Champagne-sjanghajade i Paris

Vi bytte bostad med en fransk familj i sommar. Medan fransoserna var i Göteborg och blev skrämda av Lisebergskaninerna var vi i Paris och blev sjanghajade till Montmartre. Mer precist var vi i Chaville utanför Paris. Föräldrarna till kvinnan i bytesfamiljen mötte oss och överlämnade nyckeln, för att sedan visa oss hur man öppnar kylen, slänger sopor och hittar till badrummet. Ni vet, väsentligheterna. Själv kan jag bara beställa vin och komma med oanständiga förslag på franska – vilket somliga också skulle klassa som väsentligheter – så jag lät Mia sköta snacket medan jag instämde med jämna mellanrum med ett ”Oui” och hoppades att jag inte svarade ja på något dumt.

Mitt i allt detta kom frågan.

”Tycker ni om champagne?” Frågan ställs i och för sig på franska, men så pass mycket begriper jag att det detta är en fråga jag ska svara ”Oui” på. Som en parentes kan jag väl säga att det fortfarande är två saker som är oklara för oss. För det första varför de bjöd hem oss för att dricka champagne, men det är kanske så det går till i Paris. För det andra vad de heter. Av någon anledning gick vi direkt från ”Bon jour” till ”här är kylen och den öppnar ni på detta vis” utan att passera presentation. Sedan var liksom lite genant att fråga om deras namn. De är kort och gott Christelles föräldrar. *

Christelles föräldrar har en mindre trea i ett sekelskifteshus i Montmartre. Det var dit vi kom tre dagar senare. Allt var mycket franskt. Christelles mamma tackade för blommorna och lade dem sedan på bordet, där de antagligen fick självdö. Gamla möbler stod där de råkade få plats och vi blev nertryckta i var sin stol framför den franska balkongen. Temperaturen var närmare 30 grader när champagnen korkades upp och hälldes i våra glas. På bordet stod välfyllda fat med foie gras, gåslever – naturligtvis – och allt var gott.

Vi var där i knappa två timmar, men det tog inte fem minuter innan kvinnan frågade om hur vi stod politiskt, för att sedan direkt säga att de själva var till höger och hatade britter. Inte bara britter förresten, faktum var att hon var skeptisk mot alla som inte var parisare och inte ens alla de fick godkänt. Men vi tycktes duga för kvällen, vilken var en lättnad. Mannen kan ingen engelska och kvinnan endast lite, så det var mestadels Mia och kvinnan som pratade franska medan jag stuvade in gåslever och champagne i munnen under det att kvinnan var femte minut kom med entusiastiska uppmaningar: ”Manger, manger!” Ät, ät! Jag svarade ”Oui, oui” och dök åter ner mot faten. Även om Mia pratar hyfsad franska, så behärskar hon bara franska i presens, vilket gör att en fransman kan tro att hon helt och hållet lever i nuet. Och jag är ju inte till någon lingvistisk hjälp i dessa fall. Mia kan förklara vad vi gjort hittills i Paris med att säga: ”Igår är vi på Versaille och vi ser en fin … eh … fountain?” medan jag med munnen full av foie gras nickar och säger ”Oui, oui! Une fontän, pschyyy avec d’eau”. Men det tycktes gå bra ändå.

Så vår kväll i Montmartre var trevlig, udda och fransk: Kvinnan gestikulerar och uttrycker misstro mot britter. Mia säger något franskt i presens. Mannen fyller på våra glas med champagne och säger sedan, med blank blick, något lyriskt om Zlatan. Jag sörplar champagne och säger ”Oui, oui!” Efter någon timma tittar kvinnan snett på mig och frågar Mia om jag inte ens kan engelska. Jag sväljer snabbt ett hekto gåslever och förklarar på engelska (med lysande uttal om jag får säga det själv) att engelskan har jag inga problem med, medan franskan inte är något vidare. Jag kan bara lite franska, säger jag och drar till med den mer anständiga av de två fraser jag kan: ”Je voudrais un verre de vin rouge”. Kvinnan förstår antagligen inte att jag endast exemplifierade min fina språkförmåga, för hon flyger upp och utbrister något i stil med: ”Stackars karl, får du inget vin” och kilar sedan ut i köket för att återkomma med en sötsliskig aperitif som hon genast fyller mitt glas med. ”Ah …” säger jag. ”Merci,” tillägger jag och slutligen, bara för att jag kan: ”Oui, oui!”

