13 juni: Turistinformationen i Vielha gav oss tipset att man kunde vandra till den övergivna byn Montgarri. Eftersom det lät intressant med en övergiven by så var det den vi tog sikte på. Nu skulle det dock visa sig att byn egentligen var ett refugi och en kyrka. Inte var de övergivna heller. Men platsen hette Montgarri, så allt var ju inte fel. Och vackert var det.
För att ta sig till Montgarri så utgår man enklast från Plan de Beret, som om vintern bjuder på skidliftar, men i juni bjuder på hästar på sommarferie. Härifrån är det mellan 6 till 9 kilometer till Montgarri, beroende på vem man frågar. Men det går nerför och naturen skulle kunna inspirera till både nya religioner och fantasyromaner, så kilometerantalet kändes snabbt ganska irrelevant. Vandring var enkel och gick på en sliten grusväg som här och var svämmades över av småbäckar.
Under andra världskriget svämmade bergen över av människor som flydde från det nazi-ockuperade Frankrike. En hel del av dem använde Montgarri som tillflyktsort. Här kunde de vila upp innan de tog sig vidare till en större by. Nu härbärgerar refugit inga flyktingar längre, utan bara turister som släpat sig några kilometer från Plan de Beret. Men läget är fantastiskt fint.
Grunden på kyrkan är från 1100-talet och anledningen till att man valde denna plats för kyrkbygge var att man fann jungfru Maria här. En anledning så bra som någon. Vi såg däremot inte jungfru Maria. Däremot en skäggig, småsvettig man med bar överkropp och hund, som kom ut från refugit med en öl i handen. Eftersom han inte var en lisa för ögonen stannade vi inte, utan fortsatte bort på leden som gick längs med floden Noguera Pallaresa. Noguera Pallaresa befinner sig här i sin linda och först ett antal mil nedströms har den vuxit till flod. Här var den en vild bergsbäck.
Vi gick som sagt vidare, lyssnade på tystnaden och fjärran koskällor, på knastret från kängor mot grus och det alltid närvarande bäckbruset. Vi passerade några ruiner, fler hästar och fick ta ett dödsföraktande hopp över en bäck. Efter ytterligare en bit tyckte vi att vi gått långt nog och dessutom var det dags för lunch. Vi stannade och plockade upp Trangiaköket för att laga äkta svensk frystorkad Carbonara, spetsad med Digestivekex. Maten borde ha smakat trist, men med den utsikt vi hade över bergsluttningarna hade jag kunnat äta ångkokt cykelslang och njutit av lunchen.
Vi tog en annan väg tillbaka, en som gick längre upp på sluttningen, i hopp om att slippa bekymret med att ta oss över en av alla dessa översvämmade småbäckar som strävade efter att ansluta till Noguera Pallaresa. Naturligtvis blev det istället så att vi stod inför en ännu mera vild bäck som svepte över leden. Det såg dock tillräckligt grunt ut för att vada, så vi trippade manligt med höga knäuppdragningar över vägen och fann någonstans mitt i strömmen att vattnet var tillräckligt djupt för att täcka kängorna. Så med blöta kängor och strumpor gick vi vidare och lovade oss själva att nästa gång ska vi ta av oss kängorna innan vi vadar. Vilket vi i och för sig lovat oss själva tidigare … men vem påstår att man måste lära sig av sina misstag.
Just som vi startat bilen och var på väg från Plan de Beret så svämmades vår väg över ännu en gång, fast nu av får. Naturligtvis kände vi oss föranledda att fota dem.
