Att vara turist är många gånger det samma som att bocka av klyschor. Åk till London och se Towern. Res till Indien och besök Taj Mahal. Ta dig en tur till Australien och få en bumerang i bakhuvudet. Det låter kanske som en fantasilös inställning, men hur kan man någonsin resa till en plats som inte halva mänskligheten redan varit på? Vill man vara den ende i bekantskapskretsen som gjort en riktigt originell resa så kommer det inte handla om London eller Barcelona. Snarare om en fårklippningsresa till Orkney-öarna, gruvsafari i Sydamerika eller varför inte en långweekend till Krasnoyarsk för att gjuta aluminium-babushkor. Nu ska jag i och för sig inte raljera över Krasnoyarsk. Deras hydroelektriska kraftstation lär vara något i hästväg.

Min poäng är att det inte finns något föraktligt i att vara ”turist”. När allt kommer kring så är det faktiskt just detta man är. Ordet turist betyder dessutom ”lustresande”, så om något så borde man hänge sig åt turismen, åt lustresandet, för vem vill att resan ska vara ett vardagligt slit? Det är väl det man har förvärvsarbete till för?

Tyvärr finns det en slags snobbism hos många resenärer, människor som hellre försummar att se något av resmålet än att riskera att bli sedd på en färgglad sightseeing-buss. Vad de än gör så ska de inte göra något som kan anses vara turistigt. ”Besöka Colosseum? Jag!? Nej, vet du vad!” Det är en något hycklande attityd eftersom den är falsk; den som reser till Rom och inte besöker Colosseum gör oftast detta bara för att de redan besökt Colosseum tidigare. Eller för att deras intellektuella nyfikenhet är i nivå med en packad bisamråttas.

Problemet med snobbismen är att om man inte vill vara turistig som turist så missar man en mängd upplevelser. Det är dessutom ett problem som växer i relation till resmålets attraktionskraft. För hur ska man undvika att göra något turistig i en stad som lockat turister i tusen år?
”Såg du något av allt kul i Paris när du var där?”
”Verkligen inte. Så turistig är jag inte. Jag satt på hotellrummet och kopplade samman mina födelsemärken med en märkpenna.”
”Tänk, det vet jag många som gör.”
”Fan också!”

Så … jag och Mia var alltså i Paris i höstas och gick då på Louvren, för att bland annat se Mona Lisa.

Det var skyltat till Mona Lisa, men skyltarna var överflödiga, för alla ville se henne. Så det var bara att följa med folkströmmen från entrén för att man skulle finna Mona Lisas sal. Salen var fylld med något hundratal människor och det hade varit lätt att tro att de väntade på exempelvis Lady Gaga (som också var i Paris samtidigt med oss … alltså, inte för vår skull, hon skulle visst sjunga några låtar eller nått). Men tanken på Gaga är inte helt långsökt, för det blev tydligt att Mona Lisa var en superstjärna och besökarna förvandlades till medborgarpaparazzi med uppsträckta kameror och vassa armbågar. Det enda som saknades var några svimningar och ett par kastade underkläder mot Mona Lisas monter.

Naturligtvis tog jag en foto av henne. För att visa att även jag har varit och tittat på Mona Lisa. Jag har länge hört och läst att tavlan är mindre än man tror, vilket har gjort att jag förminskat tavlan för min inre bild, så när jag väl stod framför den så var den i själva verket större än jag förväntade mig. Men hon var i alla fall sig lik från alla reproduktioner, så det kändes bra. När jag åter sänkte kameran såg jag mig själv skymta i Mona Lisas leende, i spegelbilden i skyddsglaset runt tavlan.

Jag tittade runt omkring mig, på folkhavet. De flesta var troligtvis lika okunniga som jag om varför just denna tavla räknas som det mest uppskattade genom tiderna. Men något konstverk måste ju vara främst och det har fallit på Mona Lisas lott att vara det. Det blir en lika enkel som absurd ekvation: vi vill alla se henne för att hon är främst, men det är just för att alla vill se henne som hon är främst. Därför säger folkmassans spegling i Mona Lisas skyddsglas mer om konstverkets dragningskraft än Da Vincis hantverk i sig. Det är kanske det som är hennes hemlighet, Mona Lisas.