När vi till slut sitter på bussen på väg från Montmartre så inser vi att vi fortfarande inte vet vad de heter. Men ärligt talat, den som bjuder på champagne behöver inget namn.

——————–

* Och ni som då inte begriper att Christelle därför måste vara kvinnan i paret vi bytte boende med … alltså, skärp er.

Om stora och små legender i Pyrenéerna

Varje by med självaktning har en eller annan legend som de är stolta över. Ju mindre by, desto viktigare tycks företeelsen vara. Det är som om man inför sig själv vill bedyra att ”ja, vår by är förvisso en liten skitby, men det var i alla fall här som gamla gumman Greta såg Jesusbarnet i en formfranska för 150 år sedan”.

En del gånger kan legender bli stora och förevigade i sånger. I Pyrenéerna mötte till exempel Karl den store, år 778, illvilliga Basker och åkte på däng. Detta blev diktverket Rolandssången, i vilken hjälten Roland dödar en massa fiender med ett oförstörbart svärd, innan han själv dör för att han tutat för mycket i sitt horn. Jo, det går till så:

han är feberhet
med kroppen dränkt i svett
hans huvud värker
av att han blåste i sitt horn
och ådrorna
har brustit i hans tinningspar

Verket blev en kioskvältare av rang och har levt kvar i över tusen år. Men det krävs kanske en kungs katastrofala krigande för att ge upphov till diktverk. När jag och Andréas var i Pyrenéerna så hamnade vi en dag i byn Bausen. Vad vi inte visste då, var att även denna lilla by hade en legend.

Enligt Val d’Arans turistinformation så är handlingen i Legenden om de älskande i Bausen följande: Ett par släktingar i Bausen blir så förälskade att hela byn fängslas av den kärlek paret känner för varandra. De vill gifta sig, men byprästen säger ”Nix, det får ni inte, för ni är släkt … men om ni ger mig en vidlyftig summa pesetas så ska jag bortse från ert släktskap”. Paret vägrar ge prästen pesetas, prästen vägrar viga paret, byborna är i eld och lågor av kärleken. De älskande tu fortsätter sin relation, trots att de inte är gifta … medan resten av byn står bredvid, stumma, häpna, helt bergtagna över denna spanska passion. Tiden går och så en dag, då kvinnan blott är 33 år, blir hon sjuk och dör. Prästen är dock fortfarande putt på paret – för att de levt i synd, för att de är släkt eller för att han inte fick några pesetas, vem vet – och vägrar ge kvinnan en kristen begravning. Men byborna, vars fascination över deras kärlek inte har minskat ett dugg genom åren, går man ur huse och … och man skulle kunna tro att de här sätter sig upp mot prästjäveln, men nej. De gräver en grav till kvinnan på den borgliga begravningsplatsen, där hon ligger än idag. Barnbarnen lägger tydligen fortfarande blommor på graven en gång om året.

Jag vet inte riktigt. Inte Romeo och Julia direkt. Det här ska i och för sig vara en sann historia från början av 1900-talet, men jag tycker att den saknar en dramatisk poäng av något slag. Det hade kanske hjälpt om paret inte varit släkt, för här har kanske prästen en genetisk poäng. Turistinformationen försöker vifta bort denna aspekt genom att säga att de i alla fall inte var nära släkt. Men ärligt talat, i en by med 350 invånare, hur avlägset släkt går det då att vara?

Legenden hade definitivt också blivit bättre om byborna kastat ut prästen ur byn, istället för bara stå och gapa över att killen och tjejen var kära. Eller om mannen i paret dött av sorg och prästen blivit förvandlad till en åsna eller tio kilo mandelpotatis. Något kan man väl krydda till legenden med? Och om fantasin tryter, så släng in en gammal gumma som sett en valfri helighet i ett valfritt bakverk. Just det kan man nämligen variera i det oändliga: Jesus i en bulle, Heliga Birgitta i en Carbonara, eller varför inte Påven i en Snickers. Nåja, jag ska inte klaga. Bausen har ju i alla fall en legend, och vill man få lite miljöbeskrivning till den kan man ju sno några passande rader från Rolandssången.

Där tornar bergen
i mörkt och dystert majestät
där gapar djupa dalar
och bäckar forsar överallt

—————-

Citaten från Rolandsssången är hämtade från Leif Duprez och Gunnar Carlstedts tolkning, 2010.

