl på Orust insåg vi att vi fick åka in till fastlandet och Stengunssund, till Björns Jakt & Fiske för att köpa håv. Efter att ha rannsakat min inre macho-grabb och insett att jag inte hade en chans att ge något som helst intryck av att jag visste vad jag pratade om, så valde jag den Förnöjda Ignoransens väg. Vi stegade fram till en kille i personalen, som höll på att plocka upp nya haspelrullar ur en kartong, vilket jag tolkade som ett säkert tecken på att HAN visste vad han gjorde.

”Hej,” sa jag glatt. ”Jag kan ingenting alls om fiske, men jag har ett gammalt spö som jag tänkte fiska med. Däremot saknar jag en håv.”
”Vi ska fiska havsöring och grilla,” sa Karin lika glatt.
Killen tittade på oss på samma sätt som man kan titta på exempelvis en Lisebergskanin som dyker upp på Hemköp, med road förvåning och undran över vad som ska ske härnäst. ”Mja,” sa han pedagogiskt. ”Makrill. Det ni ska fiska är makrill. Det är inte säsong för havsöring nu.”
Karin och jag gav varandra en blick och kom snabbt överens om att vi var flexibla i detta avseende.
”Vi ska fiska makrill,” sa Karin, som nu bytt ut stimmen av havsöring till stim av makrill. 

Killen hjälpte oss att köpa en håv och frågade sedan mig hur gammalt mitt gamla spö var. Jag erkände att det var närmare 20 år och hade tjänat förrådet väl.
”Om du har nylonlina så bör du nog köpa ny lina också. Nylon åldras och går lätt av när det blir gammalt.”
Jag litade på detta råd från expertisen och köpte en ny lina. Bara för att roa oss själva köpte vi även ett par drag, varav ett var känt för att locka havsöring, ity vi hade inte gett upp hoppet.

Åter vid stugan bytte jag lina på min rulle och skulle testa rullen på spöt. Som sagt, kastspöt hade stått förvarat i sitt fodral de senaste tio åren och först nu tog jag upp det i dagsljus. Någon gång, troligen i senaste flytten, hade en stor tyngd eller en fot knäckt spöt. Jag kunde möjligen använda det som blompinne, men inte som fiskeredskap. Sålunda hade vi håv, ny lina och drag, men inget spö.

Nästa dag körde vi åter till Björns Jakt & Fiske i Stenungssund och mötte samma kille.
”Hej,” sa jag glatt. ”Vi var här igår och du hjälpte oss. Det är vi som inte kan någonting alls. Idag behöver jag ett nytt spö.”
”Och jag vill också ha en spö,” sa Karin lika glatt, för hon hade nu blivit så engagerad i vårt fiskeäventyr att hon vill ha ett eget spö. Kille log lika överseende denna dag, men hjälpte oss till nya spön. Vi övervägde vadarstövlar också, men det hade väl gett killen i butiken hjärtinfarkt av undertryckt skratt.

På onsdagen kom så äntligen dagen då vi skulle fiska och dra upp vår fisk, låt det vara makrill eller havsöring eller varför inte torsk, vi var vidsynta. Vi fann en fin plats på en klippa vid Edshultshall, vilket enligt Internet via Karin menade var en förträfflig plats att fiska på. Och vi började fiska. Det visade sig snabbt att jag lindat den nya linan alldeles för löst på min rulle, för ungefär varannat kast orsakade en knut på linan. Men det var trevligt att stå i solen, höra måsarnas skri, vattnets skvalp och kasta. Plumset från dragen. Sitta på en klippa och och reda ut en knut på linan och höra plumset från Karins drag. Kast, skri, plums, knut. Kast, skri, plums, knut.

Efter cirka 45 minuter, eller 28 knutar och en härva, medan jag satt och trasslade ut min 29e knut hörde jag Karin ropa.
”JAG HAR NAPP!”  I rösten fanns ett tonfall av lika grad upphetsning som vantro, men i hennes blick såg jag den havsöring som hon föreställde sig på kroken. ”DEN KÄNNS SOM DEN ÄR STOR! HÄMTA HÅVEN!”
Jag flög upp från mitt trassel, studsade över berget, högg tag i håven och snubblade sista biten bort till Karin som i just den stunden drog upp sin fisk på land. Det var ingen havsöring.
”Det är en makrill,” sa Karin lyckligt. ”Jag känner igen den.” Och hon hade rätt, det var en makrill på cirka tjugo centimeter. Som just då slet sig från kroken.

Jag gjorde min manliga plikt och rusade hjältemodigt fram med vår nyinköpta håv, trixade omkring med den runt makrillen bland stenarna och lyckades lirka ner den i håven. Som ni minns så hade vi köpt en håv för att dra upp stora havsöringar med, och makrillen rann därför genast genom nätet som om det inte ens funnits en håv. Den landade i en pöl mellan några stenar, havet bara ett par decimeter bort. Men vi tänkte INTE låta vår middag gå förlorad. Karin fann sig omedelbart.
”DU MÅSTE TA I DEN MED HÄNDERNA, ÄLSKLING,” skrek hon.
”DET ÄR DIN FISK! GÖR DET SJÄLV,”  skrek jag tillbaka, och jag tyckte och tycker än att det var ett fullt rimligt argument. 

Det blev dock jag som fick säkerställa att fisken stannade kvar på land. Jag högg tag i den, den sprattlade och i det läget insåg att jag saknade verktyg för att avliva den. Att killen på Björns Jakt & Fiske inte försökt sälja oss detta berodde väl på att han inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att dessa två Göteborgare skulle få napp. Tji, fick han. Men nu stod vi utan redskap, så jag gjorde det bästa av situationen och drämde fisken i närmaste berg ett antal gånger. Fiskblod och fiskfjäll skvätte över kläder och solglasögon, men sedan var den stilla. Friden sänkte sig.

Vi var båda väldigt glada över vår fångst, allra mest Karin som var den som fått napp. En sak vet jag åtminstone om fiske och det är att man dokumenterar sin fångst. ”Vi måste fota dig och fisken,” proklamerade jag bestämt. Karin höll med och poserade med spö och fisk. Mitt i fotograferandet, och genom ett fast leende utan att röra på läpparna hör jag Karins stressade röst: ”Snabba dig, den sprattlar fortfarande.” Så Karin knackade den ännu en gång i berget, fotosessionen avslutades. Jag tog fram kniven, gav till Karin.
”Här, skär huvudet av den.” Vilket hon gjorde medan jag återgick till att trassla ut mina linknutar.

Senare på kvällen stoppade vi makrillen full med smör, salt och kryddor och slängde på grillen. Det blev ungefär lika mycket makrill att täcka två kex var, men det smakade mycket gott. Det blev inga fler fiskar på Orust, men åter i Göteborg köpte vi på oss ännu mer fiskeutrustning i väntan på att sensommaren ska infinna sig, för då börjar havsöringsäsongen!