Rutten tång & skånsk veklagan – Mexiko 2012

Isla de Holbox är en liten ö strax norr om Yucatanhalvön i Mexiko, med Cuba inom fantasiavstånd (dvs. cirka 25 mil). Namnet Holbox betyder ”svart hål” på Mayaspråk, och lär ha sitt ursprung i att lagunen på öns sydsida har en svart ton. Fast varför man ska stirra sig blind på en svart ton med all denna sol, Karibiskt hav och vit sand i överflöd, är fullkomligt obegripligt. Vilket får mig att fundera på om Mayaindianerna hade ett pessimistiskt stråk i sig. Den bländande ön räcker liksom inte, för: ”Nja, har inte den där lagunen där borta en lite för svart ton i sig … om man kisar … när det skymmer.” För somliga är glaset alltid halvtomt. Vilket skulle bevisas …

Vi var här 6-21 februari i år, 2012, för att bränna bort vintermörker och kyla ur oss. Vi fick oss även en lektion i att se bortom bristerna. Delvis för att jag själv blev förkyld redan efter tre dagar och förblev så till en vecka efter hemkomst. Men det som prövade oss mest var en grupp pensionsnära skåningar: nio till antalet, högljudda till tonen och konstant klagande. Inget gjorde dem nöjda, och eftersom de ”hade betalt” så hade de inte bara rätt, utan troligtvis var det även deras plikt ”att klaga”. Så det var det de gjorde. I två veckors tid. Stoltheten över att de klagade hördes, till exempel då den ena kvinnan just bussat iväg sin man, som med kulmage, insjunket bröst och tyrolermustach, gick för att klaga på att frukostyoghurten var slut: ”Se där går han nu. Nu ska han styra upp det. Jaja, så går det till. Man ska klaga!”

Yoghurten var för övrigt inte slut längre när tyrolermustachen hunnit klaga. Vilket lär oss, att ska man klaga så ska man göra det snabbt innan man inte längre har något att klaga på.

Så fanns det någon grund till att vara negativ? Jo, en sak kan nämnas. Efter ena dagens hårda vind, följt av lågvatten, la sig en tjock massa med tång utmed stranden, vilken började lukta ruttet efter ett par dagar. Det kändes väl inte direkt paradisiskt att ta sig genom detta, och undvika att trampa på döda dolksvansar, för att komma ut till vattnet. Men jag tog det inte personligt. Som en av skånskorna gjorde då hon tyckte att ett trappsteg till en Mayaruin var för högt. Förolämpande högt. Det borde de där indianerna faktiskt ha tänkt på för 1000 år sedan, att 2000-talets skrumpna, trumpna skånskor inte har hur flexibla ben som helst! Eller att Mayasouvenirerna inte kunde bevisas vara gjorda i en Mayaby, och således var både ”bluff” och ”skit”.

Så det visade sig att Sartre hade rätt när han menade att helvetet är andra människor. Och det var en märklig insikt att åka hem med, att det sämsta med Mexiko var Skåne.

Förkylningen? Den ignorerade jag, blåste näsan full med Nezeril Comp, la mig ner i solstolen, drack en gin och tonic extra, tittade på det Karibiska havet bortanför den ruttnande tången och låtsades att skåningarnas gnäll var måsarnas skri.

För visst har man det bra, jämfört med vad andra får uppleva: AB.

Om Holbox: holboxisland.com, via Fritidsresor,

3 reaktioner på ”Rutten tång & skånsk veklagan – Mexiko 2012”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.