Kategoriarkiv: Språkligt

Språkligt, Stad

Champagne-sjanghajade i Paris

2 kommentarer

Vi bytte bostad med en fransk familj i sommar. Medan fransoserna var i Göteborg och blev skrämda av Lisebergskaninerna var vi i Paris och blev sjanghajade till Montmartre. Mer precist var vi i Chaville utanför Paris. Föräldrarna till kvinnan i bytesfamiljen mötte oss och överlämnade nyckeln, för att sedan visa oss hur man öppnar kylen, slänger sopor och hittar till badrummet. Ni vet, väsentligheterna. Själv kan jag bara beställa vin och komma med oanständiga förslag på franska – vilket somliga också skulle klassa som väsentligheter – så jag lät Mia sköta snacket medan jag instämde med jämna mellanrum med ett ”Oui” och hoppades att jag inte svarade ja på något dumt.

Mitt i allt detta kom frågan.

”Tycker ni om champagne?” Frågan ställs i och för sig på franska, men så pass mycket begriper jag att det detta är en fråga jag ska svara ”Oui” på. Som en parentes kan jag väl säga att det fortfarande är två saker som är oklara för oss. För det första varför de bjöd hem oss för att dricka champagne, men det är kanske så det går till i Paris. För det andra vad de heter. Av någon anledning gick vi direkt från ”Bon jour” till ”här är kylen och den öppnar ni på detta vis” utan att passera presentation. Sedan var liksom lite genant att fråga om deras namn. De är kort och gott Christelles föräldrar. *

Christelles föräldrar har en mindre trea i ett sekelskifteshus i Montmartre. Det var dit vi kom tre dagar senare. Allt var mycket franskt. Christelles mamma tackade för blommorna och lade dem sedan på bordet, där de antagligen fick självdö. Gamla möbler stod där de råkade få plats och vi blev nertryckta i var sin stol framför den franska balkongen. Temperaturen var närmare 30 grader när champagnen korkades upp och hälldes i våra glas. På bordet stod välfyllda fat med foie gras, gåslever – naturligtvis – och allt var gott.

Vi var där i knappa två timmar, men det tog inte fem minuter innan kvinnan frågade om hur vi stod politiskt, för att sedan direkt säga att de själva var till höger och hatade britter. Inte bara britter förresten, faktum var att hon var skeptisk mot alla som inte var parisare och inte ens alla de fick godkänt. Men vi tycktes duga för kvällen, vilken var en lättnad. Mannen kan ingen engelska och kvinnan endast lite, så det var mestadels Mia och kvinnan som pratade franska medan jag stuvade in gåslever och champagne i munnen under det att kvinnan var femte minut kom med entusiastiska uppmaningar: ”Manger, manger!” Ät, ät! Jag svarade ”Oui, oui” och dök åter ner mot faten. Även om Mia pratar hyfsad franska, så behärskar hon bara franska i presens, vilket gör att en fransman kan tro att hon helt och hållet lever i nuet. Och jag är ju inte till någon lingvistisk hjälp i dessa fall. Mia kan förklara vad vi gjort hittills i Paris med att säga: ”Igår är vi på Versaille och vi ser en fin … eh … fountain?” medan jag med munnen full av foie gras nickar och säger ”Oui, oui! Une fontän, pschyyy avec d’eau”. Men det tycktes gå bra ändå.

Så vår kväll i Montmartre var trevlig, udda och fransk: Kvinnan gestikulerar och uttrycker misstro mot britter. Mia säger något franskt i presens. Mannen fyller på våra glas med champagne och säger sedan, med blank blick, något lyriskt om Zlatan. Jag sörplar champagne och säger ”Oui, oui!” Efter någon timma tittar kvinnan snett på mig och frågar Mia om jag inte ens kan engelska. Jag sväljer snabbt ett hekto gåslever och förklarar på engelska (med lysande uttal om jag får säga det själv) att engelskan har jag inga problem med, medan franskan inte är något vidare. Jag kan bara lite franska, säger jag och drar till med den mer anständiga av de två fraser jag kan: ”Je voudrais un verre de vin rouge”. Kvinnan förstår antagligen inte att jag endast exemplifierade min fina språkförmåga, för hon flyger upp och utbrister något i stil med: ”Stackars karl, får du inget vin” och kilar sedan ut i köket för att återkomma med en sötsliskig aperitif som hon genast fyller mitt glas med. ”Ah …” säger jag. ”Merci,” tillägger jag och slutligen, bara för att jag kan: ”Oui, oui!”

