Alla har vi hemligheter, några oförargliga, några riktigt mörka. Detta gäller även hotell. Men vad är det för udda hotell och vad är det för ohygglig hemlighet som döljs, när hotellet ifråga inte bara måste låsa in hemligheterna utan även känner sig föranledda att skylta med var det hemliga finns!?
Läskigt, minst sagt.
Hotellfoajen är klassiskt sober, minus lite finpolish, men helt okej. Det är också här som Park International Hotel London har sin fria wi-fi.
”If you want wi-fi in your room, We charge.”
Hotellen sliter verkligen för att göra kunderna nöjda. Nåja, det är ju kul i foajén också. Istället för att slösurfa och titta på TV så kan jag slösurfa och titta på en byrå.
Tre timmar försenat lyfter planet mot Köpenhamn från Phukets flygplats. Jag har en bok i handbagaget och i underhållningssystemet i min TV-skärm finns musik och film. Och så har jag tänkt att sova. 12 timmar på flyget borde gå på ett kick.
En bit in i flygningen är luften i kabinen förbrukad. Ögonen svider och jag börjar få svårt att identifiera var skinkorna slutar och sitsen börjar. Men jag har tittat på en film, nickat till en stund och läst, så flygningen borde i stort sett vara över enligt min ”gå på ett kick”-teori. Jag tittar på informationssidan i min TV-skärm för att se hur långt det är kvar.
Har vi bara flugit i två timmar och tre kvart? Är det möjligt? Kroppen väser plågat att den suttit i sin krampaktiga position i en evighet. Vi måste ha kommit längre! Jag knackar på skärmen, som om den vore en barometer som behövde lite handpåläggning för att visa rätt, men hoppet om att siffrorna ska fladdra till och plötsligt tala om att det endast är en halvtimma kvar till landning grusas. Skärmen ihärdar med sina 9 timmar. Herre gud!
Den här skärmen utövar efter ett tag en nära på hypnotisk effekt. Kliniska vågor av information väller fram; om tid och hastighet, om hur kallt det är utanför, om hur kallt det är i Farenheit, och allt toppas av en grovhuggen kartbild som zoomar närmare, närmare, närmare in mot jorden för att visa var flygplanet just nu befinner sig. Sedan börjar allt igen. Men trots att det inte hunnit bli nämnvärda förändringar så sitter man där och stirrar, för att eventuellt kunna se landningen närma sig. För problemet är att en mil upp i luften, sittande i mittsektionen av planet, så är man fast i någon slags limbo där tiden står still. Allt är ett entonigt brummande. Tittar man ut över passagerarhavet ser man överallt samma halva dussinet filmer som visas, olika långt gångna. Och när en film är slut startar den på en annan skärm en stolsrad bort. Emellanåt serveras något, men det som serveras ser ut som något som redan serverats tidigare. Allting är en déjà vu-upplevelse. Jag hade inte blivit förvånad om det visade sig att vi efter 12 timmar fortfarande stod vid gaten på flygplatsen i Phuket.
Det enda som antyder att någon tid förflutit är den där infoskärmen, så därför klamrar man sig fast vid den. Ju längre flygningen varar, desto färre passagerare ser på filmer och fler sitter och stirrar på infoskärmen. En timma innan landning sitter halva planet som bleka, trängtande zombier, med blicken på skärmen för att få det bekräftat att: ”Jo, se, vi har flugit ytterligare 5 kilometer, och se på fan, det är nu minus 50 utanför, 3 grader varmare än för en minut sedan, medvind! Jo, jag tackar.” Kraven efter avancerade nöjen på flyget krymper avsevärt med den ökande apatin.
Jag tittar ännu en gång på skärmen. Vi har tydligen passerat rakt över Bhubaneshwar utan att jag visste om det. Tänka sig. Visserligen visste jag inte att Bhubaneshwar existerade innan, men trots det och trots att jag inte vet något om Bhubaneshwar så känner jag direkt en het önskan om att resa dit. Det är något med alla dessa fjärran platser med främmande namn som lockar mig. Ju fler omotiverade konsonanter ett ortsnamn har desto bättre. Stava Jönköping som Jhoenchowphing så sätter jag mig i bilen på studs och åker dit. Så Bhubaneshwar känns definitivt som en välkomnande hamn. Dessutom, om det var Bhubaneshwar jag var på väg till så skulle jag vara framme nu. Ljuvligt!
