14 juni. Tredje dagens vandring tog oss från den lilla byn Bausen, runt en fin led och tillbaka till Bausen på knappt två timmar. Under tiden fick vi allt i ett: längs med sluttningen med utsikt över Toran-dalen; uppåt i skog med tusenåriga bokträd; avslutningsvis ner över öppna fält med milsvid utsikt, där man i fjärran kan se Parc Nacional d’Aigüestortes. Men man börjar som sagt mitt inne i Bausen med att passera kyrkan.

Byn är som sagt liten och vi hinner knappt passera kyrkan innan vi ute ur byn. Bausen ligger strax söder om gränsen till Frankrike, så allt man ser framåt är franska berg, medan ryggen vänds åt Spanien. Toran-dalen ligger till höger om oss och på dessa sluttningar ligger byar utslängda med jämna mellanrum, alla ungefär lika stora som Bausen.

Efter en stund vänder leden av inåt och uppåt, strax är man inne i en gammal lövskog. Den ger ett vilt och ungt intryck, för det är bitvis snårskog. Intrycket är dock helt fel, för överallt ser man även stora, feta och knotiga gamla bokar. Stammarna är närmare 4-5 meter i omkrets och verkar nästan döda, tills man ser grenarna som strävar uppåt. Många av bokarna lär vara uppåt tusen år gamla. De var alltså unga slanor till sly samtidigt som vikingakungen Olof Skötkonung stack fingret i vädret och tänkte att det här med kristendom är framtiden. Gamla träd kan kanske tyckas inte vara annat än inaktiva kolosser, men de ger perspektiv på tiden.

Även om vi nu är inne i skogen så går vi fortfarande på sluttningen, så nedanför rinner ett antal småbäckar som sprider sitt sorl genom träden. Sluttningarna är branta och vi roar oss med att se hur långt en sten kan rulla … vilket är cirka fem meter innan den fastnar på en krum rot. Så vi svettas vidare i en allt varmare dag. Emellanåt passerar vi en bäck, vilket aldrig är några problem, eftersom det finns broar över alla.

Det blir ett väldigt speciellt ljus då solen silas genom boklöven. Marken strösslas med solmosaik tack vare att grenverken från båda sidor av leden sträcker sig mot varandra och skapar en lövtunnel under en stor del av vandringen.

Och det går uppåt och ännu mera uppåt. Vi stannar ofta och flåsar ut under förespeglingen att vi egentligen stannar för att beundra omgivningarna. Så medan vi står stilla, dricker vatten och säger saker i stil med ”Där … titta … träd … fint” så sneglar vi framåt leden som skoningslöst fortsätter uppåt. Trösten är att vi vet att vi ska tillbaka till vår utgångspunkt, vilket innebär att det vid något tillfälle måste börja gå neråt igen.

Strax innan vi når ledens högsta punkt tunnar skogen ut och ängsmark tar dess plats. Från och med nu återkommer utsikten över dalen och längre bort över de snötäckta topparna i Parc Nacional d’Aigüestortes. Enligt Juan, som vi talat med precis innan vi gick från bilen, kan man se topparna runt Colomers härifrån. Vi ser också ett gäng toppar och inbillar oss åtminstone att det var dessa berg vi var vid för två dagar sedan.

På väg neråt igen går man över ängarna. En bit bort kan man skymta en fäbod eller två. Öppenheten efter att ha vandrat i skog under drygt en timmas tid är ganska befriande. Så befriande att man förstår Julie Andrews som inte kunde låta bli att brista ut i sång då hon trippade omkring på liknande fält i Alperna.

Slutligen börjar civilisationen återvända i form av en gammal mur, följt av ett gammalt stenförråd.  Därefter läggs gammalt hus till gammalt hus för att sedan övergå i Bausen. ”Gammal” är ledordet för all civilisation här, för byarna växer inte. Däremot sköter byborna om sina hus och på flera ställen ser vid hur husen renoveras, vilket känns glädjande. Även om jag själv skulle ha svårt att bo så avskilt, så levandegör alla dessa småbyar sluttningarna. Däremot var Bausens enda restaurang ännu inte öppen för säsongen, så vi fick åka ner till Les för att få oss en välförtjänt öl samtidigt som vi åt resans sämsta lunch … men man kan inte få allt.