”Så du badade i Fontana di Trevi? Hur kändes det?”
”Märkligt otillfredställande; blött, kallt, kärlekslöst. Ingen ung Anita Ekberg, men en synnerligen otrevlig piketstyrka. Sista gången jag åker till Rom om de ska behandla sina gäster på det sättet!”

Din resas främsta fiende är som alltid dina egna förväntningar. Istället för att upptäcka vad som finns på den plats dit du rest, så söker du efter en plats du fantiserat om. Och det är ganska vanskligt att låta fantasin vara det original som du jämför verkligheten med. För det funkar si så där, särskilt om du har bra fantasi.

Japanerna lär tydligen drabbas av detta i Paris, då deras romantiska föreställningar om staden krockar med verklighetens Paris – det kallas officiellt för Parissyndromet. De skåningar vi stötte på i Mexiko förra året drabbades hårt av att Mexiko tydligen var lite annorlunda än Österlen – något som jag döpt till Skånesyndromet, vilket är en stark känsla av besvikelse över att borta inte är precis som hemma. Räligt värre hörrni ni. Själv såg jag inte skymten av Woody Allens New York då jag var där för snart 20 år sedan och jag är först nu beredd att ge NY en ny chans. Även film kan bli en fiende.

Göran Palm skrev 1964 en kärv liten sak som handlar om detta.

Havet
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Det är väl ingen upplyftande dikt direkt, men illustrerar ganska väl det fåfänga i att tro att du kan fantisera rätt om det du ännu inte sett. Slutsatsen är kanske att understryka följande: Det är aldrig som på Louvren. Det är att underskatta havet. Men det är också att underskatta det du finner på Louvren. Konst är inte till för att dokumentera, så använd den inte som guide. Den kan kanske vara en guide till dig själv vissa gånger, men inte till Paris, havet eller New York.

Och ändå är det svårt att sluta fantisera om resmål. För det är ju roligt. Men vad ska du då göra med alla dessa små fiender? Sluta fantisera eller sluta resa? Ingetdera. Du får göra dem till dina vänner och inse att du faktiskt har två stycken Paris, staden i dagdrömmarna och den som ligger på två sidor om Siene. Och det är ju faktiskt inte så illa att världen, som ständigt krymper, plötsligt blir dubbelt så stor.