Så det var fem minuter till. Var är vi nu? Ah … fortfarande över Indien. Hur lång tid är det kvar? Fortfarande 9 timmar. Fint. Trevligt. Indien är stort. När jag flög från Singapore för några år sedan passerade jag också över Indien, men mitt i natten. New Delhi bredde ut sig som en strandad galax en mil under oss. Det var vackert, men ingav även en tröstlös känsla av att vara på väg genom rymden, mot okänt mål, under okänd lång tid. ”To boldly go where no one has gone before” … det var visst Amsterdam i det fallet. Nu sitter jag som sagt i mittsektionen och ser ingenting.
Fyra timmar in i flygningen börjar nacken att kännas klibbig. Fötterna är ett par nummer större, stolsitsen har nu helt smält samman med skinkorna och knäna tycks ha bytt plats med vristerna. Nåja, dags för en av de obligatoriska promenaderna till toaletten. Inte för att jag behöver det, men det är det enda andra nöjet, förutom underhållningssystemet, som finns ombord. Så jag sjasar iväg Mia från hennes plats för att komma ut, kravlar med visst besvär upp ur min egen stol, som mycket motvilligt släpper iväg mig.
Väl inne på toaletten så motarbetas alla rörelser av storleken på rummet. Man kan stå rakt och sitta ner. Och så kan man ganska enkelt vrida sig runt 360 grader på stället … men det är ett nöje som snabbt förlorar sin charm. Tyvärr är det det enda man kan göra. Hur folk lyckas ha sex inne på en flygplanstoalett är ett mysterium för mig. Man kan knappt röra sig därinne när man är själv, så om två personer ska in och dessutom ägna sig åt något … alltså, jag fattar inte? Antagligen näckar de och ställer sig i position redan utanför toaletten, för att sedan hasa in, tätt ihop och … ja, och sedan får de väl hoppas på luftgropar för att få ut något av det hela.
Innan jag går tillbaka till min plats stannar jag vid utrymmet intill nödutgången och umgås med några vällustiga tvångstankar av Hur-skulle-det-vara-om-jag-öppnade-och kastade-mig-ut-typen. Detta är kanske inte så mycket ett nöje som en naturlig bieffekt av att sitta fast i ekonomiklass i fyra timmars tid med åtta timmar kvar. Alla förändringar börjar ses som positiva. Jag slår bort tankarna och gör några knäböjningar, sträcker på mig, försöker ingjuta någon typ av mänskligt liv i kroppen igen. Det känns för ett ögonblick lite bättre, men den känslan har försvunnit lagom tills jag återkommit till min plats.
Ytterligare en timma passerar innan tillvaron plötsligt blir ljusare. Högtalaranläggningen ljuder och besättningen talar om att det är dags för mat. Jag är hungrig och detta är ett avbrott i enformigheten, så jag blir nästan lika uppspelt som korna på landet då det vankas kraftfoder. ”Mat, äntligen, nu är det maaat,” vill jag råma ut. Jag är inte ensam, eller för att parafrasera Churchill: Aldrig förr har så många blivit så glada för så lite mat. Speciellt med tanke på att alla vet vad det är för typ av mat: flygplansmat.
Maten ser effektiv ut, tänker jag då flygvärdinnan med ett vänligt leende överräcker minibrickan. Gastronomen i mig protesterar högljutt och menar att ”effektiv” är det sista man man vill att mat ska se ut som. Brickan är en välpaketerad servis i skinande aluminium, ett 15-bitarspussel av okryddad näring. Trots att maten, efter extra salt och peppar, smakar helt okej för att vara flygplansmat, så är portionen för liten för att mätta. Det gör inte så mycket, för efter en blick på vad som återstår på brickan släcks aptiten … effektivt.
Vid det här laget börjar jag bli obehagligt medveten om allt omkring mig. Planet tycks krympa. Min vänsteraxel pressas mot min stolsgranne, vilket den i och för sig gjort sedan start, men … är den inte ännu närmare nu? Jag drar mig åt höger för att slippa kontakten, men sedan slår mig tanken att min stolsgranne kanske märker detta och känner sig kränkt (det är ju så lätt hänt nuförtiden), så jag ångrar mig och lutar mig åt vänster istället, så att jag nu verkligen trycker mig mot mannen. Han vrider sitt huvud åt mitt håll. Tittar rödögd på mig och nickar en hälsning … eller är det ett hot? Jag nickar tillbaka … ser han inte lite kränkt ut? Och en gnutta psykopatiskt? Har jag kränkt en psykopat en mil upp i luften med bara en såskladdig plastgaffel att försvara mig med? Jag borde kanske fly in på toaletten och snurra runt 360 grader på stället …
Fantasin skenar iväg.