Allt i ett: Dal, skog och betesängar – Pyrenéerna 2013

14 juni. Tredje dagens vandring tog oss från den lilla byn Bausen, runt en fin led och tillbaka till Bausen på knappt två timmar. Under tiden fick vi allt i ett: längs med sluttningen med utsikt över Toran-dalen; uppåt i skog med tusenåriga bokträd; avslutningsvis ner över öppna fält med milsvid utsikt, där man i fjärran kan se Parc Nacional d’Aigüestortes. Men man börjar som sagt mitt inne i Bausen med att passera kyrkan.

Byn är som sagt liten och vi hinner knappt passera kyrkan innan vi ute ur byn. Bausen ligger strax söder om gränsen till Frankrike, så allt man ser framåt är franska berg, medan ryggen vänds åt Spanien. Toran-dalen ligger till höger om oss och på dessa sluttningar ligger byar utslängda med jämna mellanrum, alla ungefär lika stora som Bausen.

Efter en stund vänder leden av inåt och uppåt, strax är man inne i en gammal lövskog. Den ger ett vilt och ungt intryck, för det är bitvis snårskog. Intrycket är dock helt fel, för överallt ser man även stora, feta och knotiga gamla bokar. Stammarna är närmare 4-5 meter i omkrets och verkar nästan döda, tills man ser grenarna som strävar uppåt. Många av bokarna lär vara uppåt tusen år gamla. De var alltså unga slanor till sly samtidigt som vikingakungen Olof Skötkonung stack fingret i vädret och tänkte att det här med kristendom är framtiden. Gamla träd kan kanske tyckas inte vara annat än inaktiva kolosser, men de ger perspektiv på tiden.

Även om vi nu är inne i skogen så går vi fortfarande på sluttningen, så nedanför rinner ett antal småbäckar som sprider sitt sorl genom träden. Sluttningarna är branta och vi roar oss med att se hur långt en sten kan rulla … vilket är cirka fem meter innan den fastnar på en krum rot. Så vi svettas vidare i en allt varmare dag. Emellanåt passerar vi en bäck, vilket aldrig är några problem, eftersom det finns broar över alla.

Det blir ett väldigt speciellt ljus då solen silas genom boklöven. Marken strösslas med solmosaik tack vare att grenverken från båda sidor av leden sträcker sig mot varandra och skapar en lövtunnel under en stor del av vandringen.

Och det går uppåt och ännu mera uppåt. Vi stannar ofta och flåsar ut under förespeglingen att vi egentligen stannar för att beundra omgivningarna. Så medan vi står stilla, dricker vatten och säger saker i stil med ”Där … titta … träd … fint” så sneglar vi framåt leden som skoningslöst fortsätter uppåt. Trösten är att vi vet att vi ska tillbaka till vår utgångspunkt, vilket innebär att det vid något tillfälle måste börja gå neråt igen.

Strax innan vi når ledens högsta punkt tunnar skogen ut och ängsmark tar dess plats. Från och med nu återkommer utsikten över dalen och längre bort över de snötäckta topparna i Parc Nacional d’Aigüestortes. Enligt Juan, som vi talat med precis innan vi gick från bilen, kan man se topparna runt Colomers härifrån. Vi ser också ett gäng toppar och inbillar oss åtminstone att det var dessa berg vi var vid för två dagar sedan.

På väg neråt igen går man över ängarna. En bit bort kan man skymta en fäbod eller två. Öppenheten efter att ha vandrat i skog under drygt en timmas tid är ganska befriande. Så befriande att man förstår Julie Andrews som inte kunde låta bli att brista ut i sång då hon trippade omkring på liknande fält i Alperna.

Slutligen börjar civilisationen återvända i form av en gammal mur, följt av ett gammalt stenförråd.  Därefter läggs gammalt hus till gammalt hus för att sedan övergå i Bausen. ”Gammal” är ledordet för all civilisation här, för byarna växer inte. Däremot sköter byborna om sina hus och på flera ställen ser vid hur husen renoveras, vilket känns glädjande. Även om jag själv skulle ha svårt att bo så avskilt, så levandegör alla dessa småbyar sluttningarna. Däremot var Bausens enda restaurang ännu inte öppen för säsongen, så vi fick åka ner till Les för att få oss en välförtjänt öl samtidigt som vi åt resans sämsta lunch … men man kan inte få allt.

