Under the brown fog of a winter dawn *

En gång i tiden var Londondimman brun. Eller gul. Eller grönaktig eller svart. Fast det är klart, då var dimman inte bara dimma, utan till stor del uppblandad med kolsot och svaveldioxid – ett av dess smeknamn, killer fog, ger väl en fingervisning om hur hälsosam den var. I december 1952 tog till exempel the killer fog livet av ett antal tusen Londonbor på några dagar – vissa beräkningar säger upp emot 12 000. Så allt var inte bättre förr. Nu är dimman bara frostigt vit, krispigt vacker, men fortfarande lika ogenomtränglig. Eller kanske tvärtom …

Jag tänker på detta då jag, efter utcheckningen från hotellet, går bort till Lancaster Gates tunnelbanestation för att ladda på mitt Oyster Card. När jag hastar förbi den grind in till Hyde Park som fått ge tunnelbanestationen sitt namn, Lancaster Gate, så hejdar jag mig och lockas in i parken av den mjölkvita slöja som övertagit luftrummet.

Det är stilla och det är råkallt. Men det blir ett fantastiskt ljus som silas genom dimman, genom trädgrenarna och jag får lust att fortsätta in i Hyde Park, in i det vita töcknet. Den ogenomträngliga dimman blir plötsligt en port bort från vardagen. Men besöket blir kortvarigt, för jag ska hem idag. Och det är här jag börjar bli bekymrad. För ganska exakt två år sedan skulle jag också hem från London, en söndagseftermiddag då det var dimma. Det slutade med att jag inte var hemma förrän tisdag förmiddag; två extranätter och en heldag, som då kändes som en skön bonus. En sådan bonus har jag inte tid med denna gång. Motvilligt går jag från parken och åter till hotellet.

Läser man brittisk litteratur stöter man ideligen på dimman, som miljöbeskrivning, som metafor för knakande relationer mellan människor, som ondskefulla förebud i Jack the Rippers Whitechapel. Denna gång visar den sig också vara ett förebud, men lyckligtvis inte till något ondskefullt, utan till en banal flygförsening på två timmar, vilket kanske inte är så mycket att skriva om. Den författare som verkligen kunde skriva om dimman är en av de stora skildrarna av det Viktorianska London, Charles Dickens. I stort sett varje bok han skrev figurerar dimman på ett eller annat sätt, kanske för att den faktiskt är, som han skrev i Bleak House, en specialitet för London.

This is a London particular … a fog, miss.

—————-

* Det första citatet är ur The waste Land, av T. S. Eliot