Tiden gör det inte. 7 timmar kvar.
Var är vi nu? Ah … fortfarande över Indien. Okej, fint, nice.
2011 reste vi till Pompeji och jag glömde att ta med kameran. Det var kanske lika bra det, för hur förevigar man Pompeji bättre än vad Vesuvius redan gjort? Det var detta jag försökte intala mig själv sittande på planet på väg till Neapel, allt medan jag mentalt sparkade mig själv för att jag glömt kameran. Än mer irriterande var det att jag just köpt en ny kamera, men nu fick nöja mig med kameran i mobilen, vilken håller en standard som endast är 3 megapixlar från att behöva rita av motivet för hand. Det är som att bli förpassad 10 år tillbaka i tiden. Fast det är klart … eftersom jag skulle förpassa mig själv 2000 år tillbaka i tiden så var 10 år inte så mycket att gnälla över. Huvudsaken var att jag var på plats.
Från Neapel till Pompeji tar man sig enklast med tåg, som stannar på kort promenadavstånd från entrén. Därefter ligger cirka 66 hektar ruiner för ens fötter – eller ungefär lika stort som området innanför vallgraven i Göteborg. Pompeji är alltså stort, mycket större än vad man kan ana innan, vilket antagligen beror på att man lurar sig själv. Andra ruiner är oftast begränsade till ett hus, en bro, några grunder. Men Pompeji är precis vad det är: en hel stad som plötsligt begravdes i nästan 2000 år.
Det första intrycket jag fick var att det var svårt att fatta hur intakt staden är. Än mer förunderligt blir det när man betänker att 2000-åriga byggnadsrester i Sverige består av ett tunt kollager i jorden. En svensk arkeolog kan således finna en sotfläck i marken och drar därefter slutsatsen att här stått en fäbod eller ett baktråg … eller så har kanske en grävling självantänt någon gång under bronsåldern. En Pompejiansk arkeolog gräver lite, finner ett hus och kan snabbat konstatera att här bodde Holconius Rufus med familj, eftersom han står med i Pompejis adressregister.
Trots, eller kanske på grund av, hur bevarat allt är så blir staden ogripbar. Det är lätt att föreställa sig livet där – och svårt av samma anledning – allt är mycket bevarat, allt finns, bageri, handel, bad, teater, men allt är 2000-årigt. Det blir därför lätt att se staden, se hur livet där kunde ha tett sig, men samtidigt är staden så bevarad att det är svårt att fatta att den är 2000 år gammal.
Denna bjärta kontrast känner jag av hela tiden då vi tar oss fram på gator och genom hus. Jag går genom bageriet, ser kvarnstenarna, imponeras av ugnarna, kikar in förråden. Jag sluter ögonen och kan omedelbart se bageriet i full aktivitet för mitt inre, så levande, så närvarande att jag förväntar mig att se bagaren själv då jag öppnar ögonen, men finner istället att jag står öga mot öga med 20 ryska gasmiljonärer med familjer, flockandes runt en högljudd guide.
Ett av Pompejis många huvudnummer är bordellen. Den är lätt att missa om man förväntar sig en byggnad som gjord för att kunna medverka i en tjugotals-film av Cecil B. DeMille. Byggnaden är liten och påminner mer om ett vilohem för små avlägsna släktingar som man inte tycker så mycket om, eller möjligtvis ett kruklager. Det enda som kunde antyda någon form av otukt var en handfull diffusa väggmålningar i vilka avklädda människor gjorde osedliga saker med varandra, med stilistisk koncentration. Till skillnad från bageriet var det svårt att utifrån ruinerna föreställa sig aktiviteterna här, speciellt med tanke på att det är hit alla vallfärdar och man trängs med japanska kameraturister, super-size amerikaner och tyska bröllopspar, som alla fotograferar* och fnissar om vartannat.
