Var fan tog semestern vägen? Vi är redan i september. Sista sommarmånaden har passerat och även om augustivädret hängde med ett bra tag in i september så har regn och kyla nu flyttat in som en ovälkommen släkting. Jag har till och med redan hunnit ligga däckad av hosta och feber i en veckas tid, vilket är långt mindre trevligt än man kan tro. Allt är således åter vardag. Ändå är det bara en månad sedan vi återkom från lättjan i Frankrike.

Det sägs att man ska försöka leva i nuet, men hur lätt är egentligen det, med tanke på att nuet är så förbannat kort? Är det verkligen tänkt att jag ska leva mitt liv i något som, krasst sett, inte ens är mätbart? Nuet är nollpunkten mellan sen och då; dess främsta egenskap är att det passerar medan du upplever det … vilket kan kännas en aning stressigt. Samtidigt är livet, det enda man har, inget annat än en räcka minnen av olika nu.

Det är komplicerat det där.

Jag funderar på om det kanske är därför jag började skriva resedagbok, för att åtminstone trycka ner några av dessa minnen på papper, för att kunna plocka fram då minnet fallerar. Återuppleva. Dra nuet skrikande tillbaka från det giriga dået. Så jag skriver ner reseminnena i min anteckningsbok, ett i taget. Tyvärr passerar en resa så fort att det är svårt att säga när ett minne börjar och ett annat slutar. Rätt som det är, är det ingen resa längre.

Låt oss ta vår sista resdag under vår Frankrikeresa som exempel. Var det en avfärd, resa eller hemkomst? Sista dygnet delades upp på frukost i Montpellier, lunch i Paris och en kopp te i soffan hemma i Göteborg som kvällsfika. Några timmar därpå åt vi frukost hemma som vanligt. Sista resdagen var jag hemma. Sista resdagen var jag vid Medelhavet. Och nuet var överallt, hela tiden, utan en tanke på att stanna till för en kall öl. Det fick vi sköta själva.

Men ändå. Sista dagen var välfylld och fin. På ett sätt är det bästa minnet då vi åkte buss till flygplatsen och svängde upp på en ramp från motorvägen. Allt i närheten var geometrisk betong och  motoriserade fordon, men tack vare rampens höjning och det utomordentligt klara vädret såg vi det vi behövde se. In mot Paris där både Eiffeltornet och Sacre Coeur höjde sina disiga siluetter mot horisonten. En ögonblicksbild, snudd på lika schbloniserad som ett av de otaliga motiven från tavlorna på Place du Tertre i Montmarte, men just också därför ett lockrop. En tröst. Ett minne och en spottloska i synen på det passerande nuet.

Så det handlar kanske inte om att en resa tar slut, utan att den ska fortsätta i minnet så att man kommer tillbaka. Men det är ändå märkligt hur snabbt man lägger semestern bakom sig. Paris och Montpellier känns nu mest som en fantasi jag haft. Men en fantastisk fantasi.