Vi bytte bostad med en fransk familj i sommar. Medan fransoserna var i Göteborg och blev skrämda av Lisebergskaninerna var vi i Paris och blev sjanghajade till Montmartre. Mer precist var vi i Chaville utanför Paris. Föräldrarna till kvinnan i bytesfamiljen mötte oss och överlämnade nyckeln, för att sedan visa oss hur man öppnar kylen, slänger sopor och hittar till badrummet. Ni vet, väsentligheterna. Själv kan jag bara beställa vin och komma med oanständiga förslag på franska – vilket somliga också skulle klassa som väsentligheter – så jag lät Mia sköta snacket medan jag instämde med jämna mellanrum med ett ”Oui” och hoppades att jag inte svarade ja på något dumt.

Mitt i allt detta kom frågan.

”Tycker ni om champagne?” Frågan ställs i och för sig på franska, men så pass mycket begriper jag att det detta är en fråga jag ska svara ”Oui” på. Som en parentes kan jag väl säga att det fortfarande är två saker som är oklara för oss. För det första varför de bjöd hem oss för att dricka champagne, men det är kanske så det går till i Paris. För det andra vad de heter. Av någon anledning gick vi direkt från ”Bon jour” till ”här är kylen och den öppnar ni på detta vis” utan att passera presentation. Sedan var liksom lite genant att fråga om deras namn. De är kort och gott Christelles föräldrar. *

Christelles föräldrar har en mindre trea i ett sekelskifteshus i Montmartre. Det var dit vi kom tre dagar senare. Allt var mycket franskt. Christelles mamma tackade för blommorna och lade dem sedan på bordet, där de antagligen fick självdö. Gamla möbler stod där de råkade få plats och vi blev nertryckta i var sin stol framför den franska balkongen. Temperaturen var närmare 30 grader när champagnen korkades upp och hälldes i våra glas. På bordet stod välfyllda fat med foie gras, gåslever – naturligtvis – och allt var gott.

Vi var där i knappa två timmar, men det tog inte fem minuter innan kvinnan frågade om hur vi stod politiskt, för att sedan direkt säga att de själva var till höger och hatade britter. Inte bara britter förresten, faktum var att hon var skeptisk mot alla som inte var parisare och inte ens alla de fick godkänt. Men vi tycktes duga för kvällen, vilken var en lättnad. Mannen kan ingen engelska och kvinnan endast lite, så det var mestadels Mia och kvinnan som pratade franska medan jag stuvade in gåslever och champagne i munnen under det att kvinnan var femte minut kom med entusiastiska uppmaningar: ”Manger, manger!” Ät, ät! Jag svarade ”Oui, oui” och dök åter ner mot faten. Även om Mia pratar hyfsad franska, så behärskar hon bara franska i presens, vilket gör att en fransman kan tro att hon helt och hållet lever i nuet. Och jag är ju inte till någon lingvistisk hjälp i dessa fall. Mia kan förklara vad vi gjort hittills i Paris med att säga: ”Igår är vi på Versaille och vi ser en fin … eh … fountain?” medan jag med munnen full av foie gras nickar och säger ”Oui, oui! Une fontän, pschyyy avec d’eau”. Men det tycktes gå bra ändå.

Så vår kväll i Montmartre var trevlig, udda och fransk: Kvinnan gestikulerar och uttrycker misstro mot britter. Mia säger något franskt i presens. Mannen fyller på våra glas med champagne och säger sedan, med blank blick, något lyriskt om Zlatan. Jag sörplar champagne och säger ”Oui, oui!” Efter någon timma tittar kvinnan snett på mig och frågar Mia om jag inte ens kan engelska. Jag sväljer snabbt ett hekto gåslever och förklarar på engelska (med lysande uttal om jag får säga det själv) att engelskan har jag inga problem med, medan franskan inte är något vidare. Jag kan bara lite franska, säger jag och drar till med den mer anständiga av de två fraser jag kan: ”Je voudrais un verre de vin rouge”. Kvinnan förstår antagligen inte att jag endast exemplifierade min fina språkförmåga, för hon flyger upp och utbrister något i stil med: ”Stackars karl, får du inget vin” och kilar sedan ut i köket för att återkomma med en sötsliskig aperitif som hon genast fyller mitt glas med. ”Ah …” säger jag. ”Merci,” tillägger jag och slutligen, bara för att jag kan: ”Oui, oui!”

När vi till slut sitter på bussen på väg från Montmartre så inser vi att vi fortfarande inte vet vad de heter. Men ärligt talat, den som bjuder på champagne behöver inget namn.

——————–

* Och ni som då inte begriper att Christelle därför måste vara kvinnan i paret vi bytte boende med … alltså, skärp er.