Om kommunikation och konsten att älska getter – Pyrenéerna 2013

En del av nöjet med att vandra i de ödsliga bergen är alla människor man möter. Kanske inte alltid på själva leden, men det dyker ofelbart upp någon eller några under vandringen som lämnar avtryck. Ta bara vår tur till Bausen som exempel. Bausen är ingen stor by. Även benämningen ”by” är nästan att sträcka begreppet lite väl långt. Annat var det förr. Befolkningsmängden toppade på drygt 500 personer någonstans i mitten av 1800-talet, men sjönk sedan raskt till 370 personer år 1900, 178 år 1950 och vid senaste sekelskiftet var antalet invånare nere på 62 personer. Idag bor det någonstans runt 28-30 personer i byn. Vi mötte en av dem: Juan.

Storgatan i Bausen … inte så stor och imponerande.

Vägen upp mot Bausen var smal, snirklig och sadistiskt utformad även jämfört med Pyrenérnas vanliga standard. Hade vi mött något annat större än en cyklist hade vi fått backa ett par kilometer, eller chansa oss förbi med ett välkomnande fall mot lemlästning på ena sidan bilen. Jag såg, ärligt talat, inte fram mot något av alternativen.

Strax efter vi klivit ut bilen kom en gammal man gående med en soppåse som han slängde i en container. Han hälsade och vi hälsade tillbaka. Tydligen uppmuntrad av detta kom han fram till oss och började prata en massa spanska. Vi gjorde klart för honom att vi inte kunde spanska och frågade om han kunde engelska. Juan gjorde klart för oss att han inte kunde engelska och frågade om vi kunde franska. Aha, sa vi och gjorde klart för honom att vår franska var ungefär lika bra som vår spanska. All denna språkförbistring visade sig dock inte vara något problem. Tack vare lösryckta och grumliga minnen av vår gymnasiespanska, ett stort mått av kreativt kroppsspråk och en socialt utsvulten Juan pratade vi med varandra i 20 minuter.

Juan är 65 år och född i byn. Han har tidigare haft mjölkkor, men var nu pensionerad dels på grund av ålder, men även efter två höftledsoperationer och en axel ur led – han stångades vilket renderade en operation som gett honom 25 stygn. Även hans pappa var född i byn år 1910, medan hans mamma var från södra Spanien, från Granada. Han har 6 bröder, varav en bor i Frankrike; en yngre bror som bland annat jobbade som snöröjare på spanska sidan, trots ett amputerat ben. Just det amputerade benet skildrade Juan väldigt grafiskt, inklusive vinande ljudeffekt, vilket gör att jag undrar om inte benets försvinnande hade något med snöröjningen att göra.

När vi till slut skulle skiljas skulle Juan ta sig an dagens stora händelse, vilket var att åka ner till Les och handla bröd. Sedan skulle han under eftermiddagen ägna sig åt TV-sport i sitt luftkonditionerade hus. Någon vandring av den typ som jag och Andréas skulle ut på utövade han inte. För höftledernas skull, undrade vi. Juan skakade på huvudet, pekade på magen, drog upp tröjan och blottade sin stora mage, täckt av eksem. Han klappade den glatt så att hudflagorna yrde och sa: ”No. Demasiado grueso.” För tjock. Och det är klart. Har man ägnat hela sitt liv till att jaga efter kossor på bergssluttningarna så lockar nog soffan mer än vandringslederna när man väl är pensionerad.

Efter vandringen, när vi väl vara tillbaka i Bausen, mötte vi en kvartett propert klädda män som var entusiastiska get-fotografer. När de berättade detta så märkte de att vi såg lite tvivlande ut, men de menade att de rörde sig om en speciell getras som tydligen var mindre och vackrare än vanliga låglandsgetter och därför värda både uppmärksamhet och kärlek. Den ene mannen frågade oss om det gick att köra uppåt berget till den plats där dessa getter fanns. Vi gav honom den lilla information vi hade, vilken vi fått från Juan, filtrerad genom språkförbistring. Mannen tackade oss och frågade om vi ville se fotografier på andra getter han sett. Självklart, sa vi, vem vill inte glutta på getfoton. Så han visade oss några getter, som såg ut som … getter brukar se ut: gräsälskande, gulögda och allmänt korkade. Mannen log milt och sa ”beautiful goat” innan han med ett klyschigt, grabbigt, skrockande menade att han bara ägnade sig åt getfotografering för att komma från sin fru emellanåt. Men han kunde inte lura oss. Hans entusiasm inför getterna var så genuin att förklaringen med frun måste ha varit ett svepskäl för att få fota getter. När vi lämnade männen klev de in i sin Land Rover med ögonen glittrande av gränslös förtjusning över att snart få se de små kära getterna.