Men oavsett om det handlar om bageri, teater eller bordell så är det historiskt underbart att allt är så bevarat. Jag blir nästan pojkaktigt storögd och går omkring och tittar och lyssnar på min audioguide. Den sista byggnaden jag går in i är amfiteatern, byggd 80 f.Kr och den ser i stort sett nybyggd ut. Otroligt, tänker jag för hundrade gången. På väg ut från staden vet jag att detta är ännu en plats som jag gärna besöker igen, speciellt med tanke på att hela staden fortfarande inte är helt utgrävd. Otroligt.
Som en avslutande reflektion över människans oförmåga att anpassa arkitekturen efter platsen, så kan jag nämna restaurangen. Halvvägs genom vår promenad genom Pompeji tog vi en paus för att äta och dricka. Mitt i området finns en restaurang, som gjord för att man ska få sig en chock av samma magnitud som Pompejiborna fick år 79 e.Kr. Bland välbevarade antika ruiner, som triggar ens historiska fantasi till max, har man slagit upp en bufférestaurang som får närmaste McDonalds att kännas både sofistikerad och sober. Plastmöbler, smaklös mat (hur man nu lyckas med detta i Italien är en gåta), trångt, med en atmosfär som får själen att kännas lika kall, soggig och befläckad som de pommes frites restaurangen säljer till överpris. Vi stannade inte längre än nödvändigt och gick sedan åter ut i den betydligt fräschare ruin-miljön. Och vi frågade oss: Varför? Varför denna vidrighet till restaurang på en av de mest fascinerade platserna i Italien?
——–
* Jag fotograferade inte. Jag hade som sagt bara min mobilkamera och det var för mörkt där inne. Men för den som vill se snusket på väggarna kan bildgoogla med orden: brothel pompeii. Och det är lugnt, man riskerar inget modernt snusk, bara gamla väggmålningar och någon enstaka Pompeji-turist som poserar påklätt och glatt på en stenbädd (vad det nu är tänkt att betyda).
Att vara turist är många gånger det samma som att bocka av klyschor. Åk till London och se Towern. Res till Indien och besök Taj Mahal. Ta dig en tur till Australien och få en bumerang i bakhuvudet. Det låter kanske som en fantasilös inställning, men hur kan man någonsin resa till en plats som inte halva mänskligheten redan varit på? Vill man vara den ende i bekantskapskretsen som gjort en riktigt originell resa så kommer det inte handla om London eller Barcelona. Snarare om en fårklippningsresa till Orkney-öarna, gruvsafari i Sydamerika eller varför inte en långweekend till Krasnoyarsk för att gjuta aluminium-babushkor. Nu ska jag i och för sig inte raljera över Krasnoyarsk. Deras hydroelektriska kraftstation lär vara något i hästväg.
Min poäng är att det inte finns något föraktligt i att vara ”turist”. När allt kommer kring så är det faktiskt just detta man är. Ordet turist betyder dessutom ”lustresande”, så om något så borde man hänge sig åt turismen, åt lustresandet, för vem vill att resan ska vara ett vardagligt slit? Det är väl det man har förvärvsarbete till för?
Tyvärr finns det en slags snobbism hos många resenärer, människor som hellre försummar att se något av resmålet än att riskera att bli sedd på en färgglad sightseeing-buss. Vad de än gör så ska de inte göra något som kan anses vara turistigt. ”Besöka Colosseum? Jag!? Nej, vet du vad!” Det är en något hycklande attityd eftersom den är falsk; den som reser till Rom och inte besöker Colosseum gör oftast detta bara för att de redan besökt Colosseum tidigare. Eller för att deras intellektuella nyfikenhet är i nivå med en packad bisamråttas.
Problemet med snobbismen är att om man inte vill vara turistig som turist så missar man en mängd upplevelser. Det är dessutom ett problem som växer i relation till resmålets attraktionskraft. För hur ska man undvika att göra något turistig i en stad som lockat turister i tusen år?
”Såg du något av allt kul i Paris när du var där?”
”Verkligen inte. Så turistig är jag inte. Jag satt på hotellrummet och kopplade samman mina födelsemärken med en märkpenna.”
”Tänk, det vet jag många som gör.”
”Fan också!”
Så … jag och Mia var alltså i Paris i höstas och gick då på Louvren, för att bland annat se Mona Lisa.