När vi till slut sitter på bussen på väg från Montmartre så inser vi att vi fortfarande inte vet vad de heter. Men ärligt talat, den som bjuder på champagne behöver inget namn.

——————–

* Och ni som då inte begriper att Christelle därför måste vara kvinnan i paret vi bytte boende med … alltså, skärp er.

Språkligt

Konsten att dissa sig själv

Lämna en kommentar

Inget om resor, men ändå …

Språkrådet har på sin nyordslista lagt till ”Ogooglebar” med definitionen ”som inte går att hitta på webben med en sökmotor”. Detta har fått Google att gå i taket. Inte, som man kanske kan tro, för att man använt ordet Google utan för att man tycker att det tydligt ska framgå att man menar ”just sökmotorn Google”.

Låt oss ta det igen. Vi har ett ord som betyder att man inte kan söka upp detta ord på webben. Sedan har vi ett företag som verkligen vill understryka att det är just deras söktjänst, och ingen annan, som står för den misslyckade sökningen.

Förlåt, Google, att jag säger det … men är ni helt dumma i huvudet? Uppenbarligen, så låt oss gå med på ert krav. Mitt råd till Språkrådet blir därför att ändra definitionen till ”som inte går att hitta på webben med Google, men som kan hittas med hjälp av andra sökmotorer.”

Det ska till en bra korkad affärsjätte för att använda sina dyra jurister för att framhålla det egna varumärkets brister i förhållande till andra.

Läs mer på SvD och här..

Besynnerligheter, Språkligt

Permobilmaffian & smygdrickandet i Neapel – Neapel 2011

Lämna en kommentar

Det finns sammanslutningar för alla, helt klart. Vad som än sker så är detta en trösterik tanke, att hur ocoolt du än behandlas av ödet, så finns det en cool grupp som väntar på att ta dig till sitt hjärta, på att omvandla dig och ditt intressen till ett cosa nostra.

17 september 2011, Neapel. Det är hett, bullrigt och avgasigt då vi ställer oss utanför hotellet för att hoppa på en hop on/hop off turistbuss. Den ska stanna där, alldeles snart eller om femton minuter enligt den mycket hjälpsamme hotellportiern. Trekvart senare, och det är ännu hetare, bullrigare och avgasigare, så ger vi upp och promenerar iväg för att hitta en turistbyrå, för där ska det finnas en hållplats. Den första turistbyrån vi finner är stängd, men det ryktas om att det ska finnas ännu en någonstans. Vi går vidare och en halvtimma senare, törstiga och varma, ser vi en hop on/hop off-buss fastna i trafiken.

Vi springer fram mellan bilar och vespor till bussen, men vi nekas med en huvudskakning att kliva på. Jag går till runt till andra sidan bussen och pratar med chauffören – det vill säga att chauffören pratade snabb italienska och jag nickade oförstående och utbrast ”Buon giorno” emellanåt, vilket hjälpte föga.  Efter ett intensivt kroppsspråk från chaufförens sida (det kan i och för sig ha varit ett epilepsianfall, det är svårt att säga med en del italienare) så förstod vi att vi var nära vårt mål. Ett kvarter ner, in till vänster och där! En piazza, en turistbyrå, bussbiljetter. Och vad viktigare var just då, en liten butik i vilken vi kunde köpa kall öl.

Men vi blev varnade. Det är förbjudet att dricka öl på piazzan. Så vi satt i skuggan med var sin öl i var sin brun papperspåse och smygdrack öl, med ett öga på poliserna som hängde i närheten och det andra ögat på … tio äldre män i permobiler. Två minuter senare kom ytterligare ett par åkande. De andra hejade med en attityd som om de satt i antika amerikanare med cabben nere. Då och då drog någon av dem en runda på piazzan, jagade iväg en sjavig duva, tjingsade på poliserna och återkom till gänget. På några av permobilerna hängde packkorgar och från dem kunde någon gubbe plocka fram ett cigarettpaket och tända en cigg med en pose som hade gjort James Dean avundsjuk.

Och det är detta jag tycker är underbart. Här har vi ett gäng gamla gubbar, som på andra platser i andra länder, hade tvingats lära sig virka eller ägna sig åt potatistryck i någon slags missriktad välvilja att göra ”ålderns höst utvecklande.” Men icke dessa gubbar. Nej, nej! De skaffar sig en permobil var, för att kompensera för skrumpnande ben eller tilltagande lättja, och drar ner till piazzan och lever som om de vore coolaste gänget som Italien kan uppbåda. Och med den attityden de utstrålade så vete fasen om de inte just då också var det. När en mamma passerade med sin son kunde man höra pojken, som drog i mammas arm, bedjande säga: ”Mamma, mamma, voglio anche una Permobil!” Och jag höll med.