Så vad lärde vi oss av dessa möten? Juan lärde oss det spanska ordet för snö (Nieve), vilket kom att bli en utmärkt isbrytare under denna resa. Vem man än mötte kunde man dra igång ett samtal med genom att vifta uppåt bergen till och med ett frågande tonfall säga: Nieve? Så var samtalet igång. Sedan lärde vi oss att getterna i Pyrenéérna är någonting i hästväg.

Om Montgarri och översvämmade vägar – Pyrenéerna 2013

13 juni: Turistinformationen i Vielha gav oss tipset att man kunde vandra till den övergivna byn Montgarri. Eftersom det lät intressant med en övergiven by så var det den vi tog sikte på. Nu skulle det dock visa sig att byn egentligen var ett refugi och en kyrka. Inte var de övergivna heller. Men platsen hette Montgarri, så allt var ju inte fel. Och vackert var det.

För att ta sig till Montgarri så utgår man enklast från Plan de Beret, som om vintern bjuder på skidliftar, men i juni bjuder på hästar på sommarferie. Härifrån är det mellan 6 till 9 kilometer till Montgarri, beroende på vem man frågar. Men det går nerför och naturen skulle kunna inspirera till både nya religioner och fantasyromaner, så kilometerantalet kändes snabbt ganska irrelevant. Vandring var enkel och gick på en sliten grusväg som här och var svämmades över av småbäckar.

Under andra världskriget svämmade bergen över av människor som flydde från det nazi-ockuperade Frankrike. En hel del av dem använde Montgarri som tillflyktsort. Här kunde de vila upp innan de tog sig vidare till en större by. Nu härbärgerar refugit inga flyktingar längre, utan bara turister som släpat sig några kilometer från Plan de Beret. Men läget är fantastiskt fint.

Grunden på kyrkan är från 1100-talet och anledningen till att man valde denna plats för kyrkbygge var att man fann jungfru Maria här. En anledning så bra som någon. Vi såg däremot inte jungfru Maria. Däremot en skäggig, småsvettig man med bar överkropp och hund, som kom ut från refugit med en öl i handen. Eftersom han inte var en lisa för ögonen stannade vi inte, utan fortsatte bort på leden som gick längs med floden Noguera Pallaresa. Noguera Pallaresa befinner sig här i sin linda och först ett antal mil nedströms har den vuxit till flod. Här var den en vild bergsbäck.

Vi gick som sagt vidare, lyssnade på tystnaden och fjärran koskällor, på knastret från kängor mot grus och det alltid närvarande bäckbruset. Vi passerade några ruiner, fler hästar och fick ta ett dödsföraktande hopp över en bäck. Efter ytterligare en bit tyckte vi att vi gått långt nog och dessutom var det dags för lunch. Vi stannade och plockade upp Trangiaköket för att laga äkta svensk frystorkad Carbonara, spetsad med Digestivekex. Maten borde ha smakat trist, men med den utsikt vi hade över bergsluttningarna hade jag kunnat äta ångkokt cykelslang och njutit av lunchen.

Vi tog en annan väg tillbaka, en som gick längre upp på sluttningen, i hopp om att slippa bekymret med att ta oss över en av alla dessa översvämmade småbäckar som strävade efter att ansluta till Noguera Pallaresa. Naturligtvis blev det istället så att vi stod inför en ännu mera vild bäck som svepte över leden. Det såg dock tillräckligt grunt ut för att vada, så vi trippade manligt med höga knäuppdragningar över vägen och fann någonstans mitt i strömmen att vattnet var tillräckligt djupt för att täcka kängorna. Så med blöta kängor och strumpor gick vi vidare och lovade oss själva att nästa gång ska vi ta av oss kängorna innan vi vadar. Vilket vi i och för sig lovat oss själva tidigare … men vem påstår att man måste lära sig av sina misstag.

