Kvällsflyget till Marseille med byte i Bryssel gick smidigt. I Marseille stod flygbussen och väntade på oss vid flygplatsen och en taxi tog vid när vi gått av bussen. Åter igen smidigt. Det var när vi väl kommit till hotellet som problemen började. Problem som stavades: Ny på jobbet.

Nattreceptionisten på Hotel Music låg bekvämt i receptionens soffa och tittade på film på sin dator då vi anlände, men han tog emot oss med ett leende då klockan närmade sig halv ett. Han välkomnade oss, tog mitt pass och knappade lite på datorn. Sedan började han bläddra bland alla papper som låg utspridda på bänken, under stigande franskt muttrande. Nyckeln, som hade legat klar och redo att användas, var borta. Han blev allt mer blank i ansiktet och hans franska muttrande övergick till ett mer ljudligt engelskt muttrande, som om han ville övertyga oss: ”It was right here a moment ago, I promise.” Nyckeln var och förblev väck.

Nu kanske någon tänker att detta inte borde vara något stort problem. Mister du ett nyckelkort står dig tusende åter. Ja … det borde vara så.

Receptionisten rotade efter nyckeln, fann den inte. Han försökte göra ett nytt nyckelkort, vilket av någon anledning inte gick. Fel på datorn, menade han. Han startade om datorn, medan han rotade bland alla papper igen och försäkrade oss om att nyckeln, även om den var borta nu, så kunde vi känna oss trygga i förvissningen om att den funnits just innan vi anlände. Vi borde således kommit lite tidigare då, antar jag.

Datorn kom igång igen, men krävde lösenord för att logga in, vilket vår ny-på-jobbet-kille naturligtvis inte hade. Han ringde och väckte sin chef, allt blankare i ansiktet, och förklarade problemet. Han fick lösenordet, men troligtvis inte till den här datorn, för den släppte inte in honom. Han blev ombedd att ta rummets traditionella nyckel och öppna med. Han lade på luren, tog nyckeln, gick upp och kom tillbaka och sa att det inte gick att låsa upp. Var han försökt trycka in nyckeln är en gåta, men tydligen inte i låset.

Telefonsamtal nummer två till chefen. Ny På Jobbet allt mer olycklig. Chefen skulle komma och hjälpa till och vi skulle under tiden få Carte Blanche till baren. Vi bad om gin och tonic och fick var sitt glas med dryck utan vare sig is, citron … eller ens tonic skulle det visa sig. Ljummen gin och soda är ingen höjdare klockan ett på natten när man helst vill i säng.

Chefen kom tuffande på en Vespa och styrde upp datorhaveriet, gjorde en ny nyckel, bad om ursäkt och vi blev skickade till rummet. Eller det hade man kunnat önska sig, för nyckeln fungerade ändå inte. Jag åkte ner, förmedlade budskapet att de hade en fin korridor och att vi gärna ville få chansen att även uttala oss om rummet. Ännu en nyckel gjordes och både Chef och Ny På Jobbet följde med upp för att där konstatera att nyckeln inte fungerade. Chefen åkte ner, hämtade de riktiga nycklarna och lyckades på så sätt till slut öppna dörren. Ny På Jobbet noterade noga att Chefen stuckit in nyckeln i nyckelhålet.

Cirka en timma efter vi kommit till hotellet fick vi vårt rum.

Utsikten från vårt rum, då vi väl hade tillgång till det.

Dagen efteråt fick vi bytt vår riktiga nyckel mot ett nytt, fungerande, nyckelkort som vi sedan, med spänning, testade varje dag. Receptionisten Ny På Jobbet såg vi aldrig mer. Troligtvis hade han blivit ny på något annat jobb.