Så det hänger på ens inställning. Omvärlden kan verka glasklar när det gäller vad som är inne, rätt, trendigt och coolt. Men ett dussin gubbar i permobiler, som enligt all trendlogik borde vara så ute att ett gökur verkar hippt, visar att det inte är vad du gör eller ägnar dig åt som gör dig cool. Det är inställningen det hänger på. Så när bussen till slut anlände, klev vi på och satte oss, lutade oss tillbaka i trygg förvissning att det här med att turista är molto coolt.

————————————

GP

Språkligt

Det ligger en mask på stigen – Skiathos 2007

Lämna en kommentar

På Skiathos 2007 bodde vi på Hotel Fiorella, ett litet hotell någon kilometer utanför Skiathos centrum. På kvällarna promenerade vi in till de olika barerna och restaurangerna, först längs med vägen och sedan på stranden. En kväll ville vi slippa landsvägen och frågade hotellägaren om det fanns någon annan väg att gå. Det fanns det. En stig längs med sluttningen, förbi olivodlingar och annat vykortsliknande. Just innan vi gick iväg höjde ägaren sitt pekfinger, och med högtidligt allvar i rösten varnade han oss.

”Nice road, nice view, but look out for worms, lots of worms.”
”Excuse me, look out for what?”
”Worms, my friend. We have worms on Skiathos.”
”… eh … yes … we will look out for worms,” svarade vi, för vad kan man svara på en dylik varning? Do not worry crazy greek, I have my metspö?

Jag kan inte påstå att jag är speciellt förtjust i maskar, men jag tänkte att jag nog antingen var tillräckligt snabb för att springa från en Skiathos-mask, eller att jag hade tillräckligt stora fötter för att göra processen kort för det lilla kräket.

Så vi promenerade, vyn var fin, värmen skön och stigens grus knastrade under fötterna. Och ungefär samtidigt som jag började fundera på det här med språk och att jag själv sagt efharisto (tack) när jag skulle säga kali spera (godkväll) vid några tillfällen, så förstod vi att den omtänksamme hotellägaren som sagt att vi skulle se upp för maskar, i själva verket ville varna oss för något annat.

Just då låg en fet, svart, cirka 1,5 meter lång orm på stigen ett par meter bort. Dåligt humör verkade den också ha … åtminstone efter vad jag kunde bedöma. Den kunde i och för sig ha varit förvirrad … eller pilsk. Vad vet jag. Men det var en stor och fet orm och definitivt inte …

Look out for worms, my friend…

Jag vet inte om ordet för mask är samma som för orm på grekiska, men jag visste då att mina fötter absolut inte var tillräckligt stora för att göra processen kort för ormen. Vi stannade till. Ormen rörde sig inte. Vi tittade på ormen. Ormen tittade på en skrumpen apelsin på vägen. Vi … ja, vi stampade med fötterna på stigen och ormen ringlade iväg. (Herre gud, det finns gränser för hur mycket man kan dramatisera ett semesterminne).

Vi gick något mer uppmärksamt vidare in mot centrum. Och i mina tankar lovade jag mig själv att nästa gång en hotellägare varnar mig för mask, eller låt säga fluffiga kaniner eller hundvalpar, så ska jag fråga, verkligen fråga, om han kanske menar något annat.

————————————————-
Språkligt

Extraordinärt, märkligt, fantastiskt! ”It’s crazy!” – Marmaris 2007

Lämna en kommentar

Vart ska man åka, vad ska man göra? Solresa i höstrusk (SvD)? Framtidsplan till Japan (AB)? Lockande vulkaner(GP)?

För lika mycket vad du själv vill, så är det många gånger hur man lockas av beskrivningarna som bestämmer vad man ska göra. Och det som gäller är superlativ och språkliga överdrifter. Det är då som du tappar ditt annars goda omdöme och tänker: ”Det kanske ligger något i det här ändå.”

När jag var i Marmaris, Turkiet, en gång, kom jag hem till hotellet efter en heldag på stranden med avslutande smaklös middag och god öl. I hotellreceptionen stod en skylt, handskriven med vit krita på svart bakgrund, som gjorde reklam för kvällens underhållning: En ”Fantastic Snake Show” skulle äga rum till gästernas fromma i lobbybaren.  Av någon anledning – säkerligen djupt psykologisk sådan … ni vet, orm, Freud etc – så kände jag mig tvingad att gå ner under kvällen för att ta mig en titt. De hade ju lovat att ormshowen skulle vara ”Fantastic”. Det kanske ligger något i det, för inte skulle de ljuga om en sådan sak?