Just som vi startat bilen och var på väg från Plan de Beret så svämmades vår väg över ännu en gång, fast nu av får. Naturligtvis kände vi oss föranledda att fota dem.

 

Var, hur och vad kostar det? Vandra i Pyrenéerna.

Allt är vinter, men allt blir bra – Pyrenéerna 2013

12 juni: Planen var att vi skulle gå fem dagar inne i nationalparken, sova på några olika refugis och gå upp på bergstoppen Punta Alta, som är 3014 meter hög. Men en vecka innan vi reste till Parc Nacional d’Aigüestortes i spanska Pyrenéerna så fick personalen på refugi Ventosa i Calvell gräva sig ner genom snön till entrén. Det var fortfarande vinter i bergen. Planen fick ändras.

Men vi började som planerat med att köra till Vielha norr om nationalparken, där vi övernattade på Hotell Urogallo i ett väl inrökt rum. Frukosten på Urogallo var lite nedslående. De hade en god salami, men majoriteten av övrig frukostmat var av den inplastade typen, vilket aldrig är ett gott tecken.

Knappt tjugo minuter från Vielha med bil ligger Salardù och ytterligare en lite bit uppåt i en dalgång ligger parkeringen vid Bahns de Tredos. Här började vår vandring, först med ett kortare skogsparti, sedan upp via en liten grusväg som ledde vidare uppåt mot Colomers.

De frusna spåren efter en lavin täckte ett parti av vägen, med knäckta småträd och snö. Den sena vintern hade även tvingat tillbaka våren som just nu började komma ikapp. Många träd låg fortfarande kala och det blev en märklig blandning av fläckvis vinter, delar av vår och ett väder som var sommar. Från håll hördes koskällor och här och var såg man både kor och hästar som gick fritt.

Jag vet inte vad som är mest meningslöst: ett foto på kor eller ett foto på någon som tar ett foto på kor. Sannolikt det senare.

En tämligen misshandlad röd skylt visade vägen och vi började gå genom snö som var som tät packad sorbet. Lutningen, och ett underlag som inte gav något stöd för kängorna, gjorde att vandringen saktade in till ett långsam andtruten lunk. Men det var aldrig några problem att se var leden gick, för det var bara att följa spåren i snön som smälte allt snabbare i den varma solen. Trots att vi nu var uppe i bergen på 2000 meters höjd, på en plats som haft snöfall bara ett par veckor tidigare, så låg temperaturen på runt 24 grader. Solen stekte i nacken och på kvällen hade detta lämnat ett svidande rött stråk på vänstersidan av nacke och hals.

Partiet från den röda skylten till refugi Colomers tog oss en timma att avverka. Landskapet var olikt det vi vandrat genom i fjol, men det berodde troligtvis på snön, för allting var vitt. Här och var hade stenar och klippor börjat synas, här och var fanns träd, men intrycket i stort var vinter. Colomers ligger vid en uppdämd sjö, som till hälften fortfarande var täckt av is. Vi visste det nog redan när vi gick de sista metrarna mot refugin att vi inte skulle komma vidare, men vi frågade ändå personalen på Colomers om möjligheterna att vandra vidare till Ventosa i Calvell. Inga problem, sa killen. Det vill säga om man har snöskor eller skidor. Vilket vi inte hade.

Så där satt vi på trappan till refugit, med var sin öl i handen och funderade på vad vi skulle göra. Den vandring vi planerat skulle inte bli av. Det fanns inte en chans till det. Vi hade tänkt att sova på refugit och hade med oss all packning av den anledningen. Men faktum kvarstod. Klockan var bara snart halv fem och vi skulle ha ett antal timmar att döda innan vi kunde lägga oss. Det fanns ingenstans att ta vägen utan snöskor och inget annat att göra vid Colomers än att äta, sova, äta frukost och gå tillbaka. Med denna smått bittra insikt beslutade vi oss för att gå tillbaka på en gång.

