Det är förvånande ofta som man som vuxen inser att man borde varit mer uppmärksam i skolan. Om jag hade haft en aning om hur svårt det kan vara att beställa en välkomponerad Gin och Tonic, hade jag ansträngt mig lite mer på spanskalektionerna i gymnasiet.

Innan resan till Mexiko undersökte vi om vi skulle behöva vaccinera oss mot malaria. Det behövde vi inte – faktiskt lite av en besvikelse då det hade känts mer som en upptäcktsresa om malaria hade varit en riskfaktor. Men man kan inte få allt i en solstol. För säkerhets skull såg jag till att få min dagliga dos av gin och tonic. Jag vet inte hur effektiv mot malaria tonicen är numera, eftersom andelen kinin i tonicen inte alls är på samma nivå som den som britterna hinkade i sig i Indien för 150 år sedan; tonicen var alltså medicin, men eftersom kininet gjorde drycken besk så lättade man upp det med gin. Fullt förståeligt.

Jag tycker att en GT ska smaka både T och G. Det visade sig inte vara det lättaste eftersom bartendern på Villas Paraiso del Mar var snål med ginen och var dessutom bara marginellt bättre på engelska än vad jag var på spanska. Min spanska sträcker sig till att beställa öl samt att påstå att hunden ligger på bordet.

Baren på Villas Paraiso del Mar var fantastisk i månskenet. Och någonstans bakom baren finns en Gin & Tonic.

Ginen hälls i glaset, galant från en halvmeter upp i luften, men det är knappast mer än en trea gin.
”Could I have some more gin, please,” ber jag.
”Sorry, senor?”
”More gin.”
Bartendern ler igenkännande och dyker snabbt ner i kylen och hivar skickligt upp en ny flaska tonic.
”No no, not tonic, more gin please,” protesterar jag.
En fundersam rynka i pannan på bartendern.
”Ice,” frågar han utan att själv verka tro på sitt förslag.
”No, no more ice. More gin.”
”Schin,” säger han, som om ordet verkade ovant. Jag börjar tro att det är jag som inte kan tala klart.
”Look here. Gin, as in GIN and tonic.”
”And tonic,” upprepar bartendern och viftar lite uppgivet med tonicflaskan.
Mot min vilja börjar frustrationen krypa i bröstet på mig, och jag får anstränga mig för att låta lugn och inte som en första klassens A-lagare som kräver sin Falcon på systemet.
”Okej,” säger jag och tar ett andetag och det är i det här läget jag börjar ångra min skoltrötthet på spanskalektionerna. ”I just want more tonic …”
”Schin,” rättar bartendern.
”Yes, sorry gin … Yes! More gin.” Han är på rätt väg!
”And tonic?”
Just som jag börjar tänka att en trea gin i min gin och tonic inte är helt fel det heller så får jag en uppenbarelse. En vision av högsta klass. Jag skakar avvärjande på mina händer och återgår till min ordinarie beställning.
”Two gin and tonic please.” Han verkar inte tro mig. Jag försäkrar vänligt: ”Two gin and tonic.”
Bartendern nickar och gör klart de två glasen, dekorerar snyggt med en skiva lime. Han ställer dem framför mig, och det är då jag utför mitt genidrag.
”And now: A gin and tonic please.”
”One gin and tonic,” frågar han tveksamt.
”Yes,” lovar jag honom. ”But! No ice and no tonic.”
En glas med bara gin ställs framför mig. Sedan blandade jag själv.

Nu har jag fyllt på mina spanskakunskaper: Una cerveza por favor (ölbeställning) – El perro está en la mesa (hunden på bordet) och den vitala frasen: Más ginebra, gracias.

Bortsett från att den rådde en viss språkförbistring en del gånger, så var personalen alltid välvillig och hjälpsam. Och det var aldrig några som helst problem att åtminstone få sig en extra tonic.

Men Öl är ju också gott, SvD.
Villas Paraiso del Mar.