Den fantastiska orm-showen visade sig bestå av en kvinna och en man som turades om att hänga ett par trötta boaormar över sig, till ackompanjemanget av Absolut Turkish Hits 35. Det var lite marknadsspektakel över det hela, och fascinerade på ett väldigt o-fantastiskt vis. Men de barn som var där uppskattade det hela, ormkvinnan var båda söt och vig och mannen muskelös och hårig, så det fanns ju något för alla smaker. Men ärligt talat, det finns ett begränsat antal sätt man kan hänga en boaorm över sig, hur vig man nu än är. Så efter en kort stund kände jag mig tvingad, av inte lika djup psykologisk anledning – ni vet, livet är för kort etc – att gå upp på mitt rum och läsa en ”fantastic” bok.

Sedan så har vi ”Crazy!” (lägg märkte till utropstecknet). Jag gjorde en helt ovetenskaplig undersökning av vilket engelskt ord som den genomsnittlige affärsidkaren i Marmaris tycker bäst om i marknadsföringssyfte. Svaret är: ”Crazy!” Jag kunde väldigt snabbt lokalisera drygt ett halvdussin olika reklamskyltar där detta ord ingick: Ett vattenpalats=”crazy fun!”. En båttur=”crazy lazy day out!”. Ett disco=”It’s crazy!” Vespauthyrning: ”Crazy bike!!!” (vilket är lite skrämmande på sitt sätt, speciellt de tre utropstecknen). Basaren sade sig visserligen inte vara ”crazy”, men det var definitivt ett ord som lätt seglade upp i medvetandet där.

Nere i hamnen fann jag en båtuthyrare som gjorde fin reklam; en av de båtar man kunde ta sig en tur med lockade med ”Have the time of your life and get your tits brown.” Så … inte nog med att på denna båt kunde få uppleva sin bästa tid i livet, man fick dessutom bonusen att få sina bröst bruna. Skitbra! Men jag förstod aldrig om det var tänkt att vara ett motsatsförhållande; de stora tingen (bästa tid i livet) mot de mindre tingen (bruna bröst – som dock inte är oviktiga). Eller hade de något med varandra att göra? Det kändes lite godtyckligt att kombinera just dessa två saker: Mitt livs höjdpunkt och solbränd byst? Varför inte lika gärna: ”Find true happiness in life, AND get a free toaster”. Fast vem vet … det kanske låg något i det ändå.

En båtresa som absolut klassade in på ordet ”galen” var den jag och Mia gjorde ett par år senare i Alanya.

Språkligt

Det är det här med språk – Ordbok till resebeskrivningar I

Lämna en kommentar

Lyxhotellet var en bluff säger Aftonbladet. Enligt artikelns beskrivning av hotellet så verkar hotellet sakna en viss, vad ska man säga … finpolish. Men en lite fråga bara … ”lyxhotell” … allvarligt? Sedan när är ett trestjärning hotell ett lyxhotell (annat än för en och annan britt som blir lyrisk bara han får tvåglasfönster på sitt rum)?

För det är ju det här med kommunikation, det kan vara svårt, speciellt när man ska försöka tolka vad det egentligen är som beskrivs. För egen del så tolkar jag inte ”trestjärningt” som ”lyx”. ”Trestjärningt” brukar räknas till kategorien ”mer eller mindre helt och rent, extra toapapper i badrummet och har du tur en minibar (och har du väldig tur, något i minibaren).”

Men allt är inte så glasklart. Så jag tänkte börja med en ordbok för resebeskrivningar.

1. ”Grön ö” = nederbörd minst tre gånger i veckan, annars mulet med tröstlöst korta utbrott av sol. Tänk meteorologisk manodepressivitet. Tänk Sverige; grönt land.
2. ”Nära till kommunikationer” = Tung trafik utanför hotellrummet, troligtvis behöver du ta taxi över gatan där stranden är. Ostörd nattsömn? Nä, tror inte det.
3. ”Naturstrand” = Strand fylld av tång, döda fiskar, drivved och haschrökande backpackers.
4. ”Paradis för kitesurfare” = Det blåser som fan här.
5. ”Paradis för surfare” = Se ”Kitesurfare” fast ännu mer, samt: du dör om du badar.
6. ”Oexploaterad by” = Finns absolut inget att göra utom att dricka misstänkt billig Carlsberg (eller snarare Cralsberg) på byns enda bar, samt titta på alla haschrökande backpackers på naturstranden.