Vandringen åter till bilen gick snabbt och väl vid bilen började Andréas sin vana trogen att prata med första levande varelse. Denna gång en spansk familj. Och summerat lät hela samtalet ungefär så här.
”Hej på er. Vi är svenska killar. Är ni från här?”
”Hej själv svenska killar. Ja, vi bor i den pittoreska, men för tillfället ganska döda byn, Salardú.”
”Trevligt värre, hörni ni. Känner ni till ett okej och billigt hotell i Salardú.”
”Ja, vår granne har stans bästa och dyraste hotell. Det måste ni ta in på.”
”Självklart”
”Jag ringer ägaren.” Spanjorskan ringer ägaren och återkommer. ”Det finns rum. Hon är där först klockan åtta i kväll för hon är just nu uppe på en bergstopp.”
”Okej. Men var ligger hotellet.”
”Vi visar. Följ oss. Vi ska bara plocka blommor först.”
”Vi följer.”

Sagt och gjort. Vi åker efter spanjorerna som stannar och plockar blommor. Sedan åker vi ner till Salardú och i väntan på att ägarinnan till hotellet ska ta sig ner från bergen drar blom-spanjorerna med oss till stans enda öppna bar där de lämnar oss med en övervintrad amerikanskt biker som bott här sedan 1967 … och som troligtvis rökte något helt annat än tobak. Roy hette han. På vår fråga om han kunde rekommendera någon av rätterna i baren svarade han med ett mångtydigt leende: ”Everything is good.” På något vis lät detta mer som en livsfilosofi än matkritik. Vi tog honom på orden. Veckan skulle bli bra trots ändrade planer, vilket den också blev. Men maten … saknade kanske en viss finess för att räknas som ”good”.

 

Vad, hur och vad kostar det? Pyrenéerna.

Just hemkommen från andra året i Pyrenéerna så kan det kanske vara på sin plats att sammanfatta det praktiska. Vi valde att utgå från Barcelona, mest för att det är närmare till bergen från Barcelonas flygplats jämfört med Marseilles. Det är även något billigare i Spanien.

Flyg: Flyg från Göteborg till Barcelona. Vi fick det stora nöjet att mellanlandade i Bryssel och ägande där några timmar åt flygplatsupplevelser. Flyget var billigt (1726 kronor per person), men det gick nog sammantaget cirka 300 kronor på flygplatsen i mat och fika. Om man inte har några problem med dumma flygtider så kan man komma billigare undan, men inte nämnvärt.

Till bergen: Hur tar man sig till parken? Vi hyrde en bil vid flygplatsen, vilket gjorde att vi kunde köra till Vielha på cirka 4,5 timmar med pauser. Det var en VW Polo som drog runt halvlitern per mil. Bilen var tänkt att stå stilla i Vielha, men på grund av ändrade planer – tack vare snön – gjorde vi dagsturer och körde därför mer än planerat. Bensinkostnaden hamnade således på ca 800-850 kronor.

Refugin: Att sova på refugi i Parc Nacional d’Aigüestortes kostar 17 euro/natt och person. Frukost kostar 8 euro till. Dvs 25 euro per person och natt. Refugina är spartanska, med generöst tilltagna ytor av furu och bara halvt uppvärmda. Polett-dusch och WC med iskall sittring finns, och åtminstone på J M Blanc fanns gratis Wi-Fi. Men i gengäld för bristande bekvämlighet får man en sagolik utsikt. Middag serveras på refugit, men man måste säga till i god tid om man vill äta, för de förbereder allt och man äter tillsammans med alla andra refugi-gäster vid en specifik tidpunkt. Så glöm à la carte och att släntra in fashionabelt sent med en draja i handen. Här är maten rustik – på gott och ont – men ordentligt spansk.

Hotell: I år bodde vi inte på refugin. Snön låg tjock längre upp i bergen vilket gjorde det meningslös att sova över på refugina. Därför bodde vi på hotell i dalgångarna Val d’Aran och Vall de Boì. Kostnad från 350 kr/natt (Hotell Urogallo i Vielha) till 760 kr/natt (Hotell Mauberme i Salardú) inklusive frukost. Skicken på hotellen är inte förutsägbara. Det första rummet på Hotell Urogallo (2-stjärnigt) stank av gammal tobaksrök, medan vårt andra rum på samma hotell var fräscht. Hotell Mauberme (3-stjärnigt) var ett fantastiskt fint hotell, med en frukost som tagen ur en alp-fantasi. Hotell L’Aüt i Erill la Vall skulle vara 1-stjärnigt, men jag kan inte för mitt liv begripa vad som var 1-stjärnigt med det. Helt nyrenoverade rum med förstklassigt badrum, billig och god mat (trerätters meny inklusive bröd, vatten och en halvflaska vin per person: 145 kronor), samt frukost.

