Det måste ha varit alpluften som gjorde oss så sällsamt snabba. Eller var utsikten ovanligt inspirerande, eller var det ölen i slutet av leden som lockade? Något var det i alla fall, men jag går händelserna i förväg, för vi började i kabinbanan.
Sista biten upp till Plan de l’Aiguille färdades vi genom moln. Utsikten var ömsom vidsträckt, ömsom helt vit. Emellanåt tycktes kabinbanans kablar inte vara fästa i något annat än ett molnigt töcken. Min hjärna visste att det inte var någon fara, men magen fladdrade ändå till av illusionen att hänga fritt i molnen.
Strax innan vi anlände till avstigningen 2354 meter över havet, bröt vi åter fram ur molndimmorna; en ridå som drogs från och uppvisade himmel, taggiga horisonter och grön dalgång. Plan de l’Aiguille ligger halvvägs upp till bergstoppen Aiguille du Midi (Middagsnålen). Om man vill ta sig en kortare vandring och ändå få full utdelning när det gäller Alplandskap så är leden mellan Plan de l’Aiguille och Montenvers perfekt. Det är en tur som enligt skyltarna ska ta 2 timmar och 15 minuter, vilket nog stämmer med tanke på att det tog oss drygt 3 timmar inklusive ett par pauser.
Uppe vid Plan de l’Aiguille ligger ett litet kafé, så vi passade på att ta oss en kopp kaffe samtidigt som vi hänfördes av utsikten. Kontrasten mellan andra rangens automatkaffe ur plastkopp och första rangens vyer var påfallande drömlik. 1500 meter upp hade vi Aiguille du Midi, men kanske framför allt kabinbanan upp dit. En och en halv kilometer, nästan lodrät upp, på en lina var enda fästpunkter är starten och ändhållplatsen. Att se på hur kabinbanan försvinner till en liten röd punkt mot en massiv bergsvägg var lätt svindlande. Har man aldrig känt sig liten tidigare så lär man göra det här.
Kalla vindar drog fram över serveringen med jämna mellanrum, så när koppen var tömd fanns inte längre någon anledning att dröja. Efter bara ett par minuters vandring kom vi till ett vägskäl där leden delade sig och vi stod och tvekade en stund utan någon hjälpande skylt i sikte. Att som poeten Robert Frost ta den stig som var ”least travel by” kändes inte som ett alternativ. Dels var båda stigarna lika slitna, dels tror jag inte att Robert Frost riskerade att störta handlöst ner i en ravin om han valde fel väg – eller så är det precis det som den dikten handlar om.
I detta ögonblick kom en grupp svenskar ikapp, en grupp som var löst sammansatt av ett par olika familjer samt ett par ströbarn som de uppenbarligen funnit någonstans i en klippskreva. Vi frågade om de visste vilken av de två stigarna som ledde till Montenvers. Ett av ströbarnen hade vandrat här en gång tidigare och visste. ”Tag vänster,” sa han självsäkert. Han visste också att man senare kunde välja att gå en ”övre eller nedre led” och att man skulle välja den övre, ”för den var lättare … eller om det var den undre …”. Han var inte helt entydig, men det var definitivt så att en av de alternativa lederna var svårare … eller lättare. Och det var mycket viktigt ”att välja rätt.” Glasklart. En timma senare stod vi inför detta val och valde den övre leden. Jag vet inte om det var rätt, men om det var den lättare leden så säger jag bara: Stackars satar som i så fall valde den nedre leden.
Leden sträcker sig längs med bergssluttningen så att man hela tiden har dalgången på vänster sida med bland annat Chamonix och Argentière som vyer. På andra sidan dalen ser man liftar, skidbackar och ännu längre bort bergstoppar i skarp relief mot himlen. Luften var klar, fåglar pilade fram genom luften nerifrån, passerade oss och fortsatte uppåt, allting var som den bästa sortens reklamtavla – den som inte vill sälja, bara förtrolla. Landskapet runt själva leden är omväxlande fyllt av gräs, blommor och småbuskar, omväxlande av klippor och sten. Utsikten är dock konstant en fenomenal Alp-klyscha du inte kan se dig mätt på.
Leden var ganska trafikerad, men inte så det störde. En grupp japaner inklusive guide med höjt paraply, ett par familjer med högljudda barn, en kvinna som tyckte att det var en bra idé att springa sträckan, samt något så ovanligt som en ensamvandrande japan och lite diverse andra konstellationer passerades och möttes. Men större delen av tiden var andra människor inget annat än pärlband av friluftskläder längre bort på leden.
Så hur sällsamt snabba var vi? Precis när vi gick iväg slog jag igång Runkeeper för att kunna följa vår vandring. I vanliga fall vill jag ogärna lite blint på teknik, men jag är villig att göra ett undantag i det här fallet. För vi var verkligen snabba stundtals. Upp till 4 kilometer lunkade vi på i ganska behaglig takt, men sedan gick det makalöst fort, speciellt kilometer 9 till 10 som vi enligt Runkeeper avverkade på 12 sekunder. Det var dessutom en kilometer som tog oss i en rak linje ner i dalen, upp på andra sidan och sedan tillbaka.
Inte undra på att man blev lite törstig. Så när vi till slut var framme vid Montenvers så tog vi ett bord på Le Grand Hôtel Restaurant du Montenvers och beställde in en välförtjänt lunch och kall öl. Härifrån kommer man antingen genom att gå tillbaka eller fortsätta leden ner till Chamonix. Eller så kan man ta bergbanan tillbaka, vilket var vad vi gjorde. Tåget kom och vi åkte ner till Chamonix igen. Allt som allt tog det oss cirka 5-6 timmar från det att vi anlände till kabinbanans station för att ta oss uppåt till dess att vi åter var nere i Chamonix.