Det var skyltat till Mona Lisa, men skyltarna var överflödiga, för alla ville se henne. Så det var bara att följa med folkströmmen från entrén för att man skulle finna Mona Lisas sal. Salen var fylld med något hundratal människor och det hade varit lätt att tro att de väntade på exempelvis Lady Gaga (som också var i Paris samtidigt med oss … alltså, inte för vår skull, hon skulle visst sjunga några låtar eller nått). Men tanken på Gaga är inte helt långsökt, för det blev tydligt att Mona Lisa var en superstjärna och besökarna förvandlades till medborgarpaparazzi med uppsträckta kameror och vassa armbågar. Det enda som saknades var några svimningar och ett par kastade underkläder mot Mona Lisas monter.
Naturligtvis tog jag en foto av henne. För att visa att även jag har varit och tittat på Mona Lisa. Jag har länge hört och läst att tavlan är mindre än man tror, vilket har gjort att jag förminskat tavlan för min inre bild, så när jag väl stod framför den så var den i själva verket större än jag förväntade mig. Men hon var i alla fall sig lik från alla reproduktioner, så det kändes bra. När jag åter sänkte kameran såg jag mig själv skymta i Mona Lisas leende, i spegelbilden i skyddsglaset runt tavlan.
Jag tittade runt omkring mig, på folkhavet. De flesta var troligtvis lika okunniga som jag om varför just denna tavla räknas som det mest uppskattade genom tiderna. Men något konstverk måste ju vara främst och det har fallit på Mona Lisas lott att vara det. Det blir en lika enkel som absurd ekvation: vi vill alla se henne för att hon är främst, men det är just för att alla vill se henne som hon är främst. Därför säger folkmassans spegling i Mona Lisas skyddsglas mer om konstverkets dragningskraft än Da Vincis hantverk i sig. Det är kanske det som är hennes hemlighet, Mona Lisas.
Inget om resor, men ändå …
Språkrådet har på sin nyordslista lagt till ”Ogooglebar” med definitionen ”som inte går att hitta på webben med en sökmotor”. Detta har fått Google att gå i taket. Inte, som man kanske kan tro, för att man använt ordet Google utan för att man tycker att det tydligt ska framgå att man menar ”just sökmotorn Google”.
Låt oss ta det igen. Vi har ett ord som betyder att man inte kan söka upp detta ord på webben. Sedan har vi ett företag som verkligen vill understryka att det är just deras söktjänst, och ingen annan, som står för den misslyckade sökningen.
Förlåt, Google, att jag säger det … men är ni helt dumma i huvudet? Uppenbarligen, så låt oss gå med på ert krav. Mitt råd till Språkrådet blir därför att ändra definitionen till ”som inte går att hitta på webben med Google, men som kan hittas med hjälp av andra sökmotorer.”
Det ska till en bra korkad affärsjätte för att använda sina dyra jurister för att framhålla det egna varumärkets brister i förhållande till andra.
Det måste ha varit alpluften som gjorde oss så sällsamt snabba. Eller var utsikten ovanligt inspirerande, eller var det ölen i slutet av leden som lockade? Något var det i alla fall, men jag går händelserna i förväg, för vi började i kabinbanan.
Sista biten upp till Plan de l’Aiguille färdades vi genom moln. Utsikten var ömsom vidsträckt, ömsom helt vit. Emellanåt tycktes kabinbanans kablar inte vara fästa i något annat än ett molnigt töcken. Min hjärna visste att det inte var någon fara, men magen fladdrade ändå till av illusionen att hänga fritt i molnen.
Strax innan vi anlände till avstigningen 2354 meter över havet, bröt vi åter fram ur molndimmorna; en ridå som drogs från och uppvisade himmel, taggiga horisonter och grön dalgång. Plan de l’Aiguille ligger halvvägs upp till bergstoppen Aiguille du Midi (Middagsnålen). Om man vill ta sig en kortare vandring och ändå få full utdelning när det gäller Alplandskap så är leden mellan Plan de l’Aiguille och Montenvers perfekt. Det är en tur som enligt skyltarna ska ta 2 timmar och 15 minuter, vilket nog stämmer med tanke på att det tog oss drygt 3 timmar inklusive ett par pauser.
