Kategoriarkiv: Reselitteratur

Floder att följa

Den bästa reselitteraturen får läsaren att vilja överge boken för att själv resa till den plats han läst om. Nina Burtons ”Flodernas bok” är sådan. Boken är egentligen inte någon traditionell reseskildring, för Burtons syfte är inte att skildra en resan i sig. ”Flodernas bok” kan  snarare räknas som en idéhistorisk essä, men den är så personligt skriven att det idéhistoriska innehållet och författarens upplevelser smälter samman med de färder hon gör längs med, och på, tre av Europas största floder.

Någonstans finns naturligtvis en tematik. Det jag fastnar för är människans strävan att följa något, i det här fallet de tre floderna Rhône, Rhen och Themsen. Trots att jag själv är en entusiastisk turist påminner boken mig även om att resandet historiskt sett haft ett annat syfte än att turista. Städer har växt upp vid floder och förenar därför människor på flera sätt. Dels genom att placera en grupp människor på samma plats, där de kan kommunicera, bedriva handel, utbyta information. Dels genom att floderna gör det enkelt att komma till och från dessa platser. I stora drag är det detta boken handlar om; hur floderna påverkat människan.

Och det var vid dem vår historia började skrivas. Vattnet som följde landskapen drog både människor och villebråd till sig. Av flodernas översvämningar blev jorden bördig, och kunde så småningom brukas. Strändernas lera formades då till allt vackrare ämbar för vattnet, så att det kunde bäras allt längre bort. När även tecken trycktes in i lertavlor var skriften född. Och när man tecknat världens första karta i leran blev Eufrat jordens centrum. Enligt Bibeln flöt den från Edens lustgård. I alla fall var det där, liksom vid Nilens, Indus, Hwang-hos eller Gula flodens stränder, som de första civilisationerna blommade. Floderna blev de första vägarna, de första gränserna och de första kulturspridarna. (Sid 15)

Det är väldigt roligt att följa med i Burtons tankegångar, då hon plockar upp detaljer från sin färd längs med de tre floderna, och då hon drar iväg med små berättelser, livsöden, anekdoter etcetera. Men det blir aldrig anekdoter för sin egen skull, utan hon har hela tiden en tydlig koppling till floden, till vattnet. Själv uppskattar jag också alla de litterära utvikningarna hon gör, till böcker skrivna vid floder och där floder spelar en huvudroll, som till exempel en av mina favoritböcker ”Tre män i en båt” av Jerome K Jerome.

 

En av bokens stora förtjänster är därför den bredd Burton har. Världens stora historia blandas med hennes egen familjs historia och med litterära sidospår och med en stor mängd intressanta iakttagelser där hon utgår från floden, vattnet, och ser långtgående konsekvenser. Det lilla finns alltid i det stora och det stora finns alltid som en konsekvens av det lilla. Som när hon på knappt två sidor lyckas täcka in en stor del av Englands historia med hjälp av att fundera på te. Och te gjord av Themsens vatten.

Regnet och gräset, teet och världshistorien – allt hör på något sätt ihop med floden. Precis som Themsen flutit genom Englands invånare i form av öl måste miljontals liter kokt flodvatten ha värmt alla tedrickande engelsmän i regnet. (Sid 278)

Även om jag kanske gillar Burtons ”Gutenberggalaxens nova” bättre, så får ”Flodernas bok” mig att längta bort till flodbåtar och städer med strandpromenader längs med vatten som strömmar snarare än att slå som havsvågor mot städers stränder. Alla dessa vattenströmmar  är rörelse och jag kan inte säga vilken rörelse jag gillar mest –  troligen är det havsstranden med en horisont som ligger betydligt längre bort. Men den värld som floderna innefattar ligger närmare nog människan, för där havet är och förblir något som människan korsar och är en liten prick i, så är floder på ett sätt mer i samklang med människan, som både förs med av floden, men som samtidigt ger floderna liv. Ja, det här ju någon slags pretentiös mental konstruktion från min sida, men det är väl kanske också ett tecken på en bra bok, att den triggar hjärnan att fara iväg på det sättet. Ungefär som att följa en flod.