När jag övernattande på ett hotell i Löddeköpinge 2005 (vi låter hotellet förbli anonymt) så beskrev hotellets sig själv i de positiva ordalagen att det var nära till E20 som ”snabbt tar dig till Malmö eller Köpenhamn”. Dvs: det bästa med den här platsen är att man snabbt kan ta sig därifrån. Det gäller att inte bara läsa, utan även att tolka.

Språkligt

En öl är en öl, men det är en konst att beställa Gin & Tonic – Mexiko 2012

1 kommentar

Det är förvånande ofta som man som vuxen inser att man borde varit mer uppmärksam i skolan. Om jag hade haft en aning om hur svårt det kan vara att beställa en välkomponerad Gin och Tonic, hade jag ansträngt mig lite mer på spanskalektionerna i gymnasiet.

Innan resan till Mexiko undersökte vi om vi skulle behöva vaccinera oss mot malaria. Det behövde vi inte – faktiskt lite av en besvikelse då det hade känts mer som en upptäcktsresa om malaria hade varit en riskfaktor. Men man kan inte få allt i en solstol. För säkerhets skull såg jag till att få min dagliga dos av gin och tonic. Jag vet inte hur effektiv mot malaria tonicen är numera, eftersom andelen kinin i tonicen inte alls är på samma nivå som den som britterna hinkade i sig i Indien för 150 år sedan; tonicen var alltså medicin, men eftersom kininet gjorde drycken besk så lättade man upp det med gin. Fullt förståeligt.

Jag tycker att en GT ska smaka både T och G. Det visade sig inte vara det lättaste eftersom bartendern på Villas Paraiso del Mar var snål med ginen och var dessutom bara marginellt bättre på engelska än vad jag var på spanska. Min spanska sträcker sig till att beställa öl samt att påstå att hunden ligger på bordet.

Baren på Villas Paraiso del Mar var fantastisk i månskenet. Och någonstans bakom baren finns en Gin & Tonic.

Ginen hälls i glaset, galant från en halvmeter upp i luften, men det är knappast mer än en trea gin.
”Could I have some more gin, please,” ber jag.
”Sorry, senor?”
”More gin.”
Bartendern ler igenkännande och dyker snabbt ner i kylen och hivar skickligt upp en ny flaska tonic.
”No no, not tonic, more gin please,” protesterar jag.
En fundersam rynka i pannan på bartendern.
”Ice,” frågar han utan att själv verka tro på sitt förslag.
”No, no more ice. More gin.”
”Schin,” säger han, som om ordet verkade ovant. Jag börjar tro att det är jag som inte kan tala klart.
”Look here. Gin, as in GIN and tonic.”
”And tonic,” upprepar bartendern och viftar lite uppgivet med tonicflaskan.
Mot min vilja börjar frustrationen krypa i bröstet på mig, och jag får anstränga mig för att låta lugn och inte som en första klassens A-lagare som kräver sin Falcon på systemet.
”Okej,” säger jag och tar ett andetag och det är i det här läget jag börjar ångra min skoltrötthet på spanskalektionerna. ”I just want more tonic …”
”Schin,” rättar bartendern.
”Yes, sorry gin … Yes! More gin.” Han är på rätt väg!
”And tonic?”
Just som jag börjar tänka att en trea gin i min gin och tonic inte är helt fel det heller så får jag en uppenbarelse. En vision av högsta klass. Jag skakar avvärjande på mina händer och återgår till min ordinarie beställning.
”Two gin and tonic please.” Han verkar inte tro mig. Jag försäkrar vänligt: ”Two gin and tonic.”
Bartendern nickar och gör klart de två glasen, dekorerar snyggt med en skiva lime. Han ställer dem framför mig, och det är då jag utför mitt genidrag.
”And now: A gin and tonic please.”
”One gin and tonic,” frågar han tveksamt.
”Yes,” lovar jag honom. ”But! No ice and no tonic.”
En glas med bara gin ställs framför mig. Sedan blandade jag själv.

Nu har jag fyllt på mina spanskakunskaper: Una cerveza por favor (ölbeställning) – El perro está en la mesa (hunden på bordet) och den vitala frasen: Más ginebra, gracias.

Bortsett från att den rådde en viss språkförbistring en del gånger, så var personalen alltid välvillig och hjälpsam. Och det var aldrig några som helst problem att åtminstone få sig en extra tonic.

Men Öl är ju också gott, SvD.
Villas Paraiso del Mar.