Uppe vid Plan de l’Aiguille ligger ett litet kafé, så vi passade på att ta oss en kopp kaffe samtidigt som vi hänfördes av utsikten. Kontrasten mellan andra rangens automatkaffe ur plastkopp och första rangens vyer var påfallande drömlik. 1500 meter upp hade vi Aiguille du Midi, men kanske framför allt kabinbanan upp dit. En och en halv kilometer, nästan lodrät upp, på en lina var enda fästpunkter är starten och ändhållplatsen. Att se på hur kabinbanan försvinner till en liten röd punkt mot en massiv bergsvägg var lätt svindlande. Har man aldrig känt sig liten tidigare så lär man göra det här.
Kalla vindar drog fram över serveringen med jämna mellanrum, så när koppen var tömd fanns inte längre någon anledning att dröja. Efter bara ett par minuters vandring kom vi till ett vägskäl där leden delade sig och vi stod och tvekade en stund utan någon hjälpande skylt i sikte. Att som poeten Robert Frost ta den stig som var ”least travel by” kändes inte som ett alternativ. Dels var båda stigarna lika slitna, dels tror jag inte att Robert Frost riskerade att störta handlöst ner i en ravin om han valde fel väg – eller så är det precis det som den dikten handlar om.
I detta ögonblick kom en grupp svenskar ikapp, en grupp som var löst sammansatt av ett par olika familjer samt ett par ströbarn som de uppenbarligen funnit någonstans i en klippskreva. Vi frågade om de visste vilken av de två stigarna som ledde till Montenvers. Ett av ströbarnen hade vandrat här en gång tidigare och visste. ”Tag vänster,” sa han självsäkert. Han visste också att man senare kunde välja att gå en ”övre eller nedre led” och att man skulle välja den övre, ”för den var lättare … eller om det var den undre …”. Han var inte helt entydig, men det var definitivt så att en av de alternativa lederna var svårare … eller lättare. Och det var mycket viktigt ”att välja rätt.” Glasklart. En timma senare stod vi inför detta val och valde den övre leden. Jag vet inte om det var rätt, men om det var den lättare leden så säger jag bara: Stackars satar som i så fall valde den nedre leden.
Leden sträcker sig längs med bergssluttningen så att man hela tiden har dalgången på vänster sida med bland annat Chamonix och Argentière som vyer. På andra sidan dalen ser man liftar, skidbackar och ännu längre bort bergstoppar i skarp relief mot himlen. Luften var klar, fåglar pilade fram genom luften nerifrån, passerade oss och fortsatte uppåt, allting var som den bästa sortens reklamtavla – den som inte vill sälja, bara förtrolla. Landskapet runt själva leden är omväxlande fyllt av gräs, blommor och småbuskar, omväxlande av klippor och sten. Utsikten är dock konstant en fenomenal Alp-klyscha du inte kan se dig mätt på.
Leden var ganska trafikerad, men inte så det störde. En grupp japaner inklusive guide med höjt paraply, ett par familjer med högljudda barn, en kvinna som tyckte att det var en bra idé att springa sträckan, samt något så ovanligt som en ensamvandrande japan och lite diverse andra konstellationer passerades och möttes. Men större delen av tiden var andra människor inget annat än pärlband av friluftskläder längre bort på leden.
Så hur sällsamt snabba var vi? Precis när vi gick iväg slog jag igång Runkeeper för att kunna följa vår vandring. I vanliga fall vill jag ogärna lite blint på teknik, men jag är villig att göra ett undantag i det här fallet. För vi var verkligen snabba stundtals. Upp till 4 kilometer lunkade vi på i ganska behaglig takt, men sedan gick det makalöst fort, speciellt kilometer 9 till 10 som vi enligt Runkeeper avverkade på 12 sekunder. Det var dessutom en kilometer som tog oss i en rak linje ner i dalen, upp på andra sidan och sedan tillbaka.
Inte undra på att man blev lite törstig. Så när vi till slut var framme vid Montenvers så tog vi ett bord på Le Grand Hôtel Restaurant du Montenvers och beställde in en välförtjänt lunch och kall öl. Härifrån kommer man antingen genom att gå tillbaka eller fortsätta leden ner till Chamonix. Eller så kan man ta bergbanan tillbaka, vilket var vad vi gjorde. Tåget kom och vi åkte ner till Chamonix igen. Allt som allt tog det oss cirka 5-6 timmar från det att vi anlände till kabinbanans station för att ta oss uppåt till dess att vi åter var nere i Chamonix.
