Om stora och små legender i Pyrenéerna

Varje by med självaktning har en eller annan legend som de är stolta över. Ju mindre by, desto viktigare tycks företeelsen vara. Det är som om man inför sig själv vill bedyra att ”ja, vår by är förvisso en liten skitby, men det var i alla fall här som gamla gumman Greta såg Jesusbarnet i en formfranska för 150 år sedan”.

En del gånger kan legender bli stora och förevigade i sånger. I Pyrenéerna mötte till exempel Karl den store, år 778, illvilliga Basker och åkte på däng. Detta blev diktverket Rolandssången, i vilken hjälten Roland dödar en massa fiender med ett oförstörbart svärd, innan han själv dör för att han tutat för mycket i sitt horn. Jo, det går till så:

han är feberhet
med kroppen dränkt i svett
hans huvud värker
av att han blåste i sitt horn
och ådrorna
har brustit i hans tinningspar

Verket blev en kioskvältare av rang och har levt kvar i över tusen år. Men det krävs kanske en kungs katastrofala krigande för att ge upphov till diktverk. När jag och Andréas var i Pyrenéerna så hamnade vi en dag i byn Bausen. Vad vi inte visste då, var att även denna lilla by hade en legend.

Enligt Val d’Arans turistinformation så är handlingen i Legenden om de älskande i Bausen följande: Ett par släktingar i Bausen blir så förälskade att hela byn fängslas av den kärlek paret känner för varandra. De vill gifta sig, men byprästen säger ”Nix, det får ni inte, för ni är släkt … men om ni ger mig en vidlyftig summa pesetas så ska jag bortse från ert släktskap”. Paret vägrar ge prästen pesetas, prästen vägrar viga paret, byborna är i eld och lågor av kärleken. De älskande tu fortsätter sin relation, trots att de inte är gifta … medan resten av byn står bredvid, stumma, häpna, helt bergtagna över denna spanska passion. Tiden går och så en dag, då kvinnan blott är 33 år, blir hon sjuk och dör. Prästen är dock fortfarande putt på paret – för att de levt i synd, för att de är släkt eller för att han inte fick några pesetas, vem vet – och vägrar ge kvinnan en kristen begravning. Men byborna, vars fascination över deras kärlek inte har minskat ett dugg genom åren, går man ur huse och … och man skulle kunna tro att de här sätter sig upp mot prästjäveln, men nej. De gräver en grav till kvinnan på den borgliga begravningsplatsen, där hon ligger än idag. Barnbarnen lägger tydligen fortfarande blommor på graven en gång om året.

Jag vet inte riktigt. Inte Romeo och Julia direkt. Det här ska i och för sig vara en sann historia från början av 1900-talet, men jag tycker att den saknar en dramatisk poäng av något slag. Det hade kanske hjälpt om paret inte varit släkt, för här har kanske prästen en genetisk poäng. Turistinformationen försöker vifta bort denna aspekt genom att säga att de i alla fall inte var nära släkt. Men ärligt talat, i en by med 350 invånare, hur avlägset släkt går det då att vara?

Legenden hade definitivt också blivit bättre om byborna kastat ut prästen ur byn, istället för bara stå och gapa över att killen och tjejen var kära. Eller om mannen i paret dött av sorg och prästen blivit förvandlad till en åsna eller tio kilo mandelpotatis. Något kan man väl krydda till legenden med? Och om fantasin tryter, så släng in en gammal gumma som sett en valfri helighet i ett valfritt bakverk. Just det kan man nämligen variera i det oändliga: Jesus i en bulle, Heliga Birgitta i en Carbonara, eller varför inte Påven i en Snickers. Nåja, jag ska inte klaga. Bausen har ju i alla fall en legend, och vill man få lite miljöbeskrivning till den kan man ju sno några passande rader från Rolandssången.

Där tornar bergen
i mörkt och dystert majestät
där gapar djupa dalar
och bäckar forsar överallt

—————-

Citaten från Rolandsssången är hämtade från Leif Duprez och Gunnar Carlstedts tolkning, 2010.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.