En dag i Göteborg, anno 1869/2012

Det är söndag och jag beger mig ut i Göteborg, beväpnad med Octavia Carléns reseguide Göteborg, Beskrifning öfver staden och dess omgifningar. Ny handbok för resande utgiven 1869. Längst bak finns råd för vad man kan göra om man har en dag i Göteborg. Eller som Octavia utrycker det: ”För de resande i Göteborg som ej äga mer än en dag att bese stadens märkvärdigheter.” Märkvärdigheter? Oja! Led mig Octavia!

Genast på morgonen göres en promenad i staden.

Man kan fråga sig varför Octavia, med ett tonfall som en gammeldags skolfröken, understryker att man ska promenera i staden. Och dessutom genast? Men om man tittar på vad Göteborgs turistinformation  påstår idag, att nio av tio av de ”populäraste höst- och vinterattraktionerna” är att gå på museum, så förstår jag Octavias uppfordrande utrop. Jag är helt för museum, det är inte det, men jag tycker att Octavia har en poäng i att man faktiskt först kan titta på staden. Så det är det jag gör.

Eftersom jag redan känner till Göteborg så passar jag på att titta lite mer på smådetaljerna, som alltid finns där mitt framför ögonen, men som man aldrig ser för att uppmärksamheten är riktad mot annat (ner i mobilen, upp i det blå, på ett par förbipasserande ben, på en spårvagn som just gör sitt bästa för att lemlästa dig) . Det är lätt att inse att man hade bättre koll på detaljer förr i tiden; staket blev snyggare, betong satt innanför en snyggare exteriör och flaggstänger kunde få en förgylld sjöhäst, som denna dag till ära blev sisådär symboliskt mystisk tack vare en ögonbindel.

 Derefter beses Göteborgs museum

Även Octavia tycker att man ska in på ett museum, Göteborgs museum i det här fallet. Hon lyfter fram museets upphetsande samling av exempelvis ”en kanot af en urholkad ekstock”, ett vinglas som … kanske inte tilhört Karl XII, men som i alla fall har hans namnchiffer på sig, samt ett ”Egenhändigt bref från prinsen af Augustenburg”. Vad brevet innehåller är lite oklart, men eftersom det fascinerande tycks vara att han skrivit det för egen maskin, så antar jag att det står: ”Sänd mig en ny sekreterare för böfvelen!” Nåja, jag ville ju inte in på museum idag, så jag avviker från Octavias resplan och promenerar vidare till Brunnsparken för vidare färd.

På middag tager man en vagn och reser ut åt den vackra Danska vägen.

Det jag verkligen undrar är: Varför säger turistbyrån inget om detta?! Här lockar man alla turister till ett otal museer (eller till Liseberg) men döljer att Danska vägen är ”en särdeles vacker promenad” där ”bördiga jordar och skuggrika dalar ständigt omvexla”. Så jag hoppade på femmans spårvagn i Brunnsparken och hoppade av drygt tio minuter senare vid Bäckeliden. Två minuter senare var jag på Danska vägen. Man kan väl säga att jag hade tur som påbörjade min upptäckt av Danska Vägen på det avsnitt som fortfarande var något att se, vid Överåsparken (eller Engelska parken som den också kallas).

Här finns lite av det vackra som Octavia skriver om, men sedan går jag vidare i rikting mot Redbergsplatsen. Det är möjligt denna väg var en dold pärla för hundra år sedan, men nu är pärlan svald och mald av onda stadsplanerare, utskiten och lämnad att förmultna.

Enstaka hus är fortfarande de fina trähus som Octavia skrev om. En mängd andra är ritade av arkitekter på gränsen till självmord. Väl på Redbergsplatsen flydde jag från denna stadsdels-depression, upp på ettan och åkte tillbaka in till stan, medan jag förlät turistbyrån att de mörkat att Danska Vägen finns. Bra gjort, säger jag nu.

middag på Lorentsberg, då man tillika får se dess vackra park med Wadmans byst

Det som slår en när man dyker upp i Lorensbergsparken och tittar på Johan Anders Wadmans byst – gjord av Johan Petter Molin – är hur otroligt lik Karl Gerhard han var. Sedan slår det en att det faktiskt är Karl Gerhard som bysten föreställer. (Förresten, varför hör man aldrig en sådan schlagertext? Om ”Dina bröst är som svalor som häckar” är OK så borde ju ”Din byst är som Karl Gerhards i Lorensbergsparken” funka minst lika bra som poesi eller raggningsreplik.)

