Det blev ingen resa i sommar, av en mängd skäl. Men det blev en hel del skrivande på kaféer, mestadels på Espressohouse, som ligger praktiskt på vägen till jobbet. Det är medan jag sitter där och fantiserar om det efterlängtade regnet, som vilken normal sommar som helst skulle falla utanför, som jag inser att jag vid varje kafébesök i alla fall fått resa bland människor. För när man tjuvlyssnar så tar man del av hur liv avhandlas i upphuggna dialoger över varianter av kaffe.
Det är pappan, vars ringar under ögonen mörknat till hälften av sömnbrist och till hälften av pur förvåningen över att föräldraskap kunde vara så energikrävande. Detta sagt i mobilen till någon som uppenbarligen inte säger annat än ”Mmm” med jämna mellanrum. För samtalet är mer av bikt än kommunikation. Två koppar dubbel espresso.
Där är kvinnorna som utan att avsluta en enda mening analyserar sönder ”Hannas nya snubbe”, som utan att veta om det är både ”för snygg för henne” men samtidigt ”inte värd henne”, men helt klart den man vars skinkor bägge (utan Hannas vetskap antar jag) gärna skulle sätta tänderna i. Macchiato och slät kopp.
Det är det dämpade samtalet bakom mig, från ett medelålders par som avspända tävlar om att framhålla hur vidsynta de är genom att uttala så trångsynta saker som möjligt. Det är solipsism i dess mest tröttsamma form: ”jag är bra medan världen är kass och det är sååå annoying … ja, du fattar …”. Latte och latte.
Det är mannen i kostym och väska från Sandqvist som skyndar in och raskt sätter sig vid fönsterhänget och efter en hastig titt på klockan och en snabbare bläddring genom Svenska Dagbladets rosa del, sedan i lugn och ro fångar några Pokémon som uppenbarligen finns i närheten. En enkel espresso.
Det är den tydligt alkoholiserade mannen, som byter ämne tre gånger i varje mening, men samtidigt ändå tydligt lyckas framföra att han stör sig på de alltför fulla gubbarna som brukar sitta på den bänk han själv brukar sitta på. En svart kopp i take-awaymugg.
Det är studenterna som i tysthet får en te att räcka en förmiddag, medan Klas Eklunds ”Vår ekonomi” memoreras. Som kontrast finns de högljudda gymnasietjejerna som beställer en kopp med grädde och marshmallows och låter kreationen toppas med ett par sprayduschar kaffe på grädden. De delar sedan koppen och pratar i munnen på varandra om en resa till Barcelona … nästa år … då avsaknaden av pengar och närvaron av ansvarsfulla föräldrar inte längre kommer att störa deras planer. Frappelattechino med extra allt, grande.
Och där är killen vars enda inkomst från skrivande är 3000 kr som han tjänade genom att en gång klaga kreativt på Bauhaus, men likväl låtsas vara stor författare genom att sitta på kafé och tjuvlyssna på samtal och göra småanteckningar med en alldeles för dyr reservoarpenna (Montblanc, Meisterstück) i en svart anteckningsbok (Moleskine). Stor cappuccino.