Flygbolagen undersöker vad jag som passagerare kan tänka mig betala extra för (SvD)? Ärligt talat fattar jag inte riktigt frågan. Eller rättare sagt så vill jag inte fatta den. För vad är det man frågar om? Egentligen? Vill jag betala extra för mer benutrymme, bättre mat, mat alls, etc? Det jag undrar är i så fall: Vad är det jag då betalar för från första början?
Flygbolagen är uppenbarligen på väg från att vara en reseservice till att syssla med persongods. Redan nu sitter jag axel mot axel, med benen i 90-gradig vinkel, i syrefattig luft och i en ljudvolym som är en cocktail av motorljud, barnskrik och medelåldersgnägg. I 12 timmar på väg till Thailand … vill jag ha mat och dricka under den tiden? Det vill säga: Kan jag tänka mig att betala extra för att inte avlida under resans gång?
Ja, självklart.
Det jag kan invända lite mot är metoden. Ni vet, detta att man först trycker in 50 personer extra på planet, vilket minskar ner all tänkbar bekvämlighet. Och sedan frågar man passageraren om han kan tänka sig betala extra för att få det bättre. Listigt. Uppvisa ett undermåligt färdsätt och fråga om man vill besparas från det. Kan jag tänka mig att betala extra för att slippa bli slagen i ansiktet med frystorkad purjolök under resans gång? Jo … ja, det skulle jag nog kunna tänka mig. 99 % av alla andra tycker märkligt nog samma sak. Jaha ja, där ser man.
Hur som helst, här är framtiden för billigt flyg:
Eller – och det här är bara en vild idé – så kanske man inte kan förvänta sig att en flygresa till London ska kosta lika lite som en bussresa mellan Göteborg och Borås. Men snälla flygbolag, gör mig i så fall till en passagerare och inte till ett gods. Och låt mig slippa betala extra för att få bli behandlad som människa.
Chamonix. Jag och Mia ska vandra från Plan de l’Aiguille till Montenvers – Mer de Glace, och väntar för tillfället på att kabinbanan ska ta oss upp på berget. Jag fotar lite planlöst och håller sedan upp kameran och tar ett slumpmässigt foto inåt kabinen. Det är då det händer. Det är alltid någon. Som ser det som sin livsuppgift att sprida sina anletsdrag till intet ont anande främlingar. Personen sträcker upp huvudet ytterligare, stirrar rätt in i linsen och avfyrar ett lika lyckligt som fånigt leende. Han tror kanske att han på så sätt ger bilden ett … mervärde. Men han fattar inte att det är förbannat svårt att förklara någon månad senare, då du sitter hemma och visar semesterbilderna för andra.
”Ja, och här är kabinbanan som vi just ska åka iväg med.”
”Aha, kul … Förresten, vem är det där.” Din vän, som förbarmat sig över dig så att du har någon att visa dina 389 semesterfotografier för, pekar på killen förgrunden; han som ser oroväckande glad ut över att bli fotograferad.
”Han? Ja … alltså … ingen aning.”
”Ingen aning? Varför ler han då rätt in i kameran som … om ni kände varandra? Känner ni varandra?”
”Nej, inte alls. Har aldrig sett honom tidigare.”
Kort paus då din vän begrundar fotot ytterligare.
”Tror du att han var farlig?”
Tanken har inte slagit dig innan, men framstår nu som självklar. Är det inte någon sinistert över mannens leende? Som från någon som just mixtrat med kabinbanans bromsar och sedan förväntansfullt stigit in i kabinen för att följa med se vad som händer under resans gång. Ett leende från någon som är både suicidal och sällskapssjuk på en och samma gång.
”… njä, nä,” säger du, medan du nervöst egentligen tänker att nästa gång du ska upp på ett berg så går du.
Kameror har funnit sedan 1826, så man kan ju tycka att nyhetens behag borde ha avmattats något. Men icke då. Kameran är fortfarande vår tids trollspö, det magiska ting som får tiden att stanna upp och mångfaldigas. Det ting som får annars sansade människor att sticka fram sin nuna och vädjande säga: ”Åh, en kamera, snälla fota mig …. ah, tack … så … är jag i den lilla lådan nu? Visa mig!”