Inget ont om KG, men det var Wadman, Göteborgs Bellman, som jag ville kika på. Han som skrev visdomsorden:

Jag vill ha rus, ett glädjerus hvar dag,
Jag vill hvar natt med sköna qvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
Att sällheten af vin och kärlek hemta.

Efter någon minuts undersökning visar det sig att Wadman flyttat några gånger genom åren, men att han till slut – egentligen – är tillbaka i Lorensbergsparken och vanligtvis står vid stadsbibliotekets norra vägg. Vilken för tillfället ser ur så här:

Så jag blev utan Wadman. Men om det är en skulptur av Molin man vill se kan man ta sig ner till Bältesspännarparken där hans skulptur Bältesspännarna står. Någon mat att äta fanns inte heller så jag promenerade vidare, åter ner mot vallgraven.

Under promenaden har man skansarna Kronan och Lejonet
för ögonen nästan hvart man vänder sig.

Svar: Nej. Ledsen Octavia men det har man inte längre. Husen är för höga nu för tiden och det enda man kan göra för att få se skansarna är att ta sig högt upp någonstans, allra helst upp på en av skansarna. Där syns de jättebra. Kronan är jag på nästan varje dag och därifrån ser man inte bara skansen Kronan utan även större delen av Göteborg.

Strax på eftermiddagen beser man Trädgårdsföreningens fält.

Till skillnad från Danska vägen, som är mitt i en arkitektonisk golgatavandring, så är Trädgårdsföreningen fortfarande ett grönt vilorum mitt i stan. Rosenkaféet rekommenderas, samt att leta sig vilse bland alla planteringar eller att sitta och titta på pensionärer som på ostadiga ben tar sig an grovgrusiga gångar med ett dödsförakt som är smått rörande. Nu efter sommaren är det dessutom  gratis inträde, vilket i sig är ett mindre mirakel när det mesta i världen kostar pengar.


Derefter beger man sig till Skeppsbron, stiger der i någon af de små ångbåtar,
som ett par gånger i timman ila deremellan och Klippan. 

Jag har för mig att det brukar ligga en ångbåt vid Skeppsbron, men den är inte till för daglig transport … och inte ilar den heller. Så jag hoppar istället på en nyare båt, Älvsnabben, vid Lilla Bommen. Det är faktiskt ett ganska billigt nöje att åka lite på Göta Älv och därtill få se Göteborgs förstäder, som Octavia skriver om, det vill säga Masthugget och Majorna. Om förstaden Masthugget skriver Octavia att där ”gå tvenne större gator, Breda och Smala vägen”. Och som alla vet, den väg som är bred leder till fördärvet, vilket gör att man direkt kan sluta sig till att den Breda vägen måste vara dagens Andra Långgatan, vilken under överskådlig tid jobbat hårt på sin fördärvfulla image.

Efter en heldag i Göteborg så vill man sova, och Octavia rekommenderar Hôtel Carl XV. Och hittar man inte det hotellet så … får man hitta något annat. Själv tog jag spårvagnen hem, till en kopp kaffe.

—————

 

Besök Göteborg anno 1869

Nu när hösten marscherar fram och tillbaka som ett träsktroll över ditt liv och du önskar dig bort, men du vet inte vart och du vet inte om du har råd, så ta dig en weekend i din egen stad. För att göra det lite mer intressant så res dit a la 1869. När det gäller Göteborg så kan man få en utmärkt hjälp till detta tack vare Octavia Carléns lilla reseguide Göteborg, Beskrifning öfver staden och dess omgifningar. Ny handbok för resande utgiven 1869.

