Chamonix. Jag och Mia ska vandra från Plan de l’Aiguille till Montenvers – Mer de Glace, och väntar för tillfället på att kabinbanan ska ta oss upp på berget. Jag fotar lite planlöst och håller sedan upp kameran och tar ett slumpmässigt foto inåt kabinen. Det är då det händer. Det är alltid någon. Som ser det som sin livsuppgift att sprida sina anletsdrag till intet ont anande främlingar. Personen sträcker upp huvudet ytterligare, stirrar rätt in i linsen och avfyrar ett lika lyckligt som fånigt leende. Han tror kanske att han på så sätt ger bilden ett … mervärde. Men han fattar inte att det är förbannat svårt att förklara någon månad senare, då du sitter hemma och visar semesterbilderna för andra.

”Ja, och här är kabinbanan som vi just ska åka iväg med.”
”Aha, kul … Förresten, vem är det där.” Din vän, som förbarmat sig över dig så att du har någon att visa dina 389 semesterfotografier för, pekar på killen förgrunden; han som ser oroväckande glad ut över att bli fotograferad.
”Han? Ja … alltså … ingen aning.”
”Ingen aning? Varför ler han då rätt in i kameran som … om ni kände varandra? Känner ni varandra?”
”Nej, inte alls. Har aldrig sett honom tidigare.”
Kort paus då din vän begrundar fotot ytterligare.
”Tror du att han var farlig?”
Tanken har inte slagit dig innan, men framstår nu som självklar. Är det inte någon sinistert över mannens leende? Som från någon som just mixtrat med kabinbanans bromsar och sedan förväntansfullt stigit in i kabinen för att följa med se vad som händer under resans gång. Ett leende från någon som är både suicidal och sällskapssjuk på en och samma gång.
”… njä, nä,” säger du, medan du nervöst egentligen tänker att nästa gång du ska upp på ett berg så går du.

Kameror har funnit sedan 1826, så man kan ju tycka att nyhetens behag borde ha avmattats något. Men icke då. Kameran är fortfarande vår tids trollspö, det magiska ting som får tiden att stanna upp och mångfaldigas. Det ting som får annars sansade människor att sticka fram sin nuna och vädjande säga: ”Åh, en kamera, snälla fota mig …. ah, tack … så … är jag i den lilla lådan nu? Visa mig!”