Vandringen: Det går att påbörja vandringen från ett flertal platser och det finns parkering precis intill ledernas början. Beroende på vilket refugi man tar sikte på så tar det mellan 2-4 timmar att gå från bilen till ett första refugi, och det är ganska enkel vandring, om än uppför. I år utgick vi från Vielha, Salardú och Erill la Vall och i fjol från Espot.

Tältning uppmuntras inte. I själva nationalparken är det förbjudet, medan man lär få tälta i naturen någon natt innan man kommer in i nationalparken. Men eftersom de fantastiska vyerna ligger ohjälpligt långt in i nationalparken så valde vi bort tält på våra vandringar.

Lederna är markerade, men emellanåt får man söka lite efter markeringarna för att komma rätt. I år var ett par bäckar väl strida och vi fick leta efter platser där vi kunde hoppa över, men det var inga större problem. Emellanåt kan även leden gå genom klippterräng, vilket gör vandringen lite jobbigare, men oftast är det lättvandrat.

Karta över parken går att köpa lite varstans. Där det finns en sportaffär så finns även kartor. När det gäller den mat som vi själva tillagade så måste man komma ihåg att man inte får flyga med gasflaskor. Det var dock heller inga problem att finna gas till Trangiaköket i sportaffärer, både i år och i fjol.

Temperaturen i bergen kan variera. Vi har haft tur med vädret båda åren med sol alla dagar. Dock var temperaturen i fjol på under 10 grader och i år uppåt 20 vid refugina. Däremot kändes det aldrig kallt i fjol, men kanske något varmt i år.

Ditt & datt:

  1. Solen biter i bergen, solkyddsmedel och huvudbonad är därför bra.
  2. Länge tyckte jag att stavar var fåniga, men de är faktiskt inte så dumma. Andréas hade stavar, jag hade det inte, men hade gärna stulit Andréas stavar emellanåt.
  3. Högsäsongen börjar någon vecka efter midsommar och då lär det vara mycket folk på lederna. Vi har varit där 11-18 juni två år i rad, alltså innan säsong, och då är det betydligt lugnare. Snön som hindrade oss något i år var dessutom exceptionell. Ingen spanjor vi pratade med hade varit med om så mycket och sen snö som i år. Förra året fanns ingen snö alls vid samma tidpunkt.
  4. Tro inte att alla ska åt ditt håll. Vi följde efter fyra vandrare uppåt då vi skulle till Ventosa i Calvell, i tron att de skulle dit. Till slut vände sig en kvinna i sällskapet om och menade (lite väl nervöst kan jag tycka) att vi inte skulle följa efter dem längre, eftersom de skulle ha picknick vid sjön och vi var inte välkomna. Så håll koll på leden.

Kostnad:  Detta år hamnade kostnaden på cirka 6650 kronor per person. Men då blev det cirka 600 kronor dyrare på grund av att vi sov på hotell i dalarna och gjorde dagsturer. Vi åt dessutom, på grund av detta, något dyrare mat. Vi stannade också två nätter i Barcelona på vägen tillbaka. Så om vi kunnat vandra som planerat, det vill säga från refugi till refugi, och inte stannat i Barcelona så hade kostnaden hamnat på runt 5000 kronor per person.

Per person:
Flyg: 1726 SEK
Hotell: 1950
Bil: 450 SEK
Bensin: Cirka 425 SEK
Mat: Cirka 2100 SEK
Totalt per person, cirka 6650 kronor

Lite länkar:
Carros de focs officiella sida: Carros de foc

Mina tidigare blogginlägg
In i kulissen – Pyrenéerna 2012 
Fel väg i Pyrenéerna, del 1 – Pyrenéerna 2012
Fel väg i Pyrenéerna, del 2 – Pyrenéerna 2012 

7 timmar vy

Tillbaka på hotellet efter 7 timmars vandring upp till refugi Ventosa i Calvell och tillbaka.

20130615-190249.jpg

Vi satt en stund och drack var sin Estrella, tittade på vyerna och på sjön långt nedanför.

20130615-190413.jpg

Snö smälter i en rasande takt, men det är ännu för mycket för att ta sig runt uppe bland topparna utan snöskor. Därför tillbaka till dalen. Imorgon blir det en liknande dagstur till refugi Colomina.