I ljuset från 1800-talet blir Göteborg lite mer exotisk än nu. ”Den resande, som från söder inträder i Göteborg, skall ovillkorligt känna sig slagen af förvåning och öfverraskning af dessa väldiga byggnader, dessa snörräta, breda gator med deras eleganta butiker, dessa venetianska broar i bakgrunden, påminnande vid första påseendet om kontinentens ’fashioabla’ städer.” Märk väl att om du kommer norrifrån så upplever du troligen motsatsen till detta: trassliga och smala gränder, lumpbodar och lortiga vadställen, orten som gud glömde. Kort sagt: Partille. Så se till att ta dig en omväg så att du anländer till Göteborg från rätt håll.

Om den resande är orolig för sitt väl och ve, ger Octavia Carlén upplysningar om sjukhus för både fattigt och fint folk, samt för de obotligt sjuka. Kom till Göteborg och sedan dö var tydligen bokstavligen för vissa. Brandförsvar fanns också och larmade gjorde man i centrum medels ”elektrisk telegrafledning mellan Christinae kyrkas torn och stationen i Stadshuset” Fint så, om man inte bor i Majorna då man kan slå larm ”medelst trumning å gatorna”. Det kan ju sägas att det trummades flitigt å gatorna i Majorna på 1800-talet; från 1850 till 1862 var Majorna mer eller mindre en pyrande askhög. Maj-brasa hade tydligen en helt annan innebörd då.

Karl X Gustaf var för övrigt en av dessa sjuklingar som tog sin tillflykt till Göteborg för att dö. Det var kanske inte det som stod i hans resplan, men det var så det blev. Det råder däremot lite delade meningar om var kungen befann sig då han dog.  Vissa menar att han ”afled på en stenbänk … andra författare påstå att han dog i en länsstol … ännu andra säga att han dog stilla i sin säng” Någon menar också att han dog i armarna på riksmarskalken Gabriel Oxenstierna och greve Nils Brahe, en fatal ménage à trois i ett februarikallt Göteborg. Det hela är uppenbarligen ett mysterium, och än i dag kan man leka den mycket nöjsamma leken ”Var dog kungen?” Min egen teori är vid Korsvägen, för det skulle inte förvåna mig om denna plats redan 1660 var samma ondskefulla trafikmonster som den är nu.

Octavia Carlén är onekligen förtjust i Göteborg, kanske så till den grad att hennes omdöme inte riktigt hänger med förtjusningen. Som när hon, utan att darra på pincenén, menar att Södra Hamngatan ”torde vara en af de vackraste gator man kan få se i någon nordisk stad.” Visst okej, det är väl ganska fint där, men fortsättningen…? ”På denna gata promenerar ofta stadens ’beau monde’ om söndagseftermiddagarne och aftnarne”. Ack, en gång var det kanske så att folket från den fina världen strosade omkring på Södra Hamngatan och gjorde vad nobless alltid gör – är tjusigt noblessiga, vilket torde innebära att fnysa åt Partillebor – men idag har nog Södra Hamngatan förlorat en del av detta.

För ni som tror att det här med att Göteborg kallas Lilla London är ett nytt påfund, så kan Octavia ta från er denna villfarelse. Hon citerar flitigt från sina ”tillförlitligaste källor”, bland annat Orvar Odd, som egentligen hette Oscar Patric Sturzen-Becker (man förstår varför han kallade sig Odd … eller kanske inte, men allvarligt? Sturzen-Becker?). Orvar är minst lika storvulet betuttad i Göteborg som Octavia, och drar till med att ”Göteborg är ett riktigt litet London inom några, relativt högst få, qvarter”. Jag tror att ledorden här är ”relativt högst få” och exakt vilka dessa kvarter är kan vi bara spekulera i. Efter detta initiala utbrott av överdrifter i traditionell reseguide-stil, så sansar Orvar sig något och inser att Göteborg ”är icke större än att London skulle kunna sticka det i fickan.” Det vill säga att Göteborg är Londons fick-ludd, men det låter kanske inte lika klatschigt i en turistbroschyr idag.

Hur som helst. Octavia Carlén har övertygat mig. Till helgen ska jag göra Göteborg, anno 1869. Som tur är ger hon ett förslag på vad man kan göra om man har en dag att lägga i Göteborg. Det ska jag göra. Jag ska till och med strosa på Södra Hamngatan och fnysa åt Partillebor.

———————–

GP, SvD, AB,